I'm talking to the ceiling

I lördags var jag uppe på vinden och rotade i några av min mammas kartonger med undanställda saker. Jag har nämligen bestämt mig för att jag måste börja läsa lite mer relevant litteratur, inte bara sådant som står under rubriken Topplistan i Pocketshop, och min mamma har tonvis med böcker undangömda någonstans. Dessvärre hittade jag bara en kartong, jag orkade inte leta igenom hela vinden en gång till, det är trots allt ganska ansträngande att krypa omkring där uppe, så jag fick nöja mig med det lilla. Det jag kanske är gladast att jag fick tag på, om vi ska hålla oss till böckerna, är Kerstin Thorvalls klassiker När man skjuter arbetare, och dens uppföljare. Lagom relevant intressant och lätt att ta sig igenom. Eftersom man nu måste börja någonstans.
Det finns ett underbart förord till åtminstone den utgåva jag har kommit över, ett väldigt kort sådant, och så här står det, jag citerar:

"
Jag skulle vara både ung och gammal, överklass och underklass, sprungen ur enkla förhållanden, nu rik och berömd. Varken fågel eller fisk, människa och omänniska, på andra sidan om passionernas tyranni.
[...]
Jag är alltså ofödd, urgammal, barnlös och utan familj. Ingen gör anspråk på mig. Ingen väntar sig något av mig. Jag gör ingen besviken och är inte skyldig någon något.
"
Hon får allt att låta så enkelt.

"
Det gör inget om jag dör
För nu vet jag vad mina läppar är till för
Och jag vet att det är fel
men det känns så skönt
"

Håkan Hellström - Gråsparven när hon sjunger

PAX och Juni

Fin födelsedagshelg med familj och vänner och japansk film och sena nätter.

"
Allt går att laga en gång, två, tre
Kanske fyra men fem, där går gränsen
Allting är trasigt, sprängt, och flisen ligger I drivor
Jag plockar upp det och sätter ihop det till nånting nytt nu
Det ser sjukt ut. Men det är det bästa som jag har
Som ett efterlängtat mongobarn.
"

5:e försöket - Markus K

Jag gick in på DNs hemsida och letade reda på Fredrik Strages lista över "de mest gripande sjukdomarna i filmhistorien". När den publicerades i På stan för några veckor sedan hade jag väldigt roligt över punkt fem. Det är något med slutsatserna.

Aids, ”Forrest Gump” (1994)
Det sägs aldrig vilket virus som dödar Forrest Gumps flickvän Jenny. Men med tanke på att hon som hippie har väldigt mycket oskyddat sex verkar aids troligt. Frågan är om hon smittar Forrest Gump när de ligger med varandra. I så fall kan ”Philadelphia” ses som en sorts uppföljare

Det album jag spelade mest under 2008 måste ha varit Markusevangeliet.
Jag har inga siffror på det, men när jag tänker tillbaka känns det som att den våren präglades av Markus Krunegårds solodebut.
Och nu har han alltså släppt två nya skivor. Samtidigt.
Jag har lyssnat på Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund oavbrutet idag. Tåget till skolan, lektionen, bussen till Julia. Och sen kom spelningen.
P3 live session i Radiohuset.
Det gick så långt att jag blev förvånad över att det går att sjunga på engelska när jag lyssnade på min ipod på tåget hem. Då lyssnade jag faktiskt inte på Markus, men det är bara ett kort brake, jag vet att jag imorgon kommer att vara på det igen.
Till det säger jag bara: Äntligen! Till slut något nytt att hänge sig åt.
Markus kommer alltid att lyckas skriva texter jag känner igen mig i, för han tycker alltid synd om sig sälv och jag tycker alltid synd om mig själv.
Det är så det är - lika barn leka bra.

Så nu sitter jag här med min essä som ska vara skriven till imorgon.
Jag kunde inte vara sämre upplagd.
Det jobbigaste är nästan att jag egentligen tycker att det är roligt, att det skulle kunna bli väldigt bra, att jag har en bra grund, men det kommer aldrig att nå dit för att jag har underprioriterat den alldeles för länge.
Det blir bara ångest.
Jag har haft en dålig dag, som vanligt skyller jag på SL. Det funkar alltid, de är alltid med på ett hörn. Jag är otroligt trött och vill inget hellre än att sätta mig framför Sveriges fulaste hem och äta godis. Om jag nu hade något godis.
Ibland är det verkligen synd om mig.
Istället måste jag kämpa vidare med Charles Manson, världshistoriens vidrigaste människa. Jag försökte lyssna på en av hans låtar idag, han skulle ju bli musiker från början, inte alls hålla på med massmord, men jag kunde inte. Det gick liksom inte att lyssna på den och veta att det var han som sjöng. Jag började må illa och stängde av. Försöker istället visa honom från sin sämsta sida i min text. Om det nu någonsin fanns en bättre sida hos honom.
Det känns ändå bra att ha något att kanalisera ut all sin rädsla och sitt hat på. Listan so far:
- SL
- Charles Manson
De spelar ungefär i samma liga.
Jag försöker tänka att det här är över imorgon. Då får jag sitta framför House och äta hur mycket godis jag vill. Dessutom väntar fler bra saker inom en snar framtid. Till exempel ska jag se Markus Krunegård live på onsdag och även om jag inte lyssnat så mycket på de nya skivorna känns det bra, plus att jag bestämde mig idag för att jag ska hälsa på Sot i Visby nästa vecka. Inte för att jag har biljetter eller ens vet säkert att jag har råd, men jag ska nog se till att det löser sig på ett eller annat sätt.
Så. Jag behövde skriva det här för att ge mig själv en lite mer positiv inställning. Nu är det bara att skriva vidare.

Jag har inte varit hemma en enda hel dag på lovet.
Det var inte riktigt planerat.
Först en underbar vistelse i Köpenhamn (hur kan besöken där alltid vara för korta?)
och sedan en spontan tur till Hemorten.
Jag har inte varit långt borta och inte särskilt länge, men tillräckligt för att komma ur alla mina rutiner och tillräckligt för att glömma bort allt jag egentligen borde göra. Skriva skolarbete till exempel.
Återigen blir det att sitta uppe kvällen innan inlämning och kämpa. Den här gången känner jag mig inte så orolig faktiskt, för en gång skull. Det känns som om jag har kontroll. Det är en märklig känsla.
Jag skulle behöva en dag till. Bara vara hemma. Känna in mig. Försöka komma ihåg hur det var jag brukade göra. Komma tillbaka in i mina tankemönster.
Jag behöver rutsystem.
Men jag längtar inte efter Verkligheten.
Jag skulle hellre fly den, kanske för alltid. Och kanske är det därför jag fortfarande inte har en plan över hur jag ska göra efter jul när jag inte längre har ett skyddsnät inte längre har någonstans att gå. Kanske är det därför jag fortfarande inte har förstått att det är ett problem.
Kanske är det därför jag låter bli att tänka tanken ut - idag också.

I'm so lost
I'm barely here
I wish I could explain myself
But words escape me
It's too late
To save me
You're too late
You're too late

I skolan just nu har vi temat Vad ska man tro pa? Det innefattar politik, filosofi och religion.
Hitills har det inte bjudit pa sa mycket intressant, mest kanske for att att jag inte kan hantera filosofi och fragor som "Vad ar konst?". Jag forstar verkligen inte meningen diskussioner dar man inte kan komma fram till nagonting, man bara pratar i cirklar.
Sa nar det kom till temats stora uppgift, skriva en essa om vad som helst inom politik, filosofi eller religion, visste jag att jag skulle valja nagot valdigt konkret eftersom det bara ar det jag kan forhalla mig till, och ganska snart bestamde jag mig for att skriva om Folkets tempel och Jonestown. Det visade sig dock att en annan i klassen tankt samma tanke. Att vi skulle skriva om samma sak ar egentligen inte ett problem for nagon, men jag tyckte att det kandes onodigt eftersom varat tema ar sa extremt brett. Jag skulle kunna klamma in ungefar vad som helst under den temarubriken och da kanns det mycket mer intressant att skriva om nagot som ingen av de andra tankt pa. Darfor sitter jag nu och forsoker satta mig in i Charles Manson.
Det ar svart. Jag angrar mig lite. Han ar verkligen en vidrig man. Man orkar inte lasa sarskilt mycket at gangen, det ar svart att ta till sig alla saker han har gjort. I texten har jag inte ens kommit till delen dar han bildar The family och utfor eller planerar flera mord men jag mar anda illa och kanner att jag skulle skrivit om nagot snallare, nagot luddigt och rosa, nagot som inte far mig att kanna nagonting.
Det finns valdigt mycket skrivet om Charles Manson pa Internet, det ar inte alls svart att hitta. Flera sidor. Problemet ar bara att det inte innefattar nagon som helst information som kanns relevant. Det star vilka instutitioner han suttit pa, vilka sma brott han blivit domd for (ran, inbrott, valdsbrott, hur manga som helst) som ung. Det spelar ingen som helst roll. Det ar inte intressant. Brotten ar inte det viktiga. Det finns sa otroligt lite matnyttigt om sjalva personen Charles.
For inte alls lange sedan gick det en film pa tv om The Manson family, Helter Skelter, den nyare versionen. Det var en tre timmar lang tv-film och jag satt uppe och sag den till slutet. Efterat hade jag inte lart mig nagonting forutom ingaende detaljer om hur morden pa Sharon Tate och LaBianca familjen utfordes. Inga fragor fick nagra som helst svar, nagon bakgrund namdes overhuvudtaget inte.
Jag vill veta varfor och hur han blev till den otroligt grymma manipulativa manniska han ar.

The Ark har gjort en låt som heter 2000 light years of darkness. Den ligger på skivan In lust we trust. Det är en skiva jag ändå har lyssnat en del på genom åren, sen jag började lyssna på The Ark, även om jag inte spelat dem särskilt ofta. Men just den låten har fallit undan. Jag hörde den för första gången för ett par dagar sedan. Och jag kan inte låta bli att tänka att det var meningen. Just den just nu.
Som sagt, The Ark har aldrig varit några husgudar eller ens i närheten, men när Ola sjunger för mig

Tell me can my eyes betray me?
Do they say how happy I feel
When no one takes the seat beside me
On the bus and make a fuss?
- Then I'm easy

tror jag nästan på existensen av en gudomlig makt.
Speciellt med tanke på att jag nu har beställt bussbiljett till Kalmar och åker imorgon. Jag ska bo hos Anton, och jag planerar att lägga mig på hans säng och ligga kvar där i tre dagar och låta honom ta hand om mig. Laga mat hyra film servera glass.
För vad gör jag när allting blir jobbigt? Jag flyr förstås. Både fysiskt och mentalt. Det har än så länge varit en vinnande taktik.

To go away, take a train, go astray
Disappear into the unknown
To a place where you're always
All alone

Jag hittade en önskelista jag skrev i Borlänge i april i år:

Jag önskar
- att situationen på något sätt var extrem och inte mitt emellan
- att det regnade
- att jag satt hemma med Sot och såg på Dracula-filmatiseringar från 30-talet
- att jag hade pengar nog att resa utomlands
- att såret på min fot var läkt eller aldrig funnits
- att jag fick vara med om något vackert

Den senaste tiden har jag ägnat mig mycket åt mainstream-kultur.
Till exempel har jag läst många svenska deckare, eller snarare bara svenska deckare under hela sommaren och kanske började det tidigare.
Och jag har skämts lite över det, inte riktigt velat berätta för andra vilken bok det är jag läser för tillfället.
För det är ju inte riktigt jag. Det är bara en period. En engångsgrej.
Jag ser mig själv som en annars mycket kräsen person.
Är det inte Strindberg så får det vara.
Eller, rättare sagt, jag önskar att det var så.
Det är en prestigekamp och främst gäller det att vinna över mig själv. Ett nederlag är det då förstås att vara tvungen att erkänna för mig själv och andra att min senast utlästa bok var skriven av en viss Läckberg.
Jag hade glömt att det finns en anledning bakom allt detta. Det var så länge länge sedan jag utsatte mig för något kulturellt kvalitativt att jag faktiskt hade glömt.
Det är inte värt att hänge sig åt något bra. Förr eller senare kommer det ikapp och lämnar stora svarta hål efter sig. Dåliga saker, sådant som platsar på toplistor, sådant som passar alla, får en aldrig att känna något, aldrig att tänka på något. Det är ett tryggt val.
Bra saker stannar kvar. Hemsöker.
Jag tror att jag hellre lite skamset gömmer mina Mari Jungstedt böcker när jag får besök än att riskera att tankar och känslor väcks till liv.
Det är inte värt det lidandet.

Nu har jag varit hemma i fyra dagar och har precis börjat komma in i saker och ting som de brukar vara.
Jag har under de här fyra dagarna intensivumgåtts med folk jag känner som någon slags kompensation för att jag har varit borta alldeles för länge, så nu behöver jag kompensera för det intensiva umgänget och kommer därmed isolera mig hela helgen.
Till exempel tänker jag plöja igenom den hög av böcker som har bildats på mitt nattduksbord, samt sitta i min soffa och stirra i väggen och göra absolut ingenting, något som jag har längtat efter.
Nästa vecka tar jag nya tag igen och börjar om från början.

"
I remember doin' nothin' on the night Sinatra died,
and the night Jeff Buckley died,
and the night Kurt Cobain died,
and the night John Lennon died,
I remember I stayed up to watch the news with everyone -

and that was a lot of nights,
and that was a lot of lives.
"

"
"För jag är inte riktigt säker på om jag vill röra vid Ellie eller inte. Men jag vet ändå att jag vill vara ihop med henne"
"Vad är det då för saker du vill ska vara annorlunda?"
"Jag vill vara tillsammans med henne mer. Jag vill vara med henne hela tiden, inte bara när jag råkar stöta ihop med henne. Och jag vill bli kvitt Zoe, även om jag gillar henne, för jag vill ha Ellie för mig själv. Och jag vill berätta saker för henne innan jag berättar dem för någon annan, till och med dig och mamma. Och jag vill inte att hon ska ha en annan pojkvän. Om allt det gick i uppfyllelse skulle det inte spela någon roll om jag fick röra vid henne eller inte".
[...]
Då mindes Will det offer Marcus var villig att göra. Och visst ville han röra vid Rachel (drömmarna om de jättelika hotellsängarna handlade definitivt om att röra vid henne), men just nu, tänkte han, om han var tvungen att välja, skulle han nöja sig med det som Marcus ville ha.
"

Om en pojke - Nick Hornby

Klockan är fem på morgonen och jag har inte sovit en enda sekund den här natten även om jag har försökt.
Tills jag gav upp,
och sedan dess har jag läst böcker jag brukade läsa för sex år sedan, lyssnat på Postal service- och Håkan Hellström-låtar, varit i stora huset och druckit juice och läst Vårdguiden och pratat med Lilla hunden som uppenbarligen inte heller kan sova.
Det här brukar inte hända.
Jag brukar inte hållas vaken av alldeles för många tankar.
Men i natt krävdes en mycket större ansträngning än vanligt för att hålla koncentrationen till något annat.
Jag kanske, till slut, har stött på ett problem som det inte går att fly ifrån.