I've got my moments when I'm less sober

Idag sätter jag på mig alla Julias kläder för att jag inte orkar vara mig själv. Det är skönt att låta bli ibland.
Snart ska jag sminka bort mitt ansikte.
Men först måste jag ha något att äta, jag har verkligen kommit ur matbalans de senaste veckorna, vilket är helt mitt eget fel, och väldigt dumt.
Jag lyssnar på Laakso och min mp3-spelare fungerar inte och jag kanske ska köpa mig ett par Vagabondkängor istället för julklappar
Nej vad är det här, jag får ångest av att köpa upp mina pengar. Men jag måste i alla fall ha ett par orangea strumpbyxor.
Nu ska jag gå och äta knäckemackor, det hjälper mot det mesta, måste göra, nu när jag har ätit upp mina geléhallon. Jag måste köpa nya.

We only stay in orbit for a moment of time

Om jag mår så här imorgon kommer jag inte orka att åka in till biblioteket.
Jag hatar när jag mår så här,
jag tror att min bröstkrog ska gå i delar och att alla organen ska falla ur. Hur blev det så här?
Jag lyssnar på Counting crows' Sullivan street, jag förstår inte hur den som är så enkel kan få mig att känna mig så här. Jag fryser och borde bara sova, men jag behöver prata med någon, men det finns ingen som vill prata med mig, förutom Adam Duritz.
Jag tittade på En spricka i kristallen och ville bara gråta, hade jag varit ensam hade jag garanterat gjort det, jag gör det ofta nuförtiden, jag vet inte riktigt varför. Det är väl när orosklumpen i bröstet blir för stor.
Jag kanske har cancer, det kanske växer tumörer inuti mig. Egentligen så vill jag bara att det ska vara ett konkret problem, så det skulle duga bra.
Jag vill skära ut alla organ som jag inte använder, vill bara ha de livsnödvändiga kvar. Blindtarm och livmoder och annat sådant där äckligt kan bara försvinna från mig, jag vill bli lättare, röra mig fortare.
Jag vågar inte ta medicinen, jag är rädd att jag ska ta för mycket, jag skulle hata mig själv om jag gjorde det, jag orkar inte med mig själv, jag har ingen kontroll och jag vet inte var jag ska ta vägen och i stereon spelas Round here och jag orkar inte ens lyssna, jag hör den i bakgrunden av mina egna tankar, som jag inte heller orkar lyssna på, men som jag tvingar mig själv att ta till mig. Fan jag hatar den här dagen.


...

Så jag satte mig i sängen och blundade och lyssnade på Håkan Hellström och åt upp mina sista geléhallon.
Jag kände mig inte som fjorton igen, men jag kände hur hela kroppen gick sönder, alla nervtrådar gick av, och senbanden brast och alla mina fem liter blod rann ut och det var en märklig känsla men jag tyckte om den.

...

Alla mina indiepop-låtar tog slut,
och jag funderar på att sätta mig och deppa till Det är så jag säger det,
jag kanske skulle behöva rensa luften här inne,
det blir alltid så tryckt stämning när jag är tillsammans med mig själv,
för vi har ingenting att säga till varandra.
Imorgon vill jag klä mig fint och åka in till stan och köpa böcker.

Say it, I will listen.

Jag hatar när det känns som om jag har skrivit, fast jag egentligen bara tänkt.
Jag hatar när jag tänker saker som inte går att skriva ner. Inte för att det är särskilt komplicerat, jag bara tänker för fort helt enkelt.
Jag har ingen lust att skriva, det blir så definitivt, i tanken är det enkelt att sudda, börja om, ändra. Det behöver inte finnas någon logik för det är ändå ingen annan som kommer behöva försöka förstå.
Å andra sidan är det föga lönande att sitta och tänka i flera timmar. Roande, men meningslöst bedrivande av tid om det inte blir bevarat på något sätt.
Egentligen önskar jag att alla mina tankar blev sparade i något slags arkiv, så kunde jag få sitta och rensa ur sedan, om det är något jag vill spara, resten kan jag bara radera. Jag antar att det mesta skulle bli raderat, men man vet aldrig.
Jag vill inte att mina tankar ska vara tänkta i onödan.

...

Jag ville bara passa på att tacka Gud
för Laakso,
och för att det är måndag imorgon.
Och för mobiltelefoner.
Jag vet inte vem annars jag skulle tacka.

...

Jag är så trött på dikter,
dikter är överskattat.

Idag har jag gjort någonting som jag inte har gjort på länge.
Jag har krupit upp i mitt hörn vid elskåpet som inte får blockeras,
som jag gjorde ofta förut,
innan jag blev botad från min panikångest,
om jag nu blev botad.
För idag slutade lungorna fungera igen.
De kan göra det ibland, det händer,
det är helt okej, det finns sätt att bekämpa det på.
Som att ställa sig framför fläkten och blåsa ut allt man tänker på,
stå där och se ut som att det är väldigt stökigt på O,
och har varit alla dagar den här veckan.

Förresten är det värsta jag vet:
folk som stannar precis innanför ingången i butiken och ser sig förvirrat omkring,
så att vi andra som kommer efter,
och har lite mer koll på läget,
måste stå och vänta på att de ska förstå var de har hamnat.
Alternativet är att knacka dem på axeln och säga Ursäkta,
men de hämtar sig nog inte snabbare för det.

2222

Min klocka går tretton minuter fel,
och är nu 22.22,
ett magiskt klockslag.
Jag tycker om att min klocka går tretton minuter fel,
för det betyder att 22.22 förekommer två gånger.

...

Musik är en helt värdelös uppfinning,
det hjälper ju aldrig
mot någonting.
Telefoner är en helt värdelös förekomst,
det blir ju bara värre
hur mycket man än försöker övertala sig själv.
Människor är ett helt värdelöst beroende,
man blir ju bara besviken.

Idiot prayer

If you're in Heaven then you'll forgive me, dear
Because that's what they do up there
If you're in Hell, then what can I say
You probably deserved in anyway
I guess I'm gonna find out any day
For we'll meet again
And there'll be Hell to pay

Walkaways.

Det luktar cigarettrök utanför ingången till biblioteket,
och jag tänker, att det är nog vad jag behöver för att dämpa smärtan i bröstet.
Det är mycket folk i lokalen,
jag försöker se upptagen ut,
jag vet inte om jag lyckas.
Jag hör Anders skratta, och blir lugn av vetskapen om att det finns folk jag tycker om.
Jag sitter vid fikabordet länge och vet inte riktigt var jag ska ta vägen,
jag vill inte stanna
och jag vill inte åka hem,
jag skulle vilja ha förmågan att teleportera mig.
Jag skulle vilja besitta ett lugn.
Men om några timmar ska jag hem och räkna födelsemärken.

...

Jag kan se mitt namn i tidningsbokstäver,
men jag kan inte tro att jag fortfarande lever

Det är något fel med mig.

It's just what anyone would do

Jag borde gå och lägga mig,
men jag kan inte komma mig för.
Jag sitter hellre uppe en stund och lyssnar på Tell all your friends,
och sumpar alla mina chanser att få en bra onsdag.
Men vem bryr sig om onsdagar egentligen,
Anders har säkert inte ens pass imorgon.
Jag ska bara iväg och försöka vara trevlig,
och sedan kanske jag ska till Birgitta, om jag ska vara ärlig så minns jag inte.
Jag borde skicka ett sms och fråga,
men jag kommer mig inte för
med det heller.
Jag låter helt enkelt någon annan rädda mitt liv idag,
jag själv känner mig oförmögen.
(Jag fick en impuls att klippa av allt mitt hår,
det var en dålig impuls eftersom jag lovat mig själv att aldrig mer göra det).

Don't believe me when I tell you, it's something unforgivable.

Don't let it go to your head

She said:
You're a touch over-rated.
You're a lush, and I hate it.

Maybe I should hate you for this.

Existens.

Snart kommer Julia hem
och vi ska titta på Kenny tillsammans,
och det kommer vara det enda jag har gjort idag,
förutom att existerat, som Andie sa,
och lyssnat på väldigt mycket David Bowie, som vanligt.
Jag hade ingen anledning till att stanna hemma idag,
men jag gjorde det i alla fall, bara för att jag inte orkade gå upp i morse,
orkade bara lyssna på Dancing queen och somna om.
Jag hatar att Anton är upptagen,
för jag lider av abstinens.
Jag hatar att jag behöver någon som kan dämpa ensamheten.
Kristian Anttila har den rollen just nu,
han är bra på det.
Det är någonting jag saknar, men jag kan inte komma på vad.
Det är någonting jag tänker på, men jag kan inte komma på vad.

Order yours as mine.

Att sitta på café Fulkatten,
numer utan fula katter,
och äta en salami&brie-macka,
är terapi.
Terapi nog för mig idag.
Jag känner mig som Dudley,
men det är okej,
det är måndag.
Jag lider av smärta inuti mig,
men jag har inte lokaliserat den än.
Det finns saker som man vill göra och saker som man inte vill göra.
Jag vill inte stå här och frysa.
Jag vill ta mig i kragen
och tömma ut mitt innanmäte,
bli ett skal.
Jag känner någon som har undrat varför man måste ta med sig sin kropp var man än går.
Jag undrar också.

Space oddity

And all the nobody people, and all the somebody people
I never thought I'd need so many people

Jag har gått över från Bob Dylan till David Bowie.
Detta är en dag för riktig musik.
Jag vet att jag har sagt förut att jag älskar David Bowie,
men det är liksom omöjligt att inte upprepa det varje gång man hör en av hans låtar.
Så varje gång man sätter i en hel skiva så uppfylls man av något slags kärleksrus och vet inte riktigt var man ska ta vägen, det är en underbar känsla. 
Time takes a cigarette, puts it in your mouth

Det var som när jag och Anton tittade på 2001: a space odyssey, Stanley Kubrick's klassisker,
och alla andra andra filmer bara..bleknade. David Bowie är likadan. Man tittar upp i sin skivhylla och tänker
Vad fan gör all min indiepop där egentligen, när jag bara borde fylla hyllan med de otaliga skivor David har släppt.
Helt oförståeligt.

Jag behövde bara få uttrycka min beundran. Igen.

Remind me now to ever think of you again

Will you tell all your friends,
you've got the gun to my head

Idag har allting känts bra.
Det straffar sig alltid.
Nu känns allting dåligt.
Jag önskar att Anton inte var på fest,
och att jag inte träffat honom oavbrutet det senaste dygnet,
för då hade jag kunnat ringa.
Det är jobbigt att sakna något när man inte vet vad,
jag tror att jag bara behöver
1. Sova
2. Träffa Sarah
Egentligen.
Det känns visserligen bra att alla åtgärder ligger nära i tiden,
det känns bra att jag har saker att göra framöver.
Men just nu kan jag inte glädjas åt någonting, vill inte glädjas åt någonting,
vill tycka synd om mig själv,
vill ta mig tid att träffa Dimma min enda allierade.
Istället för att göra något av det jag borde,
sitter jag stilla och lyssnar på Tell all your friends,
känner igen mig i varenda line.
Eller gör jag verkligen det?
Det är nog bara något som hänger kvar egentligen, från svunna tider, som jag inte vågar släppa greppet om, för jag vet inte vad som ska hända, tryggare att stanna. Två tre år bakåt i tiden.
Mannen på tv faller.
Jag faller också,
genom en blåvals aorta.
Jag flyter i mitt eget blodomlopp.

Remind me now to ever act this way again.

...

Idag:
fredag.
Frisk, hyfsat i alla fall.
Regn.
Valerie.
Lågmäldhet.

Det känns som en bra dag att börja mitt nya liv på.

By the way

Jag tror inte att jag ska dö längre, förresten,
sa jag det?
Nu ska jag titta på mer alien-film.

Tidigare inlägg Nyare inlägg