Stranger than fiction.
Den absolut coolaste personen jag vet är...
helt och hållet påhittad.
Om jag skulle få frågan (föga troligt) om vem den personen är skulle jag utan tvekan svara Will Freeman. Det svaret är förvisso en gammal övertygelse som hänger kvar, men han håller fortfarande måttet.
Will Freeman är alltså en av två huvudpersoner i boken Om en pojke (Nick Hornby, 1998), för övrigt den bok jag läst flest gånger (14, tror jag).
Första gången jag läste Om en pojke var jag tretton år. Det var efter att jag sett filmen, när jag och min vän Helena hade Hugh Grant-kväll i sexan. Jag minns inte vilka filmer vi såg, jag minns att vi frågade om Engelsmannen som gick upp för en kulle och ner för ett berg (ja, den heter så på riktigt) i videobutiken, men den fanns inte, så vi såg Notting hill (otippat!) och Om en pojke och antagligen någon mer film istället. Jag minns att vi cyklade ner till Statoil-macken från hennes hus för att köpa ostbågar för den stora kvällen.
Jag tyckte inte om filmen Om en pojke den gången, men jag gillade storyn, så jag fick min farmor att köpa boken åt mig (jag är själv förvånad av hur mycket jag minns). Jag tror allstå att det här var 2003.
Jag minns inte hur jag kände när jag läste den boken första gången, jag kan bara utgå ifrån att den gjorde intryck på mig, men tanke på att jag har läst den tretton gånger till efter det.
Boken handlar alltså om en man som är 36 (han är 38 i filmen, jag har aldrig fattat varför. Jag kan komma upp med teorier men alla känns långsökta) och en pojke som är tolv. Titeln på boken, Om en pojke, ska vara tvetydig och syfta på båda eller kanske helst på den medelålders mannen, Will Freeman, eftersom att det är hans beteende som är mest "omoget".
Will Freeman har varit min idol i många år.
När jag var fjorton ville jag vara precis som Will. Han var självständig i den mån att han inte behövde någon annan männsika för att hans liv skulle kännas meningsfullt, men också för att hans pappa skrev en extremt populär och känd julsång vars royalties Will kunde leva av och därmed behövde han inte jobba alls. Någonsin. Han var ändå ganska belevad och smart och på det hela taget väldigt cool.
Jag antar att man kan läsa Om en pojke på många sätt, jag läste den så. Jag blev besatt. Jag har liksom läst den fjorton gånger sedan 2003, det är två gånger om året, en gång på våren, en gång på hösten, jag kan hela boken utantill (i stort sett..jaja, ni fattar).
När jag var fjorton ville jag bli precis som Will.
Sju år senare har jag förvisso ändrat mig ganska drastiskt på den punkten, men jag tycker fortfarande att han är otroligt cool. Cool är ett ganska roligt adjektiv eftersom det är väldigt subjektivt, och jag brukar inte värdesätta det så mycket, eller ens tänka i de termerna. Men eftersom det första kapitlet i Om en pojke som handlar om Will Freeman (varannat handlar om tolvåringen Marcus, varannat om Will, tills de båda historierna vävs ihop), börjar, i den svenska översättningen: Hur cool var Will Freeman?, jag antar att jag tagit uttrycket därifrån.
Min tonårsdröm var alltså att bli självständig, känslokall och ensam. Så där svart på vitt låter det ju inte jättelockande, men det är verkligen vad Will Freeman är. Speciellt i filmen där de försöker få honom att framstå som mer patetisk än han är i boken ("verkligheten" - hallå boken kom först), genom att göra honom äldre och dessutom ta ifrån honom de fotbollskompisar och pubquiz-kompisar han har i boken och därmed göra honom ensam.
När jag var femton hängde jag väldigt mycket med Sot och Anton, vi brukade skämta (i alla fall jag och Sot) om att vi tre var som de tre karaktärerna i Om en pojke (även om det bara var jag som var Om en pojke-nörd, jag vet inte varför vi skämtade om det, kanske för att det verkligen passade in bra), jag var Will, Sot var Fiona, tolvåriga Marcus hippie-mamma, och Anton var Marcus. Tyvärr passande ingen av oss in på att vara Rachel, den enda i boken som är normal, konstnärlig, allmänbildad, intressant. Om man ska tro våra egna paralleller var vi egoistiska, suicidala, infantila, korkade, känslokalla, förvirrade och helt och hållet uppslukade av våra enskilda problem. De egenskaperna skulle antagligen passa in på vilken tonåring som helst.
Jag tror att jag tillät mig själv att älska karaktären Will Freeman så mycket för att jag visste att jag aldrig skulle kunna bli som honom, jag visste också att ingen jag någonsin kommer träffa kommer vara som Will. Jag kunde alltså älska Will helt utan risker.
Det är också det tråkiga i att börja tycka extremt mycket om, imponeras av, identifiera sig med, ni vet - alla positiva saker - en karaktär som är absolut påhittad. Som i tv-serier. Det händer hela tiden. Man älskar doktor House (House), David Fisher (Six feet under), Barney Stinson (How I met your mother) bara av den anledningen att man aldrig kommer behöva träffa någon som är exakt så. Tanken kan först vara förlamande uttråkande, för att sedan göra en otroligt lättad och återge en känslan av något slags hopp.
helt och hållet påhittad.
Om jag skulle få frågan (föga troligt) om vem den personen är skulle jag utan tvekan svara Will Freeman. Det svaret är förvisso en gammal övertygelse som hänger kvar, men han håller fortfarande måttet.
Will Freeman är alltså en av två huvudpersoner i boken Om en pojke (Nick Hornby, 1998), för övrigt den bok jag läst flest gånger (14, tror jag).
Första gången jag läste Om en pojke var jag tretton år. Det var efter att jag sett filmen, när jag och min vän Helena hade Hugh Grant-kväll i sexan. Jag minns inte vilka filmer vi såg, jag minns att vi frågade om Engelsmannen som gick upp för en kulle och ner för ett berg (ja, den heter så på riktigt) i videobutiken, men den fanns inte, så vi såg Notting hill (otippat!) och Om en pojke och antagligen någon mer film istället. Jag minns att vi cyklade ner till Statoil-macken från hennes hus för att köpa ostbågar för den stora kvällen.
Jag tyckte inte om filmen Om en pojke den gången, men jag gillade storyn, så jag fick min farmor att köpa boken åt mig (jag är själv förvånad av hur mycket jag minns). Jag tror allstå att det här var 2003.
Jag minns inte hur jag kände när jag läste den boken första gången, jag kan bara utgå ifrån att den gjorde intryck på mig, men tanke på att jag har läst den tretton gånger till efter det.
Boken handlar alltså om en man som är 36 (han är 38 i filmen, jag har aldrig fattat varför. Jag kan komma upp med teorier men alla känns långsökta) och en pojke som är tolv. Titeln på boken, Om en pojke, ska vara tvetydig och syfta på båda eller kanske helst på den medelålders mannen, Will Freeman, eftersom att det är hans beteende som är mest "omoget".
Will Freeman har varit min idol i många år.
När jag var fjorton ville jag vara precis som Will. Han var självständig i den mån att han inte behövde någon annan männsika för att hans liv skulle kännas meningsfullt, men också för att hans pappa skrev en extremt populär och känd julsång vars royalties Will kunde leva av och därmed behövde han inte jobba alls. Någonsin. Han var ändå ganska belevad och smart och på det hela taget väldigt cool.
Jag antar att man kan läsa Om en pojke på många sätt, jag läste den så. Jag blev besatt. Jag har liksom läst den fjorton gånger sedan 2003, det är två gånger om året, en gång på våren, en gång på hösten, jag kan hela boken utantill (i stort sett..jaja, ni fattar).
När jag var fjorton ville jag bli precis som Will.
Sju år senare har jag förvisso ändrat mig ganska drastiskt på den punkten, men jag tycker fortfarande att han är otroligt cool. Cool är ett ganska roligt adjektiv eftersom det är väldigt subjektivt, och jag brukar inte värdesätta det så mycket, eller ens tänka i de termerna. Men eftersom det första kapitlet i Om en pojke som handlar om Will Freeman (varannat handlar om tolvåringen Marcus, varannat om Will, tills de båda historierna vävs ihop), börjar, i den svenska översättningen: Hur cool var Will Freeman?, jag antar att jag tagit uttrycket därifrån.
Min tonårsdröm var alltså att bli självständig, känslokall och ensam. Så där svart på vitt låter det ju inte jättelockande, men det är verkligen vad Will Freeman är. Speciellt i filmen där de försöker få honom att framstå som mer patetisk än han är i boken ("verkligheten" - hallå boken kom först), genom att göra honom äldre och dessutom ta ifrån honom de fotbollskompisar och pubquiz-kompisar han har i boken och därmed göra honom ensam.
När jag var femton hängde jag väldigt mycket med Sot och Anton, vi brukade skämta (i alla fall jag och Sot) om att vi tre var som de tre karaktärerna i Om en pojke (även om det bara var jag som var Om en pojke-nörd, jag vet inte varför vi skämtade om det, kanske för att det verkligen passade in bra), jag var Will, Sot var Fiona, tolvåriga Marcus hippie-mamma, och Anton var Marcus. Tyvärr passande ingen av oss in på att vara Rachel, den enda i boken som är normal, konstnärlig, allmänbildad, intressant. Om man ska tro våra egna paralleller var vi egoistiska, suicidala, infantila, korkade, känslokalla, förvirrade och helt och hållet uppslukade av våra enskilda problem. De egenskaperna skulle antagligen passa in på vilken tonåring som helst.
Jag tror att jag tillät mig själv att älska karaktären Will Freeman så mycket för att jag visste att jag aldrig skulle kunna bli som honom, jag visste också att ingen jag någonsin kommer träffa kommer vara som Will. Jag kunde alltså älska Will helt utan risker.
Det är också det tråkiga i att börja tycka extremt mycket om, imponeras av, identifiera sig med, ni vet - alla positiva saker - en karaktär som är absolut påhittad. Som i tv-serier. Det händer hela tiden. Man älskar doktor House (House), David Fisher (Six feet under), Barney Stinson (How I met your mother) bara av den anledningen att man aldrig kommer behöva träffa någon som är exakt så. Tanken kan först vara förlamande uttråkande, för att sedan göra en otroligt lättad och återge en känslan av något slags hopp.
Bambi
Förra veckan postade jag en lista här på bloggen om året som gått, dvs 2010. På frågan om det årets bästa köp svamlar jag lite om någon resa och någon dator.
Det är naturligvis fel. Då, förra veckan, i skrivande stund, var det väldigt svårt att försöka få någon slags översikt av alla köp jag gjorde under ett helt år och jag kom således inte på något bättre svar just då. Det behövde inte gå så lång tid efter att jag postat inlägget till att jag kom på ett mycket bättre svar, och det är ett svar som borde varit självklart från början.
Det var alltså i höstas, kanske oktober, jag minns inte så noga. Jag hade varit på biblioteket på Medborgarplatsen och mycket ambitiöst pluggat tillsammans med min grupp, jag höll fortfarande på med rapporten om flyktingförläggaren vi hade intervjuat. Det var fredag.
Jag skulle träffa Sot, hon hade bjudit med mig på någon fest i någon förort, vilken skulle ta plats på kvällen och jag slutade grupparbetet på eftermiddagen och det var ganska många timmar kvar. Och eftersom jag bor tre hundra mil (lögn) från stan så var det knappast lönt att åka hem emellan, så jag hade redan bestämt mig för att åka till Skärholmen och köpa en ny mobil till mig själv för jag hade sett en annons i tidningen. Jag ringde till Sot och hon ville följa med mig.
På tunnelbanan till Skärholmen kom det dock fram att Sot hade uppfattat det som att vi var på ett helt annat uppdrag än det, i hennes uppfattning, extremt tråkiga att åka till Media markt och köpa en mobiltelefon till mig. Vilket är helt förståeligt eftersom när jag och Sot åker till Skärholmen, vilket händer ibland, brukar det alltid vara för att gå på Ikea eller träffa Tony, i något enstaka fall också gå på teater, men aldrig att köpa mobiltelefoner, så jag klandrar henne inte för missuppfattningen.
I alla fall, eftersom att det var så pass lång tid kvar innan vi kunde dyka upp på den där festen i den där förorten så skadade det ju inte att gå på Ikea också, som traditionen bjuder, det fanns dessutom saker på vår gemensamma shoppinglista som gott och väl kunde inhandlas där och då (vi skulle köpa lakan).
Jag älskar Ikea. Först och främst älskar jag att det är så billigt och att det finns så många onödiga saker man kan köpa och tycka är kap bara för att de inte kostar någonting och som kan göra en lycklig åtminstone ett tag. Men framför allt älskar jag barnavdelningen. Jag har nämligen någon slags konstig besatthet av Ikea-gosedjur. Jag själv tycker visserligen inte att den är särskilt konstig, jag tycker att det är en helt naturlig besatthet, det borde vem som helst förstå som någonsin kramat ett Ikea-gosedjur.
Det första jag ser när jag kommer in på barnavdelningen på Ikea i Kungens kurva den här fredagen i oktober 2010 är ett berg av mjukdjurshajar. Hajar liksom. Enorma dessutom, en meter långa. Jag skulle ha gjort vad som helst för att få ta med mig en haj hem, men jag behövde bara betala 159 kronor.
När jag och Sot gick genom resten av varuhuset, jag klamrandes till min haj, försökte jag komma på ett namn till hajen. Jag kastade ut frågan till Sot och gav henne det enda kriteriet att det skulle börja på B. Sot var mest nöjd med förslaget Bikini, vilket jag ratade. Hon upprättade dock sin heder som namngivare när hon istället föreslog Bambi, vilket kändes direkt klockrent.
Efter Ikea-besöket gick vi och köpte en mobiltelefon till mig på Media markt, men det inköpet hamnade ganska mycket i skuggan av Bambi.
Eftersom Sot bor åt ett håll, festen var åt ett helt annat håll och vi befann oss åt ett helt tredje håll fanns det ingen ork eller lust att åka och lämna alla inhandlade saker (mobil lakan haj) hos Sot, så Bambi fick helt enkelt följa med på fest. Jag kan lova att hon gjorde succé. Jag kan också lova att ta med sig en enorm vithaj på fest är en bra isbrytare.
(Det finns för övrigt en redan klassisk bild på mig på tunnelbanan på väg bort från Skärholmen när jag sitter och krampaktikt håller i hajen - dessvärre har jag inte tillgång till den. Jag fick för övrigt också tvätta hajen dagen efter festen. Hon var blöt av något som jag tror och hoppas var champagne när vi åkte därifrån.)
Bambi tar igen sig på soffan
Det är naturligvis fel. Då, förra veckan, i skrivande stund, var det väldigt svårt att försöka få någon slags översikt av alla köp jag gjorde under ett helt år och jag kom således inte på något bättre svar just då. Det behövde inte gå så lång tid efter att jag postat inlägget till att jag kom på ett mycket bättre svar, och det är ett svar som borde varit självklart från början.
Det var alltså i höstas, kanske oktober, jag minns inte så noga. Jag hade varit på biblioteket på Medborgarplatsen och mycket ambitiöst pluggat tillsammans med min grupp, jag höll fortfarande på med rapporten om flyktingförläggaren vi hade intervjuat. Det var fredag.
Jag skulle träffa Sot, hon hade bjudit med mig på någon fest i någon förort, vilken skulle ta plats på kvällen och jag slutade grupparbetet på eftermiddagen och det var ganska många timmar kvar. Och eftersom jag bor tre hundra mil (lögn) från stan så var det knappast lönt att åka hem emellan, så jag hade redan bestämt mig för att åka till Skärholmen och köpa en ny mobil till mig själv för jag hade sett en annons i tidningen. Jag ringde till Sot och hon ville följa med mig.
På tunnelbanan till Skärholmen kom det dock fram att Sot hade uppfattat det som att vi var på ett helt annat uppdrag än det, i hennes uppfattning, extremt tråkiga att åka till Media markt och köpa en mobiltelefon till mig. Vilket är helt förståeligt eftersom när jag och Sot åker till Skärholmen, vilket händer ibland, brukar det alltid vara för att gå på Ikea eller träffa Tony, i något enstaka fall också gå på teater, men aldrig att köpa mobiltelefoner, så jag klandrar henne inte för missuppfattningen.
I alla fall, eftersom att det var så pass lång tid kvar innan vi kunde dyka upp på den där festen i den där förorten så skadade det ju inte att gå på Ikea också, som traditionen bjuder, det fanns dessutom saker på vår gemensamma shoppinglista som gott och väl kunde inhandlas där och då (vi skulle köpa lakan).
Jag älskar Ikea. Först och främst älskar jag att det är så billigt och att det finns så många onödiga saker man kan köpa och tycka är kap bara för att de inte kostar någonting och som kan göra en lycklig åtminstone ett tag. Men framför allt älskar jag barnavdelningen. Jag har nämligen någon slags konstig besatthet av Ikea-gosedjur. Jag själv tycker visserligen inte att den är särskilt konstig, jag tycker att det är en helt naturlig besatthet, det borde vem som helst förstå som någonsin kramat ett Ikea-gosedjur.
Det första jag ser när jag kommer in på barnavdelningen på Ikea i Kungens kurva den här fredagen i oktober 2010 är ett berg av mjukdjurshajar. Hajar liksom. Enorma dessutom, en meter långa. Jag skulle ha gjort vad som helst för att få ta med mig en haj hem, men jag behövde bara betala 159 kronor.
När jag och Sot gick genom resten av varuhuset, jag klamrandes till min haj, försökte jag komma på ett namn till hajen. Jag kastade ut frågan till Sot och gav henne det enda kriteriet att det skulle börja på B. Sot var mest nöjd med förslaget Bikini, vilket jag ratade. Hon upprättade dock sin heder som namngivare när hon istället föreslog Bambi, vilket kändes direkt klockrent.
Efter Ikea-besöket gick vi och köpte en mobiltelefon till mig på Media markt, men det inköpet hamnade ganska mycket i skuggan av Bambi.
Eftersom Sot bor åt ett håll, festen var åt ett helt annat håll och vi befann oss åt ett helt tredje håll fanns det ingen ork eller lust att åka och lämna alla inhandlade saker (mobil lakan haj) hos Sot, så Bambi fick helt enkelt följa med på fest. Jag kan lova att hon gjorde succé. Jag kan också lova att ta med sig en enorm vithaj på fest är en bra isbrytare.
(Det finns för övrigt en redan klassisk bild på mig på tunnelbanan på väg bort från Skärholmen när jag sitter och krampaktikt håller i hajen - dessvärre har jag inte tillgång till den. Jag fick för övrigt också tvätta hajen dagen efter festen. Hon var blöt av något som jag tror och hoppas var champagne när vi åkte därifrån.)
Bambi tar igen sig på soffan
Upp till kamp
En gång i tiden var jag besatt av att fylla i listor. Det har lagt sig. Nu tar jag upp kampen igen, men bara tillfälligt.
2. Vem var den sista du träffade? Micke
3. Hur lång är du? 171 cm
4. Vilken var den senaste film du sett? Jag och mamma såg något daytime-drama med Uma Thurman
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? "I promise I will never be your friend, no matter what, ever". Det kanske låter lite hårt men jag hoppas att Sot, mottagaren, förstår vad jag menar.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Jag gillar sms väldigt mycket, men att ringa har ju klart sina fördelar...
13. Har du någon gång hittat en katt? Ja, när jag var typ fem. Vi adopterade henne och jag döpte henne till Mimmi
14. Vilken är din favoritplats? Den stora kyrkogården i Kalmar nedanför slottet, helst på natten, kanske i snöstorm
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Oj. Inget jag kommer på låter troligt.
17. Vad skrämde dig som barn? Jag var rädd för det mesta när jag var barn, men det har gått över
18. Vem fick dig att skratta senast? Emma
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Det är väl upp till en själv
20. Har du stationär eller bärbar dator? Numer har jag en ytterst bärbar
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Med, så klart
22. Hur många kuddar har du i sängen? Fyra.
23. Hur många landskap har du bott i? Två. Dalarna och Södermanland
24. Har du någon gång spytt på fyllan? Ja, herregud..
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Det beror ju på situationen.
30. Tycker du om kaffe? Nej
31. Vad dricker du till frukost? Juice
32. Sover du på någon särskild sida? Ofta på mage
33. Kan du spela poker? Nej
34. Tycker du om att mysa? Ja!
35. Är du en beroendemänniska? Jag vill inte tro att jag är det
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Ja, åtminstone en
37. Vill du ha barn? Ja, ge mig ett barn
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej
41. Vad spenderar du helst pengar på? Det som får mig att må bra för stunden, brukar vara choklad, konstiga kläder eller filmer jag har sett förut
42. Äger du dyra smycken? Nej
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Julmust
45. Vem är den roligaste människan du känner? Jag vet inte om jag uppskattar egenskapen 'rolig' så mycket
46. Välj ett ärr på din kropp? D:et i David
50. Vart togs din profilbild för din blogg? Jag har ingen profilbild för min blogg
51. Kan du byta olja på bilen? Nej...
52. Har du fått fortkörningsböter? Nu har jag ju inte körkort, men även om jag hade det har jag svårt att se att jag skulle få en fortkörningsböter
53. Vilken var den senaste bok du läste? Jag håller på att läsa De apatiska av Gellert Tamas. Den senaste boken jag läste ut var dock Dr. Jekyll och mr. Hyde.
54. Läser du dagstidningen? Dagens nyheter, ibland i efterhand
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej.
56. Dansar du i bilen? Haha, va?
1. Hur gammal är du om fem år? 25
2. Vem var den sista du träffade? Micke
3. Hur lång är du? 171 cm
4. Vilken var den senaste film du sett? Jag och mamma såg något daytime-drama med Uma Thurman
5. Vem ringde du senast? Sot, tror jag
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? "I promise I will never be your friend, no matter what, ever". Det kanske låter lite hårt men jag hoppas att Sot, mottagaren, förstår vad jag menar.
7. Vad är dagens planer? Dagen är förbi men planen för kvällen är att se en massa skidskytte och äta en massa godis
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Jag gillar sms väldigt mycket, men att ringa har ju klart sina fördelar...
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Separerade
10. När såg du senast din mamma? Ganska nyss
11. Vilken ögonfärg har du? Grön
12. När vaknade du idag? Jag minns inte så noga, tio-tiden typ
12. När vaknade du idag? Jag minns inte så noga, tio-tiden typ
13. Har du någon gång hittat en katt? Ja, när jag var typ fem. Vi adopterade henne och jag döpte henne till Mimmi
14. Vilken är din favoritplats? Den stora kyrkogården i Kalmar nedanför slottet, helst på natten, kanske i snöstorm
15. Vilken plats föredrar du minst? Jag kommer inte på någon, det hänger ju mest på omständigheterna
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Oj. Inget jag kommer på låter troligt.
17. Vad skrämde dig som barn? Jag var rädd för det mesta när jag var barn, men det har gått över
18. Vem fick dig att skratta senast? Emma
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Det är väl upp till en själv
20. Har du stationär eller bärbar dator? Numer har jag en ytterst bärbar
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Med, så klart
22. Hur många kuddar har du i sängen? Fyra.
23. Hur många landskap har du bott i? Två. Dalarna och Södermanland
24. Har du någon gång spytt på fyllan? Ja, herregud..
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Det beror ju på situationen.
26. Är du social? Inte direkt
27. Vilken är din favoritglass? Italiensk hemlagad glass
28. Vad skulle du gör om du vann en miljon? Antagligen åka någonstans och kanske köpa ett rangligt hus i Norrland
28. Vad skulle du gör om du vann en miljon? Antagligen åka någonstans och kanske köpa ett rangligt hus i Norrland
29. Tycker du om kinamat? Nej, fy så tråkigt
30. Tycker du om kaffe? Nej
31. Vad dricker du till frukost? Juice
32. Sover du på någon särskild sida? Ofta på mage
33. Kan du spela poker? Nej
34. Tycker du om att mysa? Ja!
35. Är du en beroendemänniska? Jag vill inte tro att jag är det
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Ja, åtminstone en
37. Vill du ha barn? Ja, ge mig ett barn
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej
40. Föredrar du havet eller en pool? Havet! Eller någon fin sjö
41. Vad spenderar du helst pengar på? Det som får mig att må bra för stunden, brukar vara choklad, konstiga kläder eller filmer jag har sett förut
42. Äger du dyra smycken? Nej
43. Har du någon gång testat narkotika? Nej.
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Julmust
45. Vem är den roligaste människan du känner? Jag vet inte om jag uppskattar egenskapen 'rolig' så mycket
46. Välj ett ärr på din kropp? D:et i David
47. Vad har du för ringsignal? Temat till Mysteriet på Greveholm
48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Jag tror det finns några lådor på vinden
49. Flirtar du mycket? Hela tiden. Nej.
49. Flirtar du mycket? Hela tiden. Nej.
50. Vart togs din profilbild för din blogg? Jag har ingen profilbild för min blogg
51. Kan du byta olja på bilen? Nej...
52. Har du fått fortkörningsböter? Nu har jag ju inte körkort, men även om jag hade det har jag svårt att se att jag skulle få en fortkörningsböter
53. Vilken var den senaste bok du läste? Jag håller på att läsa De apatiska av Gellert Tamas. Den senaste boken jag läste ut var dock Dr. Jekyll och mr. Hyde.
54. Läser du dagstidningen? Dagens nyheter, ibland i efterhand
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej.
56. Dansar du i bilen? Haha, va?
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Den jag personligen satte igång var P3, men andra kanaler kan stå på i huset ibland
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Ingen aning, även om det nog inte var så länge sen
59. När var du i kyrkan senast? Jag har faktiskt ingen aning. Det var nog länge sen. Kanske när jag och Sot och Anton gick i kyrkan i Visby på allhelgona. Om vi pratar om gudstjänst. Jag går gärna in i kyrkor annars bara för att känna lukten eller se hur de ser ut. Senast Uppsala domkyrka, den är otroligt fin.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Ingen aning, även om det nog inte var så länge sen
59. När var du i kyrkan senast? Jag har faktiskt ingen aning. Det var nog länge sen. Kanske när jag och Sot och Anton gick i kyrkan i Visby på allhelgona. Om vi pratar om gudstjänst. Jag går gärna in i kyrkor annars bara för att känna lukten eller se hur de ser ut. Senast Uppsala domkyrka, den är otroligt fin.
No looking back
sammanfattning år 2010
1. gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? - Ja!
2. höll du några av dina nyårslöften? - Jag avger aldrig några nyårslöften
3. blev någon av dina vänner förälder i år? - Nej
4. dog någon som stod dig nära? - Nej
5. vilka länder besökte du? - Norge, Danmark, Polen, England
6. är det något du saknar år 2010 som du vill ha 2011? - Det kan ju alltid bli bättre. Ett sammanhang kanske
7. vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas? - De två sista dagarna i Polen när jag och Anton besökte Schindler's factory-museet och Auschwitz
8. vad var din största framgång 2010? - Haha, framsteg. Tror inte jag gjorde något sådant värt att tala om
9. största misstaget? - Jag tror inte att jag gjort något direkt fatalt misstag. Jag tänker att det kommer något bra ur allt som kändes dåligt
10. har du varit sjuk eller skadat dig? - Nej, inte nämnvärt. Antagligen var jag förkyld några gånger
11. bästa köpet? - Jag är glad att jag köpte resan till Polen, om den räknas. Annars har jag nog blivit given det mesta som känns avgörande, typ den här datorn
12. vad spenderade du mest pengar på? - Helt klart bussbiljetter till Kalmar. Jag har verkligen hängt i Kalmar.
13. gjorde någonting dig riktigt glad? - Jag hoppas det.
14. vilka låtar kommer alltid påminna dig om 2010? - Hela High violet-skivan med The National, plus Factory med Band of horses och Dancing on my own med Robyn
15. var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? - Ungefär hälften hälften. Våren var fin, hösten mest jobbig.
16. vad önskar du att du gjort mer? - Träffat folk
17. vad önskar du att du gjort mindre? - Oroat mig
18. hur tillbringade du julen? - Hemma med de närmast sörjande
19. blev du kär i år? - Antagligen
20. hur många förhållanden? - Inget
21. favoritprogram på tv? - Jag minns inte att jag sett så mycket på tv. Förutom Rickard.
22. bästa boken du läste i år? - Jag minns inte, jag läste verkligen mest deckare.
23. största musikaliska upptäckten? - Lugnt The National.
24. något du önskade dig och fick? - Ja! Min dator till exempel.
25. något du önskade dig men inte fick? - Jag brukar inte önska mig så mycket
26. vad gjorde du på din födelsedag 2010? - Jag hände med Sot och Anton. De fixade tårta, tog med mig på bio, lagade mat och tittade på skräckfilm med mig. Det var fint.
27. finns det något som skulle gjort ditt år bättre? - Det hade det verkligen
28. hur skulle du beskriva din stil år 2010? - Stil? Tror knappt att jag hade någon. Antagligen mycket slapp och ogenomtänkt
29. vad fick dig att må bra? - Kalmar
30. vem saknade du? - Jag saknade nog alla jag känner på någon punkt, det brukar vara så
31. de bästa nya människorna du träffade? - Hela familjen Fisher i Six feet under. De hjälpte mig genom sommaren. Speciellt David, han är mitt livs kärlek.
1. gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? - Ja!
2. höll du några av dina nyårslöften? - Jag avger aldrig några nyårslöften
3. blev någon av dina vänner förälder i år? - Nej
4. dog någon som stod dig nära? - Nej
5. vilka länder besökte du? - Norge, Danmark, Polen, England
6. är det något du saknar år 2010 som du vill ha 2011? - Det kan ju alltid bli bättre. Ett sammanhang kanske
7. vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas? - De två sista dagarna i Polen när jag och Anton besökte Schindler's factory-museet och Auschwitz
8. vad var din största framgång 2010? - Haha, framsteg. Tror inte jag gjorde något sådant värt att tala om
9. största misstaget? - Jag tror inte att jag gjort något direkt fatalt misstag. Jag tänker att det kommer något bra ur allt som kändes dåligt
10. har du varit sjuk eller skadat dig? - Nej, inte nämnvärt. Antagligen var jag förkyld några gånger
11. bästa köpet? - Jag är glad att jag köpte resan till Polen, om den räknas. Annars har jag nog blivit given det mesta som känns avgörande, typ den här datorn
12. vad spenderade du mest pengar på? - Helt klart bussbiljetter till Kalmar. Jag har verkligen hängt i Kalmar.
13. gjorde någonting dig riktigt glad? - Jag hoppas det.
14. vilka låtar kommer alltid påminna dig om 2010? - Hela High violet-skivan med The National, plus Factory med Band of horses och Dancing on my own med Robyn
15. var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? - Ungefär hälften hälften. Våren var fin, hösten mest jobbig.
16. vad önskar du att du gjort mer? - Träffat folk
17. vad önskar du att du gjort mindre? - Oroat mig
18. hur tillbringade du julen? - Hemma med de närmast sörjande
19. blev du kär i år? - Antagligen
20. hur många förhållanden? - Inget
21. favoritprogram på tv? - Jag minns inte att jag sett så mycket på tv. Förutom Rickard.
22. bästa boken du läste i år? - Jag minns inte, jag läste verkligen mest deckare.
23. största musikaliska upptäckten? - Lugnt The National.
24. något du önskade dig och fick? - Ja! Min dator till exempel.
25. något du önskade dig men inte fick? - Jag brukar inte önska mig så mycket
26. vad gjorde du på din födelsedag 2010? - Jag hände med Sot och Anton. De fixade tårta, tog med mig på bio, lagade mat och tittade på skräckfilm med mig. Det var fint.
27. finns det något som skulle gjort ditt år bättre? - Det hade det verkligen
28. hur skulle du beskriva din stil år 2010? - Stil? Tror knappt att jag hade någon. Antagligen mycket slapp och ogenomtänkt
29. vad fick dig att må bra? - Kalmar
30. vem saknade du? - Jag saknade nog alla jag känner på någon punkt, det brukar vara så
31. de bästa nya människorna du träffade? - Hela familjen Fisher i Six feet under. De hjälpte mig genom sommaren. Speciellt David, han är mitt livs kärlek.
Med Facit i handen
Det var 2007.
Jag hade hört om det tidigare, men aldrig själv upplevt det.
Den här dagen för över tre år sedan lyssnade jag för ovanlighetens skull på radio, P3, och programmet handlade om Feministiskt initiativ. Jag minns inte vad de sa, men jag minns låten de spelade mellan pratet.
Det var Säkert! - Allt som är ditt.
Jag kan kanske inte säga att jag var fast direkt, det var mer som att jag bestämde mig för att tycka om det. Sen laddade jag ner hela albumet (förlåt!). Jag minns inte hur det var när jag lärde känna skivan, hur jag lärde mig alla texter, Säkerts självbetitlade debutalbum känns som något som har varit med mig hela livet eller åtminstone hela tonåren, det känns som en självklar del av allting. Det är en av ganska få skivor som alltid kommer tillbaka. Jag kan sluta lyssna på den tidvis och ha intensiva perioder med andra artister, men jag tröttnar aldrig och jag glömmer aldrig bort den.
Det är inte nödvändigtvis för att det är den största musikaliska upptäckten jag gjort. Jag vet inte ens om jag tycker att det är bra. Jag är inte ens säker på att jag ser på det som musik, kanske mer som sällskap, mer som ett kompliment till mig själv.
Trots det, eller kanske på grund av, blev jag inte eld och lågor när jag hörde att Säkert! skulle släppa ett nytt album tidigare i år. Jag gjorde inga ansträngningar för att få höra de nya låtarna.
Sen låg jag i badet, kanske i september, och hörde första singeln Fredrik på radion (P3). Och tyckte att den var direkt dålig. Så jag blev anti istället. Tänkte att jag minsann inte vill ha något nytt från Säkert!, och varför duger inte det gamla egentligen?
Jag vet inte riktigt när jag ändrade mig, antagligen när jag fick min nya dator i slutet av november, en dator med ljudkort, så att jag kan lyssna på Spotify. Där bland annat Säkerts senaste skiva Facit finns. Som jag inte riktigt kunde hålla mig ifrån.
Det är helt kört nu. Jag är totalt fast. Jag lyssnar på Facit hela tiden, byter favoritlåt varje dag, sjunger någon av refrängerna oavbrutet, kan snart alla texterna. Börjar om från början när den tar slut. Jag tycker till och med att låten Fredrik är helt okej.
Om jag bara hade kommit på det tidigare hade jag köpt Facit i julklapp till alla jag känner.
ps. Tips! Youtuba videon till Fredrik, den är fantastisk.
Jag hade hört om det tidigare, men aldrig själv upplevt det.
Den här dagen för över tre år sedan lyssnade jag för ovanlighetens skull på radio, P3, och programmet handlade om Feministiskt initiativ. Jag minns inte vad de sa, men jag minns låten de spelade mellan pratet.
Det var Säkert! - Allt som är ditt.
Jag kan kanske inte säga att jag var fast direkt, det var mer som att jag bestämde mig för att tycka om det. Sen laddade jag ner hela albumet (förlåt!). Jag minns inte hur det var när jag lärde känna skivan, hur jag lärde mig alla texter, Säkerts självbetitlade debutalbum känns som något som har varit med mig hela livet eller åtminstone hela tonåren, det känns som en självklar del av allting. Det är en av ganska få skivor som alltid kommer tillbaka. Jag kan sluta lyssna på den tidvis och ha intensiva perioder med andra artister, men jag tröttnar aldrig och jag glömmer aldrig bort den.
Det är inte nödvändigtvis för att det är den största musikaliska upptäckten jag gjort. Jag vet inte ens om jag tycker att det är bra. Jag är inte ens säker på att jag ser på det som musik, kanske mer som sällskap, mer som ett kompliment till mig själv.
Trots det, eller kanske på grund av, blev jag inte eld och lågor när jag hörde att Säkert! skulle släppa ett nytt album tidigare i år. Jag gjorde inga ansträngningar för att få höra de nya låtarna.
Sen låg jag i badet, kanske i september, och hörde första singeln Fredrik på radion (P3). Och tyckte att den var direkt dålig. Så jag blev anti istället. Tänkte att jag minsann inte vill ha något nytt från Säkert!, och varför duger inte det gamla egentligen?
Jag vet inte riktigt när jag ändrade mig, antagligen när jag fick min nya dator i slutet av november, en dator med ljudkort, så att jag kan lyssna på Spotify. Där bland annat Säkerts senaste skiva Facit finns. Som jag inte riktigt kunde hålla mig ifrån.
Det är helt kört nu. Jag är totalt fast. Jag lyssnar på Facit hela tiden, byter favoritlåt varje dag, sjunger någon av refrängerna oavbrutet, kan snart alla texterna. Börjar om från början när den tar slut. Jag tycker till och med att låten Fredrik är helt okej.
Om jag bara hade kommit på det tidigare hade jag köpt Facit i julklapp till alla jag känner.
ps. Tips! Youtuba videon till Fredrik, den är fantastisk.
Från hjärtat till The Knife (och lite till Sot)
Jag brukade hata The Knife.
Eller, det är nog inte riktigt sant. Jag tyckte bara inte om det, men jag har lätt för att överdriva.
Mina vänner brukade spela The Knife för mig ibland, vi pratar flera år sedan, kanske fyra. När jag tänker på den tiden tänker jag på vinter storm källare mörker.
Jag kunde inte lyssna på The Knife av den anledningen att jag mådde dåligt av att göra det. Jag fick vad jag då brukade kalla Kyrkogårdskänslan, samma känsla jag får av skräckfilm, alltså någon slags rädsla eller åtminstone ett direkt obehag. (Inget av det här ter sig särskilt logiskt, jag tycker om både kyrkogårdar och skräckfilm). Felet var mest rösterna. Jag kan inte med förvridna röster eller ansikten (videon till Silent shout innehåller både och), jag vet inte varför, men det är något av det värsta jag vet.
Så, när alla andra jag kände lyssnade på The Knife undvek jag dem så gott jag kunde (av skäl jag inte känner till fanns ett undantag i låten Lasagna, den tyckte jag om).
För kanske två år sedan började jag lyssna på elektronisk musik. Mysig elektronisk pop som passar in till vintervädret, vintermörkret. Det har aldrig varit hängivet, jag är egentligen inte ett dugg musikintresserad, bara lyssnar på det jag tycker smälter in i hur jag känner mig. Mina vinterkänslor är elektroniska.
Någonstans inom mig, långt långt bak, har The Knife-klockan ringt varje gång jag letat efter ny elektropop att lyssna på i december, men jag har aldrig vågat prova, rädd för rädslan. Det har känts så onödigt att utsätta sig för.
Tills för någon vecka sedan.
Jag vet inte vad som hände, hur eller varför, men jag laddade ner tre The Knife-skivor och la dem på min ipod. Sedan dess har jag lyssnat på dem. Först bara Silent shout, den är mörkast, passar bäst till årstiden, men sedan också Deep cuts (speciellt Pass this on!) och jag håller i skrivande stund på att bekanta mig med den tredje av dem.
Det är verkligen bra. Allt obehag är borta, det är bara fantastisk musik och fantastiska texter och mitt i det en Karin Dreijer man inte kan låta bli att bli kär i. Rytmer som kan sitta i flera dagar.
Jag vet att jag gör allting i perioder, och eftersom jag går så starkt in i min The Knife-period kan jag bara anta att den snart kommer gå över (vilket inte är detsamma som att jag kommer börja tycka att det är dåligt igen), men då har jag i alla fall haft väldigt kul så länge det varade.
(Men seriöst, varför heter de The Knife? Teorier? Eller fakta för den delen)
Eller, det är nog inte riktigt sant. Jag tyckte bara inte om det, men jag har lätt för att överdriva.
Mina vänner brukade spela The Knife för mig ibland, vi pratar flera år sedan, kanske fyra. När jag tänker på den tiden tänker jag på vinter storm källare mörker.
Jag kunde inte lyssna på The Knife av den anledningen att jag mådde dåligt av att göra det. Jag fick vad jag då brukade kalla Kyrkogårdskänslan, samma känsla jag får av skräckfilm, alltså någon slags rädsla eller åtminstone ett direkt obehag. (Inget av det här ter sig särskilt logiskt, jag tycker om både kyrkogårdar och skräckfilm). Felet var mest rösterna. Jag kan inte med förvridna röster eller ansikten (videon till Silent shout innehåller både och), jag vet inte varför, men det är något av det värsta jag vet.
Så, när alla andra jag kände lyssnade på The Knife undvek jag dem så gott jag kunde (av skäl jag inte känner till fanns ett undantag i låten Lasagna, den tyckte jag om).
För kanske två år sedan började jag lyssna på elektronisk musik. Mysig elektronisk pop som passar in till vintervädret, vintermörkret. Det har aldrig varit hängivet, jag är egentligen inte ett dugg musikintresserad, bara lyssnar på det jag tycker smälter in i hur jag känner mig. Mina vinterkänslor är elektroniska.
Någonstans inom mig, långt långt bak, har The Knife-klockan ringt varje gång jag letat efter ny elektropop att lyssna på i december, men jag har aldrig vågat prova, rädd för rädslan. Det har känts så onödigt att utsätta sig för.
Tills för någon vecka sedan.
Jag vet inte vad som hände, hur eller varför, men jag laddade ner tre The Knife-skivor och la dem på min ipod. Sedan dess har jag lyssnat på dem. Först bara Silent shout, den är mörkast, passar bäst till årstiden, men sedan också Deep cuts (speciellt Pass this on!) och jag håller i skrivande stund på att bekanta mig med den tredje av dem.
Det är verkligen bra. Allt obehag är borta, det är bara fantastisk musik och fantastiska texter och mitt i det en Karin Dreijer man inte kan låta bli att bli kär i. Rytmer som kan sitta i flera dagar.
Jag vet att jag gör allting i perioder, och eftersom jag går så starkt in i min The Knife-period kan jag bara anta att den snart kommer gå över (vilket inte är detsamma som att jag kommer börja tycka att det är dåligt igen), men då har jag i alla fall haft väldigt kul så länge det varade.
(Men seriöst, varför heter de The Knife? Teorier? Eller fakta för den delen)
One hit
So where's the femininity, the one with skirts and high heels?
A shiny sink and home made meals?
The one and only way, if you enter you'll stay
Sons and daughters you will breed as long as you breastfeed
Yeah being a man is a bliss - one hit, one kiss
(The Knife)
Halloween
Jag firade som vanligt Halloween med min vän Sot. Jag säger som vanligt trots att det bara skett två gånger tidigare, och de båda gångerna i Visby - kanske det bästa stället i hela världen att fira Halloween på. I år fick det bli i en söderförort istället, vilket gick lika bra. Ingen av oss närvarande var förvisso utklädda, men vi var väl förberedda med röd karamellfärg, dödskallegodis, hallonsoda, popcorn, Ikeadjur och skräckfilm. Halloween må vara en mycket märklig högtid (om det är vad det ska kallas), men det är lätt att göra något mysigt av det.
Det råkade bli väldigt mycket popcorn...
Vi blandade drinkar med dödskallar och spöken
Det råkade bli väldigt mycket popcorn...
Vi blandade drinkar med dödskallar och spöken
He is better doing what I do best
Jag läste John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in hösten 2008. Några dagar innan hade jag sett filmatiseringen på bio, det var förhandsvisning på Filmhuset, regissören Tomas Alfredson var där och berättade lite om filmen, de var den tiden på året det börjar bli mörkt igen om kvällarna och ganska kyligt ute. Filmen passade så bra till det vädret och stämningen blev liksom lättare att leva sig in i. Det är en rätt bra film.
Jag minns att jag läste ut boken på ett par dagar och att jag tyckte att den var fruktansvärd. Jag anser, men verkar hyfsad ensam om den åsikten, att John inte har någon fallenhet för skrivande. Han är helt enkelt dålig på det han gör.
Det är alltså ett av få fall där filmatiseringen av en bok blir bättre än själva boken, men Alfredsons film vinner också med hästlängder över Lindqvists roman.
För några veckor sedan såg jag filmversionen av Män som hatar kvinnor (Niels Arden Oplev). Det var min första kontakt med Stieg Larssons berättelse, jag hade inte ens en aning om vad historien handlar om. Jag gillade första filmen (däremot hade jag svårare för andra, men den tredje räddade upp det lite). När jag sett alla tre filmerna i följd samma kväll kändes det tomt när allt var slut och jag bestämde mig för att läsa boken istället.
Jag kan inte säga att den är direkt dålig, men som vanligt när en bok blir väldigt uppmärksammat är det svårt att förstå varför den är så omtyckt. Det kan naturligtvis ha med förväntningar att göra, men det finns så många saker jag stör mig på i boken. Det märks att Stieg kan en massa om de områden han skriver om, men alla ord känns tomma och alla personer noga uträknade. (Till Stiegs försvar vill jag ändå säga att jag blev fast så pass i boken att jag blev tvungen att införskaffa en ny när jag glömde mitt exemplar i Kalmar och bara hunnit läsa halva).
Jag har alltså hittills två exmpel på när filmen överträffar boken. Mönstret så här långt verkar lyda att det går att lyckas med det om man väljer att filmatisera en tillräckligt dålig bok.
Jag minns att jag läste ut boken på ett par dagar och att jag tyckte att den var fruktansvärd. Jag anser, men verkar hyfsad ensam om den åsikten, att John inte har någon fallenhet för skrivande. Han är helt enkelt dålig på det han gör.
Det är alltså ett av få fall där filmatiseringen av en bok blir bättre än själva boken, men Alfredsons film vinner också med hästlängder över Lindqvists roman.
För några veckor sedan såg jag filmversionen av Män som hatar kvinnor (Niels Arden Oplev). Det var min första kontakt med Stieg Larssons berättelse, jag hade inte ens en aning om vad historien handlar om. Jag gillade första filmen (däremot hade jag svårare för andra, men den tredje räddade upp det lite). När jag sett alla tre filmerna i följd samma kväll kändes det tomt när allt var slut och jag bestämde mig för att läsa boken istället.
Jag kan inte säga att den är direkt dålig, men som vanligt när en bok blir väldigt uppmärksammat är det svårt att förstå varför den är så omtyckt. Det kan naturligtvis ha med förväntningar att göra, men det finns så många saker jag stör mig på i boken. Det märks att Stieg kan en massa om de områden han skriver om, men alla ord känns tomma och alla personer noga uträknade. (Till Stiegs försvar vill jag ändå säga att jag blev fast så pass i boken att jag blev tvungen att införskaffa en ny när jag glömde mitt exemplar i Kalmar och bara hunnit läsa halva).
Jag har alltså hittills två exmpel på när filmen överträffar boken. Mönstret så här långt verkar lyda att det går att lyckas med det om man väljer att filmatisera en tillräckligt dålig bok.
Do or die...
Jag kan inte direkt påstå att livet står stilla.
Det finns faktiskt inte alls särskilt mycket tid över nu för tiden, man kan knappt sitta ner fem minuter utan att tänka på de saker man borde göra. Det finns en hel del sådana.
Alla är skolrelaterade.
Jag har tre uppgifter som ska vara klara ungefär samtidigt; en som jag helst bara skulle skita i, en individuell som jag nog kan kasta ihop på ett par timmar och en gruppuppgift som ska vara åtta sidor lång och som kräver lite extra tid eftersom vi ju är fyra stycken som ska vara överens.
Jag har lite problem med det här.
När jag är i skolan, på föreläsningar eller seminarium eller vad som helst tycker jag verkligen att det är roligt, jag tycker om diskussionerna och ämnena är intressanta. Jag gillar alltså utbildningen, men jag har problem med att få en massa uppgifter hela tiden. Det är där hopplöshetskänslan slår in, precis samma som jag hade genom hela högstadiet, ni vet "Varför ska jag göra det här när jag bara kommer få nya uppgifter så fort jag är klar med den första". Jag vet ju att det är för att jag ska lära mig en massa saker, men jag vet inte om jag funkar så.
På folkhögskolan jag gick till exempel, hade vi aldrig prov. Vi hade sällan läxor. Visst hade vi eximinationsuppgifter, men inte tre åt gången, och det fanns alltid hjälp att få i skolan. Det passade mig! Jag vill gå i skolan för att lära mig grejer, jag vill inte ha en massa saker kvar att göra när jag kommer hem, jag kan inte hantera att aldrig kunna koppla bort. Jag vet inte om det fungerar att gå igenom livet så.
På söndag åker jag till Kalmar och stannar en vecka. När jag kommer tillbaka ska grupprapporten i stort vara klar, det blir alltså att plugga lite på distans. Vi får se hur jag klarar det, om ett höstigt Kalmar lockar mer än att klara första kursen.
Som tröst kan jag tänka att jag är långt ifrån den i klassen som tar det här på störst allvar (kanske tvärtom) - det måste alltså finnas de som har det värre. Yes!
Det finns faktiskt inte alls särskilt mycket tid över nu för tiden, man kan knappt sitta ner fem minuter utan att tänka på de saker man borde göra. Det finns en hel del sådana.
Alla är skolrelaterade.
Jag har tre uppgifter som ska vara klara ungefär samtidigt; en som jag helst bara skulle skita i, en individuell som jag nog kan kasta ihop på ett par timmar och en gruppuppgift som ska vara åtta sidor lång och som kräver lite extra tid eftersom vi ju är fyra stycken som ska vara överens.
Jag har lite problem med det här.
När jag är i skolan, på föreläsningar eller seminarium eller vad som helst tycker jag verkligen att det är roligt, jag tycker om diskussionerna och ämnena är intressanta. Jag gillar alltså utbildningen, men jag har problem med att få en massa uppgifter hela tiden. Det är där hopplöshetskänslan slår in, precis samma som jag hade genom hela högstadiet, ni vet "Varför ska jag göra det här när jag bara kommer få nya uppgifter så fort jag är klar med den första". Jag vet ju att det är för att jag ska lära mig en massa saker, men jag vet inte om jag funkar så.
På folkhögskolan jag gick till exempel, hade vi aldrig prov. Vi hade sällan läxor. Visst hade vi eximinationsuppgifter, men inte tre åt gången, och det fanns alltid hjälp att få i skolan. Det passade mig! Jag vill gå i skolan för att lära mig grejer, jag vill inte ha en massa saker kvar att göra när jag kommer hem, jag kan inte hantera att aldrig kunna koppla bort. Jag vet inte om det fungerar att gå igenom livet så.
På söndag åker jag till Kalmar och stannar en vecka. När jag kommer tillbaka ska grupprapporten i stort vara klar, det blir alltså att plugga lite på distans. Vi får se hur jag klarar det, om ett höstigt Kalmar lockar mer än att klara första kursen.
Som tröst kan jag tänka att jag är långt ifrån den i klassen som tar det här på störst allvar (kanske tvärtom) - det måste alltså finnas de som har det värre. Yes!
A better place to play in
Min föreläsare för dagen, Anna Whitaker (mycket sympatisk kvinna), poängterade särskilt två egenskaper man inte ska ha för att jobba med socialt arbete.
Man får inte vara misantrop och inte pessimist.
Jag identifierar mig inte som något av det. Å andra sidan inte heller som motsatsen. Sanningen är nog att om jag måste välja mellan de två extremerna, dvs människorälskare versus människorhatare eller pessimist mot optimist, skulle jag nog välja de två som jag absolut, enligt Anna, inte får inneha, kanske främst för att jag har en förkärlek till att vara negativ (för att det är bekvämt).
Jag tvivlar således fortfarande på om jag verkligen valt rätt. Det är så lätt att tveka. Kom dock fram till idag att jag nog passar till utbildningen mycket mer än jag passar till själva jobbet. Har också kommit fram till att det hur som helst inte finns något annat jag känner att jag går miste om när jag pluggar på ESH. Kanske finns det ingen som inte känner sig osäker.
Fast vad hjälper det mig egentligen?
Man får inte vara misantrop och inte pessimist.
Jag identifierar mig inte som något av det. Å andra sidan inte heller som motsatsen. Sanningen är nog att om jag måste välja mellan de två extremerna, dvs människorälskare versus människorhatare eller pessimist mot optimist, skulle jag nog välja de två som jag absolut, enligt Anna, inte får inneha, kanske främst för att jag har en förkärlek till att vara negativ (för att det är bekvämt).
Jag tvivlar således fortfarande på om jag verkligen valt rätt. Det är så lätt att tveka. Kom dock fram till idag att jag nog passar till utbildningen mycket mer än jag passar till själva jobbet. Har också kommit fram till att det hur som helst inte finns något annat jag känner att jag går miste om när jag pluggar på ESH. Kanske finns det ingen som inte känner sig osäker.
Fast vad hjälper det mig egentligen?
Barnsligt
När jag läste att en kvinna som jobbade som recensent på Aftonbladet blev avskedad efter att ha givit högsta betyg, fem plus, till barnmusikbandet Mora träsks skiva, blev jag ganska upprörd.
Dels för att, okej, skivan var säkert inte så bra, men det var ett roligt tilltag. Det låter som en kvinna med humor. Men också för att det just var Aftonbladet, om skriver om så mycket skit, så mycket man inte bryr sig om, så mycket som rent ut sagt är pinsamt att de ägnat en tanke, det känns inte som att recensionen av Mora träsk-albumet skulle kunna förstöra deras rykte mer än något annat.
(Jag vill passa på att bemärka att detta är något jag fått återberättat mycket kort i en text i DN, jag vet inte vem som är inblandad, jag har inte läst recensionen och jag vet inte ens när det hände.)
Det är det första jag tänker på när jag läser Mårten Blomkvists recension (DN) av den nya filmen Toy story 3. Den får högsta betyg. Jag har inte sett Toy story 3, jag kommer antagligen att göra det förr eller senare, jag kommer antagligen bli undehållen, kanske minnas den ett tag, jag kommer antagligen tycka att den är bra. Jag menar, jag gillar verkligen första Toy story-filmen, och många andra Pixarproduktioner.
Men det är vad det är.
Jag har så otroligt svårt att se framför mig hur jag kommer ut ur biosalongen efter att ha sett Toy story 3 och känner i hela kroppen att det här, det var verkligen ett mästerverk. Det kanske mest irriterande med själva recensionen är att Mårten inte lyckas få mig att förstå varför han gillar den så mycket. Texten är ändå ganska lång. Å andra sidan lyckas han med något annat, han får mig att väldigt gärna vilja se filmen. Det kanske var uppdraget.
(läs recensionen här)
Dels för att, okej, skivan var säkert inte så bra, men det var ett roligt tilltag. Det låter som en kvinna med humor. Men också för att det just var Aftonbladet, om skriver om så mycket skit, så mycket man inte bryr sig om, så mycket som rent ut sagt är pinsamt att de ägnat en tanke, det känns inte som att recensionen av Mora träsk-albumet skulle kunna förstöra deras rykte mer än något annat.
(Jag vill passa på att bemärka att detta är något jag fått återberättat mycket kort i en text i DN, jag vet inte vem som är inblandad, jag har inte läst recensionen och jag vet inte ens när det hände.)
Det är det första jag tänker på när jag läser Mårten Blomkvists recension (DN) av den nya filmen Toy story 3. Den får högsta betyg. Jag har inte sett Toy story 3, jag kommer antagligen att göra det förr eller senare, jag kommer antagligen bli undehållen, kanske minnas den ett tag, jag kommer antagligen tycka att den är bra. Jag menar, jag gillar verkligen första Toy story-filmen, och många andra Pixarproduktioner.
Men det är vad det är.
Jag har så otroligt svårt att se framför mig hur jag kommer ut ur biosalongen efter att ha sett Toy story 3 och känner i hela kroppen att det här, det var verkligen ett mästerverk. Det kanske mest irriterande med själva recensionen är att Mårten inte lyckas få mig att förstå varför han gillar den så mycket. Texten är ändå ganska lång. Å andra sidan lyckas han med något annat, han får mig att väldigt gärna vilja se filmen. Det kanske var uppdraget.
(läs recensionen här)
Just nu...
...kan jag inte sluta lyssna på Sibirias album Inom familjen.
Det finns väldigt lite information på Internet om bandet Sibiria, det som länkas som deras officiella hemsida på Wikipedia är något helt annat, det står två rader på last.fm men det är ungefär det.
Det är ett svenskt band, rötter i Östersund, medlemmarna heter Martin, Martin, Erik och Matias. Martin och Martin är också med i bandet Vapnet. En gång försökte jag lyssna på Vapnet men jag tyckte det var för dåligt.
Det jobbiga är att jag egentligen inte alls tycker om Sibiria heller, jag kan bara inte sluta lyssna.
Det är extrem enkel svensk pop, simpla (fast ibland fyndiga) texter och melodier som fastnar i huvudet på en sekund och sitter kvar i ett år.
Skivan är bara 34 minuter lång, jag hinner lyssna på den två gånger mellan hemmet och skolan.
Själva musiken är nog behållningen med Sibirias skiva, när jag lyssnar på den instrumentala låten Paria känns det som att den har en text, som om den handlar om någonting. Kanske ingen av deras låtar egentligen behöver någon sång. Fast det är lite mysigt att höra en av Martinarna sjunga om hur mycket energi det krävs för att verkligen bli kompis med någon i Kompistjuv eller en helt vanlig semester i skärgården som i Inte prata med främlingar.
Och någonstans inom mig vet jag att det är just för enkelheten jag gillar den. Och att jag faktiskt gillar den. Jag vill bara inte erkänna det.
Det finns väldigt lite information på Internet om bandet Sibiria, det som länkas som deras officiella hemsida på Wikipedia är något helt annat, det står två rader på last.fm men det är ungefär det.
Det är ett svenskt band, rötter i Östersund, medlemmarna heter Martin, Martin, Erik och Matias. Martin och Martin är också med i bandet Vapnet. En gång försökte jag lyssna på Vapnet men jag tyckte det var för dåligt.
Det jobbiga är att jag egentligen inte alls tycker om Sibiria heller, jag kan bara inte sluta lyssna.
Det är extrem enkel svensk pop, simpla (fast ibland fyndiga) texter och melodier som fastnar i huvudet på en sekund och sitter kvar i ett år.
Skivan är bara 34 minuter lång, jag hinner lyssna på den två gånger mellan hemmet och skolan.
Själva musiken är nog behållningen med Sibirias skiva, när jag lyssnar på den instrumentala låten Paria känns det som att den har en text, som om den handlar om någonting. Kanske ingen av deras låtar egentligen behöver någon sång. Fast det är lite mysigt att höra en av Martinarna sjunga om hur mycket energi det krävs för att verkligen bli kompis med någon i Kompistjuv eller en helt vanlig semester i skärgården som i Inte prata med främlingar.
Och någonstans inom mig vet jag att det är just för enkelheten jag gillar den. Och att jag faktiskt gillar den. Jag vill bara inte erkänna det.
I permanently wont do this again
jag önskar att jag stod i regnet
och drack desperados
i en park
i Krakow
och drack desperados
i en park
i Krakow
Det är svårt men har varit svårare
Idag har jag varit hemma för kurering mot min förkylning. Vi hade ändå inga schemalagda lektioner, så jag missade ingenting, förutom det jag eventuellt borde ha pluggat hemma om jag bara orkat.
Istället har jag gjort absolut ingenting, för det får man när man är sjuk.
Jag har sovit
tittat på morgonbarnprogrammen
och sett film jag sett förut.
Jag tittade på The Shining (världens bästa film?) och extramaterialdokumentärfilmen The making of The Shining, som inte alls var särskilt informativ, men man fick i alla fall se Jack Nicholson borsta tänderna och Shelley Duvall bli sur på Stanley Kubrick. Jag känner att jag verkligen vill åka till hotellet där allt utspelar sig och se hur det ser ut på riktigt. Det är tydligen en jättepublikdragare till turistattraktion, och jag tänker snart sålla mig till den miljon besökare de har om året.
Men det dröjer. Å andra sidan ringde Anton och bjöd ner mig till Kalmar en hel vecka i slutet av den här månaden, det gjorde mig väldigt glad för jag längtar till Kalmar (och okej, lite efter Anton), och det kommer vara höst på riktigt och vi kommer kunna göra fina saker. Och bara jag blir frisk väntar fina saker på närmare håll också. Jag satsar på att vara fri från förkylningen efter helgen, det betyder i sådana fall att jag bara missar en föreläsning, det är okej. Jag ska dessutom försöka vara lite mer produktiv de andra dagarna jag är hemma. Två filmer per dag borde man väl ändå mäkta med?
Istället har jag gjort absolut ingenting, för det får man när man är sjuk.
Jag har sovit
tittat på morgonbarnprogrammen
och sett film jag sett förut.
Jag tittade på The Shining (världens bästa film?) och extramaterialdokumentärfilmen The making of The Shining, som inte alls var särskilt informativ, men man fick i alla fall se Jack Nicholson borsta tänderna och Shelley Duvall bli sur på Stanley Kubrick. Jag känner att jag verkligen vill åka till hotellet där allt utspelar sig och se hur det ser ut på riktigt. Det är tydligen en jättepublikdragare till turistattraktion, och jag tänker snart sålla mig till den miljon besökare de har om året.
Men det dröjer. Å andra sidan ringde Anton och bjöd ner mig till Kalmar en hel vecka i slutet av den här månaden, det gjorde mig väldigt glad för jag längtar till Kalmar (och okej, lite efter Anton), och det kommer vara höst på riktigt och vi kommer kunna göra fina saker. Och bara jag blir frisk väntar fina saker på närmare håll också. Jag satsar på att vara fri från förkylningen efter helgen, det betyder i sådana fall att jag bara missar en föreläsning, det är okej. Jag ska dessutom försöka vara lite mer produktiv de andra dagarna jag är hemma. Två filmer per dag borde man väl ändå mäkta med?
Eventuellt ett lugn innan en storm
Imorgon börjar jag högskolan och jag är inte ens panikslagen.
Det är helt otroligt.
Idag känns nästan som en helt vanlig söndag. Det kan ha många orsaker. De två troligaste är dock att jag antingen har hunnit förlika mig med tanken eftersom jag ändå vetat om det ganska länge, en månad eller så - eller så har jag helt enkelt inte insett vad det är som händer imorgon.
Första dagarna i nya skolor brukar inte vara så dramatiska. Jag tror inte att jag kommer komma hem imorgon och känna en massa saker eller tänka en massa saker.
Och är det helt fel köper jag en ny. Alltså hoppar av. Gör något annat. Det känns inte som någon big deal. Det löser sig.
Det är helt otroligt.
Idag känns nästan som en helt vanlig söndag. Det kan ha många orsaker. De två troligaste är dock att jag antingen har hunnit förlika mig med tanken eftersom jag ändå vetat om det ganska länge, en månad eller så - eller så har jag helt enkelt inte insett vad det är som händer imorgon.
Första dagarna i nya skolor brukar inte vara så dramatiska. Jag tror inte att jag kommer komma hem imorgon och känna en massa saker eller tänka en massa saker.
Och är det helt fel köper jag en ny. Alltså hoppar av. Gör något annat. Det känns inte som någon big deal. Det löser sig.
Everything. Everyone. Ends.
Jag hade verkligen min mest intensiva läsperiod mellan det att jag var tio och tretton år. Jag har visserligen haft ett intresse för böcker och läsning hela livet, har fortfarande, men under de här åren läste jag extremt mycket. Det är ju också åldern som kallas slukaråldern.
Vid den här tiden hade McDonald's något som kallades bokmeny. Eller jag minns inte om det var så det hette, men det var vad det var. Man köpte en liten meny och fick en bok på köpet. Det har senare återkommit, senast för bara något år sedan, men då bara med barnböcker, när jag var tolv fick man ungdomsböcker med när man köpte mat på McDonald's. Jag har några av dem kvar, bland annat fick man Sixten av Ulf Stark och Sanning eller konsekvens av Annika Thor, två stycken framgångsrika svenska ungdomsböcker. Men vad viktigare är, man kunde få Imorgon när kriget kom, av John Marsden. Till skillnad från de andra författarna är han australienare, och även om han har varit verksam sedan åttiotalet hade jag aldrig hört talas om honom.
Till en början var jag inte ett dugg intresserad av att läsa den, men sedan började två av de i klassen jag umgicks med mest att läsa den ungefär samtidigt, och båda sa att det här var SÅ BRA! Det fanns inte bara en bok, det fanns sju i samma serie, och mina kompisar slukade bok efter bok, verkade inte kunna sluta. Så jag gav efter och började också läsa dem. Och de var verkligen SÅ OTROLIGT BRA.
De handlar alltså om ett gäng ungdomar i Australien som drar ut i bushen en helg för att tälta och när de kommer tillbaka till civilisationen märker de att landet har invaderats av fiendestyrkor och människorna i staden de bor har antingen dödats eller tagits tillfånga. Ungdomsgruppen bestämmer sig för att fly ut i bushen igen och starta en gerillagrupp för att försöka rädda sina familjer. Det var som sagt åtta år sedan jag läste dem, så jag minns inte så noga vad som hände, men jag minns att de var väldigt gripande och en superb blandning av krig, kärlek, vardagsproblem och utmärkta personporträtt. Man blev så bra kompis med medlemmarna i gruppen under läsningen att det på riktigt verkligen blev jobbigt om någon av dem skadades eller till och med dog (det var krig det här!) Jag minns till och med namnen på dem. Huvudpersonen var Ellie. Sedan var det Homer, Robyn, Fiona, Chris och Lee. Kanske någon till. Under den här tiden var de mina bästa kompisar.
Så kom jag fram till sista boken. Jag hade levt i Australien tillsammans med de här människorna i säkert en månad eller två och nu kom slutet. Och jag kunde verkligen inte förmå mig! Jag ville inte veta hur det skulle gå. Jag skulle inte kunna klara av att läsa det definitiva slutet, jag kunde inte låta John Marsden bestämma hur det skulle gå, vem som skulle överleva och vem som skulle dö. Så jag har fortfarande inte läst sjunde boken, och kommer aldrig att göra det. Det ger mig en chans att själv få bestämma hur det gick, det gör så att jag slipper möta något som är känslomässigt jobbigt.
Jag är sådan jämt. Slipper undan allt som är jobbigt om jag kan. Och nu är jag i Imorgon när kriget kom-sits igen. Fast med tv-serien Six feet under. Jag har en säsong kvar. Jag älskar familjen Fisher och önskar de allt gott i livet. Jag är inte alls säker på att jag skulle klara av ett definitivt slut nu heller. Jag hatar verkligen när saker tar slut, jag vill hellre bestämma själv, känna att jag har lite kontroll över situationen, bara en aning...
Det bästa med sådant som är beständigt, böcker och filmer och tv-serier, är att man kan börja om. Jag har läst många böcker många gånger och sett om väldigt många filmer. Men snart kommer jag väl att komma till en sådan här punkt i min verkliga tillvaro och då är det inte säkert att det går att välja bort de sista avsnitten.
Vid den här tiden hade McDonald's något som kallades bokmeny. Eller jag minns inte om det var så det hette, men det var vad det var. Man köpte en liten meny och fick en bok på köpet. Det har senare återkommit, senast för bara något år sedan, men då bara med barnböcker, när jag var tolv fick man ungdomsböcker med när man köpte mat på McDonald's. Jag har några av dem kvar, bland annat fick man Sixten av Ulf Stark och Sanning eller konsekvens av Annika Thor, två stycken framgångsrika svenska ungdomsböcker. Men vad viktigare är, man kunde få Imorgon när kriget kom, av John Marsden. Till skillnad från de andra författarna är han australienare, och även om han har varit verksam sedan åttiotalet hade jag aldrig hört talas om honom.
Till en början var jag inte ett dugg intresserad av att läsa den, men sedan började två av de i klassen jag umgicks med mest att läsa den ungefär samtidigt, och båda sa att det här var SÅ BRA! Det fanns inte bara en bok, det fanns sju i samma serie, och mina kompisar slukade bok efter bok, verkade inte kunna sluta. Så jag gav efter och började också läsa dem. Och de var verkligen SÅ OTROLIGT BRA.
De handlar alltså om ett gäng ungdomar i Australien som drar ut i bushen en helg för att tälta och när de kommer tillbaka till civilisationen märker de att landet har invaderats av fiendestyrkor och människorna i staden de bor har antingen dödats eller tagits tillfånga. Ungdomsgruppen bestämmer sig för att fly ut i bushen igen och starta en gerillagrupp för att försöka rädda sina familjer. Det var som sagt åtta år sedan jag läste dem, så jag minns inte så noga vad som hände, men jag minns att de var väldigt gripande och en superb blandning av krig, kärlek, vardagsproblem och utmärkta personporträtt. Man blev så bra kompis med medlemmarna i gruppen under läsningen att det på riktigt verkligen blev jobbigt om någon av dem skadades eller till och med dog (det var krig det här!) Jag minns till och med namnen på dem. Huvudpersonen var Ellie. Sedan var det Homer, Robyn, Fiona, Chris och Lee. Kanske någon till. Under den här tiden var de mina bästa kompisar.
Så kom jag fram till sista boken. Jag hade levt i Australien tillsammans med de här människorna i säkert en månad eller två och nu kom slutet. Och jag kunde verkligen inte förmå mig! Jag ville inte veta hur det skulle gå. Jag skulle inte kunna klara av att läsa det definitiva slutet, jag kunde inte låta John Marsden bestämma hur det skulle gå, vem som skulle överleva och vem som skulle dö. Så jag har fortfarande inte läst sjunde boken, och kommer aldrig att göra det. Det ger mig en chans att själv få bestämma hur det gick, det gör så att jag slipper möta något som är känslomässigt jobbigt.
Jag är sådan jämt. Slipper undan allt som är jobbigt om jag kan. Och nu är jag i Imorgon när kriget kom-sits igen. Fast med tv-serien Six feet under. Jag har en säsong kvar. Jag älskar familjen Fisher och önskar de allt gott i livet. Jag är inte alls säker på att jag skulle klara av ett definitivt slut nu heller. Jag hatar verkligen när saker tar slut, jag vill hellre bestämma själv, känna att jag har lite kontroll över situationen, bara en aning...
Det bästa med sådant som är beständigt, böcker och filmer och tv-serier, är att man kan börja om. Jag har läst många böcker många gånger och sett om väldigt många filmer. Men snart kommer jag väl att komma till en sådan här punkt i min verkliga tillvaro och då är det inte säkert att det går att välja bort de sista avsnitten.
Semester
Är tillbaka från Polen sedan två dagar men känner mig ändå rätt utslagen fortfarande. Vet inte riktigt vad det beror på, kanske den mentala påfrestningen jag ibland upplevde när vi var där ännu sitter i.
Okej, saker vi gjorde i Krakow:
- Gick (alltså ni skulle sett mina misshandlade fötter)
- Utforskade stadskärnan (som sig bör, lärde känna närområdet)
- Var på judekyrkogården och i judekvarteren (fina platser!)
- Var i Płaszow (plats där det tidigare legat ett koncentrationsläger men som mest är kullar och ängar nu)
- Åt kebab (åk till Krakow endast för kebaben, det är värt det!)
- Var på zoo (en fin polsk man tyckte vi skulle se något som inte bara var världskrigsförknippat...)
- Var i en enorm galleria (att gå från den ena änden till den andra var dagens motion)
- Drack gin (ja, jag såg en film där alla drack gin och kände för att följa deras exempel och spriten var billig...)
- Blev fångade i ett monsunregn (okej kanske inte monsun, men det var ett riktigt oväder!)
- Åt choklad (jag levde på bananer och Snickers)
- Var i museibutiken till Schindler's factory (vi kom dit för sent och hann bara med butiken)
- Var uppe i kyrktornet och träffade trumpetaren (jag älskar kyrktorn! Och trumpetare! Bästa kombinationen!)
- Var på Schindler's factory-museet (gick dit i tid)
- Gick runt i det forna judiska gettot (var inte särskilt speciellt)
- Läste Edgar Alan Poe (Anton läste högt för mig på kvällarna när det regnade)
- Var i Auschwitz-Birkenau (inga vidare kommentarer)
- Lyssnade på The Doors (typ det bästa Anton kunde hitta i sin mobil så vi körde på det hela veckan)
Okej, saker vi gjorde i Krakow:
- Gick (alltså ni skulle sett mina misshandlade fötter)
- Utforskade stadskärnan (som sig bör, lärde känna närområdet)
- Var på judekyrkogården och i judekvarteren (fina platser!)
- Var i Płaszow (plats där det tidigare legat ett koncentrationsläger men som mest är kullar och ängar nu)
- Åt kebab (åk till Krakow endast för kebaben, det är värt det!)
- Var på zoo (en fin polsk man tyckte vi skulle se något som inte bara var världskrigsförknippat...)
- Var i en enorm galleria (att gå från den ena änden till den andra var dagens motion)
- Drack gin (ja, jag såg en film där alla drack gin och kände för att följa deras exempel och spriten var billig...)
- Blev fångade i ett monsunregn (okej kanske inte monsun, men det var ett riktigt oväder!)
- Åt choklad (jag levde på bananer och Snickers)
- Var i museibutiken till Schindler's factory (vi kom dit för sent och hann bara med butiken)
- Var uppe i kyrktornet och träffade trumpetaren (jag älskar kyrktorn! Och trumpetare! Bästa kombinationen!)
- Var på Schindler's factory-museet (gick dit i tid)
- Gick runt i det forna judiska gettot (var inte särskilt speciellt)
- Läste Edgar Alan Poe (Anton läste högt för mig på kvällarna när det regnade)
- Var i Auschwitz-Birkenau (inga vidare kommentarer)
- Lyssnade på The Doors (typ det bästa Anton kunde hitta i sin mobil så vi körde på det hela veckan)
Bekännelse
"
Eva - jag behöver dig mer än vad jag vill ha dig,
och jag vill ha dig för gamla tiders skull.
Du betydde inte allt
Men det blåste aldrig kallt -
för du var solskenet
Jag var ensam
"
Håkan Hellström - En midsommarnattsdröm
Uppladdning
Idag mellanlandar jag hemma mellan två resor. Kom hem från Danmark igår, en familjetrip - en årlig sådan, som egentligen pågår en vecka till. Jag prioriterar bort vecka två och åker till Polen och Krakow istället med min kära vän Anton. Vi bokade resan när vi kommit på att vi båda faktiskt är rätt intresserade av att åka och se hur det egentligen ser ut i det där Auschwitz. Så långt sträcker sig planen. Vad vi ska göra de andra sex dagarna vet vi inte riktigt. Det enda jag med säkerhet vet att det finns i Krakow är medeltida byggnader och ett äventyrsbad. Jag tror inte att det blir något problem att fördriva tiden. Jag siktar på att umgås så mycket med Anton att jag blir trött på honom och inte behöver sakna honom när han åker hem till Kalmar så småningom.
Planet går imorgon bitti, vi måste ta flygbussen jättejättetidigt på morgonen. Jag hatar Skavsta flygplats. Jag har varit där en gång i mitt liv, det börjar blir ganska länge sen, kanske tre år, men jag minns det som klart plågsamt. Det skulle kunna ha med omständigheterna att göra också, jag vet inte riktigt. Vi ska i alla fall inte åka dit för tidigt (fast helst inte för sent heller).
Egentligen är jag mitt i förberedelserna nu, packade upp väskan från Danmark, stoppade alla kläder i tvätten, packar ner dem i nästa väska, skriver ut biljetter, kollar valutakursen, köper flygbussbiljetter, skäller lite på Anton i telefonen. Längtar lite till att vara framme. Tar en paus och går ut med hunden. Har inte riktigt tid att sitta här...
Planet går imorgon bitti, vi måste ta flygbussen jättejättetidigt på morgonen. Jag hatar Skavsta flygplats. Jag har varit där en gång i mitt liv, det börjar blir ganska länge sen, kanske tre år, men jag minns det som klart plågsamt. Det skulle kunna ha med omständigheterna att göra också, jag vet inte riktigt. Vi ska i alla fall inte åka dit för tidigt (fast helst inte för sent heller).
Egentligen är jag mitt i förberedelserna nu, packade upp väskan från Danmark, stoppade alla kläder i tvätten, packar ner dem i nästa väska, skriver ut biljetter, kollar valutakursen, köper flygbussbiljetter, skäller lite på Anton i telefonen. Längtar lite till att vara framme. Tar en paus och går ut med hunden. Har inte riktigt tid att sitta här...