Dear dear diary, I wanna tell my secret
Jag känner mig allmänt kass på grund av något förkylningsliknande som har tagit min kropp i besittning. Detta kommer föga förvånande då ungefär hela min familj plus övrigt umgänge lider av sjukdom just nu.
Detta ställer till stora problem för mig.
Till exempel kan jag inte stanna hemma imorgon för återhämtning för jag har kökstjänst och har inte tagit reda på vem som är reserv för mig. Eller, rättare sagt har jag tagit reda på det, för att sedan glömma det igen, bara för att de har gjort systemet så krångligt. Jag trodde att det var Gabriella, men hon nekar.
De andra ansvariga har inte heller någon koll. Livet känns jobbigt. Detta innebär alltså att jag måste till skolan imorgon, sjuk eller inte.
Det enda som känns lite bra är att det är House nu. Thank Lord. Or whoever.
Flykt.
- Ett eget hörn
- Indiepop
Det borde inte vara så svårt att fixa. Jag har tjugo minuter på mig att fly från verkligheten. Sedan blir det mat och hälsa igen.
Idag har vi i alla fall fått sitta ute och lyssna på fiskmåsarna, och Jonas är det bästa jag vet.
Det var ungefär det jag hade att rapportera om, nu ska jag stänga in mig i mig själv ett tag.
Don't give up 'cause there's good times ahead
Vi lyssnade på American pie.
"..can music save your mortal soul?" frågar Don McLean.
Jag lyssnade på Laakso idag. Jah jar gjort det en gång tidigare den här veckan, men annars var det flera månader sedan. Och jag förstår inte varför. Ingenting kan få mig att må så dåligt, men samtidigt kan ingenting få mig att må så bra.
Jag tror att det är det här jag behöver för att återhämta mig. Något att fokusera tankarna på. Låttexter till exempel.
I'm so tired of shame,
of the pain that I've spread,
of the "don't give up 'cause there's good times ahead"
Nu kom Jonas fram till mig. Han är så otroligt bra. Han har bränt två filmer till mig (och lagt på lite Papphammar som extramaterial) plus lånat ut sin Black adder box. Han kanske får mig att stå ut den här dagen.
Jag orkar inte riktigt gå in på vad jag känner. Eller tänker. Men jag ska hem och skriva idag. Säger jag. Säger jag alltid, genomför jag aldrig. Men jag ska försöka. Jag behöver rannsaka mig själv.
Minnen av aprilhimlen.
Jag har lyssnat på på gammal pop idag. Gammal i den definition att det var sådant jag lyssnade på i mitt popintresses början.
Jag minns när jag hatade det.
Jag minns när jag älskade det.
Jag känner hur jag någonstans nu känner mig likgiltig inför det.
Jag kan alla låtarna på Känn ingen sorg Göteborg.
Jag minns allt Joakim sjunger på Vapen och ammunition.
Och jag vet vad jag brukade känna.
Tänka.
Jag kan bara inte göra det längre.
Det är inte det som känns jobbigt.
Just det känns bara bra, jag menar, jag är inte tretton år längre, och jag är som vanligt otroligt tacksam för att tiden förflyter. (Typ som Annika i Jag grät mig till sömns efter alla dar).
Men jag känner ingen som helst koppling mellan mig och den person jag var då. Om det fortsätter så här så kommer jag snart ha glömt bort hela min barndom, och så småningom kanske hela min ungdom.
Sweet oblivion, open your arms! Wednesday's (Christina Ricci's) ord gör sig påminda.
Visst, jag skulle kanske kunna vara tacksam för det också, ungdom suger. Eller?
Ceasar's palace första album heter Youth are wasted on the young. Så otroligt klockrent. Jag önskar att jag kunde vara ung när jag blev lite äldre.
Hur som helst.
Jag hoppas att jag har hamnat i en tillfällig denial-period och om ett tag kanske kan förstå mig själv som yngre, när jag kunde ta till mig fraser som En dag, kanske världen förstår oss.
I saw you on TV
I don't believe in God)
I don't believe in anything that makes you wanna save me.
I'm so damn naive, I'll eat your words.
I tried to be so good so you didn't have to hate me.
Jag kände mycket så då, och faktum är att jag känner så fortfarande, men till en mycket lägre grad.
Hela tiden kämpar människor för att de inte ska bli hatade, men för de flesta är detta bara en tankefälla (Saija har lärt mig allt om tankefällor).
För de flesta, men inte för alla.
Hur ska man veta vilken grupp man tillhör?
Jag har börjat märka det på senare tid, antagligen sedan jag började skolan i början av januari i år.
Jag har så lätt att börja prata med människor. De har så lätt att prata med mig.
Detta faktum kom plötsligt till mig, men jag vet att förmågan inte gjorde det. Det var helt enkelt bara ytterligare en tankefälla som släppte taget om mig, lät mig gå.
Det är ett helt underbart tillstånd.
Idag var Lill-Erik i skolan, han slog sig ner vid mitt bord i matsalen och jag vet att han inte hade gjort det om jag var någon som folk helst undvek.
Jag har alltid varit sådan. Letat efter tecken, bevis. Men för det mesta har det gått ut på att negativisera mig själv. Jag vet inte om det är ett ord.
Typ "Han stirrade ner i backen när jag pratade, han måste tycka att jag är världens mest tråkiga människa".
Hela tiden gjorde jag så.
Jag har inte riktigt lämnat det bakom mig.
Inte riktigt, men i stora drag.
Nu för tiden är det mest jag själv som har problem med mig, och jag kan leva med det, så länge som jag har lyckats att vara duktig nog att de andra inte hatar mig.
Väntar.
Letar,
efter nån som är som jag.
Fattar,
att det föds tusen sånna varje dag.
Jag vill att du ringer,
och säger hej.
Jag vill att du springer,
av längtan till mig.
En dag till - sedan måste något bli som jag vill.
"
Vi hinner bli nåt stort än
Då kan jag passa på att skriva om vilken usel dag det här är, jag som trodde att det skulle bli bättre än igår, för jag trodde inte att det kunde bli sämre, inte för att igår var det sämsta jag varit med om, men det var inte bra, och jag var säker på att det skulle bli okej idag.
Det är inte okej.
Det har mest med trötthet att göra.
Jag vill ha USA idag. Jag vill dricka coca cola och se på dåliga komedier. Jag vill inte vara i skolan. Jag vill inte ha sex timmars näringslära. Jag hatar näringslära.
Det är skönt att beklaga sig.
Vi kommer sluta sent under det här temat, runt fyra typ varje dag, jag kommer komma hem vid sex-tiden. Senast igår hade jag ångest över allting som jag aldrig hinner med, precis som det var för ett par år sedan, jag vill inte komma tillbaka i en sådan period. För allt i världen.
Jag tror att jag behöver musik. Jag har köpt en ipod. Den kommer med posten vilken dag som helst. Jag ska ladda den med indiepop och lyssna tills jag blir döv. Typ Damaging this apartment, skulle jag behöva nu. Eller Innan allting tar slut.
Min lektion börjar ungefär nu. Min tröst är att Niki tycker samma sak som jag och att Jonas och jag kan prata om Roman Polanski. Jonas kommer försvinna till köket från och med imorgon och en vecka framåt, jag kommer att oklara mig. Överlevnadsstategi behövs omgående.
Men nu ska jag gå och lära mig om energigivande ämnen.
Before I fall to pieces.
Det känns tomt nu när projektperioden är över.
Jonas sa att konstnärer ofta känner tomhet efter att de har avslutat något stort verk.
Han sa att jag ska lära mig hantera känslan, men det här är första gången jag har slutfört ett stort konstverk.
Jag fick Jonas' äppelkaka idag. Jag tycker om det system vi har utvecklat inom gruppen att utnyttja varandra.
Jag läste ut min bok igår. Jag behöver nästa i serien. Jag behöver åka till biblioteket imorgon.
Imorgon går vi halvdag, sedan är det lov och jag drar till London, jag borde fråga Andiie om bra skivbutiker där jag kan hitta UK editions. Och David Bowie tröjor. Fast Julia ska ju göra en åt mig. Jag tror jag ska gå igenom en skönhetsoperation som ska få mig att se ut precis som Bowie på framsidan av Aladdin sane.
Detta är en sorgens tid. Alla dör. Visserligen inga jag känner,
bara Kjell Swanberg, som brukar svamla på på DN:s Namn och nytt-sidor, jag älskar att läsa hans svamel. Han var inte ens gammal. Han bara dog ändå.
Och Anthony Minghella, regissören bakom exempelvis Den engelska patienten och Åter till Cold mountain. Han var ännu yngre. Stroke. Pang bom.
Folk borde inte behöva dö. Det är skrämmande att tänka på alla de som jag (logiskt sett) kommer att överleva.
Jag försöker att inte tänka på det och laddar hem ny musik istället. Hur mycket som helst som jag inte kommer orka lyssna igenom.
Jag önskar att jag hade sjukt mycket pengar.
Nu tänker jag gå och göra en kanalsökning och sedan drunkna i amerikanska tv-shower.
Lögn.
Klyschigt, men sant.
Jag har inbillat mig att saker inte spelar så stor roll så länge det är baserat på den absoluta sanningen.
Men ibland behöver man en lögn.
Idag hade jag tyckt att det skulle kännas bättre om någon bara dragit till med en lögn jag kunde tro på mer eller mindre.
Ingen regel utan undantag.
Jag har aldrig gillat det uttrycket, det faktumet, men jag vet att det stämmer.
Ljug för mig, snälla.
I am fallen from the ceiling, you are fallen from the sky
Det är många bra artister inbokade för konsert det här året i Sverige.
Rufus Wainwright,
Nick Cave and the bad seeds
och Leonard Cohen
är tre artister jag gärna skulle se live.
Men jag skulle inte offra något för det.
Leonard Cohen spelar i Helsingborg, men jag tänker inte tanken att ta en tripp ner till södra delarna av landet för att få se honom, tycker dessutom att åttahundra spänn är väldigt mycket pengar.
["Tänker ni åka tvärs över hela landet, bara för att se en konsert?"]
Idag bläddrade jag igenom tidningen. Kom fram till annonssidorna för scenuppträdande. Ögnar. Ointresserad. Fastnar med blicken på en svart annons med vita bokstäver.
Counting crows.
Till Stockholm.
Att säga att ett band räddade ens liv ligger nära till när man är någonstans i mitten av tonåren, men det är rätt patetiskt att säga, alla vet att det krävs mer än lite musik, och alla vet att om det inte gör det, så var det aldrig någon fara från början.
Counting crows har inte räddat mitt liv. Det var något helt annat som gjorde det.
Att säga att ett band betyder väldigt mycket för en, känns också väldigt naivt. Men det är svårt att låta bli.
Adam Duritz är min favoritpoet. Han skriver om ångest och rymden och om hatkärleken till sin hemstad. Om regnet och ensamheten.
Det var två-tre år sedan jag började lyssna på Counting crows, det var min brorsas förtjänst egentligen. Det tog ett tag innan de blev min besatthet, men det var intensivt när det väl varade. Om jag kollar igenom min dagbok på helgon.net så är de flesta inlägg dominerade av Coutning crows citat. I ett annat inlägg har jag citerat ur boken Om en pojke:
[En konversation mellan Ellie och Marcus, om Kurt Cobain]
"Jag älskade honom"
"Du kände honom inte"
"Visst kände jag honom. Jag hörde honom sjunga varje dag. Jag har på mig honom varje dag.
Och det han sjunger om, det är han. Jag känner honom bättre än jag känner dig.
Han förstod mig."
"Han förstod dig?"
"Han förstod vad jag kände och sjöng om det"
Jag vet att Adam inte hade mig i tankar under skrivprocessen till någon av låtarna, men det är inte det som spelar roll.
När man är ledsen över något säger folk alltid att man inte behöver känna sig konstig eller ensam, för det finns många andra som känner likadant, och jag har alltid hatat när folk säger så. Jag skiter i dem.
Det speciella med Adams texter är kanske inte att jag känner igen mig i det han sjunger, utan mer att han har ett fantastiskt sätt att se på enkla saker. Jag önskar att jag kunde översätta allt jag känner till poesi som han kan. He's impressiv.
För att få se Counting crows live kan jag offra mer än för något annat. Imorgon ska jag köpa biljetter, och det spelar ingen roll om någon vill följa med mig eller inte. Den kvällen kommer ändå bara att handla om mig. 
Paper tigers
Inför sin USA-lansering reducerade de namnet till Ceasar's,
i övriga Norden är de kända som Twelve Ceasars,
men jag tycker om att tänka på dem som Ceasar's palace.
Detta är något som egentligen började när jag var elva.
Jag satt inne i mitt trånga rum i det gula huset och lyssnade mig alldeles döv på Over 'fore it started, en av deras singlar på den första riktigt uppmärsammade skivan Love for the streets. Låten fanns med på någon samlingsskiva min brorsa hade, jag laddade till och med ner den som ringsignal. Mitt popintresse startade här.
Sex år senare sitter jag i Berlin, börjar spela låten i mitt huvud, åker hem till hotellet och lyssnar på den ett par gånger, bestämmer mig för att ladda ner några skivor med Ceasar's palace.
Så här sex år senare tycker jag fortfarande att låten är helt underbar.
Det är svårt att få tag på.
Jag söker där jag kan, får ett par napp, men bara en av dem vill fungera.
Fyra Ceasar's skivor senare.
Jag har bara lyssnat in mig på Love for the streets än så länge. Där ligger inte bara Over 'fore it started, utan även Candy kane, och superhiten Jerk it out, som blev deras stora genombrott utomlands. Jag vet att den var med i en amerikansk serie, men jag minns inte vilken.
Tredje spåret heter Mine all of the time. Jag tänkte bara citera den, första versen. Simpelt men ganska talande.
För övrigt är Ceasar's palace ett bra band. Jag kan inte riktigt hjälpa att jag är inne i min pop-period fortfarande och nog kommer vara ett ganska bra tag framöver.
"Wasting time on stupid things,
that's what I'm doin' today
Walking up and down the street,
you see me float away "
She like the weather
Det känns lite jobbigt just idag, för jag skulle behöva något melankoliskt.
Typ Counting crows.
Men om man inte kan ersätta sina egna tankar med någon annans, får man väl helt enkelt stanna kvar och slåss.
Saija säger att det finns tre sätt att välja mellan
1. Fly
2. Fight
3. Spela död.
Det sista alternativet känns lättast just idag.
Det är måndag, jag hatar måndagar, men det har varit en bättre måndag än det brukar vara. Detta är dock extremt marginellt.
Vi ska filma idag, vi fyra som är kvar i gruppen, jag känner mig på otopp, jag vet att det kommer bli bråk och mitt huvud står inte riktigt ut med det idag. Står inte ut med särskilt mycket.
Jag saknar saker att se fram emot.
Jag menar, visst, jag ska på bio imorgon. Jag åker till London om tolv dagar. Det duger inte.
Jag tror att jag måste ta tag i mig själv om det här ska bli det bästa året någonsin. Läsa fler böcker, typ.
Jag måste ge en eloge till dagens väder.
Kritvit himmel, duggregn, gråtonad stämning. This is how I like it.
Ziehen - Drücken
Jag har kommit på två saker som inte passar in i min image:
1. Långsamma rulltrappor
2. Claes Ohlsson
Jag har haft en radiohit på hjärnan hela dagen
1. Alicia Keys - No one
Dagens mest patetiska:
1. Svenska folkets uppror mot att Björn Gustafsson inte ska vara med i pauserna på Andra chansen
2. Hon som skrev en insändare till DN och förklarade att hon kände sig KRÄNKT när hon blev niad
Jag har fått en present
1. En röd ros av en blomsterförsäljare på Hötorget
Konsten att tänka positivt
Jag tycker om att gå upp och lyssna på Jens Lekman och Pixies.
Jag tycker om att slösa bort min tid.
Jag tycker om tanken på att det redan är torsdag.
Jag tycker om att vi har projektperiod som innebär att vi själva får ställa kraven.
Jag tycker om att jag slipper betygsystemet.
Jag tycker om att sno andras kläder.
Jag tycker om att känna kontroll över situationen.
Jag tycker om stora fönster.
Jag tycker om gel-pennor.
Jag tycker om Kulturhuset.
Nu har jag laddat upp med positiv energi inför dagen.
I ain't that lonely yet
från när han hade stått och filmat havet i fem minuter utan att röra på sig,
och jag blev helt lugn och tänkte att imorgon ska jag ta tillbaka mina filmer från Anton.
Paniken sitter inte huvudet, den sitter i bröstkorgen, och jag tror att jag ska dö,
men det gör ingenting, för jag vet att det inte är sant.
Min mp3 dog mitt i I'm lonely, vilket har börjat te sig som min favoritlåt av White stripes
I go down to the river
Filled with regret
I go down and I wonder If there was any reason left
I left just before my lungs could get wet
I'm lonely, but I ain't that lonely yet
Vi behöver fler plastapor!
"
Har du fått en ny soffa och en ny House-box
och hittat fjärrkontrollen på samma gång?
"
undrade Julia.
Ja.
Ja, vad klagar jag för.
Idag är det dessutom måndag.
Det betyder att vi åker till Berlin om precis en vecka.
Vi ska kämpa med filmen hela veckan,
sedan ska jag träffa Anton och gå på teater.
Livet är ganska bra.
Bara inte på måndagar.
Imorgon ska definitivt bli bättre. Jag har till och med bestämt vad jag ska ha på mig.
Synd att Julia är sjuk bara, annars hade vi kunnat kompromissa imorgon.
Jag lyssnar på Joy division's undergångslåt Days of the lords och jag vet att jag borde lyssna mer på riktig musik.
Läsa fler riktiga böcker.
Bli lite kultiverad.
Men jag vill bara titta på Grodan Boll och Kalle Stropp och läsa svensk toplistelektyr. Man kanske får ha sådana perioder i livet också.
Tur för mig att jag ska gå på August Strindberg-teater i veckan. Med AFA-Jonas i huvudrollen, och Sten Ljunggren! Jag älskar Sten Ljunggren.
Jag tror att jag måste gå ner och äta mig stum på choklad, en lyxig variant från Belgien som har inhandlats. Vi får se hur det går. Jag kanske nöjer mig med filmjölk.
I know you wanna make me smile, but don't
Jag vill inte påstå att det var första gången, jag kan anta att det faktiskt skett ett par gånger innan,
men jag vågar säga att det händer mycket sällan.
Jag tycker att jag alltid skriver att mina måndagar är jävla skitdagar. Jag vet inte riktigt vad det har att göra med, men en kombination av att jag överskattar min egen förmåga att orka upp på morgnarna och att vi bara har helt meningslösa lektioner som gör att jag egentligen bara vill vara hemma.
Måndagar börjar med skrivtimme, och jag borde tycka om det, men det gör jag inte, det är för tidigt på morgonen på fel dag.
Idag fick vi i uppgift att skriva om en person vi känner.
Jag kände när jag målade upp ett typiskt möte oss emellan hur många tusen gånger hellre jag skulle vilja vara med den här personen och framkalla de känslor som brukar komma i personens sällskap, än att gå på mattelektion och sedan ha klassråd och sedan bara ta tåget hem och slösa bort ytterligare en eftermiddag.
Jag är redan sen till mattelektionen.
Jag har min mammas orangea klänning på mig och känner mig ändå oändligt ful. Sa jag att den här måndagen känns som en riktig skitdag?
Sådana här dagar behöver jag inte bråktal. Jag behöver Billie the vision and the dancers underbara låt Damaging this apartment och jag behöver stilla ett imaginärt sockerberoende.
Idag har jag fokuserat på karaktärer. Människor.
Det finns bara två gränser sådana dagar, en godkänd och en icke-godkänd kant att dras över. Hittills har jag bara godkänt en person och det är Joséphine för att jag spontant bara ville säga hur snygg hon är idag, och för att hon äger någon slags distans. Idag behövde jag den.
Jag behöver ett telefonsamtal.
Jag önskar att jag var dödsdömd.
De dödsdömda får en sista valfri måltid.
Jag hade valt våfflor.
Och sedan får de ringa två samtal.
Jag vet vilka två jag skulle ringa.
Sedan fem minuter skam innan aldrig avbruten vila.
It tasted just like cherry cola
Jag har bara hört ett par låtar med dem förut. Strangers, som är med i The Darjeeling limited,
och, förstås, Lola.
Lola är den mest konstiga låt jag vet.
Den skiljer sig väldigt mycket från deras övrigt singlar (ger jag mig själv befogenhet att säga nu när jag lyssnat på några låtar till lite hastigt), och egentligen skiljer den sig väl från de flesta andra låtar överhuvudtaget.
Min bror hade någon Absolute 70's-skiva förut, och Lola fanns med på den, och jag tyckte om den redan innan jag visste vad den handlar om.
Jag tyckte bättre om den när jag förstod vad den handlar om.
I slutet av låten sjunger bröderna Davies
"I'm not the world's most masculine man,
but I know what I am in bed, I'm a man - and so is Lola"
Det är det låten handlar om.
Skivan som låten ligger på, Lola versus Powerman and the Moneygoround, släpptes 1970 och var det näst sista som släpptes på deras första skivbolag.
Girls will be boys and boys will be girls
It's a mixed up, muddled up, shook up world - except for Lola
This desert life
Jag vaknade jättesent, tog på mig fula kläder,
halva filmgruppen är borta, och det är jättemycket tjafs och jag ville bara börja gråta.
Nu har det löst sig lite, det lossnar, men jag är bara trött och hungrig och lätt att få ur balans.
Jonas bjöd mig på fika, dock, vilket var väldigt bra, vi har nått en punkt där vi inte längre minns vem som är skyldig vem pengar.
Min hjärnkapacitet är nere på noll, på tåget hit fick jag någonting som jag valde att kalla för blackout, och en liknande senare på bussen, jag tycker att det här är en jävla skitdag. Tack och lov att det är Antikrundan på tv idag.
Min mp3 är kass och har varit ett tag, men idag hade jag behövt den, hade behövt att den skulle spela åtminstone hela High life för mig. Det ville den inte.
Trettonåringarna på tåget gav mig huvudvärk, men jag upplevde något helt otroligt.
En av killarna började puckla på den andra för att han sa emot. Det är inget konstigt, trettonåriga killar slår på varandra hela tiden. Det som var märkligt var att killen faktiskt sa förlåt, bad om ursäkt, för sitt utfall. Jag har aldrig varit med om maken. Jag är imponerad.
Jag tänkte berätta om att kliva folk på foten och kassörskor, men jag tror jag gör det en annan dag. Nu ska jag på möte.