I'm talking to the ceiling

Just nu läser jag Elvis och jag, Priscilla Presleys biografi. Den är rent utsagt dålig, litterärt sätt helt hopplös, och översättningen en katastrof.
Men det är ju inte därför man läser den, och jag måste erkänna att den är ganska intressant.
Jag har inte mycket till övers för Elvis Presley, och mina argument blir starkare för varje sida jag läser av boken. Han var en helt fruktansvärd man. Kanske inte med de intentionerna, men det blev ändå resultatet.
Samtidigt vet jag att jag hade blivit precis likadan. Om jag hade varit omåttligt berömd och haft några miljoner dollar på banken skulle jag bete mig på exakt samma sätt som Elvis, enligt Priscilla, gjorde.
Jag ser det inte ens som ett nödvändigt ont, att det är så man blir av pengar och kändisskap, jag skulle till och med kunna välja att bli sådan.
För innerst inne vill man vara ett svin. Man vill kunna ta utan att behöva ge tillbaka. Man vill bli kvitt sitt samvete och kunna strunta i människorna omkring en. De kommer tycka om mig ändå. Jag är ju Elvis!
Jag önskar att jag var Elvis. Jag skulle bara vara aningen smartare. Ha lite bättre smak. Annars skulle jag göra om alla hans misstag.

Det verkar som att jag är den enda i hela landet som inte längtar efter varmare årstider. Jag hör hur det klagas och klagas över vintern, över snön, över kylan.
Jag skulle gärna ha stannat i februari, om inte för alltid så åtminstone ett längre tag. Den annalkande värmen ger mig panik. Å andra sidan vet jag mycket väl att det krävs en sommar för att det sedan ska bli höst och jag längtar så intensivt till oktober och november att jag med glädje kommer genomlida sommarmånaderna för att nå hösten. Men om jag fick välja! Bestämma helt själv, då skulle det inte bli sommar i år.
Jag får inte bestämma helt själv, så det gäller bara att göra det bästa av situationen. Jag har en mycket klar bild av hur jag ska hantera våren. Den innefattar en annorak och en rakapparat. Ett jobb och något att se fram emot. Det kan bli bra. Min plan för sommaren är inte lika tydlig, jag hoppas bara på att få ett jobb som jag kan gräva ner mig i. Sitta inomhus med en fläkt. Annars står jag inte ut med solen och värmen. Jag hatar förvisso inte allting med sommaren, men jag vet att det inte tjänar något till att fokusera på det positiva, dels för att jag trivs så bra med att vara negativ och dels för att det ändå aldrig blir som man tänkt sig.
Det enda jag minns att jag gjorde förra sommaren var att längta bort.
En av mina största förmågor är att gå saker i förväg. Än så länge är det bara mars.
Än så länge ligger snön halvmeterdjup.

Min handläggare på arbetsförmedlingen ringde när jag brunchade med mig själv vid köksbordet.
Han sa att han ville veta hur jag tänker.
Efter att han presenterat sig själv var det det första han sa och jag läste genast in en negativ underton. Hur fan tänker du egentligen?
Jag bad honom precisera. Hur skulle jag kunna veta vad han menade. Han refererade till det mail jag skickat till honom för någon dag sedan, där jag förklarat hur det går i mitt jobbsökande. Det var ett mycket sparsamt mail och jag var medveten om det för jag vet ärligt talat inte hur mycket jag egentligen har att säga till min handläggare på arbetsförmedlingen.
Det som oroade honom mest var att jag tackat nej till en jobbcoach. Jag hade lovat tänka på det, när jag och min handläggare träffades, kanske i januari, lät han mig inte säga nej men han lät mig tänka på det. I mitt mail skrev jag uttryckligen att jag inte tänker ta hjälp av en jobbcoach. Detta kan min handläggare på arbetsförmedlingen inte tolerera.
Så han ringer upp. Hur fan tänker du egentligen?
Jag har i mitt naiva stilla sinne trott att detta varit ett erbjudande. Vi erbjuder en jobbcoach har jag fått höra, men det har alltid menats något helt annat. Vi kräver att du tar hjälp av en jobbcoach. Min handläggare sa att han inte kan rekommendera mig till jobbgarantin för unga, det vill säga att man får ekonomiskt stöd som ung arbetslös, om jag inte gör allt som krävs för att få ett jobb. Det vill säga, tar hjälp av en jobbcoach.
Jag tillåter mig själv att stödja mig på mina fördomar. Min handläggare på arbetsförmedlingen har nämligen varit i flottan. Jag tänker att han nog är van vid att det bara finns en enda lösning på saker, att följa order, att han inte har lärt sig att vara flexibel och se till individen.
Sen ändrade han sig och sa att det fanns en annan lösning. Att jag hänger på arbetsförmedlingen en dag i veckan och aktivt söker jobb. Där han kan ha koll. På mig. Han uttalade det andra alternativet som om han deklarerade ett straff. Jag tänker att han nog inte är van vid att folk tackar nej till hans erbjudanden.
Han sa, angående ett mail jag skickat, en jobbansökan till ett företag, Har de fått mailet? Jag svarade att det är klart att de fått mailet, jag har ju skickat det och han sa Om jag har sagt någonting, betyder det att du har hört det?
Och jag är tillbaka i skolan. Jag är fjorton år och en hånleende manlig lärare tittar på mig, han är äldre och han försöker sätta dit mig, han säger något spydigt. Han är en man som är van vid att ha makt över andra människor, han var lärare redan på den tiden det var helt okej att slå till en elev och han kan inte hantera, på ett värdigt och mänskligt sätt, att tiderna förändrats, så han har gått över till metoder som inte syns och som inte går att bevisa. Min handläggare på arbetsförmedlingen är inte så gammal. Jag mår illa. Jag lägger på. Jag lägger inte på. Självklart lägger jag inte på. Han kramar mitt fjortnårshjärta i sin hand, han vet precis var han ska trampa, han vet precis vilket tonläge som funkar.
jag låter honom hållas, säger ingenting, vi kommer överrens, jag ska dit på torsdag. Självklart ska jag inte dit på torsdag, jag ska ringa i eftermiddag och skriva ut mig från arbetsförmedlingen.

Saker jag och min farmor gjorde mycket under min veckolånga vistelse hos henne:

- Fikade
- Spelade Alfapet
- Tittade på OS
- Tyckte synd om oss själva

I allt det vi inte har gemensamt kan vi i alla fall mötas på vissa punkter.

Idag har jag städat. Så här kan ett skrivbord se ut om man inte har städat. Den här bilden är dock kanske ett år gammal. Då hade jag också behövt städa.
Idag måste jag lägga mig tidigt, för imorgon ska jag gå upp klockan sju. Idag jag gick jag upp klockan ett. Jag har försökt vända tillbaka dygnet, det har gått väldigt dåligt hittills. Jag tillåter mig till och med att komma tio minuter för sent för att slippa gå upp ytterligare en halvtimme tidigare.
Jag ska ta hand om katter i Åkeshov sen ska jag småstressa till centralen och sätta mig på en buss och åka till Borlänge och stanna i fyra dagar. Eftersom jag ändå inte har något annat för mig. Sen ska jag åka hem och äta semla. Så långt sträcker sig mina planer. Efter det har jag all tid i världen att göra precis vad jag vill eller ingenting. Med tanke på budgeten lutar det åt det sista.

Jag har plockat fram min kvalitetsmusik igen.
Inget mer patetiskt sjungande i refrängerna till Markus Krunegård-låtar.
Det hela är Antons fel, det var han som youtubade David Bowie-intervjuer, något jag aldrig skulle göra på eget bevåg eftersom jag är så innerligt rädd att bli påverkad. Börja känna eller börja tänka på saker jag inte tror att jag ska kunna hantera. Ändå kunde jag inte låta bli att spela mina Bowieskivor när jag kom hem. Och det är så otroligt bra, så bra att jag glömmer bort att vara rädd. Nu lyssnar jag på The Cure.
Kanske betyder det här framsteget att jag faktiskt slutat vara rädd och nu kan se saker ur ett mer rationellt perspektiv, eller så har min likgiltighet tagit över mer. Eller så kan jag lika gärna känna något som är på riktigt om jag nu ändå ska känna någonting. Vad spelar det egentligen för roll.
Jag tror att jag är bra på att lura mig själv. Jag tror att jag kan förskjuta känslor genom att titta på Wallanderfilmer. Jag ska vänja mig av vid det nu. Snart kanske jag kan läsa bra böcker igen, se på bättre film och hålla mig undan skräp-tv. Snart kanske. Så länge räcker det med ett steg i taget. Ett lite steg för människan, ni vet...

Det är så konstigt hur kort tid det kan ta att anpassa sig vissa gånger. Ibland kan det till och med vara obehagligt. Det räckte med att bo hos Anton en vecka för att glömma bort att det fanns ett hem att komma tillbaka till. Nu är jag hemma med allting som är så extremt välbekant, allting som är mitt, allt har en historia för mig, är kopplad till minnen eller bara fakta om var det kommer ifrån och varför det finns just här hos mig. Mitt i allt det är jag totalt vilse. Hos Anton var inget mitt, men samtidigt finns det en frihet i att vara en främling till allt man har omkring sig. Det blir nästan en ursäkt. Jag vet inte hur lång tid det krävs att vistas i en lägenhet innan det faktiskt förväntas att man ska hitta i köket eller till och med sluta räknas som gäst och börja hjälpa till lite. När jag är hos Anton blir det så tydligt att jag har en väldigt bortskämd attityd. Det blir nästan en förälder-barn relation när jag inte gör någonting på egen hand. Om situationen tillåter det blir jag gärna uppassad. Jag vet inte var det kommer ifrån, jag inbillar mig att båda mina föräldrar faktiskt är ganska måna om att jag ska klara mig själv. Kanske är det här någon slags frigörelse? Är det en undermedveten protest mot min uppfostran? Jag blev ställd när Anton tyckte att jag skulle gå till stationen utan honom. -Du hittar ju! -Jamen... Hur många gånger måste man besöka en stad innan det börjar räknas med att man hittar? Kanske har jag själv kämpat så hårt och så länge för oberoende att det enda jag riktigt orkar med längre är att lägga mitt liv i någon annans händer. Eller okej så illa har det inte hunnit bli än. Men jag minns att jag som yngre verkligen kämpade för att inte behöva någon. Kanske uppnådde jag det stadiet, har checkat av det på listan och kan börja på nästa projekt. Det kanske inte var meningen att det skulle hålla för evigt. Nu handlar det snarare om kompromisser. Erkänna för sig själv att man faktiskt behöver andra, men inse att det inte behöver betyda att man placerar sig själv i beroendesituation. Mognad kanske det kallas. Mognad och insikt och ett tecken på att man faktiskt har lyckats växa upp.

Jag har ådragit mig en liten inflammation i huden (den må vara liten men sitter på ett sannerligen irriterande ställe), och jag har provat flera metoder för att försöka driva ut den. Jag tänker att det borde vara lika lätt att driva ut andra saker (även om jag inte rönt så stor framgång i mina försök än), lite som exorcism fast kanske inte främst för demoner.
Ibland skulle jag vilja driva ut mig ur mig själv. Badda med lite alsolsprit och - vips! - borta!
Fördriva samvetskval, ångest eller vilka andra dåliga känslor som helst. Bara smeta på lite salva och vänta ut det.
Kanske skulle det bli för enkelt, innan det blir möjligt är jag glad att det åtminstone går att bli kvitt vissa saker, som inflammationer. Fast innan jag lyckats ens med det får jag fortsätta att se ut som någon som fallit offer för en misshandel.

Mitt språk blir gärna deras i ren desperation efter något eget
och när han sa Damn! Whole life is a paradox
nickade hon
men jag var ännu nöjdare eftersom allting egentligen var min förtjänst.
Ibland förtjänar man söndagseftermiddagar utan åsikter
och ibland kan jag belöna mig själv med att få bli stolt över alla rätt i tv-soffan.
Det är lätt att känna igen sig i sig själv.

Jag önskar att jag kunde teleportera folk hem till mig.
Då skulle Sivan kunna komma hit och sjunga Bo Kaspers orkester för mig
och Olivia Bergdahl skulle kunna komma hit och läsa sina dikter för mig
och vem som helst kunde sitta i min trädgård och sjunga smöriga ballader.
Om det är någon som känner sig manad till det där sista kan ni ju alltid komma förbi med gitarren. Helst vill jag höra Knocking on heaven's door och Yesterday.

 

May räddade min kväll. Jag tycker om hennes eget sätt att lösa problem.
I love wierd.

 

Jag tänkte skriva om hur synd det är om mig för att jag inte har kunnat skicka gratis sms på flera dagar. Men nu har jag kommit på bättre tankar. Man ska inte ägna sig åt sådant som bara är irrelevant. Hur mycket jag än tycker om att tycka synd om mig själv kommer jag alltid veta att det inte är sant. Det är kanske det som tillåter mig att ligga kvar lite för länge i sängen. Äta lite för mycket choklad. Sådant jag gör eftersom jag tror att det hjälper.
Imorgon är det slut på självempatin, då kommer möjligheten till gratis sms tillbaka. Fast det är ju inte det jag behöver egentligen. Det är inte choklad jag behöver heller. Och egentligen vet jag precis vad som saknas men jag kan bara inte ta steget. Inte än. Men det kommer.