I'm talking to the ceiling

[x] använder mascara
[x] använder kajal
[ ] använder brunkräm
[ ] använder foundation
[ ] använder läppstift
[ ] använder läppglans.
[ ] använder dipliner.
[ ] plattar håret varje dag.
[/] använder parfym.

HUMÖR ?
[/] blir sur för ingenting. Det beror ju på situationen
[ ] har starka känslor. Starka känslor? Det var en bred fråga. Nej, inte vad jag vet.
[ ] skär dig.
[ ] skrattar åt ingenting.
[x] brukar gråta minst en gång i veckan.

HUMOR ?
[ ] har sär humor. Har ingen humor
[ ] skrattar när någon ramlar.
[x] brukar skratta så tårarna rinner. Fast då ska någon sagt något riktigt bra
[ ] är flummig, för det mesta.


SKOLAN ?
[ ] är nöjd med din nuvarande klass. Går inte i skolan
[ ] har blivit mobbad?
[ ] brukar för det mesta ha kul i klassrummet.
[ ] har suddkrig på lektionerna,
[ ] har läraren börjat gråta någongång pågrund av stökighet i klassrummet ?


KOMPISAR ?
[ ] har kompisar som betyder mer än livet. Har kompisar som är värda ungefär som bra kompisar
[x] har kompisar som sviker.
[x] har kompisar som är lika i sättet som du själv.
[x] har killkompisar.
[x] har tjejkompisar.

SKADOR ?
[ ] har brutit ett ben.
[ ] har brutit en arm.
[ ] har brutit nacken,
[ ] har brutit lilltån.
[ ] har blivit nerslagen.

INTERNET ?
[x] har msn.
[x] har lunarstorm.
[x] har bilddaboken.
[x] har kamrat.
[x] är medlem på hemsidor man har glömt bort.

ÄR DU NÖJD MED LIVET?
[/] ibland. Man är väl nöjd med vissa saker och onöjd med andra.
[/]brukar gråta för att jag är olycklig. Jag brukar gråta för att jag har anledning. "Olycklig" är en bred anledning.
[x] kompisen / familjen tröstar.

ÄR DU EN FJORTIS?

Fester:
[ ] jag blir full på folköl
[ ] jag har sex med flera
[ ] jag röker
summa: 0

Självbild:
[ ] jag försöker vara normal
[ ] jag är yngre än sexton och äldre än tretton
[ ] jag tror att jag är tjugo
[ ] jag blir kallad för fjortis fast jag själv inte är det
summa: 0

Beteende:
[ ] jag lyssnar på musik som sjungs av remixade babyröster
[ ] jag bor på PA, lunar, apberget eller liknande hemsida
[ ] msn är så mycket bättre än att prata IRL
[ ] jag är så hetero man kan vara
[ ] men har hånglat med samma kön för att det var kul
[ ] jag läser veckorevyn, solo eller någon liknande tidning
[ ] jag kramar istället för att säga hej
[ ] jag kindpussar folk
[ ] jag skriver jah istället för jag och använder annat lunarspråk
[x] jag lyssnar på radio
[ ] jag lever för mina vänner
[x] skolan är inte viktig
[ ] jag läser aldrig frivilligt
[ ] jag vet inte vad växthuseffekten är
[ ] jag vet inte vilken världsdel Kambodja ligger i
[ ] ett riktigt svårt val för mig är att välja mellan kläder på morgonen eller mellan två tvserier på kvällen
summa: 2

Kläder och stil: jag har/bär
[ ] en I <3 NY tröja fast jag inte varit i New York
[ ] foundation på läpparna
[ ] sveamössa
[ ] plagg som det står SSS på fast jag inte seglar
[ ] lånade kläder dagligen
[ ] en henry loyd jacka
[ ] stora glasögon
[ ] fakeväska
[ ] jag funderar på att skaffa palestinasjal eftersom det verkar vara så trendigt
summa: 0

Ta summan av allt gånger tre.
Jag är 6 % fjortis.

Känns som om jag måste skriva igen.
Måste nog ta det från början för att jag ska bli rikigit nöjd.
Var hos farmor i helgen, och jag visste inte hur jag skulle klara av det, för jag har ju mått så dåligt de andra gångerna jag varit hemifrån den senaste tiden.
Men det gick! Jag vet inte vad skillnaden var den här gången, kanske var det för att jag blev så otroligt bortskämd,
fick en massa saker och pengar, så nu är jag rik och lycklig.
Vi gick på bio på lördagen, såg Pirates of the carribean 3 (när ska folk lära sig uttala carribean?), och ser ingen skillnad i den filmen och de två tidigare delarna. Helt okej alltså, även om jag lovat mig själv efter att ha sett tvåan, att jag aldrig skulle se trean, bara för att tvåan slutade så dåligt. Men, jag sviker alltid mina löften till mig själv.
Pappa sa iaf att det var hans sista Pirate-film, om inte nästa får sex stjärnor och har Jack Nicholson med i rollistan. Jag antar att det är villkoren det hänger på. Det finns alltid ett "om inte..".
Jag ska åka till Sarah i helgen (jag vill åka nu!), och jag bad farmor om lite resebidrag, för jag hade inte råd med tågbiljetterna, mamma hade sagt att hon kunde betala hälften, men jag nöjde mig inte riktigt med det budet. Farmor sa "självklart" och stack till mig en femhundring.
Köpte film på extrapris, hittade både Fanny & Alexander, och Final destination, och farmor köpte ett par underbart snygga byxor från Esprite till mig. Fick femhundra spänn av pappa, och en hundring av Harry, så nu har jag råd med både festivalerna plus att jag får en del pengar över, och nu har jag bestämt mig för att följa med till Arvika, och Julia har bestämt sig för att följa med till Peace and love (hade hon inte kommit med hade jag alltid hittat någon annan att vara med, men det skulle inte bli samma sak, så jag är glad att hon äntligen bestämt sig. Jag älskar Iggy Pop för det). Kommer dock inte ha pengar nog att åka på någon resa i augusti som Anton vill. Får åka på höstlovet istället.
När jag och bror kom hem i söndags, vid åtta på kvällen, satt det något och väntade på oss inne i hallen.
Visserligen hade mamma ringt om det redan på lördagen, men jag hade inte trott henne.
En alldeles levande, gul pälsboll.
Han heter Mio och älskar att tugga på saker, han åt upp en skalbagge idag, och tuggade sönder sopkvasten.
En golden retrivervalp, ska jag kanske förtydliga.
Det är känns verkligen overkligt, vi har inte haft hund på fyra år (fan vad jag har saknat det), och jag har aldrig haft en valp förut, och idag har jag varit hemma från jobbet för att se efter Mio, och han är söt, ja, men han kan vara väldigt påfrestande också. Det är skönt att Joakim är väldigt entusiastisk, så kan man dumpa ver ansvaret på någon annan.
Julia var förbi ett par timmar idag, vi satt i köket vid bordet och kände oss trötta och oinspirerande (Julia försökte förklara lite rymdfysik för mig, men det gick föga framåt), men det var ändå skönt att få träffa henne face to face, för det var så otroligt länge sedan det bara var...vi. Kanske träffas vi något mer i veckan, det beror på hur jag jobbar, för tiderna måste anpassas till de andra i familjen nu när vi blivit med valp och jag längtar till lovet när alla kommer vara hemma. Hur vi gör när alla är bortresta är sådant där man inte riktigt orkar tänka på, ännu.
Imorgon vill jag tillbaka till biblioteket, det är inte många dagar jag klarar av att bara driva omkring hemma. På torsdag måste jag vara hemma dock, och tre dagar på rad är absolut för mycket.
Förresten måste jag städa upp inne på mitt rum, det ser ut som...värre än det brukar. (Julia vågade inte komma in idag, och där måste gränsen ändå vara nådd, kan man tycka.)
Nu ska jag gå och göra något vettigt av mitt liv. Lämna tillbaka mammas kontokort till exempel.

Den här dagen har i allmänhet varit bra.
Jag försov mig dock, det var ingen speciellt bra början.
Halv tio vaknade jag och hoppade svärande in i duschen.
Halv elva var jag på jobbet.
Det var lugnt, de flesta satt på möte. Men det sprang en massa estetelever från gymnasiet i lokalen dock.
Det var Esteternas dag idag.
Dansarna tränade utanför på torget, bildarna sprang fram och tillbaka mellan konsthallen i biblioteket till.. ja, inte vet jag. Musikerna kom inte förrän jag gått hem. Det kanske var bra.
Annars hände det ingenting där. Jag var nere i konsthallen och kollade in alla tavlor och skulpturer,
sedan gick jag ut på torget och kollade på dansshowen
Väldigt fint väder ute idag. Jag brukar inte tycka om solen, men jag tror att det är något...lite så där som dr. Wilson sa till dr. House igår, på tv, att House tror att om han förlorar sin olycka mister han det som gör honom speciell.
Jag är sådan.
Men dr. Wilson sa att House inte blir speciell genom olyckan, han blir bara olycklig.
Jag vet att det var ett noga uttänkt manus till en sjukhusserie på tv 4, men jag kände igen mig.
(Fan vad jag känner mig patetisk)
Jaja, jag skulle skriva om solen. Men jag tror att jag är som House när det gäller fint väder. Jag tror att jag vill känna mig speciell genom att lura mig själv att jag inte alls tycker om solen.
Men ibland tycker jag om solen. Idag gjorde jag det. Fast jag tyckte ännu bättre om dimman som kom igår kväll.
Jag hjälpte Ethel lite grann att fixa i konsthallen, hälla upp cider till vernissaget, fylla på salta pinnar (och äta upp dem).

Jag var till ATG:t för att köpa arvikabiljetter idag, men han i kassan verkade förvirrad, han sa att han inte sålde några sådana. Och inte vet jag om man gör det på ATG överhuvudtaget, jag vet bara att Julia köpte dem på ICA förra året.
Skitsamma, jag har börjat tvivla igen, bara för att jag känner mig så jävla förvirrad. Förra gången jag stod och trängdes på en utomhuskonsert lovade jag mig själv att aldrig mer göra om det, och nu funderar jag på att åka på konsert. Nej, fan, jag vet inte om jag vill åka. Jag vet ingenting. FAN.
Jag var iaf hos läkaren idag, min andra läkare, inte tråkiga Majlis, utan väldigt sympatiska Lasse, som sa exakt samma sak som han sa förra gången, som jag visste att han skulle säga: gå till en sjukgymnast.
Så nu ska jag verkligen göra det. Han sa också att jag kan ta alvedon ett par tre gånger om dagen och se om det har effekt. Så jag ska prova.
Sedan...ja. Jag har inte gjort någonting sedan jag kom hem. Jag har börjat bli så otroligt otroligt trött på eftermiddagarna när jag kommer hem, så idag la jag mig i soffan framför Animal planet och blundade bort mesta delen av den viktiga informationen. Jag orkar faktiskt inte rädda planeten. Jag har faktiskt annat att tänka på än mina barnbarn. Jag är ledsen.
Det enda jag vill nu, det fan enda jag vill nu, är att träffa Sarah och det är en hel vecka kvar och JAG DÖR SNART.
Kanske inte. Men det känns så.
Jag lyssnade på Raymond & Maria imorse, gamla skivan, underbara skiva, och det var fan inte lätt att låta bli att gråta. Jag har fått så lätt att gråta på senare tid, lättare än vanligt, jag vet inte vad det beror på, men jag tror att det kan ha att göra med allt det här som händer, all den här förvirringen. När jag lyssnade på R&M så tänkte jag mig osökt tillbaka till förra året den här tiden, då allting var så otroligt bra (utan att jag visste om det, jag hatade det då, men fan vad bra vi hade det), när jag och Julia umgicks som fan, kanske mest för att vi sydde våra klänningar, och sommarlovet närmade sig med slutet på grundskolan, och jag hade börjat hitta mig själv lite grann, träffa bra människor, vara inne i stan mycket, började känna mig hemma här, efter två år, och jag och Julia skolkade som fan, från matten och NO:n och idrotten och allt annat när vi hade tillfälle eller tillräckligt bra ursäkter.
Jag minns när jag gick genom staden dagen då folk hade tagit studenten, jag hade varit hos Julia och tåget var inställt, så jag tog en promenad, och jag skrev ner vad jag upplevde, och jag minns hur jag tänkte, och lite av det jag skrev, jag minns den där promenaden, och det känns helt sjukt att vi är där igen, det har gått ett år, och jag är kvar i samma stad med samma ovisshet, med samma "det ordnar sig-känsla".
Men! Mina damer och herrar, jag är många erfarenheter klokare, och dessutom lite litre rikare på kontakter. För exempel ska jag träffa Andie på måndag <3 Och många på biblioteket har blivit inspirationskällor för mig.
Och jag har mer att skriva om. Och leva vidare på. Det har nog varit ett ganska bra år, tror jag, och jag hoppas att nästa blir likadant.
Höjdpunkter från året (juni-juni, även om maj inte är riktigt slut):
Balen. Eller resan från balen. Synd att det slutade i katastrof, vi kunde ha åstadkommit vad som helst den kvällen.
Min och Julias natt på Stockholms gator. Fan vad sjukt underbart det var.
Gotlandsresan. Allt var bra med den. Lärde känna Anton bättre.
(Att jag började på Mediagymnasiet var nog bra i sig, men jag räknar det inte som höjdpunkt. Förrutom att jag lärde känna Andie, då)
Första träffen med Nynäshamns litterära sällskap, när jag blev polers med författaren Ylva Eggehorn, och fick mycket uppmuntran och träffade bra människor för mitt forum.
(Räknar inte med när jag fick praktiken heller, fast att det har lett till bra saker)
Kommer inte på något mer just nu. Det där får nog vara mina höjdpunkter.
I år vill jag överträffa mig själv.

Genom att bryta mot lagen blir jag lycklig.
Jag sitter och lyssnar på Hur mycket jag än tar finns alltid lite kvar,
Raymond & Marias andra album.
Jag tror att det var ungefär ett år sedan jag hade en period när jag lyssnade väldigt mycket på första skivan
Vi ska bara leva klart och blev överraskad av hur bra jag tyckte att de var, för jag tyckte ju inte alls om Ingen vill veta var du köpt din tröja när den blev landsplåga 2004.
Nya skivan låter likadant, och det är underbart och förra våren vaknar inuti mig,
när jag ville vända alla människor ryggen genom att blunda och lyssna på Ingenting för dig eller De älskar dig.
När jag lyssnar på den här musiken, som skulle låta värdelös för vem som helst, är det svårt att låta bli att gråta. Och varför det är så just med den här gruppen, har jag ingen aning om.
Det är någonting med stämningen och enkelheten och värdelösheten som besjungs som om det vore något viktigt.
Även om alla låtar är plusminus tre minuter, alla har en utmärkande refräng och det gäller ett ledande mönster genom hela skivan, är detta ingenting som följer efter något annat än sin föregångare.

Om man inte kan kalla det originellt (vilket jag nästan vill) så kan man iallfall inte hitta annat än sanningar om man analyserar. Kanske är det vad jag tycker så mycket om. Den orädda sanningen. Som deras röster låter nå fram till mig. Camilla och Maria. Som vill mig något mer.

På deras hemsida kan man boka dem för bröllop eller fester.

Jag vill bara ha dem stående i min hall och sjunga hur de hoppas att alla här ska glömma bort dem.

Detta är inte ett inlägg om popgruppen Raymond & Maria.

Detta är ett inlägg om hur sanningen bryter mig i småbitar.

När jag sedan ska bygga ihop mig själv igen, som en Billy-bokhylla, hamnar några av skruvarna fel, för beskrivningen har kommit bort i lagret.