I'm talking to the ceiling

Det är inte ofta jag får lust att säga att jag älskar Robert Rodriguez.
Men varje gång efter att jag har sett The Faculty så måste jag säga det,
och det har jag gjort nu,
Jag älskar Robert Rodriguez.
Jag tror att The Faculty är ungefär det mest flummiga man kan hitta,
det är en film som man antingen kan hata eller älska, inget mitt emellan,
och jag älskar den,
trots att den är så starkt förknippad med mellanstadiet,
trots att den inleds med The Offsprings' låt The kids aren't all right.
Av alla filmer jag har sett i mitt liv,
så måste ändå scenen när Elijah Wood sitter hemma hos Josh Hartnet och knarkar hemmagjort heroin av koffeintabletter, hamna på min top 10. Jag ska fila mer på den listan.
Man blir ganska sugen på att testa droger när man ser den här filmen,
men med tanke på mitt fysiska tillstånd tidigare den här veckan,
så vill jag inte riskera några biverkningar,
jag vill bara må bättre.
Imorgon kanske jag tar mig hemifrån,
även om mamma säger att jag antagligen kommer må dåligt några dagar till.

Nu har jag inte skrivit på ett tag,
det är dumt,
men jag har inte orkat,
jag har nämligen varit sjuk, och det har varit allmänt synd om mig.
Det känns lite lindrigare nu,
jag kan till och med sitta upp utan att få jätteyrsel, jag ser det som ett enormt framsteg.
Idag har varit en hyfsad dag,
jag har legat hemma och tittat på en massa filmer jag har sett tusen gånger förut,
typ Sleepy hollow,
och min favoritfilm Adams äpplen,
och sedan Seven, som jag bara sett delvis tidigare.
Ätit mer frukt på en dag än vad jag vanligtvis äter på ett år,
vilket nog säger mer om hur lite frukt jag äter på ett år.
I alla fall, imorgon vill jag vara på benen igen, men jag tvivlar på det faktiskt.
Anton säger att jag borde äta massor av vitamintabletter, det hade min pappa också sagt,
vad är det med män egentligen och deras tro på vitaminer? Jag vet inte.
Eftersom jag varit hemma de två senaste dagarna så har jag inte så mycket att berätta,
okej att min födelsedag har kommit och gått, men det hände ingenting igår, jag mådde bara dåligt och låg hemma och tittade på Kenny Starfighter som vanligt, tvingade i mig lite tårta för principernas skull.
Jag måste sluta titta på House. Jag har romantiserat det här med att vara sjuk väldigt mycket,
det är åt helvete jättejobbigt,
jag vill aldrig mer vara sjuk,
det spelar ingen roll att man får stanna hemma och titta på danska komedier,
det är inte värt det.
Det är lite mer allvar i Cityakuten, tror jag.
Det som är jobbigast med sjukdomen är att jag är sugen på en massa maträtter hela tiden,
guacamole och hamburgare och baguetter och allt möjligt konstigt,
men jag vet att om jag äter så kommer jag bara må sämre, min kropp kan inte riktigt deala med matsmältningen just nu, bara om det gäller apelsiner, mandariner eller äpplen.
Jag fick en David Bowie-biografi av Joakim i present,
jag har suttit och bläddrat lite i den,
och varje gång så blir jag deprimerad över att jag inte är gift med David Bowie.
Han är både snygg och intressant och cool och hur bra som helst på att skriva.
Det finns alldeles för lite David i mitt liv.
Nu ska jag läsa en bok, gå igenom Anders kompis filmlista samt vänta på att Anton ringer.

Idag skippade jag biblioteket för att åka till läkaren,
bara för att få känna mig lugn.
Jag känner mig ganska lugn.
Läkaren hette Carl
och var
som tur var
inte särskilt empatisk
sa bara rätt saker
Det är ingen fara
och
De kommer försvinna spontant.
Jag har skrivit Dancing queen med svarta bokstäver på min vänstra arm,
mest för att jag är högerhänt,
men vi kan säga
att det också är för att väga upp lite
mot allt som har hänt på min högersida de senaste dagarna.
Så även om jag inte kan spela låten
oavbrutet
på tågresan i eftermiddag,
så sitter
Micke Markus David Lars
ändå på min arm.
Jag tycker om att göra radbrytning hela tiden, för då känner man sig lite som Daniel, och Daniel kan rädda mitt liv hur som helst när som helst från vad som helst. Det är mer än vad jag kan skryta med.
Idag ska jag köpa neongult nagellack
och Miss you I'm pregnant
och refillkort
och en tändare.
Idag fick jag tillbaka mina filmer från Julia förresten, det är bra, för jag har saknat Kaj och Vilma.
Egentligen skulle jag skrivit om något helt annat.

"Vänner och allmänt togetherness är djupt överskattat
och utnyttjas mest av människor som trivs dåligt med sig själva."

Det går inte att hålla fast vid gamla principer och samtidigt tycka precis tvärtom.
Man får välja sida på något sätt, men jag vet inte hur jag ska klara av det,
jag kan inte riktigt leva med att släppa på mina principer, jag måste ha dem för att veta vad jag får göra och vad som inte passar sig.
Det är som de här reklamaffischerna som sitter uppe överallt i stan,
"gå in på okejsex.nu och se var gränserna går".
Vems gränser?
Jag sätter mina egna gränser, och följer dem slaviskt, även efter att jag har insett att de är helt förlegade,
jag kan liksom inte ge mig själv fel. Too proud. Eller egentligen kanske det inte handlar om stolthet, det är nog mer att jag är rädd för misstag, har alltid varit, det hänger nog kvar sedan jag var liten, jag trodde att jag behövde vara perfekt hela tiden, det är jobbigt att gå omkring och tro det.
Okej, mina misantropiska principer behöver slipas till lite. Jag ser på mycket House och låtsas att jag är precis som honom, samtidigt som jag träffar vänner hela tiden och dessutom klarar av ett socialt 'jobb'.
Jag vet inte varför jag håller hårt vid det där att inte vara social. Jag är inte särskilt social, men jag är inte direkt motsatsen heller, jag antar att jag är relativt normal egentligen, på den punkten och säkert på de flesta punkter, och principer säger att jag borde fly från konceptet normal, men jag orkar inte göra det längre.
Det jag egentligen tänkte berätta om är vänskap. Ordet i sig skär sig i min mun, skär sig när jag ska skriva ner det. Jag får upp klipp ur en massa färgglada Disney-filmer House tror inte på moral och etik. Jag vill vara som House. Jag är inte som House. Det är synd.
Vänskap är ett hemskt ord, men jag får använda det iallafall, för det är det jag ska skriva om.
Jag menar så här: det är underbart att kunna dricka fyra flaskor hallonsoda tillsammans med någon, eller smsa Kenny Starfighter-citat tills man gått igenom hela manuset och glömt bort allt jobbigt, eller beklaga sig för när man hamnar med skrikande ungar på t-centralen eller ringa när man tittar på Bingolotto eller vad som helst, men är det ett behov?
Skulle jag dö utan Kenny-citat? Antagligen inte, men jag skulle må mycket sämre. Var går gränsen för behov?
Jag behöver definitivt att Julia följer med och hjälper mig imorgon, även om jag inte skulle dö utan det, så tror jag att jag skulle göra det, och det är ju ungefär samma sak. Och när hon ringde mig och frågade om hon kunde hjälpa till på något sätt så kände jag mig som en karaktär ur typ en ungdomsfilm, helst en sådan där klyschig amerikansk där alla är snälla mot varandra och allt går bra. Så där som verkligheten aldrig är.
Jag hatar att ha fel.
Jag har haft fel i hela mitt liv.
Det känns svårt att erkänna för mig själv.
Dock radar bevisen upp sig. Inte för att jag någonsin vikt mig för simpla bevis, men på något sätt skulle det kännas skönt att ha fel den här gången, så jag välkomnar nog bevisen nu.
Snart kommer jag flumma ur fullständigt, så jag slutar nu och går och lägger mig istället. Imorgon har jag mycket att stå i.

Det står still på biblioteket och egentligen vill jag åka hem igen,
sova vidare.
Eller så kanske jag ska försöka få igång ett samtal med Anders, det känns som länge sedan.
Idag är det iallfall fredag, vilket är ett faktum som gör mig glad.
Det har varit en jobbig vecka, den ska få avrundas med en bra helg.
Med lite hjälp ska jag se till att det blir en bra helg.
Idag har Västerbron spelats i min hjärna hela dagen, jag tror jag har en ny besatthet: Laakso.
Det kanske flera av er redan listat ut. Så imorgon ska jag och Anton åka och köpa Laakso-skivor, för det har han lovat, och sen kommer jag vara fattig, tur att man fyller. Farmor har lovat (nästan lovat) att hon ska åka ner och typ gå på teater med mig, som någon form av födelsedagspresent, men jag vet inte om det blir av. Kanske. Nästa helg känns ganska uppbokad, dock, och det känns bra, jag tycker om planer.
Helgen efter ska jag till Sarah, vilket känns hur bra som helst, samtidigt som det känns jättejobbigt, för själva resans skull. Jag har fortfarande inte biktat mig för någon om den där mardrömsresan som ägde rum för typ ett år sedan, som jag fortfarande inte hämtat mig ifrån, och kanske aldrig gör, kanske borde jag det, jag vet inte.
Och egentligen så skriver jag det här bara för att få tiden att gå, det är inte särskilt spännande, men det händer absolut ingenting på biblioteket, och jag kan inte ens få min dagliga sockerchock, för kaffeautomaten är ur funktion. Fuck.
Men nu ska jag sluta och försöka prata med Anders istället.

Jag har inte förstått tidigare vad som gör mig glad.
Eller, jag har inte tagit hänsyn till vad som gör mig glad.
Det har inte känts relevant.
Vänner gör mig glad.
Det är en hemsk sanning.
"Don't give up, cause you have friends"
sjunger ju Kate Bush, hatar jag att Kate Bush sjunger,
för att jag är så totalt livrädd för beroenden.
Men Anton gjorde mig glad senast,
Julia, Andie, Marcus och Sarah innan dess,
och någonstans mellan alla de här samtalen slog det mig hur mycket tid man egentligen ägnar åt andra människor, och inte ens hälften är till folk man gillar.
På jobbet till exempel, så vill jag bara vara med Anders, för han är underbar att prata med,
men hela tiden måste jag ta hand om en massa låntagare, och det finns inte särskilt många sådana som jag egentligen tycker om, förutom att Raymond kom förbi idag, och han är trevlig.
När man går i skolan är det ju ännu värre.
Klasskamrater och Grupparbeten är två ord som man helst tar avstånd från, eller två förekomster kanske.
Egentligen är det sjukt hur mycket människor man måste sammanstråla med varje dag.
Ta bara en sådan enkel sak som att jag hämtar lillasyster från dagis ibland. Då måste man både prata med förskolelärarna, och grannar som råkar vara där samtidigt, och folk som man inte känner som säger hej av ren artighet, och tvingar mig till att svara.
Jag står i kö på Konsum och kassörskan vill vara trevlig, och jag är inte alls mottaglig för trevlighet, och får dåligt samvete för att jag snäser av henne.
Hur ofta orkar man vara trevlig egentligen?
Vänner kräver inte att man ska vara trevlig.
Eller, en del kanske gör det, men jag kan inte ha relationer med sådana människor, för de skulle hata mig, för jag är aldrig trevlig. Och försöker jag vara trevlig när jag inte känner mig trevlig, blir det hela bara ett uselt skådespeleri.
Okej, det händer att jag är på bra humör och orkar möta folk på ett trevligt sätt, men då vill jag först och främst att folk ska ha förtjänat det. Fräser någon åt mig, blir jag kort tillbaka, då får de skylla sig själva, även om de antagligen skulle behöva precis motsatt behandling, lite som den där broderade tavlan som hängde hemma hos Sarah förut:
Älska mig mest
när jag förtjänar det minst
för då behöver jag det bäst.
Att vara trevlig och snäll och artig är en svår balansgång egentligen. Hur klarar andra människor av det?
Mitt beteende kanske har med puberteten att göra.
Det skulle inte förvåna mig.

Nähä,
det gick inte att berätta för mamma.
Vad ska jag säga egentligen?
Hon skulle bara tycka att jag var dum i huvudet,
och så skulle hon förbanna sig själv för att hon fick en sån strulig dotter.
Så nu sitter jag på mitt rum och lyssnar på Laakso's Dancing queen, vilket jag vill göra i resten av mitt liv,
fan vad jag älskar Laakso. I alla fall just nu. Några dagar till. Sedan är det väl sönderspelat, det som allt annat.
Jag tänkte att jag kanske skulle sätta mig och skriva lite, koppla av lite, träffa folk jag gillar, för de är precis som jag vill ha dem eftersom det är jag som har skapat dem.

OH YEAH I HATE THIS BRIDGE,
I HATE TO WALK ON IT.
I HATE THE BRIDGE
AND THE THINGS IT MAKES ME THINK OF.
Jag vill bara skrika med i Västerbron så högt det bara går.

Egentligen tänkte jag skriva brev idag, men jag känner mig inte på humör,
men jag tänker iallafall skicka tillbaka talongen från skolan,
jag kom nämligen in på skolan igår,
och sedan posta skatteverket-papperen.
De här dagarna ska vara ta-tag-i-mig-själv-dagar.
Torsdagen ska förresten innehålla både romantik och en massa positiva saker,
det säger mitt horoskop. Jag önskar att jag hade något att förlita mig på.

I am a waste of time,
if you ask me, if you ask me
<33

Jag har fuskat lite idag.
Fortfarande känner jag mig bortkopplad efter gårdagen, en katastrofdag,
så jag bestämde mig för att ta det lite lugnt.
Jag började med att åka till sjukhuset för att ta blodprover, för nu vill jag bara veta vad som är fel på mig,
för något är det, rent fysiskt hoppas jag.
Sedan har jag ställt upp lite böcker, innan jag tog en och en halv timmes lunch och fikade med Julia, gjorde slut på sextio spänn. Nu är det bara en timme kvar tills jag ska åka hem, och när mamma kommer hem måste jag prata med henne om alla dumma saker jag gjorde igår. Jag är så jävla patetisk.
Sen vill jag bara hoppa över torsdagen,
för att det ska bli fredag snabbare, och jag och Julia ska födelsedagskalas för mig, och på lördagen åker jag till Anton för ytterligare ett kalas. Mysigt!
Jag är så nervös för vad mamma ska säga,
jag saknar Sarah, men det är flera veckor kvar tills jag får träffa henne.
Två.
Jag kanske ska hem och jobba idag så att jag kan få mina pengar innan jul,
jag ska nog köpa böcker till alla jag känner, för alla behöver böcker.
Sedan ska jag nog åka till The english shop och köpa Alice in Wonderland-volymsamlingen. Mysigt!
Nu ska jag gå och göra någon nytta, tror jag.

Västerbron,
I hate walking on you,
it's six in the morning,
you make me think of falling.

I really fucking love it.

Jag trodde att jag gjorde helt fel igår,
när Anton undrade om det var okej att han kom över,
och jag sa ja,
jag trodde inte att jag skulle orka ha besök,
men jag är glad att jag kom på det för sent,
för det var inte alls särskilt jobbigt,
bara väldigt mysigt, vi tittade på True Romance
och satt i min säng och pratade på ett sätt vi inte brukar göra.

- Jag skulle tycka det vore jättemärkligt att åka till Gotland med dig
- Varför, vi har väl träffats flera dagar utan problem
- Utan film? Det skulle aldrig gå

Imorgon åker vi till Visby och det känns så jävla bra, och mamma sa bara
"Jaja"
jag hade förväntat mig värre.

Annika Norlin's Säkert! har gjort en demolåt som heter Faller isär som finns att ladda ner i hennes blogg.

"Det är inte lätt att vara jag
och veta att du är med mig
för att jag inte är svår."

Jag undrar om inte min och Antons relation är så egentligen.
Jag har bara inte velat inse det tidigare.
Nu har jag övergått till Tell all your friends igen. Det känns säkrare. Inga överraskningar.

Never thought that I would be struck by jealousy,
but now I am and it's black and it's killing me

Jag och Julia har lyssnat på Laakso hela dagen <33

Julia och jag har gjort något underbart knäppt.

- Vi åker till Gotland!
- När då?
- Måndag? Tisdag?

Det var så enkelt. En minut och allting var bestämt. Ingen är inblandad, ingen vet något, vad våra föräldrar ska säga vet vi inte, och jag får ta av pengarna jag fick av farmor som jag skulle ha till något helt annat. Egentligen.
Vi gör sådant här alldeles för sällan.
På tisdag åker vi till Visby och skriver klar boken och kommer hem på fredag kväll och vi ska bara lyssna på Laakso och sitta på Uffes och fika hela tiden.
Livet känns bra.
Synd bara att det finns söndagar. Jag hatar söndagar.

Hemma hos Anton.
Det är något med att komma hit,
till toast och varm choklad,
till stearinljus och till något slags...
lugn.
Det blir genast lättare att andas.
På vägen från Karlbergs station och hit, tar kanske en kvart att gå,
blev en enorm rädsla utlöst av ingenting,
och jag trodde verkligen, med övertygelse, att jag skulle råka ut för något.
Det gjorde jag inte.
Jag slog in portkoden och tryckte in ringklockan hårt, och mindes första gången jag kom hit, när Julia och Caroline var med, och vi satt i köket och lyssnade på min nyinköpta Have you fed the fish-skiva.
Mer än så minns jag inte.
Mer än så behöver jag inte minnas.
Det var länge sedan, och mycket har hänt sedan dess, men ibland kan jag fortfarande tycka att det är märkligt, att jag och Anton träffas (den senaste veckan extremt mycket), som om jag inte riktigt är värd det, på det sätt att jag i princip har stulit vänskapen rakt av.
Eller kanske mer laddat ner den.
Anton är en delad fil. Antipiratbyrån är mig på spåren.
Min rädsla kanske var befogad.

Jag har skrivit mitt namn i min hud.
Och Anton räddar mitt liv som vanligt.
Imorgon ska jag på intervju på skolan,
men så långt orkar jag inte tänka.

This is me with the words on the tip of my tongue
And my eye through the scope
down the barrel of a gun.
Remind me not to ever act this way again.
This is you trying hard to
make sure that you're seen
With a girl on your arm
and your heart on your sleeve.
Remind me not to ever think of you again.

Ni har inget val. Ni måste läsa.
Jag hatar mitt Tell all your friends-beroende.

Det här som jag håller på att skriva om kvällarna, har egentligen en mycket sträng censur,
så egentligen är det extremt utanför logikens regler att publicera det någonstans dit alla har tillträde,
men jag kände att jag måste.

"
I spegeln går tiden baklänges.
Jag står i badrummet efter en svidande dusch,
jag står utan kläder och stirrar in i glaset som spolar tillbaka tiden,
upprepar mitt förflutna.
Orden jag så länge försökt säga trängs i lungorna och hindrar mig från andningen.
Min likgiltighet släpper och låter in Ideal, han har sällskap den här gången,
som presenterar sig som Skam,
de kommer alldeles nära och jag hinner inte ens bli rädd.
"
Ungefär exakt så känner jag mig.
Fan fan fan att Anton inte kan svara för att han är på träning.
Jag hatar hatar hatar hans jävla förbannade skitträning