I'm talking to the ceiling

Jag sitter på biblioteket jag har hand om helt själv.
Det är ett par timmar kvar till stängningsdags,
men jag kanske stannar kvar och ställer upp lite böcker.
Det är roligt att vara en nörd.
Jag har varit hos Saija idag.
Hon fick mig att nästan börja gråta, det är första gången. Ganska intressant faktiskt.
Jag hade nästan tänkt hoppa över besöket. Det är skönt att jag lät bli.
Det är mer jobb här än jag hade förväntat mig. Saker att göra hela tiden.
Jag vet att jag borde tycka att det är skönt, utifrån mina egna erfarenheter vet jag att jag borde det,
men jag vet inte vad jag tycker.
Kanske vill jag hellre att alla människor ska försvinna ut härifrån så att jag kan försjunka i mig själv.
Kanske.

Igår pratade jag med Sarah.
Jag har inget att göra, sa jag.
Du får komma hit, sa hon.
Det känns bra. Jag ser fram emot att få åka upp till henne.
Kanske kan jag inte längre säga att det ska bli skönt att komma härifrån, jag har ju bara varit hemma en vecka sedan min förra tripp, en ganska intensiv vecka.
Eller intensiv, det var kanske inte det jag menade egentligen. Bara inte mycket tom tid.
Men jag tycker om att ha planer.
Jag tycker om att vi kanske har bestämt när vi ska åka till Amsterdam.
Och jag tror att jag ska tokjobba det här året så att jag får ihop tiotusen till nästa sommar.
Pengar är bra.

En gnällig syskontrio är på besök i mitt bibliotek. Det tycker jag inte om.
En av flickorna bär mitt namn. Det är hon som gnäller högst.

Jag vill åka till naturkabinettet. Det är stängt. Delar av det ingår i utställningen Livets mångfald.
Ingenting står egentligen klart förrän efter sommaren. Jag blir så trött.
Varför kan inte allt vara som jag vill att det ska vara?

Jag lyssnar på Håkan Hellström.
Jag har inte lyssnat på annat de senaste dagarna.
Jag tror att vi har växt i takt, han och jag.


Två vänner stal en bil för att ta sig ut på landet
Dom skulle ta sig lite ledighet, körde runt på LSD
Och småpratade om vädret
Den ene såg Älvsborgsbron fortsätta i evighet
Den andre fyller 33 i Högsbo fängelse
Allt är så enkelt när man börjar
Långa vägar

Jag blir så extremt trött.
Litteraturen går utför.
All handling har förflyttat sig in i mobiltelefoner och datorer. Något slags desperat försök till att vara modern, ligga rätt i tiden, och framför allt ser man detta på barn- och ungdomshyllorna.
Patetiskt, tycker jag.
Visserligen så går världen framåt. Många förut manuella aktiviteter sköts nu genom datorer, och mobiler har plötsligt blivit..livsnödvändigt. (För mig åtminstone, jag kan inte gå hemifrån utan min mobiltelefon).
Så jag tycker inte att dessa saker är något man borde sträva efter att utesluta ur litteraturen, jag bara blir trött när jag ser att Gunilla Ambjörnssons nya bok har en webbadress som titel.
Jag menar, när man pratar om datorer och ungdomar, kommer man ofta fram till att det är en dålig kombination. Med 'man' menar jag forskare och självutnämda förnuftiga vuxna.
Barn ska inte sitta framför datorerna, i alla fall inte mer än ett par timmar om dagen.
Och även om jag har tyckt att den här Få bort våra ungdomar från datorerna-hypen har varit alldeles för överdriven, så håller jag med. Folk borde syssla med andra saker, som kan tillföra någonting.
Så författarna tänker att de möter upp de unga vid deras intressen, och att det måste vara positivt, men jag är extremt emot det här, kanske av ren princip. Visserligen så vore det konstigt om det inte fanns litteratur för den här gruppen i samhället (nu gav jag mig själv rätt att klassa dem som en egen samhällsgrupp), nästan som att inte ha några böcker om..tja, låt oss säga blyga människor, för att tiga ihjäl dem. Finns det ingen litteratur för blyga, så kanske de kommer på bättre tankar.
Det jag försöker säga är, att jag vill att ungdomsskönlitteratur ska få behålla sin klassiska form. Eller utvecklas (den får gärna utvecklas, hur många ungdomsböcker måste man inte plöja igenom för att hitta en enda som håller måttet?) mer åt människorna. Den nya tekniken är inte viktig i litteraturen.
Jag låter bara bitter.
Det kanske är sant.

Jag kan inte ta ansvar.
Det är en sanning.
Det är nog egentligen ingen nyhet, inte direkt, men jag har inte anat att jag är totalt usel på det,
visste bara att det inte var min grej riktigt.
Någonstans i bakhuvudet fick jag för mig att det inte är långt mellan Spångbro och Sunnerbyskolan.
Det är fel.
Det är flera kilometer.
Det fick jag erfara när jag tog den promenaden den här morgonen, istället för att bara gå av bussen där jag skulle.
Jag kom försent.
Inte någon avgörande tid försent, men en stund, min första dag med det tunga ansvaret.
Nu är jag framme.
Jag är hungrig.
Det enda jag har med mig är ett grönt äpple, jag tycker inte ens om gröna äpplen, jag äter bara röda,
jag tycker inte om att det smakar syrligt.
Men jag ska bara vara här till klockan tolv, sen ska jag åka hem, sova, läsa Gunnar, se på min nyinköpta sci-fi thriller.
Imorgon ska jag bli bättre på det här med att komma i tid.

Hej,
jag är på biblioteket.
Jag har varit här länge.
Jag har suttit och pratat med Anders, jag tror att han är bäst i hela världen.
Vi har suttit och gissat dödsår på kända författare, jag gissade bäst på Jean-Paul Sartre,
men mindes inte vilket år Pär Lagerkvist fick Nobelpriset, jag skäms för det. Jag gissade på 1956.
Rätt svar är 1951.
Det ska jag inte glömma igen.
Innan jag kom hit har dagen varit helkass. Allt är mitt eget fel, kanske, men jag skyller allt på bussarna.
Tänk om saker bara kunde bli som man planerar.
Så jag får inget sommarjobb i år, antagligen, även om jag ska ringa lite senare och claima att jag var sjuk, för sjuk för att komma på intervju, för sjuk för att prova ringa flera gånger.
Men jag får jobba nästa vecka på ett bibliotek i en by där det inte bor några människor, där jag aldrig har varit.
Jag ska dit idag, förresten. Det tar fyrtio minuter att ta bussen dit därifrån jag är nu, och jag har förlagt min ipod. Jag förstår inte, om den inte ligger i väskan, inte på skrivbordet, inte på soffbordet, inte på köksbänken och inte på byrån, så finns det liksom inte några fler platser.
Jag har lånat en Bob Hansson bok. Jag har egentligen aldrig läst Bob Hansson, men han tycker och säger bra saker, så jag ska läsa Gunnar, fast att jag egentligen redan håller på att läsa en bok därhemma, som jag har underprioriterat alldeles för länge.
Jaja.
Jag borde äta någonting, jag borde gå till Fulkatten och köpa en macka för 68 spänn, men jag har ingen lust. Det är för varmt för att jag ska ha lust med någonting överhuvudtaget. Jag hatar det här vädret. Jag hatar solen. Anders är också en höstmänniska. Anders är det bästa jag vet.
Så ligger det till.
Jag hoppas att folk hittar tillbaka hit, fast den varit nere ett tag nu.

Hej,
min blogg funkar.
Idag har jag kommit hem från Norge.
Idag har jag i alla fall fått jobb i en vecka.
Imorgon ska jag på jobbintervju.
Sen tar min brorsa studenten och jag ska träffa Julia och vi ska på teater och det var alldeles för länge sedan.
Jag är jättetrött, jag satt uppe hela natten och tittade på film med en kille som heter Erik och var väldigt trevlig, fast inte så intressant egentligen. Men jag kan skriva om det i ett inte lika kritiskt ögonblick.
Jag skulle bara demonstrera för mig själv att min blogg fungerar,
och önska mig själv välkommen hem.
Tack.

Jag har inte skrivit här på fem dagar. Men det är bara för att det inte går att läsa vad jag skriver här längre.
Jag har vädjat om hjälp. Den kanske infinner sig.

Den här veckan har sett ut så här:
Måndag: Film på förmiddagen. Sedan Skansen
Tisdag: Etnografiska museet och get together hos Sabina + Markus-spelning på kvällen
Onsdag: Varken jag eller Julia orkade åka till skolan. Café Fulkatten, biblioteket, Saija
Torsdag: Segling
Fredag: Skolavslutning. Grillfest på Djurgården

Jag hade inte varit på Skansen sedan jag var liten, jag mindes inte hur det såg ut. Jag hakade på Jonas och LillErik, mina favoriter, och vi gick runt och tittade på djuren. Jag klappade lite på älg, och vi satte oss och drack läsk på en servering, och jag förstår inte att våren har gått så fort, men jag vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt att det är sommar nu.

Tisdagen var späckad. Vi gick på museet, satt och fikade och diskuterade (vi pratade mest om lärar-Anders' aggressiva utbrott på en busschaufför), sedan åkte jag hem till Jessica S. Vi gjorde ingenting i en timme och sedan försökte vi hitta hem till Sabina, vilket gick sådär, och Jessica klagade hela vägen och jag försökte inte ens styra upp det, för jag vet att det inte är någon idé. Fast jag hade det iallfall trevligt när vi kom fram. Jag satt i soffan med Niki och Joséphine och skrattade åt allt, särskilt det som inte är roligt. Det är konstigt att man alltid arrangerar alla aktiviteter precis när skolan ska ta slut. Sen mötte jag upp Julia, och vi åt på Hisar innan vi skulle hitta fram till spelningen, och Julia verkade bli förnärmad över att det syntes lång väg var vi var på väg någonstans. Vi såg Markus K, och Julia tyckte att han var patetisk, men jag tycker inte det. Jag tycker att han är bra.


Jag hade inte varit på café Fulkatten sedan i höstas innan onsdagen, och jag minns när jag och Julia satt där jätteofta för att vi verkade i samma stad under den tiden. Det var väldigt mysigt. Sedan gick vi till Kupan och köpte en massa böcker, för böcker kostar bara en krona styck där, och en trevlig man lovade att plocka fram fler Pär Lagerkvist-böcker till oss till nästa gång vi kom förbi. Och jag hittade världens snyggaste glittirga tanttröja som jag bestämde att jag skulle ha på skolavslutningen.
Det var länge sedan jag var på biblioteket, framförallt var det länge sedan jag träffade Anders, det märktes när jag var där .
"Har du nya glasögon"
"Ja.. Fast det var ett tag sedan"
Men det var mest känslan jag märkte det på. Jag har verkligen saknat honom. Anders är bäst.

Jag var väldigt nervös inför seglingen, för jag har en tendens att bli nervös så fort det händer något som jag inte vari med om förut. Men det var jättemysigt, vi klättrade i berg och åt pasta och njöt av svallvågor. Vi kom fram vid sju-tiden, vilket var flera timmar senare än jag räknat med, men det gjorde inget, för jag lyckades att ta mig hem utan att behöva betala för det, och det känns alltid som en prestation att vara stolt över.

Fredag. Jag vet inte. Jag har bara varit med Jonas. Jag följde med honom för att köpa en yogamatta, för han har bestämt sig för att bli häslosam i sommar, han ska sluta med alla beroenden samtidigt. Jag är ungefär som honom. Jag vill att allt ska hända nu. Jag tror att det är allt vi har gemensamt. Jag vet inte om jag klarar av en Jonas-fri sommar. Vi får se vad desperationen hittar på. Jag har i alla fall en ursäkt att ringa till Niki på måndag.

Det känns onödigt att skriva här eftersom ingen kan läsa det, även om jag har blivit lovad att det ska fixas snarast.

Idag har jag legat framför diverse tv-apparater hela dagen, det är faktiskt godkänt när man är sjuk. Visserligen hade febern sjunkit över natten, men en resolut känsla av sjukdom satt ändå kvar i kroppen.
Jag har tittat på film oavbrutet, men bara sett sådant som faller under det ganska medelmåttiga, i alla fall i den synvinkel att jag har bedömt alla med en trea utav fem.

Jag har verkligen börjat känna mig otacksam på senare tid. Som igår, när jag fick ett samtal, om ett jobberbjudande, och jag fick lov att säga, att jag inte kunde komma någon av de dagarna de ville att jag skulle komma, för att jag ska vara bortrest. Å andra sidan så längtar jag otroligt mycket tills jag ska få resa upp till min pappa.

Egentligen skulle jag använda den här helgen till att 'fixa saker'. Gå ärenden. Men nu får jag stanna här hemma, och svettas ut sjukdomen.
Jag förstår inte att jag har varit så sjuk det här året. Jag brukar aldrig bli sjuk, men plötsligt var det någon som bestämde att det skulle bli ändring på det. Jag var magsjuk tidigt i år, jag var sjuk i London, jag var sjuk strax efter att Sarah åkte, och nu är jag sjuk igen. I hate it.

Men om en vecka är det sommarlov och jag får massor av veckor att fylla ut. Helst vill jag bara dra härifrån, men resesällskap saknas. Frivilliga är välkomna att höra av sig. Annars ska jag bara promenera fram och tillbaka längs Nybrokajen om dagarna, och sova under stjärnorna om nätterna. Fast sommar är ju totalt hopplöst, för det blir aldrig mörkt. Jaja, det har i alla fall regnat de två senaste dagarna, det är väldigt bra. Dåligt väder är sådant som får mig att må bättre.
Nu tänker jag gå ut och kika i brevlådan. Det kan faktiskt ha kommit ett paket.

Jag gjorde som jag sa till mig själv igår. Jag tog mig ut till Kastellholmen. Jag satt bakom kastellmuren, på det enda stället jag hittade där det var lä. Jag satt där över halva skrivlektionen, fikat och matten. Jag satt där i två och en halv timme. Det syns i ansiktet idag, att jag har suttit länge med vänster sida mot solen.

Idag har inte varit så mycket att hurra för, jag menar, jag försov mig en timme, plus att alla tågen var inställda, så jag kom lagom till andra lektionen, och vi skulle jobba fritt, men vi är så gott som klara med radion. Det enda som var bra är att jag hade utvecklingssamtal. Jag fick reda på en massa saker som är bra att veta. Typ att jag har 76% närvaro, Therese tycker inte att det är någon katastrof, men ser gärna att jag höjer till över åttio procent. Jag ska verkligen se till att komma de här sista dagarna. Jag slutar faktiskt skolan nästa vecka, om tio dagar, det känns helt..sjukt.
Och jag åkter till pappa om femton dagar, det känns bra att planerna tar vid ganska snabbt, jag blir lätt galen av för mycket tid att kasta bort.
Jag har inte hört något om jobb än, det är jobbigt, jag menar, det skulle vara skönt att kunna planera sommaren ordentligt. Augusti är min heliga månad, då ska jag bara vara bortskämd.
Doften av solkräm som nu börjar sprida sig framförallt hos de yngre medborgarna, påminner mig om alla somrar i Danmark, och jag längtar dit, och jag vet att jag ska dit, om några månader, och att jag till slut ska bosätta mig där, men det blir om många år.
Just det! Jag glömde ju berätta det bästa som Therese sa till mig på utvecklingssamtalet.
Jag behöver bara gå två år på folkhögskolan, inte tre som jag befarat. Två år är perfekt. Nu har jag gått en fjärdedel. Heja Björn! (Jag måste bara ringa till Helen och fixa intyg, plus vara allmänt duktig, men det känns inte som något jag inte skulle klara av.)
Så ser det ut i mitt liv för tillfället, det känns rätt bra om jag ska vara ärlig. Jag har till och med mer pengar på kortet än jag räknat med. Jag tror att jag ska klaga mindre. Just nu klagar jag bara över att Julia jobbar för mycket, så att jag inte kan ringa till henne. Morr.

Någon spelar melankolisk rock högt i datorsalen och jag kände att jag skulle kunna gå sönder i vilket ögonblick som helst.

Första lektionen är inställd, och det är inte nyttigt för mig att få en massa överflödig tid. Nästa lektion är matte. Jag funderar på att förflytta mig ut till Kastellholmen och lyssna på aggressiv musik tills det blir lunch, det är ungefär vad jag orkar med just nu. Det händer att jag känner mig instängd här, jag tror att det har med människorna att göra. Jag vill inte ha dem omkring mig.
Folket på centralen försökte få mig att missa bussen i morse, jag tror att det är en konspiration mot mig. Och jag ville forma Markus ord på mina läppar, men jag var rädd att uppfattas som sinnessjuk, så jag lät bli.
Egentligen vill jag bara ringa till Julia, typ kom och rädda mig. Men det är kanske svårt att sticka svärd i drakar som inte finns, egentligen.
Jag har inte ens träffat Jonas idag, men jag tvivlar på att han skulle kunna göra det bättre, och om det är en dag som Jonas inte kan rädda, då är det en riktigt dålig dag.
Det sitter någonstans i magen. Jag vet inte vad jag behöver. Terapi. Eller förståelse.

Sådana här dagar är bra.
Dagar när man uteslutande får träffa folk som man tycker om.
Jag jobbar tillsammans med Niki Jonas och Camilo, och det är bra, för jag kommer överens med dem. Även om idag har varit en sådan dag när jag tycker att det är extremt jobbigt när folk inte håller med mig.
Imorse var allting mariginellt. Bussar och tåg och sånt, mestadels. Och jag kunde inte låta bli att lyssna på Markus K, och jag vet att intensiviteten i mitt Markus-lyssnande innebär att det snart kommer vara över, och jag kommer lämnas ganska handfallen, och antagligen gå bakåt i utvecklingen, men det är inget som jag orkar oroa mig över just nu.
Jag har ätit någonting med vitlök i.
Någon nämnde igår att någon kultur trodde att lök framkallar agressioner. Det skulle vara skönt att kunna bli arg när man känner för det. Men det är inte det jag oroar mig för gällande vitlöken. Jag tyckte bara att smaken blev lite obehaglig när den etsade sig fast i munnen.
Jag har velat skriva hela dagen, men jag har inte kunnat, för jag har inte haft något att skriva på. Bara om. Inget speciellt då, förstås, bara någon slags lust. Eller instinkt.

Jag önskar att jag hade ett paket tuggummin.
Ikväll måste jag slutföra diverse skolarbeten som jag inte kommer hinna färdigt med, och jag har bara mig själv att skylla.
Nu ska jag leta reda på Jonas.

"Vi kan äta popcorn och se på DVD och se på midnattssolen"
sa min pappa angående om att jag ska åka upp till honom om några veckor.
I want it to be now.

Julia skickar ett sms till mig. Hon berättar om ett sommarregn som har släppts lös. Jag ser ut genom fönstret. Regnet har inte nått hit än. Hon bor några mil ifrån mig. Jag väntar tålmodigt.
Jag önskar alltid att det ska regna.
Jag tänker på det Annika Norlin skrev i sin Säkert!-blogg, att hon var tudelad i frågan om vädret under hennes kommande turné 2007. Å ena sidan ville hon att det skulle vara sol för alla som kom och bildade en publik, men å andra sidan önskade hon att det skulle regna för att det skulle bli svårt att sjunga låtar som Det kommer bara leda till något ont i strålande vackert väder.
Jag sitter i min säng och försöker skriva, men det går inte. Det går att skylla den utevarnade inspirationen på mycket, men jag vet att jag skriver bättre i regn. Jag trivs bättre i regn. Jag hittar lättare mig själv i regn. Jag tycker inte om sommaren. Det är en hopplös tid. Det enda som är bra är att det inte är långt till hösten.
Jag har haft ett Säkert!-uppehåll över vintern. Kanske inte uppehåll direkt, men hon hör sommaren till. Jag läser igenom hennes blogg, och hon presenterar alla kommande speldatum, men jag är inte alls sugen på att se henne live. Jag har gjort det en gång, och det räcker. Hon håller på att falla undan, ger plats åt nya. Det är inget konstigt, inget skräckfyllt över det. Kanske mest för att jag redan har hittat ersättare. Ny indiepop som jag kan koppla ihop med en ny sommar. Markus Krunegård till exempel. Fast det är bra med Säkert! för man blir inte Markus-lös när man lyssnar på hennes skiva, för han hjälper henne mycket i låten Det kommer bara leda till något ont, och jag blev glad över att han var med på konserten, precis som medhjälparen i låten Sanningsdan, som heter Martin någonting, men som jag av någon anledning bestämt mig för att jag inte gillar.
Jag hatar youtube. Eller, jag har kommit att hata allas besatthet av Youtube. Typ Nu har vi tråkigt, så vi kollar upp några inte alls roliga klipp på nätet som vi kan skratta åt. Mest tror jag att jag hatar folks oförmåga att ha tråkigt.
Men nu youtubar jag Säkert! för att få höra några låtar som inte finns med på skivan men som har spelats live. Typ Rotary. Eller Tre månader sedan idag.

"Smärtan av att ha ett tråkigt liv är i alla fall utdragen och konstant"

Är du alltid bättre än jag?
Du skulle ha sagt 'Det heter bättre än mig'.

Jag vet inte vad jag skulle skriva om från början. Regnet har i alla fall inte kommit än. Jag kommer fortsätta att vänta, tills det kommer, tills det stannar kvar.

Idag kunde jag lyssna på Markusevangeliet utan att må grymt dåligt.
Tvärtom faktiskt.

"Jag skulle till Prag men hamnade i Polen
 och träffade Ted och nu ska vi ha barn
 och jag skattar mig lycklig som körde fel när jag vet hur rätt det blev"

Han är lite av ett geni faktiskt.

Man får en kick av Johan Widerberg,
av att piggna till efter en veckas sjukdom,
av att ta en dusch.
Jag har sett årets första maskrosor, jag plockade ett par, men Lilla hunden åt upp dem.
Jag undrar om min mamma har ett par avklippta jeans, för jag har inga, men jag är så otroligt sugen på nittiotalet, och det är bara för att jag har tittat på fyra timmar Ebba och Didrik.
Idag har jag nästan fått tillbaka rösten, och Julia har fyllt på sin mobil, så jag har inte känt mig lika ensam idag. Imorgon ska vi kanske fika bort hela dagen, men det beror på om hon känner sig duktig eller inte. Hoppas inte.
Egentligen har jag lust att gå till skolan, för jag saknar Jonas. Och egentligen tycker jag om att vara i skolan, fast jag tycker om att ligga hemma och titta på House också.
Jag längtar till havet.
Det beror också på Ebba och Didrik.
Didrik träffar Yrla på stranden. Och Kaj Husell. Jag önskar att jag var lite mer som Didrik.
- Får jag sätta mig här?
- Nej, jag är bara tolv.

Men jag får väl nöja mig med skogen än så länge. Jag tror att jag tar Lilla hunden på en promenad fast att jag egentligen bara ska vila fortfarande.

Men hallå, det är svårt att låta bli att massproducera blogginlägg när man är sjuk och precis genom vissa åtgärder fått ta del av ny indiepop.
Jag lyssnar på Markus Krunegård.
Jag vet genom flitigt lyssnande på Laakso att han är en underbar textförfattare, men engelska är endast poesi för mig. När det skiftar till det svenska språket blir allting mycket ärligare, mycket mer på riktigt, och mycket svårare att hantera. När jag är sjuk blir jag trött och när jag är trött känns allting dåligt och extremt meningslöst och jag faller i de enklaste av tankefällor och det är det tillstånd jag hatar mest av alla tillstånd jag någonsin befunnit mig i. Jag behöver ett klart sinne, ingen dimma.
Jag börjar önska mig ett annat liv. Ta mig till ett creddigt Stockholmsliv. Jag önskar att jag var ett storstadsbarn. Jag ösnkar att jag hade något slags oavbrutet självförtroende, jag önskar att jag var extremt självcentrerad. Eller bara väldigt begåvad. Jag önskar att någonting var annorlunda.
Hur som helst, jag tror att Markus är det bästa jag vet.
Jag läser mig till att det blir en popinvasion på Hultsfred; Markus, Säkert, Håkan, Billie the vision, Hästpojken, Timo, Sugarplum, och jag önskar att det var popinvasion i min trädgård istället.
Eller att jag var kapabel till att råna en bank.
Det kostar att ha kul jämt..

Jag tycker om mig själv för att jag har köpt en ipod och för att det är mindre än en månad kvar till sommarlovet och för att jag ska nattåget till pappa. Så. Inte bara negativt.

Förresten, när vi ändå är inne på Håkan Hellström,
så gick jag hem från tåget för några veckor sedan och lyssnade på Counting crows, vilket inte är så ovanligt, och kom fram till låten Recovering the satellite och Adam sjunger
"Maybe you were shot down in pieces, maybe I slipped in between",
och jag har lyssnat på den låten ett par hundratusen gånger tidigare, men det har aldrig slagit mig, att det är just den frasen Håkan sjunger, fast på svenska, i låten Hurricane Gilbert från skivan Ett kolikbarns bekännelse.
Du sköts i bitar, jag kanske gled emellan.
Jag vet att det blev uppståndelse kring hans första singel från den skivan, när han sjunger att Johnny satte honom i baksätet och radion var på och Kan du digga det är Locomotion, för mycket revolution, för det var tydligen stulet från någon annan låt, jag minns inte vilken.
Att Håkan snor en rad från Adam Duritz visar bara att han har mycket god smak.

Fact check:
"Put me in the backseat, and they took me for a ride.
Yeah, the radio was on, can"t you dig the locomotion.
Kingdoms of the radio, 45 RPM. Too much revolution then"
är tydligen originaltexten och sjungs av Blue Öyster cults.

Det står att Håkan har gjort sig skyldig till fler stölder, han kommenterar det hela genom att säga:
"Jag vet inte om man ska kalla det stöld. Det är väl lite passningar kan man säga"

"Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din", sjunger Håkan,
och jag önskar att jag visste åtminstone någonting helt säkert.

Jag antar att alla som någonsin varit sjuka i någon slags förkylning vet hur det känns när ens hjärna kopplas bort från verkligheten och man verkligen inte orkar göra någonting, även om man i övrigt känner sig ganska fysiskt frisk.
Idag har jag suttit hemma och läst.
Jag tycker inte om när man läser ut böcker som tidigare varit något slags projekt, något som man hållt på med länge av någon anledning, och alltid kunnat fly till. Nu är det slut med det.
Så jag läser om Will och Marcus, men i mitt tillstånd kan jag inte riktigt uppskatta dem, jag bara räknar sidorna till kapitlets slut.
Jag hade tänkt se på film idag, men eftersom jag har någon slags spärr som gör att jag inte kan titta på film när det är ljust ute, så har det inte blivit av. I helgen ska jag utnyttja nätterna.
Imorgon ska jag iväg till skolan. Det kommer inte att lagas någon mat, så aktiviteten i köket kommer kunna ligga ganska lågt (hoppas och misstänker jag). Det var inte så farligt igår. Visst, mycket att göra, men det jobbigaste var ju att jag befann mig i en helt ny situation, tillsammans med Erik och Elsa som redan visste alltings position, och jag fick stappla mig fram på egen hand och jag hatar att inte veta vad jag ska göra, för jag har ingen initiativförmåga.
"Sätt dig ner och ta det lugnt", sa Staffan, som jag faktiskt tidigt igår lärde mig tycka om.
Jag satte mig ner och tog det lugnt, men jag kunde inte slappna av, jag mår otroligt dåligt i sådana situationer. Jag vet inte exakt vilken sorts situationer, men nya situationer med nya människor och krav på att få fram ett resultat. Det blev lite för mycket.
Ett glas vatten och en chokladkaka och en Staffan, räddade mig dock från att bryta ihop ytterligare, mer än jag gjort under lunchen, men jag kände mig ändå ganska destruktiv när jag begav mig av hemåt.
Indiepop och Will höll mig kvar i sanity.
Indiepop och Will är det som ska fortsätta att hålla mig vid det sunda förnuftet.
Imorgon är det fredag och jag har planer.
För inte alls länge sedan skulle jag jublat över vilka planer som helst.
Det känns mer tvetydigt nu. Visst, jag tycker om tanken på att jag ska göra trevliga grejer, träffa trevliga människor, allt det där, men att tiden är upplanerad ger mig också några av alla de stressymptomen vi gick igenom i tisdags.
Jag känner mig märklig.
Så fort jag blivit frisk ska jag sätta mig ner och skriva.