I'm talking to the ceiling

Den här bloggen har sannerligen bara börjat handla om saker jag läser eller ser eller lyssnar på i ren kulturell mening. Vilket kanske borde ses som ett framsteg; att jag har börjat fokusera på annat än på hur otroligt synd jag tycker om mig själv hela tiden. Det är verkligen inte synd om mig nu, livet rullar på väldigt bra och från nu och framåt är min tid ganska planerad - vilket jag tycker om.
Det här är sista veckan jag jobbar här på biblioteket, kanske inte för alltid, men ändå för ett bra tag. Den här sommaren behövs jag inte mer och i höst har jag inte tid. Så efter jobbdagarna, det vill säga på fredag, åker jag upp till Dalarna, för att därifrån - med bil - fortsätta till Danmark. Där skulle jag vara i två veckor. Men jag har inte tid. Så jag stannar en vecka, tar tåget hem, är hemma en dag och drar sedan till Polen.
Efter Polen hinner jag nog visserligen vila i nästan två veckor, men sen börjar mitt nya liv. För jag har kommit in på utbildningen jag sökte i första hand och nu ska det äntligen bli något vettigt av mig.

Mitt liv kretsar kring Six feet under just nu. Bokstavligen. Det finns ingenting annat i mitt huvud än karaktärerna i den serien. Jag försöker att se på det i små doser för att inte bli för känslomässigt indragen men det hjälper inte. Det är sjukt, och svårt att förklara, och svårt att ens förstå för mig själv. Med tanke på andra serier jag varit besatt av, vilket mestadels sträcker sig till House, så är det ingenting i jämförelse. Bara underhållning. Jag tar Six feet under på absolut största allvar. Det går inte att tänka att det kommer komma ett sista avsnitt, att det kommer ta slut, det är som att tänka på döden, alldeles för stort att få grepp om.
Jag vet att det låter extremt överdramatiskt, men allt är sant.

Det kanske mest fascinerande är att jag inte gråtit till den. Jag gråter till allt. Igår grät jag till Virginia Woolf, förra veckan åt en text av Fredrik Strage. Det krävs bara känslomässigt engagemang eller möjligtvis en igenkänningsfaktor.
Tills idag, halvvägs in i fjärde säsongen. När en hög Mena Suvari (Edie) sjöng med i Death cab for cutie-låten Transatlanticsim, blev det mer än jag klarade. Och så blev jag tvungen att ringa till Anton och avreagera mig. Men det är allt.
Däremot känner jag en enorm tomhet så fort jag stänger av. (Lite som när jag grät en hel dag när Anton skulle ut på praktik och jag inte skulle få träffa honom på tre månader. Det är ganska jämförbart).
De flesta perioder går över genom att man ersätter beroendet med något annat, ett nytt beroende. Jag vet bara inte vad som skulle kunna ta över efter det här.

Jag tror att jag var runt tolv år när en kompis till mig berättade om boken Tio små negerpojkar, av Agatha Christie. Faktum är att hon berättade hela historien, även vem som var mördaren, men jag blev ändå nyfiken på att läsa den. Det dröjde inte länge tills jag hade köpt mig ett exemplar, en nyutgåva i pocket, detta var 2003 (dock ingen nyöversättning). Sedan dess har jag läst den flera gånger (jag tycker om att läsa om böcker, jag tycker om att veta hur det går, det känns tryggt), alltid på sommaren och alltid har samma myskänsla infunnit sig. Så också nu när jag läste den för en eller två veckor sen. Men det var inte förrän då jag kom på hur korkat det är att läsa den på svenska. När jag var tolv, tretton år var jag antagligen inte så intresserad av att läsa en bok på trettiotalsengelska, men det var då och ganska länge sen. Den första svenska utgivningen skedde 1940, och det är den översättningen jag alltid läst och den har alltid varit mycket enkel, och att läsa den på originalspråk borde vara lätt för mig, absolut nu, men också från för några år sedan.
Eftersom jag jobbar på bibliotek tänkte jag att en engelsk utgåva av den här boken måste vara lätt att få tag på, något av biblioteken i kommunen borde ha den, det är ju trots allt en klassiker. Originaltiteln är Ten little niggers, jag sökte på det men fick ingen träff. Inte heller fick jag någon träff när jag sökte på de stora bokkedjorna på Internet och jag började ana oråd.
Efter lite efterforskningar kom jag fram till att man helt enkelt bytt titel på boken. Jag kan förstå att ordet nigger, eller neger, som i negerpojkar, kan provocera, till och med såra. Å andra sidan tycker jag att man ska välja sina strider. Vägen till att uppnå full acceptans i ett samhälle går nog inte genom att döpa om böcker som skrevs 1939. Jag blev väldigt nyfiken på den nya översättningen, för hela den ursprungliga boken bygger på en gammal barnkammarramsa från 1800-talet som heter Tio små negerpojkar på svenska, antagligen Ten little niggers på engelska, jag undrade hur man hade löst det. Nu sitter jag med den nyöversatta boken i min hand och svaret är mycket enkelt. Ramsan heter nu Ten little soldier boys.
Hur de löser det med att ön de åker till heter Negerön, just eftersom "den är formad som ett negerhuvud" (okej, det börjar bli magstarkt) eller med porslinsfigurerna i salongen som också ska föreställa "negrer", återstår att se - vart efter jag läser boken.
Jag kan tycka att sådana här tilltag är fåniga, å andra sidan har det inte heller skadat mig, så kanske allt egentligen är i sin ordning.
(Nya titeln på boken är för övrigt And then there were none)

Jag tycker om hang-ups.
Jag fungerar så, hänger upp på mig på en grej och kör sedan på det tills det är totalt urvattnat. Musik är ett typiskt område där det funkar utmärkt. Det spelar ingen roll om jag lyssnar på en skiva så många gånger under en period att jag aldrig mer vill höra på den, ingen kommer till skada. Att ha en skiva, låt eller artist som närmast besatthet ett tag känns lite som en trygghet, någonstans att vända sig. Jag vet att just den där musiken alltid tar emot mig om jag behöver sällskap.
Senast var det, som ingen kan ha missat, gubbrockbandet The National. Det har lagt sig lite (men det är fortfarande en extremt bra skiva). Idag upptäckte jag Robyn.
Nej självklart inte, ingen svensk har undgått att höra åtminstone en eller ett par Robyn låter under sin livstid. Men den senaste singeln, Danicing on my own, hörde jag för första gången idag.
Det är ju inte det bästa man har hört. Det var dessutom ganska väntat, den låter mycket som hela Robyns förra platta, som däremot var ett stort steg från de lama popsånger hon sjöng när hon var yngre (typ Show me love eller Don't stop the music). Den här gången fanns inget överraskningmoment.
Ändå föll jag helt handlöst för nya låten, som är det enda jag har hört från skivan Body talk pt 1.
Vissa låtar känns som en dröm. Dancing on my own, till exempel. Jag tror inte på att jag lyssnar på låten på riktigt, kanske inte ens att den existerar. Det är en svår känsla att försöka förklara, den känns som hallucinationen av en oas i brännande öken. Precis när du sträcker ut handen för att röra vid det, försvinner det.
Det går inte att få grepp om.
Så länge den känslan infinner sig kommer jag tycka att den här låten är fantastisk, även om den handlar om precis det alla låtar handlar om (olycklig kärlek).

Jag snubblade över broschyren "Rösta på oss i valet år 2010", där "Riksdagspartierna berättar på lättläst svenska varför du ska rösta på dem i år".
Den är utgiven av Centrum för lättläst, ett bokförlag som ger ut lättlästa böcker, helt enkelt.
Vilket jag inte vet om det är så passande.
De verkar tro att folk som har svårt att läsa eller svårt att förstå svenska eller av andra anledningar behöver böcker på lättläst svenska är dumma i huvudet.
"Rösta på oss i valet år 2010" är det mest onödiga jag har läst.
Den är upplagd på det sättet att alla partier får två uppslag var att presentera sin politik. Fyra sidor med väldigt stor text med luftiga mellanrum och tusen radbrytningar. Vilket så klart är för att det ska vara lätt att läsa, vilket så klart är bra, men det slutar med att det inte får plats någon som helst information.

Ett stycke kan se ut så här:

Vi tror också att en människa
kan växla mellan
att vara anställd
och småföretagare under livet.
(Miljöpartiet)

Layouten ser ut som när en högstadieelev försöker skriva dikter. Vilket gör att jag börjar läsa texterna i häftet som dikter. Vilket gör att det hela känns otroligt löjligt.
Alla partierna börjar texterna med att berätta att det tycker att människor ska få leva fria liv och göra fria val och att alla är lika mycket värda. Sedan fortsätter de med att berätta att de vill ha jämställdhet, bra skola, bra vård och bra äldreomsorg. Alltså ingen säger att de vill att vi ska ha det dåligt. Det känns tryggt.
Sen står det inget mer.
Med undantag för Socialdemokraterna som hinner beskylla alliansen för några grejer där emellan.
Någon som har blivit mer klok på vad man ska rösta på i höst? Inte? Konstigt!
Att alla partier tycker att de själva är bäst kunde nog till och med de som faktiskt helst läser böcker på lätt svenska räknat ut helt utan broschyr - om jag tillåts gissa.

Idag har jag äntligen varit och sett I väntan på Godot (av Samuel Beckett) på Stockholms stadsteater, något jag velat göra väldigt länge. Det har varit väldigt svårt att få ta på biljetter, men en gång i höstas lyckades jag, visserligen extraplataser längst bak i salongen, men det dög för mig. När jag och min bror som gjort mig sällskap kom fram visade det sig att föreställningen blivit inställd i sista sekunden. Då gav jag upp hoppet om att hinna se den. Min bror gav mig istället pjäsen tryckt i bokform, och jag har läst första akten av två och märkt att den är väldigt välskriven och att jag antagligen skulle tycka om att se den spelas.
Av en helt annan anledning gick jag in på stadsteaterns hemsida för två dagar sedan och råkade se att det fanns platser kvar till sista föreställningen. Jag bokade direkt, och lyckades dessutom mot förmodan få med mig en av mina vänner dit.
Det är inte det största jag gjort. Att den varit utsåld i över ett år förklaras närmast av den stjärnspäckade rollistan där Mikael Persbrandt, Johan Rabeus och Ingvar Hirdvall ingår.
Den var inte heller ens i närheten så dålig som delar av min familj låtit påskina att jag skulle tycka. Visst, den kan känns tjatig, lång och poänglös, men bara stundvis. Det hela vägs hela tiden upp av skådespeleriet, abstraktionen och framför allt den välskrivna dialogen.
Jag ångrar sannerligen inte att jag la hundra spänn på det här.
(Av alla pjäser jag har sett har jag bara ångrat mig en gång. Då kände jag mig lurad - kanske mest av mig själv. Men det var verkligen outhärdligt).




Trädet, Rabeus (Estragon) och Persbrandt (Vladimir).

Jag är så svag för sömnbrist.
I natt sov jag fyra timmar och sen skulle jag upp och jobba.
När jag kom hem fick jag lov att ta igen resten av den åttatimmarssömn jag behöver.
Det betyder att förutom jobbat förmiddag är det enda andra jag gjort idag - tittat på film jag sett förut, sovit, ätit pizza. Det har inte varit särskilt produktivt.
Så som någon slags kompensation till mig själv läste jag lite dikter av Karlfeldt. Som jag alltid blandar ihop med Karl Lagerfeld. Inte personen, men namnen. Jag kan aldrig hålla isär dem.
Men i alla fall, Erik Axel Karfeldt var poet under artonhundratalet och fick nobelpriset postumt 1931. Jag tyckte verkligen om det jag läste, han hade en speciell rytm i sina dikter som jag aldrig stött på förut och som imponerade på mig. Så därför har jag tänkt att jag ska fortsätta beta av den där nobelpris i litteratur-listan. Hittills har jag läst sex författare plus en påbörjad pjäs av Samuel Beckett. Sex författare! Av hur många som helst. Det är illa. Det är en konsekvens av att jag bara läst svenska deckare det senaste året. Det är lite pinsamt. Men jag har ytterligare tre nobelförfattares verk i min bokhylla som jag inte har läst ännu. Herta Müller, Gabriel Garcia Marquez och Orhan Pamuk. Så jag tänkte börja där, med den förstnämnda. Jag ska försöka ändra mina vanor. Jag har fått för mig, genom lite tanklöst bläddrande, att jag inte kommer tycka Herta Müller är så bra, men jag hoppas att jag har fel.
Dessutom!
Idag har jag lånat hem två Sofi Oksanen-böcker. En recensent i Dagens nyheter, jag minns inte vem, utnämnde henne som en kanditat till ett nobelpris längre fram i tiden. Även om hon inte får det tycker jag redan om henne.
Jag känner att det är dags att ta tag i mitt liv.

Jag hittade min gamla lista från januari 2008 över de bästa skräckfilmerna någonsin.
Skräckfilm är lite av en passion, det är en ständig jakt efter sådana som håller måttet. Jag tycker att det är den svåraste genren att hitta något kvalitativt i. Den två år gamla listan såg i alla fall ut så här:

1. The Shining (Stanley Kubrick 1980)
2. Shutter (Parkpoom Wongpoom, Banjong Pisanthanakun 2004)
3. Them (David Moreau, Xavier Palud 2006)
4. The Others (Alejandro Amenábar 2001)
5. Det spökar på Hill house (Robert Wise 1963)
6. Psycho (Alfred Hitchcock 1960)
7. The Blair witch project (Daniel Myrick, Eduardo Sánchez 1999)

Jag tycker fortfarande att det är en ganska bra lista, även om det var väldigt många år sedan jag såg The Blair witch project och inte alls minns den. Dock saknas några titlar. Det känns aktuellt att lägga till dem nu eftersom jag har spenderat mycket av min lediga tid veckan som varit till att titta på skräckfilm. Dessvärre inga som kvalar in här, eftersom det är så mycket lättare att få tag på det som är dåligt än det som är bra.
Fortsättningen på listan:

8. Noroi (Koji Shiraishi 2005)
Något av det mest psykologiskt obehagliga jag har sett.

Jag vill tillägga att listan numer är utan inbördes ordning.

Som läsare är jag: Misstänksam. Som i allt annat. Jag tycker alltid bäst om sådant jag har en föraning om vad det är.

Senast lästa bok: Darling River av Sara Stridsberg

Senast påbörjade bok: Började med Baby Jane, Sofi Oksanen, igår efter att den har legat och slängt här hemma i säkert en månad.

Senast köpta bok/böcker: Ibland får jag ett ryck och shoppar loss på Pocketshop. Senast för inte så länge sedan när jag köpte Roslund/Hellströms senaste bok. Samligen måste ju vara komplett liksom.

Favoritdeckarförfattare: Jag läser inte deckare för att det ska vara bra. Men Åsa Larsson är bra. Inte bara i jämförelse med andra inom genren utan även i ordets rätta bemärkelse.

Jag läser allt av: Det betyder ingenting. Jag har läst allt av Sara Stridsberg och allt av Camilla Läckberg. Jag tycker om att läsa fler böcker av samma författare även om jag tycker att det är dåligt, eftersom jag vet vad jag får.

Jag läser helst inte (genre/författare): Chick-lit. Jag har aldrig direkt provat och har inte någon tanke på att göra det heller. Känner på mig att jag bara kommer bli irriterad.

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Inte alls. Jag läser nästan aldrig faktaböcker. Någon enstaka biografi, och förstås SCUM som står på Ohj (könsfrågor) på biblioteken.

Förutom svenska läser jag gärna: Jag läser helst på svenska.

Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: En hel papperskasse med mammas pocketböcker står i min hall. Det är blandad kompott. Jag får helt enkelt sticka ner handen och dra en på måfå.

Högst upp på min bok-önskelista-just nu står: Den listan är ganska tom. Just nu har jag allt jag behöver.

När jag går på antikvariat letar jag alltid: Efter Pär Lagerkvist. Det är störst chans att hitta honom där. Hittills har det givit utkastning på fem böcker.

Utplånandet av mannen är därför en rättfärdig och god handling

...läser jag Darling river av Sara Stridsberg

"Gud ger henne all denna skönhet, men han ger henne ingenting annat, försvarar henne aldrig, står aldrig på hennes sida, låter mor försvinna ner i graven utan att hon får säga adjö, prackar på henne det där naiva svärmiska hopplöst framtidslösa draget. Gud skär en djup skåra mellan hennes ben och kastar ner henne i världen och låter henne rusa mot sitt öde."

Mitt sätt att lösa problem är att åka till Kalmar.
Det har visat sig ganska framgångsrikt hittills. Så jag provar igen.

Jag behöver ingenting för att bli glad
bara löften.
Picnic
film
godis
sällskap.
Jag påverkas alldeles för enkelt.
Det spelar ingen roll. Jag drömmer om kyrkogårdar och kapell och slott. Om tennfigurer som ser ut som Gustav Vasa. Om judar och järngrindar.
Det är därför jag inte tänker efter. Det är därför det inte känns alls
att jag missar något,
att jag flyr undan något.

He went a bit rough on my poetry,
said: there’s no chance in hell this will ever grow to be anything.
He said: I mostly like Dylan myself
I said: Shocking! Well
Then he said something else, I didn’t understand
Because he came from the south of Sweden, he spoke just like a Dane

Samtidigt som jag pratade med min (manlige) handläggare på Arbetsförmedlingen
hittade jag mina klistermärken med Valerie-citat....
...utplånandet av mannen är en god och rättfärdig handling.

Det är lätt att tro att man ska bryta ihop när tiden går långsamt och man lider brist av det mesta och den enda polack som kommer förbi inte frågar om jag vill gifta mig med honom.

Det är inte sant. Livet kommer inte att ta slut idag. Inte på grund av att jag är trött och hungrig och uttråkad. Det blir visserligen inte lättare för att man blir utskälld av två tanter, men det väger också lätt i det stora hela. Hur jobbigt det än känns kommer jobbdagen att vara slut om tre timmar, jag kommer att släcka, låsa och åka hem. Allt det som känns oöverkomligt nu kommer ha nått sitt slut. Jag kommer slå upp ett glas mjölk och sjunka ner i soffan med resten av familjen och glömma allting som har hänt tidigare under dagen, åtminstone för tillfället, åtminstone tills jag själv vill komma ihåg det igen.

Jag kan tänka positivt. Jag tycker inte om att göra det, men jag kan. Ibland är jag till och med så illa tvungen. Som idag. Den här dagen är olidlig. Det har många orsaker, men eftersom jag känner mig så extremt Markus Krunegård idag ser jag förbi det och tänker istället Inte nu kanske sen kommer jag också tycka att allt dåligt för med sig nåt gott i ren pop-anda.

Alltså, jag fokuserar på de bra sakerna. Jag fokuserar på att jag har ett skriva-lapp-yrke. Det är underbart. Man skriver lappar till sig själv och till kollegorna och till besökarna. Man tejpar upp dem på hyllan och lämnar små meddelanden på skrivbordet. Anslagstavlan är redan full. Att skriva kom-ihåg-noteringar känns så himla fint, som något man har bevarat, som jag inte använder mobilen eller facebook till utan som bara fått vara. Jag kanske låter gammal. Men så har jag ju ett tant-yrke också.

Jag koncentrerar mig på de gånger där jag vet bäst. Jag älskar att veta bäst. I serviceyrken gör man det ofta, men inte alltid. Det finns gånger då besökarna får tala om för mig hur saker ska vara. Det är nesligt. Det finns gånger de tror att de måste tala om för mig hur allt ska vara utan att det stämmer, det kan vara otroligt enerverande. Fast värst är ner de säger saker som är helt uppenbara, som i förrgår till exempel när jag försov mig och öppnade för sent och en kvinna var tvungen att tala om det för mig. Som om jag inte var mycket medveten om det, som om jag inte redan våndades. Kanske väntade hon sig någon slags förklaring. Det är alltså saker jag inte tänker på. Jag tänker inte heller på att jag ska tillbaka hit imorgon.

Det är absolut inte så att jag inte trivs. Även om jag inte är säker på att jag trivs heller. Det här är verkligen ingenting jag skulle kunna tänka mig att göra resten av livet. Fast det är det nog ingen som begär heller.

Jag hatar att längta. Det är inte bara en otroligt krävande känsla, eller sinnestillstånd om man så vill, det är också ett säkert tecken på svaghet. Jag kan inte förlika mig med att jag behöver något annat än det jag själv kan åstadkomma för att må bra. Någon annan.
Samtidigt är det helt omöjligt att låta bli.
När Anton ringer och säger att han ska spela gitarr för mig på kyrkogården medan vi äter pannkakor, då kan jag inte låta bli att längta efter att få vara där, med honom.
Det är därför jag åker till Kalmar imorgon fast jag inte alls har råd.
För att jag längtar bort, och längtar till.
För att det är så lätt att romantisera och tro att allt kommer vara bättre bara man är någon annanstans än just här.