I'm talking to the ceiling

Två dagar efter skolstart och allt känns okej.
Många fler nya ansikten än jag räknat med, och hittills har jag dömt ut de flesta, så som jag alltid gör,
men det kan hända, att jag ångrar mig. (Helst ser jag att jag inte gör det, jag tycker inte om att ha fel).
Jag är glad att jag lyckats sälja mina mathäften och tjänat sex hundra spänn,
jag är ledsen för jag har inga skor.
Idag vaknade jag klockan sex, och det är helt hopplöst hur tidigt det är, och jag var nästan säker på att jag inte skulle överleva, och när jag berättar vad som räddade min morgon kommer ni aldrig att tro mig.
Det var SL.
De bjöd på frukost.
Och även om äpple muffin Mer inte är den mest näringsrika frukost så önskar jag att de alltid kunde bjuda mig på tilltugg när jag ska ut och åka.
Vad som inte räddade min dag var att det var fem grader ute när jag steg upp och jag har fryst hela dagen, och jag hade bestämt mig för att inte ta min norska Islandströja så jag gjorde inte det, vilket var fel. Men det spelar ingen roll, för den ska jag ha imorgon, även om jag inte har några skor att sätta på mig, och jag vet att jag kommer ta mina kängor även om de borde kastas.
Vad som inte heller räddar mina dagar är alla människor som ska vara så extrema åt ett eller annat håll. Folk som säger pinsamma saker. Folk som..de flesta människor helt enkelt. Undantag: Tja.. Jonas. Som vanligt. Rubriken på det här inlägget är för övrigt ett Jonas-citat. Jag tror att jag tycker väldigt mycket om honom.
Vi fick linsgratäng med curry och när jag inte tänker på Jonas Hemkunskap så tänker jag på Sot för jag vill alltid berätta allting jag ser och hör och känner. Som att jag har fått ett väldigt gulfärgat märke på armen och borde gå till läkaren men inte vågar för att jag skulle känna mig hopplöst töntig.
Det spelar ingen roll. Jag är otroligt trött. Jag ska sova nu. Och gå upp jättetidigt imorgon. Och vara ute för att utföra diverse aktiviteter med min skola. Iklädd norsk Islandströja.

-Gjorde du något i sommar som du aldrig gjort för? Det kan nog hända. Eller, det är klart, även om det inte är sensationella saker
- Dog någon som stod dig nära? Nej
- Vilka länder besökte du? Till slut blev listan inte längre än Norge och Danmark
- Är det något du saknar sommaren 2008 som du vill ha sommaren 2009? Ja, men det kan väl alltid bli bättre?
- Vilket datum från sommaren 2008 kommer du alltid att minnas? Vet inte om det finns ett speciellt datum så där..
- Har du varit sjuk eller skadat dig? Jag är sjuk hela tiden, det är puckat.
-Bästa köpet? Oj, jag vet inte om jag har köpt så mycket speciellt. Man blir alltid glad av påfyllning i video- och skivhyllorna. Förresten! Jag får inte glömma Rema! Min skrivmaskin är bäst.
-Vad spenderade du mest pengar på? Fika, antagligen.
- Gjorde någonting dig riktigt glad? Självklart.
-Vilka låtar kommer alltid påminna dig om sommaren 2008? Hmm. Kanske blir det The Swiming song
-Va du gladare eller ledsnare i sommar jämfört med tidigare somrar? Svårt att säga generellt över tre månader hur man mått
- Vad önskar du att du gjort mer? Rest lite mer
- Vad önskar du att du gjort mindre? Tyckt lite mindre synd om mig själv
- Hur tillbringade du midsommarafton? Jag satt hemma med min farmor och löste korsord
- Blev du kär i sommar? Jag blir kär i allt jag ser, men nej
- Hur många förhållanden? Förhållanden? Inget, antagligen
- Favoritprogram på tv? Under sommaren? OS.
- Bästa boken du läste i sommar? Antingen Montecore av Jonas Hassen Khemiri, som är ett mästerverk, eller Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer som alltid får mig på bra humör.
- Största musikaliska upptäckten? Har nog inte skett någon sådan är jag rädd
- Något du önskade och fick? Vadå önska? Jag vet inte, det känns mer julafton än sommar..
- Något du önskade dig men inte fick? Hittade visserligen inga jeansshorts när det väl skulle till..
- Vad gjorde du på första dagen på sommarlovet? Du, jag minns faktiskt inte. Jag gjorde nog inte så mycket
- Finns det något som skulle gjort din sommar bättre? Ja. Om Julia inte jobbat så mycket skulle livet varit lite lättare
- Hur skulle du beskriva din stil sommaren 2008? Min stil? Den var mycket mer avslappnad än jag brukar vara på somrarna. Det blir bättre.
- Vad fick dig att må bra? Det Förlovade Landet. Och att komma hem igen.
- Vem saknade du? Julia. Hela tiden. Och Mio när jag väl var ifrån honom
- De bästa nya människorna du träffade? Jag tänker säga Erik för att han fick mig att tänka en massa nya tankar och det får mig att må bra.
- Sommarens sötaste? Mio<3
- Sommarens hetaste? 27 grader i skuggan
- Sommarens största kärlek? Oh! Kan inte påstå att jag kommer på någon riktigt stor kärlek, det var nog brist på sånt får jag påstå
- Sommarens besvikelse? Att Amsterdam inte blev av. Men vi kommer tillbaka med nya satsningar
- Sommarens bästa? Äntligen sommarregn mot asfalt
- Sommarens snällaste? Helen. Hon är bäst och ställer upp för mig

Efter två dagars ren passivitet tog jag mig i kragen.
Idag har jag varit hos Anders,
han är något av det bästa jag vet.
Jag har inte träffat honom på typ två månader, och det är konstigt att jag kan sakna honom,
för vi har ingen som helst relation till varandra, och han är..mycket äldre än mig
och borde inte bry sig om mig,
men det gör han.
Eller åtminstone så tar han emot mig på sitt kontor, och låter mig stanna och uppehålla honom en timme,
innan han måste jobba,
och unga Gunilla säger att hon också alltid blir utkörd från Anders när hon pratar för mycket.
Pratar jag för mycket?
I sådana fall så är det bara med Anders jag gör det, och jag kan tolka det på många sätt.
Jag lånade hem en DVD vilket betyder att jag måste tillbaka om en vecka, vilket inte gör mig någonting,
och jag har lovat Anders en massa saker,
och jag fick tillbaka filmen han lånat av mig, som jag vill se snarast, och det bästa med Anders är att han tycker som jag. Det är inte så många som gör det.
Eller så är det jättemånga som gör det bara det att jag inte har hittat dem än. Most likely.

Och jag träffade en busschaufför som nästan fick mig att börja gråta, och jag vill bara prata med Julia men jag kan inte. Jag vet inte om jag ska skylla på chauffören eller mig själv. Han var ett pucko. Jag överreagerade. Jag överreagerar som regel. Jag tar det väldigt allvarligt när någon inkräktar i min personlig sfär.

Jaja. En bagatell i jämförelse med annat.

Resten av veckan är blur, vi får se vad som händer, antagligen stannar jag hemma, för jag tror att jag behöver det. Jag behöver definitivt städa upp lite här. Och se på mina nyinköpta filmer.

Jag fortsätter att återkomma till tanken på Erik.
Det är en kille jag inte alls känner,
men jag har suttit uppe hela natten tillsammans med honom,
och vi har delat på några få kvadratmeter tillsammans, och sovit i samma rum.
Vi åkte samma tåg från Boden (han klev på i Boden, jag hade redan suttit i kupén många timmar),
jag vet vad han jobbar med, var han bor, vad han gillar, var han kommer ifrån.
Han vet några om saker om mig, dock inte lika många, eftersom jag hellre lyssnar än berättar.
Vi fick tråkigt framåt natten, och han hade tidigt varit fascinerad av min medtagbara DVD-spelare (det är inte likt mig att behöva sådan för att fördriva tiden, inte ens för tjugotvå timmar tågresa, men jag hade den med i alla fall),
så vi besvärade en kvinna ur personalen att låsa upp den lediga kupén längst ner i vagnen där vi fick sitta ostört och titta på alienfilm tills klockan blev tre när vi gick och lade oss.

Jag tror att Erik har blivit någon slags symbol för mig. Han får stå för sådant jag aldrig gör, men skulle kunna göra, ett tecken på att jag gör det jag gör av andra skäl än ren feghet.
Erik är nog den första främling, som jag kan komma att tänka på i den här stunden åtminstone, som jag börjat prata med utan att känna stort obehag.

Utan att behöva anstränga mig.

Erik har blivit något jag går tillbaka och tänker på för att kunna övertala mig själv.

Övertyga mig.

Och han behövde egentligen inte göra någonting.

På förmiddagen dagen efter gick vi av vid samma station.

"Ha det bra" sa han och försvann ut genom dörren.

Han kommer sällan, eller aldrig, tänka på mig igen.

Inte ens det stör jag mig på.

Jag kom att tänka på när klassen var ute på Djurgården,
i våras någon gång.
Vi satt vid borden och åt medtagna mackor, det var morgon som blev förmiddag,
och jag tror att det var ganska fint väder.
Jag pratade med Jonas. Om annat än film, faktiskt.
Vi väntade i Rosenträdgården och pratade om droger, och på något sätt halkade in på saker som engagerar oss.
(Det känns som om jag borde komma ihåg hur vi hamnade där, för det var inte särskilt komplicerat, och för att jag brukar komma ihåg vad Jonas säger.)
Jonas frågade mig om det fanns något som engagerade mig, som jag brydde mig om, och jag kunde inte komma på något. Det har jag fortfarande inte. Det känns inte som om jag bryr mig ett dugg om någonting utanför min värld.
Du är ganska likgiltig alltså, frågade Jonas, och det kändes bra att han inte sa det med något annat än nyfikenhet, undran.
Jag svarade Ja.
Jonas skrattade till. Jag är helt säker på att han skrattade till även om jag inte direkt minns det. Kanske för att han alltid skrattar till.
Och så berättade han för mig att det finns ett ord på engelska, som betyder likgiltig, fast inte med sådan negativ klang. Han kom bara inte ihåg ordet.
Jag skulle vilja veta vilket ord han menade. Det skulle antagligen beskriva mig rätt bra.

Som sagt, bara något jag kom att tänka på.