Torsdag.
Jag vet! Jag är patetisk. Men sådant får man inte låta hindra en.
Jag stannade kvar i stan i två och en halv timme för att kunna ta 17.22-tåget.
Iofs har jag inget problem med att vara själv, och har man SL-kort kan man göra det mesta för att fördriva tiden. Hade det varit fint väder hade jag åkt ut till Skeppsholmen igen, nu var jag rädd för regnet, så jag satt på Centralstationen, och sedan McDonald's och kände mig småfånig tills det gick över.
Och, ja, det gjorde jag för att få träffa Julia i fyrtio minuter. Jag var inte ens säker på att hon skulle ta det tåget, men jag chansade, och först såg det ut som om det hade varit i onödan allting, tåget kom, jag gick på, och hade givit upp, när jag plötsligt såg en blå basker. Julias basker. Och efter henne kom Anton, och jag kände på en gång att det hade varit värt det, för jag behövde verkligen träffa dem.
Vi planerade höstlovet. Vi övertalade Anton om att Gotland var det bästa alternativet, sedan får vi se hur allting blir. Jag förväntar mig inte att det ska bli av egentligen, men jag förväntar mig att vi ska göra någonting, vad kvittar. Fyra nätter i Visby skulle inte göra mig någonting.
Sen ville jag gråta. Det var väl när vi kom in på ciggaretter och Kicki, ungefär. Det blir alltid så, jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Hade en okej dag med Andie och Annah i stan på alla museer idag, även fast jag skulle vilja...det blir aldrig tid att slappna av, eller njuta av det man ser eller upplever. Det är kanske bara jag som har en massa inre upplevelser när jag går genom museer. När vi var på Nordiska, minns jag när vi var där med klassen i Gröndal, och det är tro det eller ej, bra minnen. Jag var med Yvanna och Matilda och några fler, och varför jag inte var med Julia och Carro...det var väl i nian vi var där? Det känns som det. Det var kanske innan Julia/Carro-perioden, som inte började förrän...nja, ganska tidigt, november kanske. Kanske tidigare. I don't remember really, but I can find out until another day. Hela mitt liv är nämligen noggrannt dokumenterat.
Iaf, Andie och Annah tyckte inte att det var lika spännande som jag, de ville bara sluta, och varför de ville det har jag ingen aning om, hem till sina datorer kanske. Åkte iaf Djurgårdsfärja för första gången i mitt liv.
Imorgon är det fredag. Jag ska åka till Borlänge, men jag kunde ha haft en helhelg med Julia. It's just too bad, men jag kommer säkert att ha det trevligt där uppe också, bara Julia ringer mig i början på nästa vecka. I can't take this anymore.
Så, nu orkar jag inte skriva mer, dessutom lär det vara middag snart, Joakim lagar sin specialitet. My favorite. [Apple pie, my favorite]
Onsdag.
Jag minns knappt morgonen. Jag minns att jag var jättetrött, och sen.. den var antagligen som alla andra mornar. Jag träffade Jennie på tåget. Det var mer eller mindre givande.
Matte. Vi hade vikarie. Hon hette Birgitt Nilsson och stammade inte, så som Johan brukar göra, eller John eller vad han heter, det är typ ingen som vet. Annars var hon Birgitt ganska värdelös eftersom hon satt framme på 'sin' stol och knappade med mobilen, och tog ett kort med någon annans mobil och jag vet inte allt vad hon hade för sig.
Jag kände mig iofs glad under den lektionen, Nora, Sabina, Andie och jag satt vid samma bord och konverserade artigt och lekte pictonary med mat-tema.
Sedan glömde jag bort Salme-tiden. Jag var så inställd på lunch. Det var dumt. Jag, Anna och Andie gick ner till Nacka livs och köpte yoghurt och digestivekex och något att dricka. Sedan satt vi ute i solskenet ett tag. Men Andie är så stressad jämt, så det var knappt njutbart.
När vi satt inne i grupprummet, och jag hade snott En komikers uppväxt (varför jag gjorde det vet jag inte, det kändes bra, kanske Julia vill ha den), kom jag på att jag missat tiden, jag gick till Salmes rum och knackade på, men hon öppnade inte, så vi får väl ta det nästa vecka.
Så hade vi engelska, och jag fick tillbaka min Desperate housewives-text, och min summary, som han verkade stolt över,, då han tyckte att det var modigt att välja en italiensk saga att skriva om, varför har jag ingen aning om.
Vad man än säger till Kajetan, min engelsklärare, säger han alltid "Jag förstår". Det spelar verkligen ingen roll vad du säger, man får alltid samma svar. Så, när jag sa att jag hade läkartid sa han bara "Jag förstår", precis som han gjorde förra veckan när jag hade Salme-tid.
Jag har en fribiljett till Dramaten på tisdag klockan sju. Någon som vill följa med? Vi ska se McBeth (stavas det så, det såg konstigt ut^^)...
Läkaren på vårdcentralen i Ösmo (...) sa ingenting jag inte redan visste. Men för min trötthet ska jag ta blodprov på fredag morgon bara för att utesluta att det är fysiskt.
Micke har kommit hem från seglingen han åkte ut på igår. Synd. Om jag ska vara ärlig hade jag inte saknat honom om han varit borta ett par dagar längre, allting blir så mindre komplicerat utan honom. Men det är bara om jag ska vara ärlig.
Imorgon ska jag vara i Stockholm hela dagen och spatsera runt mellan massa museer. Det tyckte jag skulle bli kul, innan Lee slutade, och innan Andie uttalade sig om hur tråkigt hon tyckte att det skulle bli och dessutom är Tammi och Bea med i våran grupp. Ja, det kunde varit värre, men det kunde definitivt varit bättre också.
Julia ringde. Hon känner sig ur balans idag och det.., jag kan inte säga att det oroar mig, för hon är med Anton, och hon är på väg hem, så det kommer inte att hända något eller så, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på det. Iaf, när hon ringde, och lät ganska deppig, trots att hon påstod att det var i morse hon hade känt sig så, så glömde jag bort att säga allt det där som jag skulle berätta. Jag hatar när det blir så, så det blev mer.. nähä, vad synd, då kanske vi ses på tåget imorgon. Nähä, inte det heller, då får vi höras.
Jag läste en blogg tidigare idag, av en tjej i Falun jag inbillar mig att jag känner igen som heter Martina (jag har bestämt för mig att hon gick på Svärdsjö, men man vet ju aldrig), och jag kände igen mig i det mesta hon skrivit, vilket kändes väldigt läskigt, för det ville jag ju inte göra, jag ville ju inte inse att det var exakt så där jag känner typ jämt. Om att träffa folk och spendera tid.
Nej, jag är Julia-beroende. Jag behöver ut och göra något kul eller konstigt eller nytt med henne snart. Klättra upp på taket igen, eller...hälla diskmedel i en fontän eller...vad som helst. Göra en memento mori-kupp. I'd like to.
Jag känner mig inte glad längre. Jag känner mig trött och jobbig och jag vill bara få tiden att gå foooort.
Anna följer förresten också med imorgon, istället för att gå med sin klass. Jag tror att jag tycker om henne.
Anna... :)Tisdag.
Det var säkert snö, det var säkert kallt, jag minns inte. Jag minns att det snöade på eftermiddagen, jag såg snön genom fönstret på McDonald's.
När jag kom till skolan satt några av de andra tjejerna redan vid bänken vid skåpen, och jag satte mig vid dem, mest för att Carro satt där. Carro grät. Om Carro gråter i skolan har hon en anledning. Hon sa att hon pratat med Anton, och han hade berättat att Julia hade fallit i backen när hon åkte slalom. Hon hade gjort illa sig mycket att hon hade opererats under natten, och det var osäkert om hon skulle kunna gå igen.
Hon skulle aldrig kunna spela handboll igen, hon skulle inte kunna börja på cirkusskolan i Botkyrka. Allting var förstört. Och det enda Ellan sa var "Hon lever i alla fall". Jag minns den dagen så bra. Jag gick på NO:n, men jag byggde hus med Julia och Julia var inte där, och även om det fanns uppgifter jag kunde göra utan Julia, kunde jag inte arbeta, jag kunde inte tänka, jag hade förstås trott på det Carro sagt, och efter NO:n struntade jag i matten, musiken och engelskan och tog tåget in till stan. På tåget bestämde jag mig för att åka ut till Täby. Jag vet inte varför, men jag kände väl någon slags trygghet i tanken. Jag gick runt i Täby centrum, men jag hatade det, det gick inte att gömma sig där, jag kände mig så oskyddad. Jag satte mig på biblioteket en stund, och skrev, jag har kvar det jag skrev, jag minns orden. Sedan åkte jag till Stockholm, satte mig i mitt och Sarahs hörn på McDonald's, såg snön, jag minns vad jag tänkte om snön, jag minns vad jag tänkte om Julia, jag minns situationen. Några dagar senare kom Julia till skolan på kryckor, och var återställd efter bara två veckor.
Idag vaknade jag halv nio. Fel. Jag skulle ha vaknat två timmar tidigare. Jag bestämde mig då för att inte komma förrän till bilden, och då skulle jag kunna ta elva tåget. Jag hade förväntat mig att vara ensam i huset, men både Joakim och Micke var hemma. Micke frågade inte varför jag inte var i skolan, och jag frågade inte honom varför han inte var på jobbet.
Känslan från igår var inte borta. Den var inte lika fullständig, men den satt kvar i mig. Jag är nästan säker på att den har att göra med i helgen, och varför det är så vet jag inte, det är ganska konstigt, men om man måste ha en anledning har jag ingen bättre än så. Den har fortfarande inte gått ur mig.
Jag träffade Cicci på busshållplatsen, och det var första gången jag har kunnat känna att det var en lättnad att få se henne. Vi pratade lite på bussen, hon var okej, men vi kommer aldrig se något i varandra. Som Anton tydligen sagt på deras kör i måndags, att se mig och Cicci tillsammans, var att se våra absoluta motsatser. It's true.
Cicci tog en kaffe innan vi gick till lektionen (bild) vi redan var sena till. Jag höll henne sällskap i caféterian. Andrea var väldigt chockad över att höra att Lee bytt skola. Jag tycker också att det känns konstigt, men det är inte direkt något att spekulera i. Bilden var ganska värdelös, även om det var skönt att inte behöva rita, bara klippa och klistra, men jag är inte så kreativ som jag önskar ibland.
Jag försökte ringa Julia mellan tre och fem, men fick inte tag på henne, mobilen var avstängd. Jag åkte ut till Skeppsholmen, absolut rätt sak att göra en varm tidig höstdag. Jag älskar att vara där, verkligen, med havet och solen och vinden och båtarna och svanarna och folket och tystnaden. Sedan tog jag bussen tillbaka till stan och satte mig i Kungsträdgården en halvtimme, tills det var dags att gå till tåget. En kupp nämligen, en sista chans att få tag på Julia, att ta 17.22-tåget, och hoppas att hon skulle vara där. Den första jag träffade var Carro, det hade jag inte alls förväntat mig, och det var inte så där trevligt som det hade varit för ett halvår sedan. Hon är inte den hon borde vara, eller kunde vara. Vi stod iaf och pratade en stund, tills tåget kom, och precis då kom Julia och Anton. Det var så skönt att se dem. Vi trängde ihop oss på tre säten och pratade om allt där vi brukar prata om, fast det gick lite längre, och det kommer nog fortsätta vara så, att vi kommer djupare in i det. Vi pratade om musik och lägenhet och treenighet och tatueringar. Jag kanske får träffa Julia på torsdag, jag behöver det verkligen, men vi får se om hon har tid.
Måndag.
I had my worst day ever.
Det var liksom misslyckat från början.
Jag hade glömt att ladda både mobilen och mp3:n och hur materialistiskt det än låter är de mina enda tryggheter i en otrygg situation.
Jag började känna tröttheten och ångesten vid tågstationen, när jag såg någon att spendera tid med genom tågfönstret, men valde bort henne och satte mig i vagnen bakom. Och som vanligt ökar känslan för varje station, och väl framme på Stockholm central var det otroligt jobbigt att hålla ihop mig själv. Jag satte mig på tunnelbaneperrongen och skrev av mig lite, men nu är mitt kollegieblock snart slut, wich is tragic.
Förstås fanns det för mig bara en lösning på problemet, och det var inte ens en möjlighet, inte ett alternativ. Så började jag tänka på Carro, vilket inte gjorde något bättre överhuvudtaget.
Lee var inte i skolan. Motivationen föll ännu lägre än tidigare, om det ens var möjligt. Andrea var där däremot, men när jag satt mittemot henne på bussen undrade jag varför jag satt mig där, varför jag höll mig till henne, och jag önskade att hon någon gång under förmiddagen hade visat för mig just det, att jag hade en anledning till det, men det gjorde hon inte, och det fick den hopplösa situationen att te sig ännu mer hopplöst. Om detta var Andies fel eller mitt vet jag inte, men det i allra högsta grad en sådan dag när jag hatar exakt alla människor omkring mig (ja, en lögn, inte exakt alla människor, men undantagen är få).
Första lektionen var matte och den påminde mig så mycket om Svärdsjö, och alla vet vad det betyder, om jag säger att tiden i Svärdsjö är det värsta jag någonsin kommer uppleva. Det var liksom..ambitiös och deprimerad och ett otroligt oförstående där emellan och ett förakt från min sida.
Jag åt tortellini till lunch, det påminde mig om alla luncher och middagar hos Anton, något som borde ha gjort så att jag kände mig sämre, men det hade motsatt effekt, faktiskt. Herregud, tortellini var den enda ljuspunkten under hela dagen.
Pratade lite med Lee under lunchrasten, på msn, och hon berättade att hon nog skulle byta skola, det gjorde mig inte heller gladare, och för en stund sedan fick jag reda på att hon börjar i den nya skolan imorgon, så nu...jag hatar mig själv. Konstigt, i fredags var troligen den sista gången jag träffade Lee och jag har bara 'känt' henne i två veckor. Man tror så mycket hela tiden.
Jag hade 3D. Först var jag glad över att få vara med Sabina och Nora, men det fadade ut ganska fort faktiskt. Jag vet inte varför, jag är inte deras typ, och jag spelar så dåligt.
3D var tråkigt. Att se filmerna var roligt, för de var ganska trevliga, men sedan...jag hatar det där. Verkligen, försöka hinna med, upptäcka att man inte hinner med, upptäcka att läraren inte har någon hänsyn till de som inte hänger med, se att Nora fattar precis allting och strör ut händer över hela planen innan jag ens fått färg på bollen, se Nora och Sabina och Linda och Nathalie lämna rummet, få känslan av att vara totalt värdelös, försöka svälja hårt utan att något hjälper, och allting...rasar. Alla murar rasar, och allting som hållt inom mig hela dagen vill forsa ut, men jag kan inte låta det hända, så under ett obevakat ögonblick smiter jag ut genom dörren.
Jag kände mig typ kriminell när jag stod och väntade på bussen trots att jag inte fått tillstånd att lämna klassrummet, och fortfarande i tunnelbanan känner jag mig stressad som om jag var jagad. Det är en halvtimme kvar tills tåget ska gå, och jag går Drottninggatan upp till Adolf Fredriks kyrka för att se på Rensa fisk. Det är väl också ett sätt att lugna ner sig på, leta efter fasta punkter, eller saker som livar upp minnen, som elskåpet utanför kyrkan, där jag stannar ett tag, vilket gör att jag missar det tåg jag har tänkt att ta. Jag står på perrongen och väntar i tjugo minuter och försöker överleva allt folk, vilket är svårare än det borde vara, och jag försöker komma fram till vidare jag ska gå på 3D-lektionen imorgon. Psykiskt för mig vore det nog en dålig idé, och det är inte ens betygsatta lektioner, och vi kommer att ha en vikarie, så det borde inte vara någon fara att missa den, men då träffar jag inte Julia på tåget, vilket betyder att jag måste ringa henne ikväll (längre tid står jag inte ut), fast att jag hade lovat mig själv att inte ringa henne idag eftersom hon ska vara med Anton och de ska på kör, och jag vill helt enkelt inte vara en del av den här dagen för deras del. Fast om Anton ska på kör kanske Julia inte följer med, och då kanske hon åker hem med sjubussen (fast det skulle förvåna mig) och då kan jag fortfarande ringa. Ja, så här tänker jag alltid, och jag hatar det.
Jag är hemma iaf. Jag fryser. Jag är trött och oglad och måste prata med mamma, jag vill inte tillbaka till skolan imorgon, eller någon annan dag, jag vill.. jag vet inte, vad som helst är bättre, och jag har inte ens någon anledning.
Söndag.
Julia och Molly skulle gå bara en halv timme senare, de stressade sig igenom äggmackor, tandborstning och hundpromenad, och lämnade snart mig och Anton ensamma i tv-soffan.
Jag har aldrig varit med Anton, liksom umgåtts med Anton utan att Julia varit med tidigare. Tanken kändes ganska konstig, men när jag väl var där kändes det ganska normalt, förutom att jag aldrig känner mig normal tillsammans med honom eller Julia.
Julia skulle spela handbollsmatch klockan fem, Anton och jag skulle komma till Ösmo halv fem, för att kunna heja på, och fram tills ungefär halv fyra hade vi några timmar att fördriva.
Vi såg klart på det otroligt dåliga barnprogramet, sedan satte vi på The woodsman, som Julia och Molly redan sett, för att känna att vi inte slösat bort pengarna. Och den var bra, faktiskt. Mysig. Fast att Nils-Petter Sundgren givit den fem solar var lite..överdrivet kanske, men en fyra, visst.
Klockan var bara elva, men jag hade inte ätit frukost, så vi bestämde oss för att laga lunch. Vi lyssnade på gammal progg och gammal jazz och Bruce Springsteen medan vi städade upp i köket och stekte varsin vegetarisk hamburgare.
Av någon anledning hamnade vi på golvet uppe på loftet. Vi lyssnade på Rickard Wolff och satt på golvet, och Anton började gå igenom gamla minnen, foton, tidningsutklipp, diverse saker ["Jag går här. Jag går här. Jag hoppas att jag kommer fram till verkligheten."], och att gå igenom andras minnen på det sättet blir lätt obehagligt, men inte idag, inte med Rickard Wolff. Jag satt däruppe och såg ner på vardagsrummet, och Anton/Julia-känslan var spårlöst försvunnen (hoppas att den aldrig aldrig kommer tillbaka..) och hade ersatts av något mycket mer bekvämt, något mycket mer avslappnat.
Det kändes som om vi satt där uppe jättelänge, men det hjälpte tydligen inte, vi hade fortfarande mycket överflödig tid. Och det var då Anton föreslog att vi skulle åka ut med mopeden, till ett berg han kände till, ett fint ställe, där han inte varit på flera år. Det lät bra. Jag ville komma ut. Först åkte vi till Shell och lämnade tillbaka filmen, sedan vidare till Konsum, där jag köpte en lyxig muffin med blåbär, och Anton ett wienerbröd. Så fortsatte vi.
Det var en ganska bra bit in på en skogsväg, och som om det inte var långt nog, så missade vi den andra avfarten och fick lov att ringa till Birgitta och fråga om vägen. Vi hittade fram till slut, och klättrade ("klättrade") upp till toppen. Jag måste erkänna att det var otroligt vacker däruppe, utsikten över havet, och solen och den relativt varma luften som gav den där sommarkänslan, och tysthet, det var inte knäpptyst, men där fanns inga störande ljud.
Vi satt vid den där bänken i två timmar. Det var..så skönt att bara komma ut, mitt i ingenstans, sitta där och bara lyssna, jag lyssnade och Anton berättade, så där som jag vill att det ska vara, och för en gång skull gjorde det mig ingenting att jag tagit på mig den rollen. Det var snarare en lättnad att se att den...kom till användning.
När jag tidigare suttit i Antons vardagsrum hade jag fått en ingivelse om att jag ville stanna där länge, eller åtminstone återvända snart, det var verkligen en plats som utan att vara särskilt speciell, träffade mig. Samma sak kände jag uppe på Vårdberget, det var verkligen en plats att komma tillbaka till.
Sen fick vi iaf lov att åka därifrån, för att hinna hämta mina grejer och sedan komma i tid till matchen. Birgitta hade kommit hem när vi kom tillbaka, och hon var inte alls som jag hade förväntat mig. Det kan ha berott på att hon varit på Tallin-kryssning hela helgen, jag hoppas det, för efter Julias berättelser hade jag förväntat mig en.. glad och konstig och framåt människa, något som den Birgitta jag träffade idag inte stämde in på. Jag har träffat Antons pappa också, en gång, utan att pratat med honom iofs, men han verkar vara ungefär likadan, kanske båda är lite bittra av sig, i sådana fall förlåter jag Anton en del av hans dåliga sidor, för de är verkligen förståeliga.
Vi kom för tidigt till matchen, så vi gick runt på Ica i Ösmo en stund. Det kändes jätte-B, men vi hade verkligen ingenting bättre för oss. Anton köpte ett paket tryffel och betalade med enkronor, jag fick smaka en och mådde illa bara efter den, medan Anton åt upp hela paketet, med lite hjälp av Julia.
Innan Julia skulle spela, spelade Ösmo herrhandbollslag mot typ Tungelsta eller så, och det såg verkligen så..motbjudande ut. Tjocka, skäggiga försummade trettioåringar springer runt och svettas i en liten gymnastiksal och representerar Ösmo. Tragic.
När Julia och hennes lag spelade var det mycket intressantare, men då hade både jag och Anton blivit för trötta för att verkligen koncentrera oss. Anton (och Julia, och Carro och de flesta andra jag känner) blir speedad när han blir trött, och jag blir tvärtom, bara..trött, liksom. We're quiet a bad combination.
De förlorade iaf, med ett poäng, och efter matchen väntade jag och Anton utanför lokalen på att Julia skulle göra sig färdig, bara för att skiljas åt igen, eftersom Yngve skulle skjutsa ut henne till Torö. Anton tog mig ner på mopeden till tågstationen, men han hade tagit fel på tågtid, och vi upptäckte att det var hela fyrtio minuter innan nästa tåg skulle gå. Just bad luck. Så, Vi åkte och tankade, och försökte ta lång tid på oss. Sedan brainstormade vi efter något att göra, och Anton kläckte idéen att vi skulle åka till kyrkogården. Varför jag tyckte att det var en bra idé vet jag inte, varför man tycker om att gå på kyrkogårdar vet jag inte heller, men jag tycker om det, det är stämningsfullt på något sätt, lite obehagligt, lite lockande, ungefär som mitt tidigare favoritord identisk. Vi gick runt bland stenarna ett tag, pratade, kollade döds- och födelsedatum tills det var dags för mig att åka hem, och den här dagen känns som en av de längsta på senare tid, och det brukar vara väldigt negativt, men inte idag. Verkligen inte idag.
Lördag.
Förutom Emma så var fredagen trevlig, jag menar, varken Joakim eller Micke var hemma, och vi hade hyrt film, och allting var liksom bra. Och sedan på lördagen fick jag iofs spendera hela dagen fram tills klockan fem på egen hand, men det gjorde inte så mycket, eftersom jag visste vad som väntade.
Jag skulle hem till Anton i Sorunda, där hans mamma bor och där jag aldrig varit tidigare. Micke skjutsade dit mig, och det tog ett tag att fatta vilken väg vi skulle svänga in på, för den var verkligen näst intill osynlig, men det gick till slut, med Julias hjälp.
När jag kom dit var det ingen hemma, det visste jag om, förutom Umbra, deras border collie. Men dörren var olåst, så jag kunde bara gå in och göra mig hemmastad.
Huset såg, inte ruckligt, men rörigt, ut från utsidan och jag blev förvånad när jag kom in. Inte för att det var något helt spetakulärt, men det låg verkligen en speciell känsla där inne, väldigt behagligt. Umbra var en totalt värdelös vakthund, både jag och Micke kunde kliva innanför tröskeln utan problem, och det var nog lika bra.
Jag tog plats i soffan, det var dunkelt i rummet och det fanns ingen takbelysning, så jag tände läslampan och satte mig för att skriva de tjugo minuterna Anton och Molly skulle dröja.
Jag har aldrig umgåtts med Molly, riktigt, bara pratat lite med henne, träffat henne under middagar hos familjen Nilsson, men aldrig varit i närheten av lära känna henne. Men hon och Julia är så otroligt lika i både utseende och sätt, och de två tillsammans..alla systrarna har verkligen en relation som utåt bemärks som väldigt bra, sedan att Julia ibland påstår något annat är väl ur en annan synvinkel, men hon och Molly verkar aldrig ha svårt för varandra.
Julia kom lite senare, då hade Anton redan visat oss runt, i huset som visserligen var ganska litet. Antons rum var ett loft med en stege upp till, det var jättemysigt, men lite jobbigt att det aldrig blev riktigt ljust där, och att man bara kunde stå raklång i mitten av rummet.
Julia och Molly fick i uppgift att laga till lite snabb middag, medan Anton tänkte ta mig med till Shell för att hyra The Shining, som vi tänkt väldigt länge att vi ska se tillsammans. Han sa att jag kunde behöva komma ut och åka lite moppe, och hade jag vetat hur mycket moped vi skulle åka nästa dag, hade jag kanske inte hållit med honom.
The Shining fanns inte på macken, förstås, även om jag hade förväntat mig det. Så valde vi istället Danny the dog efter ganska mycket om och men, men den hittade inte mannen i kassan på lagret, så det fanns inte mer än fodralet, och då fick vi gå in och välja en ny film, vilket tog en ganska bra stund, innan vi kom fram till The woodsman. När vi sedan kom hem till en färdig middag fick vi reda på att både Julia och Molly sett filmen innan, så det hade varit ganska bortkastat.
Som vanligt när man är med dem, är det liksom inte direkt sysselsättningen som är huvudattraktionen, i det här fallet filmerna, de fungerar mest som.. jag vill inte säga ursäkt, men ni kanske förstår vad jag menar. Vi vill inte träffas för att se film, vi vill träffas för att träffas, men vi ser ofta på film iaf. Först så såg vi Livet med Jonas Gardell, jag har bara sett den en gång förut, men jag mindes den bra. Jag tycker om den, Livet är mer komisk än Väckelsemöte, vad jag minns, även om det var två år sedan jag såg Väckelsemöte nu. Sedan började vi se på Bound, något som Anton intalat oss var en skräckfilm, men efter ungefär en kvart var alla överens om att stänga av den, för det var något annat, något dåligt. Och sedan en scen ur en Stefan och Krister film innan jag äntligen övertalade dem att se American beauty. Anton var inte imponerad, vilket jag inte trott heller, men Julia tyckte om den, kanske inte omåttligt, men iaf, och det hade jag trott också, annars hade jag inte propsat så på att hon skulle se den. Vad Molly tyckte har jag faktiskt ingen aning om, men hon klagade iaf inte^^
Antons mamma Birgitta, bortrest till Tallin, visste inte hur många som skulle komma och titta på film, hon hade köpt fyra 300grams chipspåsar, fyra cola, en påse godis och en påse nötter, plus två dipper och gräddfil. När American beauty var slut, var även två chipspåsar slut, och en dricka. Då var klockan någonstans mitt i natten. Vi satt och pratade en stund, och bråkade lite om vilken film vi skulle se sen. Det tog lång tid innan vi bestämde oss för att vi inte orkade se mer än tecknade Robin Hood, och i mitten av filmen fick Julia lov att gå och lägga sig, då hon skulle upp tidigt nästa morgon. Det skulle visserligen Molly också, och jag och Anton hade tänkt hålla dem sällskap vid frukosten, men ingen av oss andra kände oss direkt panikslagna över det. Jag hade kunnat sitta uppe hela natten, men efter ett tag var både jag och Molly för trötta för att ens vara så där flummiga av trötthet som man alltid blir.
Anton hade bäddat på loftet i sin säng åt mig, och jag blev nästan kär i loftet, och i klockorna som tickade i otakt i hela huset och i Umbras klor mot betonggolvet.
["Hon somnade snart och sov drömlöst"]
Lördag.
Vi såg Barnet (fransk och jättefin) och Firewall (amerikansk och tråååkig), och sparar Ninas resa tills imorgon eller så. Iaf, jag hade i något svagt ögonblick lovat mamma att ta hand om Emma på lördagsmorgonen medan mamma var i stallet, och jag blev väckt halv åtta och ville dö, eller åtminstone gräva ner mig, stanna kvar i sängen hela dagen.
Det kunde jag inte.
Så, trött och oglad fick jag sitta i vardagsrumssoffan och titta på Nalle Puh i flera timmar, jag anar att Emma inte älskar att ha mig som barnvakt.
Jag är fortfarande trött, och om det inte var så att jag skulle hem till Anton i Sorunda idag skulle jag verkligen hatat den här dagen. Men nu ska jag det, om en timme ska jag åka dit, och vi ska titta på film, och jag ska stanna där över natten. Trevligt. Jag tror att jag ska jättetvinga dem att se American beauty, för man kan inte leva ett halvt liv och inte ha sett den, det går inte, de vet inte vad de missar. Roffe och Maggie har åkt till Tunisien, och det är en tjej bosatt i deras hus som heter Camilla eller Carina eller något sånt där, och då kan jag inte gå dit och låna film, så vi kan inte se The Shining idag heller.
Jag har faktiskt kommit en bit på den här veckans mediakunskapläxa. Förra veckans läxa har jag fortfarande knappt börjat på, och collaget ligger och skräpar. Jag måste verkligen göra allting, så att jag kan få ett betyg, helst ett bra betyg, det tycker jag att jag förtjänar :)
Fredag.
Halv nio i morse knackade det på dörren till min stuga. Jag blev förvånad, och ännu mer förvånad blev jag när jag såg vem det var som stod där.
Julia.
Hon ville bara låna min dusch i fem minuter och tvätta håret, sedan tog vi tåget tillsammans.
På tåget träffade vi först Ronja och My, som vi bara passerade, vilket nog bara var bra. Sedan träffade vi Jennie, och vi satte oss bredvid henne, och så skrattade vi till lite, jag vet inte riktigt varför, men det händer ibland att vi gör så. Samförstånd? Jag vet inte. Jennie blev väl nervös eller så, kanske hon bara kände sig lite utanför eller något, men hon fick lov att säga något.
"Ni är knäppa. Allting är som vanligt alltså."
Det fick oss att skratta ännu mer. Det är så typiskt, såklart att Jennie säger så, när hon inte har något att säga egentligen. Julia ville att jag skulle fråga om Jennie skulle göra något speciellt i helgen, vi har ju planer på att vidga hennes vyer, men jag lät bli, mest för att jag nästan var säker på att det inte skulle bli någon Jennie-tripp den här helgen, det tror jag fortfarande inte. Julia är helt omöjlig att planera med, det blir aldrig (jag menar det) som man tänkt sig.
Jag glömde äta frukost i morse, jag hade inte en tanke på det, jag som lovat mig själv att alltid äta frukost på fredagar. Men det spelar ingen roll, vi åt i caféterian iaf, Lee, Andie och jag. Så köpte jag något att tröstäta till mig själv på hemvägen, men kom senare på att jag inte behöver tröstäta ikväll, det finns nämligen ingenting dåligt i vägen, både Micke och Joakim ska vara borta, och mamma har hyrt djupa franska filmer som vi ska sitta uppe och titta på. Det ska bli så otroligt skönt. Micke var inte hemma igår heller, gissa om jag verkligen inte saknar honom. Fick visserligen hämta Emma idag, men sådant kan man stå ut med, personalen börjar känna igen mig..
Jag ska till Sorunda imorgon, till Antons mamma, fast Antons mamma ska inte vara hemma, vi ska vara hundvakt och titta på film, men det betyder att det inte blir något Trångsund den här helgen, vilket suger ganska mycket eftersom jag inte är hemma nästa helg. Jag tvivlar på det iaf, jag tvivlar på att vi har söndagen på oss, dels för att Julia ska städa då (jag trodde att turistsäsongen var över, men där hade jag tydligen fel), och dels på grund av Benita, som kommer hem idag eller imorgon, jag minns aldrig om det är Lee's mamma eller Julias mamma....
Jag har bara haft en lektion idag, som alltid på fredagar, och jag tycker verkligen om det. För det första tycker jag ju verkligen om Edmund, jag har diskuterat ganska flitigt med honom idag, och han påminner mig verkligen om Peter i sättet han tänker och uttrycker sig, och det är helt underbart, och så har han ju läst psykologi också, vilket gör det hela ännu mer spännande. Jag ska nog skriva till Peter snart, som jag lovade, undrar om han fortfarande minns mig.
(Onsdag.)
Det började med matte, men ska jag vara helt ärlig, så här ett dygn senare minns jag inte ett dugg av vad jag tyckte eller tänkte om eller under matten. Jag kan knappt minnas att jag var i skolan igår, men det var jag. På engelskan tittade vi bara på sagor på nätet, ganska tråkigt, men det jobbigaste är ändå när folk verkligen inte förstår vad de ska göra fast att instruktionerna är enkla. När vi sedan skulle ha glostest, ett test Andie verkade ha en del ångest över av ngn anledning, skulle jag gå för att träffa Salme, men det gav inte så där mycket som jag skulle ha hoppats. Det är ju bara tur att jag har läkartid om två veckor för min whiplash.
Jag hann tillbaka till lektionen, det var en hel halvtimme till godo. Och så råkade jag nämna att jag skulle träffa en kompis klockan fyra, och Lee erbjöd sig att hålla mig sällskap på stan i en och en halv timme, och jag tackade ja, förstås. Så vi drev runt i stan lite, letade efter kläder på alla H&M i hela city skulle jag tro, men hittade inget. Så träffade vi David på plattan.
"Nu ska vi gå och köpa dricka"
"Redan?"
"Jag menar Sprite och sånt"
Den här världen jag aldrig trodde att jag skulle tillhöra, är så nära, bara ett val ifrån.
Så ringde jag Julia, men då var hon på Torö pga ett missförstånd mellan henne och biskopen, så henne skulle jag inte kunna träffa förrän klockan sex eller så, och då frågade Lee om jag inte skulle följa med henne hem tills dess. Det gjorde jag, förstås.
Vi tog Lidingöbanan hem till henne, och det var en konstig känsla, att göra det med henne, för hon är inte en sådan där som... ja, en sådan där.
Iaf, de bodde fint där ute, jag blev nästan lite avundsjuk, kanske mest för att de finns dem med känsla för inredning, kanske mest för att det finns sådana med pengar.
Någon timme senare hittade jag nästan hem till Anton på egen hand. Om jag skulle tillbaka dit nu skulle jag absolut hitta, jag är nästan lite stolt. Anton spelade Lars Winnerbäck på gitarr och sedan gick vi ut för att leta reda på Pris-extra, för att kunna hitta något att äta. Jag och Julia köpte varsin billigbillig färdigpizza (gissa om den var smaklös), medan Anton bestämde sig för att variera sig lite och köpa tortellini^^
Det tog lång tid för oss att handla, det gör det alltid, det tog för lång tid för oss att laga maten och äta den, så vi kom för sent till Annas spelning, menas att vi missade den totalt. Jag var inte så förfärad över det, men jag fattar inte att Andie inte gick in och tittade, istället stod hon ute och väntade på oss. Som lite kompensation följde hon med oss, när jag och Julia fick en ingivelse om att göra något konstigt (annorlunda). Först tänkte vi knuffa ner Lava-folket i fontänen, men ingen riktigt vågade, så vi fortsatte ner till vattnet och satte oss på betongen. Så pratade vi lite, och tänkte lite, det hade blivit mörkt. Först tänkte vi provocera någon, men vi ändrade oss, när Anton sa att vi kunde klättra upp för "det där huset", och Julia bad honom vara realistisk innan hon kom på "Det borde gå att klättra upp på taket på ditt hus Anton". Så var det bara att ta sig till närmaste tunnelbana som skulle ta oss till Odenplan. Andie valde att inte följa med, det var nog hennes förlust.
Det gick att komma upp på taket till Antons hus, det gick nästan för enkelt. Det är nog det värsta jag gjort i hela mitt liv, jag kan inte annat än påstå att det kändes, i hela mig, att vi satt högt uppe. Jag vet inte hur många våningar det är, men det var väldigt högt, och vi såg väldigt långt. Vi såg vatten och NK och stadshuset, och stjärnorna. Karlavagnen. Det var som att sitta i en bild eller i en film, det kändes så konstgjort samtidigt som det var så påtagligt, en otrolig känsla, men jag vill inte göra om det.
Jag ringde till mamma i samma veva, om att jag inte ville åka hem, för det ville jag inte, och Anton hade erbjudit mig att stanna över natten. Mamma var inte imponerad, men accepterade det. Det fanns inte så mycket hon kunde göra åt saken.
Idag lämnade Julia och Anton lägenheten halv åtta, jag gick upp ungefär då och hade nästan två timmar att fördriva i lägenheten, vilket var svårare än jag trodde, så jag lämnade den tidigt och sitter nu i skolan och väntar på lektion.
Verkar som om det kommer att bli en Julia-Anton-helg. Sådant har man hört förut, men vi ska iaf måla skylt på lördag, det har Julia lovat.
Tisdag.
Mickes bil var hemma, och hans jobbskor stod i hallen, och det tog mig ett tag att fatta att han ändå inte var hemma.
Jag satte mig vid datorn med ett par knäckemackor, sådant som man inte kan leva utan. Försökte spela Draculas hemlighet, men det tyckte inte min dator om. Så den stängde av sig och då blev jag sur, så jag bestämde mig för att se på Spider-man istället, som jag lovat mig själv att göra jättelänge. Den är mysig.
Så åt jag den tredje pizzan, och tittade på Voice, som det är lite rutin på att jag gör när jag är ensam hemma.
Så gick jag upp till mig igen och tittade på Svampbob, Nora ska få tillbaka filmen imorgon, den var ju rätt söt :)
Det är väl ungefär så jag har spenderat dagen, framför tv:n och framför datorn. Fick en utskällning av Julia precis, att jag inte ringt henne när jag hade så mycket tid över, och jag antar att det beror på att jag fortfarande inte är van vid att det finns alternativ, men nu har vi iaf bestämt att vi ska skaffa ett liv tillsammans, det känns bra. Ska nog träffa henne imorgon efter skolan, om jag orkar. Och så ska vi ju träffas på lördag, och fixa den där skylten. Det kommer att bli jättebra. Mer vågar jag inte säga, för jag vet inte hur lagligt det är^^
Det bästa med att prata med Julia, eller folk som Julia, är att de alltid är ärliga. Jag fattar inte att alla inte är det, jag vill också bli sån. Det ska jag nog bli, faktiskt^^
Ringde farmor tidigare ikväll. Hon ska jobba i helgen, och det var nog lika bra, för jag vill hellre träffa Julia. Men nästa helg är hon ledig, jag också, så hon har beställt biljett till mig, och jag vill åka ensam, så jag har inte ens frågat Joakim. I still don't feel like a criminal. Det ska bli väldigt skönt att komma härifrån ett tag [vi måste härifrån, den här staden drar ner oss till botten av ån]. På tal om Håkan Hellström är nog Lee och träffar honom just nu, med eller utan gorillamasker.
Det är synd att höstlovet bara är en vecka, det är så mycket man ska hinna med. Det allra bästa vore om jag kunde träffa pappa, men det kan jag inte, skulle jag tro. Det är för långt, kanske till jul, kanske inte. Hoppas han kommer hem till nyår. Hem, förresten, det är en relativ fråga. Lyssnar på The streets, det hjälper lite.
Jag kan inte åka till Sarah i helgen (nej, det hade jag inte tänkt, jag bara räknar högt), inte nästa helg, och inte helgen därpå. Det betyder att trettonde (haha, fredag den trettonde) är det tidigaste datumet jag kan komma. Hoppas filmen går kvar på bion då. Det känns som om det var väldigt länge sedan jag var i Haraldsbo, det kanske det var också, jag orkar inte tänka efter.
Imorgon är det iaf onsdag. Då ska jag komma ännu ett steg på väg,, jag ska försöka få dem att vidta en åtgärd. Fort. Kanske ska jag se om jag får tag på någon bra cd-skiva? Jag måste, om jag ska träffa Julia, spendera en timme i stan on my own. Det borde inte vara så svårt, jag börjar nästan bli van.
New year's eve.
But most of all, I'm bored.
I'm trying to find out if my words
have any meaning.
Why did I come, why did I come here?
These humans all suck, I'd rather be home
feeling violent and lonely.
How I wish I could disappear.
This most be it, welcome to the New year.
Måndag.
Jag vill bara hem. Jag vill vara ensam hemma resten av mitt liv, och uppleva tystnaden. Det är bara det jag vill, ha det tyst och stilla. Egentligen borde jag åka till Torö. för där finns precis den känslan. Jag måste verkligen prata med Julia snart, ska väl åka tåg med henne imorgon. Everything is better than nothing when it's about her.
I've got everything that you want.
And someday I'll be president.
I've got everything that you want.
Except the only thing you really need.
Fredag.
Jag borde inte sitta här, jag borde vara jätteambitiös och dammsuga golvet och torka av skrivbordet och soffbordet och sortera in mina filmer, och hämta Sjöfartsnytt, och göra mediakunskapsläxan, och skriva två mail, och hämta nya lakan till både mig och Sarah och bädda i ordning sängarna.
Men jag orkar inte.
Och panodilen hjälpte inte.
Nu har jag gjort två grammatiska fel efter varandra.
Då kanske man kan tycka att jag borde kunna sätta mig ner och titta på film, men.. jag vet inte, jag vill inte.
Det är fredag. Sarah kommer om ungefär fyra och en halv timme. Vi har bara en lektion på fredagar, det är bra. Mediakunskap, det är dessutom ganska roligt. Vi börjar halv elva och slutar halv ett, fast ofta slutar vi tidigare, och vi behöver inte äta lunch i skolan, så då har vi 40 spänn att köpa lördagsgodis för.
Jag tycker till och med om läraren. Han påminner lite om Peter, en sådan där som inte drar sig för att säga vad han tycker, en sån där som stället frågor man vill svara på. Annars har vi bara dåliga eller konstiga lärare på den här skolan.
Bild - Rebecka, hon är snäll, men det räcker ju inte alltid.
Matte - Helena var verkligen värdelös på alla plan, och Johan är lite bättre, fast jobbig att lyssna på.
Engelska - Jag tyckte om Kajetan först, men jag tappade respekten för honom i onsdags.
Svenska/AoL - Agneta, hon är verkligen en trist typ. Fast, hon tycker att jag skriver bra^^
Film - Okej, Anders är väl rätt bra, fast han blir lätt irriterad om man inte fattar, vilket stör mig
Manus - Anita är riktigt konstig
Tv - Pedro är bra.. Ulrika också.
Journalistik - Lars är tråååkig.
Så,, nu vet alla det. Vilket tur för er.
Jag har inte gjort någonting idag. Men det är iaf Idol ikväll som jag kommer att tvinga Sarah att se på. Jag vet att Lee är ganska spänd på att se det iaf^^
Och jag vet att det var något jag skulle fråga mamma om hon kunde köpa hem, men jag minns inte vad, så det föll ganska fort.
Jag har inte träffat Julia på nästan två veckor, om man inte räknar i tisdags, vilket jag inte gör, eftersom klockan sju på ett pendeltåg är dåligt vald tid och plats.
I can only blame myself,
you can only blame me.
Jag har ingenting att berätta om idag, det har inte hänt något. Jag har inte känt något. Jag tycker ingenting. Förutom att jag tycker många av de bioaktuella filmerna verkar bra. Mamma har lovat att gå med mig på Lady in the water, jag tycker om honom, regissören vars namn jag inte kan stava till.
Lee. 
Fia klipper mig.Torsdag.
Jag kom för tidigt till bussen i morse. Jag visste om det, egentligen visste jag om det, men tunnelbanan kändes inte som något alternativ idag, jag hade glömt att ta med mig kollegieblocket. Det är svårt att fördriva tid utan det.
Som tur var träffade jag Lilo på bussen. She's just one of these who makes me nervous. Jag har så svårt att prata då. Men iaf, vi hittade en varsin dator, stod där i en halvtimme, tills lektionen skulle börja, då Andie anslöt till truppen, och jag har nästan börjat tycka att det är jobbigt att träffa henne, just på grund av de här likheterna med Malin, för helt seriöst, de är nästan precis likadana i sättet. Malin i 'alternativ' tappning.
Svenskan var rätt kul. Jag menar, jag älskar att skriva, och jag blev nöjd med min beskrivning över Samsö, och jag längtar tillbaka dit jättemycket ibland, som idag, för allting var helt underbart där. Min trista svensklärare Agneta tycker också att jag skriver bra, så jag jobbar med att försöka få upp självförtroendet den vägen.
Vi åt lunch i caféterian. Stressig miljö, samma känsla som i en matsal, och Andie är alltid stressad, och Anna började mycket tidigare än oss, och hon ville ha sällskap. Vad är det med folk och verkligen inte klara sig ensamma i ens fem minuter, jag fattar inte.
Arbetssätt och lärande. Bara smaka på det. Arbetssätt och lärande. Marie-Louise, en lärare jag hade en period på lågstadiet, uppmanade oss alltid att smaka på orden. AoL är ett riktigt riktigt grått och dammigt ord.
Idag skulle vi se på Döda poeters sällskap, och jag blev helt chockad, när bara tre och en halv redan sett den, för det är ett otroligt inoriginelt val av film att visa i skolor. Jag tycker om den filmen ganska mycket, det är så typiskt mig att göra det, men jag har sett den typ fyra gånger, eller kanske tre, och jag hatar att se film i skolan, och jag hatar att analysera filmer, och jag hatar att analysera filmer man tycker om, särskilt när man är trött.
En av de sista scenerna i filmen, direkt efter att Neil tagit livet av sig, föreställer Niels vänner ute på skolgården. Det är snö, säkert en halvmeter, allting är vitt, och allting är totalt tyst. Snön dämpar alla ljuden, stannar av världen. Efter att Todd kräkts och gråtit, där mitt i snön, mitt på skolgården, bryter han tystnaden ytterligare och försöker ta sig fram genom snön, över den hala marken, han skriker, han får flocken med fåglar att lyfta ifrån marken. Det är nog första gången på väldigt väldigt länge jag faktiskt längtat efter vintern, när filmen var slut kunde jag bara tänka att jag absolut inte ville ut i solen igen, jag ville inte ha den där värmen, jag hatar den. Nu vill jag bara att hösten ska komma, för att sedan övergå i vinter. I januari kommer jag verkligen inte förstå att jag kunde skriva det här. Men sommaren är verkligen inte min årstid.
Iaf var diskussionen efteråt helt värdelös. Jag är alltid trött på torsdagar, och det är klart att jag blir ännu tröttare av att se på film, så jag var otroligt trött när Agneta tvingade oss att tänka, men Lilo och Andie och jag slösade tiden med annat. Det blir lätt så.
Pendeltågsresor på torsdagar är en direkt plåga. I regel får jag alltid huvudvärk när jag blir trött, och när jag har huvudvärk står jag inte ut med oljud, och på pendeltåg är det i regel aldrig tyst. Mannen framför mig satt och hostade, och det är sånt som verkligen stör mig när jag är på det humöret. Jag orkade inte lyssna på musik, orkade verkligen inte läsa, kunde inte skriva, men skulle inte orkat det heller om jag hade möjlighet, och då återstår bara att sitta och stirra framför mig, och vid de tillfällena känner jag mig som en otroligt känslig soundrecorder och alla ljuden får mig att vilja gå i sjuhundra bitar.
Så, när jag kom hem orkade jag inte engagera mig i Emma, vilket hon verkade ta personligt, men som tur var kom Micke ganska snart.
Och sedan dess och fram tills bara för en stund sedan har jag jobbat på mitt tävlingsbidrag, och jag är verkligen inte nöjd, men idag är sista dagen, så jag var tvungen att rafsa ihop ett slut och klicka på 'skicka'. Så, nu är det gjort. Skönt. Jag har fortfarande inte gjort mediakunskapsuppgiften,, vilket är väldigt dumt. Hoppas vi får göra ngt roligt imorgon, jag orkar inte ha tråkigt. Fast bara att jag inte träffar Nora, Sabina och Sophia på varken torsdagar eller fredagar är tråkigt. I need something else to think about than just all the problems of mine.
Fast allting känns ändå helt okej idag, eftersom jag vet att Sarah kommer imorgon. Tur att jag slutar tidigt, och tur att hon kommer sent, i det avseendet att jag inte hunnit/orkat städa ännu. Och det behövs verkligen. Jag skäms lite, men jag har aldrig någon kraft över. Salme har inte svarat på mitt meddelande än, hon kanske inte har för avsikt att göra det heller, jag hoppas att Kajetan shows some mercy.
Nu, ska jag gå och titta på Svampbob.
Onsdag.
Jag satt i tunnelbanan och skrev i morse för att fördriva tiden, för att inte komma för tidigt till skolan. Jag väntar hellre på perrongen än i skolan. Och så ville jag träffa Andrea. Vilket jag gjorde, hon stod och väntade på bussen som vanligt när jag kom. Träffade inte Tammy där, vilket faktiskt alltid är en lättnad, hur det än må låta.
Träffade Sabina och Sophia vid receptionen. Det är så lustigt, hur Andrea är lik Malin på så många punkter. Lite läskigt faktiskt. Och lite jobbigt.
Matten gick väl så där, det är skittråkigt, men han höll en lång genomgång, och jag satt vid Fia, Sabbo, Nora, Andrea och Lee, och de kan flumma till det mesta, och det är så skönt ibland, bara få tänka på något annat. Nora hade kommit ihåg filmen också, så nu har jag ännu något att göra ikväll^^
På lunchen gick vi till McDonald's, trots att jag lovat mig själv att aldrig mer gå dit, det är bara det att jag tycker att det är så tråkigt att äta i caféterian. Maten är bra, men det är så tråkigt att sitta där, jag klarar inte riktigt av det, jag vill liksom bort från skolmiljön så mycket som det går.
Och efter lunchen kom the moment of truth.
När jag ringde till Nora igår kväll, satt hon i en bil tillsammans med Robin, och när Robin förstod vad vi pratade om, tog han över luren och frågade mig om jag verkligen tänkte låta Nora klippa mig, och sedan sa han att han tyckte synd om mig. Haha,, det fick mig inte direkt att tveka, men jag blev liite osäker.
Nora hittade den perfekta platsen [^^] på nåt berg bakom Statoil där vi satt i solskenet och de turades om alla tre, och de visade upp tuss efter tuss med mitt hår. Det kändes dock mer skönt än läskigt. Jag vet inte om jag tycker att det blev bra eller inte, men det är mest lite roligt. Kanske ska jag ändå klippa bort det som är fram också, för jag är lite trött på det. Och sedan vet jag inte om jag ska bleka det till min vanliga hårfärg eller inte, det känns olika i olika situationer, så jag behåller nog det svarta ett tag, mest för att det känns ganska tryggt.
Alltså, egentligen tycker jag om engelska. Men den här skolan har ju en förmåga att förstöra lektioner. De har förstört svenskan, de har förstört engelskan. Dels är det för att lektionerna är så långa, det blir ju nästan olidligt, och det spelar ingen roll att man får tio minuters rast, man vet att man ska tillbaka in dit igen, och man ska fortsätta med samma tråkiga saker. För vi gör bara tråkiga saker, vi får aldrig vara kreativa, och vi sätts fortfarande bara på prov. Jag börjar nästan önska att jag får den andra engelskläraren sedan efter oktober. Först tyckte jag om Kajetan, men han börjar bli så.. ett exempel var på våran kvarstlånga rast, när Lee köpte oss en varsin klubba i caféterian, och vi sedan gick in och satte oss i klassrummet. Vi vet väl egentligen att man inte får ha godis i lektionsalarna, men det var ju rast, så jag trodde det var okej. Det var det inte. Kajetan blev arg och frågade oss om vi sett honom äta på lektion, och det hade vi inte, och då sa han att vi inte var bättre än honom. Det tyckte jag var en konstig replik. Jag menar, folk idag verkar ha glömt att man kan säga saker lite mer trevligt. Som han i rulltrappan som verkligen inte kunde kläcka ur sig ett 'ursäkta' när han ville förbi.
Nej,, lite sur blir man faktiskt. Så lite respekt förlorade jag för Kajetan.
Och ju mer jag pratar med Lee, desto mer tycker jag om henne, och idag kände jag bara "wow, henne skulle jag vilja lära känna", och det var en trevlig känsla, som jag inte brukar känna eftersom jag oftast inte vill komma i kontakt med okända människor, eftersom de gör att jag känner mig otroligt obehaglig till mods.
"She sees completly through me"
Idag måste jag skriva klart Två veckor i april [och jag måste verkligen hitta på ett nytt namn..], så att jag kan skicka in den imorgon. Jag har inga förhoppningar på att bli nöjd.
Jag har lyssnat på You hold me down minst sjutusen gånger idag, jag måste ha skivan Commit this to memory, den kostar bara 99 kronor på ginza, och om det var därifrån Joakim ska beställa snart [fast det är det väl inte, skulle jag tro], så skulle det vara väldigt praktiskt.. Det roliga är att skivan är producerad av Mark Hoppus från Blink 182 och mixat av killen som mixat Blink 182 och Yellowcard, och en annan kille som mixat Jimmy eat world. Coool. Villhavilhavillha<3
Förresten är jag överlycklig nu,, missade ju Den enfaldige mördaren när den gick på tv, och så rotade jag bland mammas gamla band och hittade den där i :) Det var typ tio år sedan hon spelade in den, så jag vet inte om den fungerar eller inte, men jag hoppas iaf. Och så spelar Joakim in Sjöfartsnytt åt mig nu, den har jag också velat se jättelänge. Och så går 2001 - ett rymdäventyr på TCM på söndag, och det var ju synd att den gick på TCM, för då kan vi inte spela in, men jag kan iaf försöka hålla mig vaken hela filmen igenom^^
Anna, Nora och Sabina, haha :PLista
2. vad skulle du vilja heta ifall du själv fick välja? Savannah
3. vilka andra namn tänkte dina föräldrar ge dig? Isabelle
4. vilket stjärntecken är du? Skytt
5. vilken årgång är du? 1990
6. vart bor du? Segersäng^^
7. bott utomlands? Nej.
8. flyttat antal gånger? 9, om man är noga, vilket jag är
9. vart skulle du vilja bo? Utanför London
10. vilken skolklass? 1C, tills vidare
11. vad vill du bli när du blir äldre? Museepedagog^^ Eller författare?
FAVORITER
1. filmer? American beauty, Lukas Moodysson, Garden State, Det stora blå osv
2. låtar? Just nu: Love and addiction ? Counting crows, Hold me down ? Motion city soundtrack
3. årstider? Höst (och den är på väg, tack Gud)
4. mat/dryck? Helst ingenting/Fläderdricka
5. djur? Hmm..
6. färg? Olivgrönt haha
7. parfym? Lee?s parfym luktar underbart
8. tv-program? Ser inte på tv så mycket. Filip och Fredrik, kanske.
9. ämne i skolan? Det brukade vara svenska, nu är det? film kanske?
10. sysselsättning? Skriva
KLÄDER
1. vad använder du just nu för jacka? Ingen, det är ju varmt. Fast min active-jacka tycker jag om
2. vad använder du just nu för skor? Min skateskor, eller mina höst-converse
3. favoritfärg på kläder? Det mesta är svart, men jag ska redigera lite
4. favoritmaterial på kläder? Who ever cares?
5. vilka kläder skulle du vilja ha just nu? Något som jag trivs bättre i än det jag redan har
6. favoritaffärer? I just don?t know
7. för ungefär hur mycket köper du kläder för i månaden? Jag köper inte kläder. Oftast.
8. favoritmärke? Ingenting tror jag inte.
DITT RUM
1. stort, litet eller mitt emellan? Stort, tror jag.
2. vilken färg på tapeterna? Vit-beiga
3. vilka färger går rummet i i övrigt? Vitt..
4. favoritmöbel i rummet och varför? Inget speciellt? Mina bokhyllor, där alla mina böcker står..^^
5. vad vill du ändra där inne? Allt.
6. vad har du där inne av följande:
a) tv? Ja
b) video/dvd? Både och
c) dator? Ja
d) stereo? Ja
e) telefon? Ja
7. vad ser du om du tittar ut genom ditt fönster? Mammas solrosor, och grannarnas hus
8. vad gör du oftast i ditt rum? Sitter vid datorn???
9. vem förutom du brukar sova i din säng? Varför skulle det sova någon annan i min säng?
10. favoritpryl i rummet? Om en pojke
BLANDAT
1. vad heter din morfar? Min morfar hette Hans, när han levde
2. var har du i din:
a) jackficka just nu? Ingenting, använder inte jackan ännu, det är sommar.
b) skolväska just nu? En sån där påsklämma^^
c) handväska eller liknande just nu? Ojojoj. Kollegieblock, plånbok, A long way down, kvitton och lappar och en massa mer konstiga grejer. Mp3:n
3. vad är du beroende av? Lypsyl, minttuggummin,
4. vilket land kommer du i från? Sverige.
5. vilken sorts lipsyl använder du? Helst Nueva
6. vad tror du på? Inte mycket, kan jag tro
7. vilken religion tillhör du, om du nu tillhör någon? Ingen alls. Tar avstånd från religion
8. vad köpte du senast? Räknas lunchen? Annars? jag minns inte. Sparar pengar just nu, så?
9. har du nåt husdjur? Nej. Och saknar det inte.
10. vad bor du i? Friggebod.
GREJER
plånbok: En fejk som mamma fick i julklapp av Britta^^
tandborste: Svart apotekstandborste
smycken: Halsbandet jag fick av Pim <3
solglasögon: Can?t see why to wear them
underkläder: I guess so
nagellack: Jag är så trött på rött och svart, jag blir galen, ska köpa neonfärgat. Nej, har slutat använda
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
?Ja, byn är ju som du vet besudlad av en sån där arabisk eller kinesisk restaurang. Och det var dit han gick så klart? NU ? Thomas Di Leva
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? Mitt hittills tomma kollegieblock
3. Vad var det senaste du såg på tv? Hundra höjdare
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är: Åtta? [in fact: 19.52]
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu? Motion city soundtrack ? LG fuad <3
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då? Gick emellan husen, eller gick ifrån tåget
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen? Läste Ericas blogg
8. Vad har du på dig? Byxor och tröja^^
9. Drömde du något inatt? I så fall - vad? Jag minns inget faktiskt. Tråkigt nog.
10. När skrattade du senast? Idag, gjorde jag säkert det. Åt något Lee sa, eller åt något Nora sa.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu? Blink-affischerna Julia hatar. Och Kina-tavlorna Julia och Anton hatar ännu mer
12. Har du sett något konstigt på sistone? Man ser alltid konstigt folk på tåget.
14. Vilken var den senaste film du såg? Började se Grabben i graven bredvid men blev för deppig^^
15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa? En massa hus. Lägenhet i Stockholm, hus på Samsö, lägenhet i London. Och folk som ser efter dem^^
16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till. Folk vet ingenting om mig.
17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara? Allting har ju med politik och skuldkänslor att göra. Och allt annat är bra som det är. Jag vet inte.
18. Tycker du om att dansa? Nej. [In case you didn?t know]
19. George Bush? Kunde väl vara bättre, antar jag?
20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka? Jag kan inte välja! Lucas och Isa, eller Felix och Stella, eller Vera och Elliot, eller---
22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands? Har inte den frågan varit förut? Ja. Jag vill bo i England. Mycket regn, lite sol.
Tisdag.
Det jobbiga var att samtalet inte kändes som de brukar. Okej att klockan inte var mer än halv åtta, men det var nästan så att det sjönk till Jennie-nivå, alltså då man desperat försöker hitta något att prata om, vrider ur de senaste dagarna i jakt på något att nämna. Jag hatar det. Så, min dag började inte så bra [även om det aldrig känns dåligt att träffa Julia].
Så träffade jag Tammy i tunnelbanan, och jag orkar aldrig prata med henne, särskilt inte på mornarna, så det var tur att Andrea väntade vid bussarna.
Sedan, tv-inspelning.
Jag var nervös, trots att det bara är ett begränsat antal som får se programet, och att det dessutom raderas senare och inte sparas tills typ studenten eller så. Men det gick rätt bra, andra gången, Mardu är rätt kul när han ska försöka lära sig den frånvarande Davids repliker på fem minuter, och dessutom bryter ganska kraftigt på spanska. "Jag önskar att det fanns två versioner, en där båten inte sjunker" :)
Nora och Sabina lovade ["lovade"] att de ska klippa av mig håret imorgon. Jag vågar nästan tro dem. Men jag ska ringa Nora ikväll angående filmen, så jag ska fråga henne då. Det är alltså så att Nora ska låna ut sin Svampbob-film till mig :P
Och så den efterlängtade estetiska verksamheten.
Jag klarar inte av den. Och särskilt inte idag. Det växte en huvudvärk i mig, och den blev betydligt värre på bilden, eftersom läraren Rebecka hade sin fyraåriga son Arvid med sig, och Arvid var trött, och alla vet att trötta barn blir ledsna över ingenting, så när Arvid inte fick ha saxen, satte han igång att skrika, och jag ville bara försvinna därifrån.
Sedan fick jag det. Det var nämligen dags för det obligatoriska mötet med skolsyster. Skönt, så att jag slipper söka upp henne på egen hand. Vi pratade om mitt problem, och hon ska boka en tid för mig hos kuratorn. Hon lovade iaf att de ska hjälpa mig ur mitt tillstånd. Jag vill bara kunna känna mig utvilad igen, jag har varit konstant trött i flera månader.
Andie har äntligen förstått sanningen med Kicki. Känns bra, jag visste att hon skulle lyssnat på mig från början^^
Så, på bussen trängde jag, Lee, och Andie ihop oss på två säten för att kunna do that girltalk. Man behöver sånt också, jag är övertygad.
Tågresan hem var en kurs i överlevnad, dock. Jag hade inte ork att läsa, inte att skriva, jag kunde inte ens förmå mig att lyssna på musik, jag vet inte varför, det var som om jag inte hörde den. Jag önskar att det någon gång kunde vara tyst omkring mig. Det är bara tyst när jag som minst behöver det.
Nu är det tre dagar tills Sarah kommer, och jag måste städa upp här inne, det ser hemskt ut, fortfarande. Det är ett resultat av kraftig och återkommande huvudvärk, samt ständig trötthet och känsla av hopplöshet. Jag har iaf satt igång en tvättmaskin idag, kändes skönt att ha det gjort. Nu gäller det bara att byta lakan, plocka undan lite grejer och dammsuga golvet. Jag tror att jag ska klara det. Jag får tänka i enheter, så där som Will gör, fast värre. För bara ett tag sedan fick jag en otrolig längtan efter Om en pojke. Jag skulle ha sett filmen ikväll, om det inte var Desperate housewives. Just too bad.
Läste faktiskt åtta sidor ur Skuggan av ett brott alldeles nyss, första gången på en månad eller så, jag slutade någonstans mitt i och orkade inte fortsätta. Det är väl koncentrationsförmågan som glappar, kan jag ana.
Jag vet inte om jag berättade om när jag var hemma hos Julia senast, förra veckan eller så, och jag stod i hennes köksfönster och såg ut över gården, och det jag såg var blå himmel, sol och träd, och det enda jag kände var hur otroligt trött jag var på den synen. Idag har det varit sol. Och jag kan inte komma undan den där känslan, av att bara önskar att sommardagarna kan bleka och ge plats åt hösten. Inte det kraftiga regnet som varit innan, utan mer den molniga känslan. Jag älskar när det är så där lite mulet och man själv får hitta ljustillfällena. Med Julia lär det inte bli så svårt.
Hold me down = Kärlekslåt.
Hold me down.
Motion city soundtrack, förstås.
I found a letter that said:
"I'm sorry that you were asleep when I wrote these words down,"
You'd think I'd ought to be used to that by now.
Save for a few of those late night episodes,
missed oppertunities, and "I don't cares",
there's not a lot that I feel obliged to share or talk about.
I'll have my brother stop by this Saturday to pick up my things,
just make you sure you're not there.
This may sound bad and don't take it the wrong way,
I love you, however, you hold me down, you hold me down. You hold me down, you hold me down.
You're the echoes of my everything,
you're the emptiness the whole world sings at night.
You're the laziness of afternoon,
you're the reason why I burst and why I bloomed.
How will I break the news to you? How will I break the news to you? How will I break the news to you?
Cancel our dinner with Max and Coraline,
feed Jacky's gebril and try to stay clean.
We'll talk it over after I've had some time alone to sort it out.
You hold me down, you hold me down. You hold me down, you hold me down.
You're the echoes of my everything,
you're the emptiness the whole world sings at night.
You're the laziness of afternoon,
you're the reason why I burst and why I bloomed.
You're the leaky sink of sentiment,
you're the failed attempts I never could forget.
You're the metaphors I can't create to comprehend this curse that I call love.
How will I break the news to you?
How will I break the news to you?
How will I break the news to you?
<3
Söndag.
Jag ringde till Julia i förmiddags men hon hade inte tid med mig, och det hade jag inte heller förväntat.
Egentligen borde jag ha städat här inne, men det har jag inte orkat. Snart måste jag dock, verkligen, så här har det aldrig sett ut här. Dessutom kommer ju Sarah på fredag. Tur att jag slutar tidigt på fredagar.
När jag kom ner till det stora huset efter uppvaknandet och morgonduschen stod Micke och mamma (och Emma) och bakade äppelkakor, och så borde alla söndagar börja, med kaneldoft. Jag ska nog införa den lagen, faktiskt.
Jag har suttit framför datorn mest hela dagen. Det blir så. Jag är för trött och för fantasilös för att någonsin göra något annat. Lite senare på eftermiddagen samlade jag faktiskt ihop mig själv och gick ner och titta på film, As good as it gets, eller Livet från den ljusa sidan, men jag tycker så bra om den engelska titeln, då det är precis så han säger när han passerar väntrummet till psykologen, den bästa repliken i hela filmen. Dock är jag nöjd med den svenska översättningen för en gång skull, mest för att Jack spelar Bright side of life på sitt piano. Det är synd att jag har svårt för Helen Hunt, annars hade jag nog tyckt bättre om den här filmen. Ännu bättre.
Iofs var det lite svårt att koncentrera sig på slutet, när Emma kom hem från ett besök hos sin farfar som fyller år idag. Grattis Lennart^^
JAG HATAR ATT SLÖSA BORT TID.
Alla tomma dagarna här gör mig så frustrerad, och jag var på väg att åka någonstans i förmiddags, men det blir liksom..jag har ingenstans att ta vägen. Jag hade åkt till biblioteket, en fristad, om det bara varit öppet. Jaa,, jag blev faktiskt sugen på att läsa idag, fast jag gjorde det aldrig, men bara det känns som ett framsteg.
Lyssnar ännu mer på Motion city soundtrack, kommer på mig själv att önska mig pengar, även då jag vet att jag har en del sparpengar, och jag vet inte varför jag inte bara spenderar dem på det jag vill ha. Kanske för att jag försöker ta avstånd från min samhällsroll som tacksam konsument, kanske för att jag har gått i den fällan som Peter alltid sa att jag skulle. "Ni kämpar så mycket för att vara oförutsägbara, att det gör er otroligt förutsägbara." Jag kunde hata hans sanningar så otroligt mycket ibland.
Btw älskar jag att Justin Pierre, sångaren i MCS, lider av ADHD, för det speglar sig i musiken, och jag tänker på..jag vet inte vad jag tänker på, bara det att det blir så laddat med allt möjligt, glädje och frustration och känslor överhuvudtaget, och allting bara exploderar.
Och ja, någon gång i mitt liv ska jag sluta tjata om samma saker sjuttio gånger.
[Feel like rain <3]
Lördag.
Så här; jag blev lite sysslolös, så jag bestämde mig för att söka fram lite snygga bilder på Adam Duritz, Counting crows sångare. Hittade några stycken, fast han har ju en tendens att se ut lite som en sexårig flicka i sitt hår som står åt alla håll. Så, plötsligt, bland alla Adam-bilder, dök det upp en betydligt snyggare bild, och även om objektet, en man i sina äldre tjugo eller yngre trettio, inte var det allra vackraste, hade fotografen fått bilden att se otroligt sofistikerad och lockande ut. Kanske var det hans snygga glasögon som fick mig att reagera. Nyfiken blev jag iaf, på varför denna kille kom upp på min sökning efter Adam Duritz, så jag klickade mig in på bilden ursprungshemsida. And there it was.
Killen på bilden var sångaren i Motion city soundtrack, och det var till deras officiella hemsida jag klickade mig fram till. Och hemsidan var så snygg, och sångaren var så...jag vet inte, iaf blev jag tvungen att lyssna på vad de gör för typ av musik, eftersom jag aldrig hört om dem förut. Så, jag lyssnade till Hold me down från hemsidan, och det resulterade i att jag har ett nytt favoritband för tillfället. Så. Nu vet ni. Och nu har jag fått reda på att killen på bilden heter Justin Pierre och fyller trettio år i år. Hans snygga glasögon är designade av ett företag som heter Kirk Originals. Sådana briller borde alla ha.
Så, min brorsas födelsedag då. Och ännu en lördag i mitt liv.
Mamma skulle ju iväg att rida imorse, så vi skulle inte kunna väcka Joakim med hemlighetsprassel i köket och falsksång, vilket var lite synd, för jag älskar den känslan. Både av att vara den som pysslar, och den som väntar på överraskningen. Nu blev ingen utsatt för något av det. Tur för mig att jag fyller år på en fredag.
Jag vaknade jättesent idag, och jag hatar det verkligen, särskilt när jag inte ens är utsövd när jag vaknar, det är jag aldrig. Jag hoppade över frukosten, och satte mig vid tv:n tillsammans med min lillasyster. Micke hade åkt för att köpa tårta, och Joakim satt uppe på sitt rum,, eller uppe vid datorena, jag vet inte säkert, och vem bryr sig egentligen.
Jag slösade bort ännu mer tid medans mamma gjorde lunch [jaa,, så sent var det jag steg upp :$], och Micke och mamma hade ett gräl om något jag aldrig uppfattade, så Micke gick ut till garaget och surade, och mamma hade migrän och allting verkade bli förstört, medan Emma var den enda som inte märkte någonting, och jag längtade tillbaka till den åldern, tre år skulle vara perfekt just nu.
Så åkte Micke iväg till Biltema, och jag hann bli riktigt arg på honom, för som mamma sa "Ibland känns det som jag uppfostrar fyra barn istället för tre", och syftade på Mickes relativt omogna beteende, och jag har en uppfattning att det är ett beteende han delar med många andra män, och den tanken skrämmer mig.
Det blev fika till slut, även om Poffe och Raggie called in sick, och Emma var otåligast av alla, och trodde nog att det var henne vi firade, för hon är en sådan, som tror att allting kretsar omkring henne, precis som en del tonåringar i huset tror, men det är nog ganska generellt för treåringar och tonåringar.
Och paketöppningen kunde börja, och vi sparade datorskärmen till sist, men han verkade inte så glad för den. Inte förrän mamma föreslog att han kunde ta in datorn till sitt rum och titta på film på den istället för på tv:n där ute, men det störde mig lite grann, för vi har både video och DVD till tv:n därute, och det är bara han som använder den, så.. Jag vill inte vara ett sånt där extremt I-landsbarn. Too bad, though it's too late.
Jag tror inte att jag kommer så mycket längre än så här idag, jag lyssnar mig sjuk på MCS, det var tydligen dem som gjort Everything's alright, så egentligen har jag tyckt om dem länge utan att veta om det, eftersom mitt nedladdningsprogram sa att det var + 44 som gjort den låten. Det hördes att det inte var dem, men nu börjar jag undra om det ens är dem som gjort Broken hearts eller den där andra låten som jag har glömt namnet på, jag tror jag måste gå ut och söka lite.
Fredag.
Okej, fredag igen.
Har inte känts som fredag. Jag vet inte varför dagarna aldrig känns rätt.
Jag har bara haft en lektion idag - mediekunskap, och jag gjorde ingenting, vilket mest berodde på att både Andrea och Lee var alldeles för trötta respektive hungriga. Kanske låter konstigt, men det är logiskt för mig.
Har alltså pratat med Lee för första gången in real life idag, och hon verkar otroligt konstig. Inte dåligt dåligt konstig, men jag vet inte heller om hon är bra konstig. Ni kanske känner typen, sådana där som har dejtat Håkan Hellströms basist och har en italiensk pappa som bor i Australien. Inget fel i det, självklart, jag bara.. Jag känner typen. [Lidingö.]
Förresten är Lee tjejen med de fina ögonen som jag såg första dagen, och jag har inte ändrat mig angående det.
Så, nu är jag hemma igen. Jag är faktiskt stolt över mig själv, eftersom jag överlevt två dagar på ett batteristreck på mp3:n, och istället för att lyssna på musik på tåget ägnat mig åt något nyttigare som att läsa. Iofs vet jag inte om en självmordsbok är det bästa när man är deprimerad, fast jag vet inte om A long way down är klassad som självmordsbok, de tar ju faktiskt inte livet av sig någon av dem, även om alla fyra skulle vilja^^
Jag har inte så mycket att skriva om idag, måste jag påstå. Jag har inte känt så mycket, inte tänkt så mycket, och det har inte hänt så mycket. Förutom att jag upptäckte att Tammy har ett otroligt gällt skratt, vilket är ganska pinsamt, när man går på T-centralen, där det dessutom ekar lite grann. Det var ju dessutom ingenting särskilt roligt hon skrattade åt. Jaja, världen är full av sådana folk man måste skämmas för. Haha,, men varför gör man det egentligen? Det ska jag verkligen sluta med.
Ringde till Julia från Andrea's mobil och lovade att ringa tillbaka runt fyra, men hennes mobil säger alltid till mig att abonnenten inte kan nås, och jag blir galen, jag hatar det. Jag skickade ett SMS istället, och hoppas att hon har fått det, annars blir det väldigt jobbigt, eftersom vi egentligen skulle träffas, men jag kan inte, då jag måste köpa något till min bror, som fyller år imorgon. Så, jag hoppas på att få träffa Julia, och kanske Anton, på söndag istället. Jag har inte pratat med dem på en vecka^^
Och, på tal om veckor, idag är det bara en vecka kvar tills Sarah kommer. Wiie :)
Har inte så mycket mer att delge, förutom att min bläckpenna lade av mitt i min inspirationsrusning, vilket var väldigt, väldigt irriterande. Jag hatar gratispennor. Jag ska köpa mig en riktig penna....
Lite fler låtar med Counting crows, Love and addiction är fortfarande favoriten, men jag ryser när jag hör Shallow days, jag fattar inte hur de lyckas så underbart med allting. Har även skivan från bandet som CC-sångaren Adam, och CC-bassisten, som jag glömt namnet på, tillhörde innan CC, The Himalayans, de är inte lika bra, inte ens nästan, mest för att musiken känns så rörig. Fast Ordinary Superman, och deras version av Round here, de var faktiskt de som gjorde den först. Ja,, jag har tänkt att bli Counting crows-fanatiker. Och jag har inte en enda fysisk skiva. Bra början.
Klockan är bara tio, och det känns som om det är jättesent, jag är jättetrött av ingen anledning alls. Förut att det är fredag, och förutom att trötthet är ett känt symptom.
Imorgon lördag, är det en andra inspark, skulle kunna kallas en vanlig fest som de äldre eleverna har fixat. Och nej, jag ska inte gå, fast Andie snackar mycket om det, om att hon är för rädd eller för nyfiken, och jag vet inte om hon ska gå eller inte. Och så här, jag tycker om Andrea, men jag tycker inte om att hon hela tiden söker sig till.. helheten. Alla gör det. Därför var det så skönt att träffa Lee idag ["Men de har ju inga krav på livet"], därför hade jag velat träffa Julia, och därför längtar jag till Sarah kommer. För att jag behöver sådana människor omkring mig. [Och det är väl därför jag är rädd att förlora kontakten med Pim, skulle jag anta.]
Imorgon fyller min kära bror sjutton år, och vi har köpt presenter till honom idag, och jag hoppas han blir nöjd.. Jag orkar inte koncentrera mig på den här texten längre. Jag borde skriva om regnet, men jag orkar inte, kan inte. Däremot kan jag skriva om månen, jag tänker alltid på Sarah när det blir fullmåne, det är väl något hon sa, något hon gjorde. Jag minns inte. Men jag älskar fullmånen. Inte för att man sover särskilt bra under sådana nätter, men den är vacker att se på, och det är väl det relevanta just nu. Förresten vet jag inte ens om det är fullmåne idag. Det ser så ut, men jag är dålig på att se sådant, måste jag påstå. Iaf, en ljuspunkt från en mörk himmel. Ett bra exempel att använda till någon bildlig jämförelse.
Nu ska jag försöka catch sleep och imorgon ska jag städa upp lite här.
Torsdag.
Antidrogdag.
Fick lite smått panik när Andie hörde av sig igår med beskedet att hon blivit för sjuk för att komma idag.
Då var det både bra och dåligt att vi hade tagit oss an ansvaret om Lilla monstret Anna. Bra för att hon gav mig ett skäl att gå till skolan, annars hade jag stannat hemma och fått frånvaro. Dåligt för att hon i stort sett gav mig en anledning att tvinga mig själv till skolan, när jag kunde ha fått vara hemma och vila upp mig lite utan att missa något.
Fast det var nog bra att jag gick, tror jag.
Filmen i Nacka gymnasiets aula var lite jobbig, eftersom jag tycker att det är lite ångestframkallande att folk måste dö hela tiden, men den var inte gråtjobbig, som en del andra tjejer verkade tycka.
Sedan var det bara att gå i regnet, tillbaka till våran egen skola. Åt lunch direkt, fick lite ångest eftersom jag var ensam om att äta, jag och mat är inte den bästa kombination, vilket jag inte vet anledningen till. Skönt att få sitta i kafeterian och äta, istället för att hänga med Tammy till McDonald's, dels för att jag lovat mig själv att aldrig mer gå dit, dels för att Tammy är lite.. märklig.. Eller,, hon är en sådan där som jag inte står ut med, en sån där som ska veta ALLT hela tiden, så där som fyraåringar är, ungefär. "Vad skriver du?" "Vad ska du göra nu?" "Vaddå, bor inte dina föräldrar tillsammans? Varför inte?"
Sedan, den första aktiviteten. Tomas. Helt underbar på att föreläsa, och en cool person, han var någon slags blandning av Peter Karlsson och Michael Nyqvist som Rolf i Tillsammans [två personer jag känner stark sympati för].
Andra aktiviteten var inte lika underhållande, men det var nog inte den vilsna polisens fel lika mycket som det var de dryga treornas fel. Man kan tröttna på fnittriga besserwisser-treor ganska fort, ska jag tala om. "Hallå, det är visst 18-års gräns på typ hälften av alla ställen på Stureplan!" Jag har ingen förståelse för folk som inte har vettigare saker för sig än att hålla reda på sådana saker. De har inte ens fyllt arton.
Det är torsdag idag, men det känns som något annat, något mycket tråkigare, typ tisdag. Det känns alltid som att det är tisdag, jag förstår inte varför, det är ganska jobbigt då man blir en aning förvirrad, även om det är lite bra också eftersom man kan överraska sig själv positivt. Imorgon har vi bara en lektion, och då kan jag spara min rikskupong^^
Igår var Idol i Falun, jag såg Giesela, och den där killen som sjöng på Hedens tvåhundraårsjubileum, och så Sarahs musiklärare, även om jag inte träffat honom personligen. Coolt :)
Har precis gjort klart mitt collage över Nynäshamn, det blev inte lika snyggt som jag ville, men jag har iaf en tanke bakom det, ifall det är så att vi ska prata om dem.
Så började jag läsa A long way down idag, Fallhöjd på engelska. Jag har haft en Nick Hornby-abstinens ett tag nu, har inte läst honom sedan mars, då jag läste Om en pojke för femte gången. Dock längtar jag inte längre efter Om en pojke, förutom då och då när jag kan bli sugen på att se filmen. Jag tror inte att jag ska läsa den så många fler gånger, då mer slitage riskerar leda till direkt ogillande. Vilket jag inte vill riskera. Så jag får börja slita på Fallhöjd istället, otroligt mysig bok det också, och det gladde mig en del när jag fick reda på att Andrea också läst en del Nick Hornby och faktiskt tycker om det. Det finns alltså folk som förstår och uppskattar ironi.
Ska väl ner och se Idol nu, kan inte hjälpa att jag roas av det..
Onsdag.
Jag försov mig i morse. Det gjorde ingenting, jag räknade ut att jag bara skulle missa tjugo minuter matte, så jag besparade mig själv paniken. Jag förstår inte hur jag ska klara av matematiken, jag kanske borde prata med Helena, min mattelärare, men hon..är så märklig, jag kan inte riktigt förmå mig.
På lunchen satte jag mig vid Sabina, Nora, Sophia och den nyvärvade gängmedlemen Anna, och allting kändes jättekonstigt. Det var liksom..fel. Jag tror att allting har med image att göra, och att det har blivit värre de senaste dagarna, kanske är det Annas fel (tänk vad det är skönt att ha någon att skylla på^^), kanske inte. Kanske är det mitt eget. Egentligen vet jag inte varför jag bryr mig, jag kan bara inte låta bli.
Sedan, engelska. Beskedet om att vi inte skulle vara i skolan, utan åka in till Medborgarplatsen för att promenera mellan valstugorna var befriande, det betydde låg koncentrationsnivå och att vi skulle sluta tidigare. Perfekt. Jag och Andie drog oss undan så fort vi kunde, efter att ha haft en argumentslös diskussion om röda och blå åsikter.
Vi gick Götgatan, förbi Slussen, ner i den vidriga tunneln, och igenom Gamla stan. Vi valde bort tunnelbanan, vilket jag på Riksdagshusbron skulle glädjas över, eftersom vi mötte en mobilpratande Shanti Roney. Okej, jag har bara sett honom i tre filmer eller så, men han är riktigt cool som Klasse. Jaa.. man behöver små ljusglimtar.
Träffade Jennie på tåget sedan, och jag hatar att hålla igång samtal, jag är riktigt värdelös på det, faktiskt, eftersom jag har så svårt att prata om saker som jag absolut inte är intresserad av egentligen.
Jag hade tänkt det som skönt att komma hem tidigt, men jag hade fel, och jag visste egentligen att jag skulle ha fel. Det enda som var lite bra var att det gav mig en chans att få vara ensam i det stora huset för en gångs skull, men det var inte länge, Joakim kom med tåget efter mig, tjugo minuter senare. Och det var väl efter det jag hade ett mentalt breakdown eller liknande. Inte så farligt som jag kanske får det att framstå, men det kändes så otroligt..lågt en stund där att jag trodde att jag skulle bli tvungen..jag vet inte vad jag tänkte eller trodde, men det kändes inte hoppfullt direkt. Dessutom ringer Micke någonstans på slutet av psykbrytet och ber mig komma ner och hjälpa till med maten. Jag hatar mat. Jag hade verkligen ingen aptit idag, men jag visste att jag var tvungen, jag skulle inte kunna ta några mackor senare på kvällen, eftersom vi bara har ostsnuttar [hatar väldigt använda ostar], gammal skinka, och ingen salami hemma. Men kaviar har vi, påpekade Micke. Oh, really. My lucky day then.
Förresten, enligt något horoskop i någon av Linneas tidningar, skulle det vara min lyckodag igår. Jag tror inte att det var det, om jag ska vara ärlig...
Andrea har inte svarat på mitt sms ännu, vilket känns lite jobbigt, även om det ännu är tidigt, eftersom jag då inte vet när och var jag ska vara imorgon. Fast på något sätt måste jag kunna ta mig till Nacka gymnasium. Vi har antidrogdag imorgon, jätteroligt [fast allting är bättre än fyra timmars arbetssätt och lärande], och eftersom vi inte har någon egen aula måste vi låna NG's, och jag hittar inte dit, inte Andie heller, så det ska bli väldigt spännande. Jag minns inte ens vilka aktiviteter vi valde. Det blir säkert jätteintressant iaf.
Jag önskar att det fanns en stig eller väg här i närheten som man kunde följa utan att riskera att bli sedd från en massa hus och stugor. Visserligen skulle jag kunna gå in i Fårskogen, där jag och Malin tassade runt förut, men jag orkar inte gå vilse eller så. Jag orkar ingenting.
Tisdag.
Jag orkar egentligen inte skriva här, men jag gör det ändå, av en eller annan anledning.
Jag har till och med glömt vilken dag det är. Det har känts som fredag halva dagen, men jag fick lov att göra mig själv besviken. Det är bara tisdag. Och imorgon har vi matte, och jag kommer inte att klara av det. Det har gått så dåligt de andra dagarna. På något sätt är det alltid mattelektionerna som allt.. lossnar på. Jag tror att det har med att göra att det är väldigt enskilt och att man måste tänka, och mina tankar liksom...slinter och hamnar någon annanstans.
Det är lite jobbigt att jag känner.. Julia är ju den jag träffar mest och vi pratar om exakt allting, allvarligt som flummigt, när jag var hemma hos henne pratade vi om faderrelationer tex, men egentligen är hon en usel lyssnare. Inte dålig på att lyssna på argument, men det är inte det jag vill framföra i det här fallet, men jag tror inte att hon skulle..ta till sig något. Kan hända att jag underskattar henne, men det krävs nog ett tillfälle som i torsdags för att jag ska våga säga något av det som rör sig inuti mig. Tur för mig att det börjar bli höst.
Jag längtar iallafall till på fredag när vi ska ut på stan och bara..planera lite, handla lite, fika lite. Jag tror att det är sådant jag behöver. Men, jag har varit naiv förut, och jag ska sluta ta ut allting på förhand.
Jag skulle vilja prata med mamma ikväll, och kanske be Erica om en tjänst. Be någon om en tjänst, Erica var den bästa jag kunde komma på just nu. Om relationen med Andrea hade varit lite djupare [det ska vi kanske ändra på..] skulle hon varit perfekt, det var så skönt att sitta i trappan på NK och bara prata.
Nej, jag klarar inte av de här tomma, ensamma dagarna längre. Jag hatar dem.
Söndag.
Så, hon och Anton var över hit, vi stekte pannkakor och Anton flirtade in sig hos Emma genom att glida fram genom köket på hennes Bobbycar. Så tittade vi Varulvskaninens förbannelse, och Anton känslan satte sig på sin vanliga plats, och jag försökte svälja den, men det gick inte. Inte förrän han lugnade ner sig [inte för att han var direkt bråkig innan], efter att vi tittat på Kejsarens nya stil och Saladsfingers och vi pratade lite om Kicki och teatrar och folk och om att göra om i mitt rum och lite andra saker, försvann känslan helt av sig själv. De åt upp alla mina mintpastiller och de får mig alltid en liten bit längre än var jag befinner innan. Jag älskar det. På fredag ska vi nog träffas för att shoppa lite höstkläder, och kanske kanske att vi gör något på nästa söndag också. Vi kanske ska dra iväg med Jennie på något äventyr, vad vet jag..^^ Synd bara att brorsan fyller år på en lördag och inte en söndag, annars hade vi nog faktiskt gjort något förbjudet på fredag...
Jag har ingen aning om när jag börjar på måndag, men jag tror att jag har sovmorgon, vilket betyder att jag inte kommer att ta sju-tåget, vilket är lite synd. Iaf, vi har matte [jaa,, det är helt sant] som första lektion, och jag hatar det verkligen, särskilt som jag lyckades skolka första riktiga mattelektionen, som jag tror var i onsdags eller torsdags eller så, jag minns inte. Jättebra. Fast, det är bra att jag får träffa Andrea, för det får jag ju inte sedan på eftermiddagen, då ska vi vara i grupperna och jag får istället umgås med Sabina, Nora och Sophia, som inte heller är så hemskt iofs, och jag vet inte vilket karaktärsämne vi ska ha. Jag tror att jag vill ha film, det verkar ganska stimulerande.
Jag orkar inte fördjupa mig i den här texten ikväll, jag tror att jag ska gå och lägga mig snart. Det har för övrigt blivit väldigt varmt här inne efter att tre personer har slåtts om syret i flera timmar^^
Så läste jag igenom Två veckor i april och insåg hur otroligt tråkig den är egentligen. Synd.
Lördag.
Pappa reser idag. Jag har ingen aning om när jag träffar honom nästa gång. Kanske till höstlovet, kanske till jul. Kanske inte. Vi får se, säger han. Det är inte mycket jag kan göra åt det.
Som vanligt mår jag obra, så där trött och jobbig. Jag är alltid så här, jag måste verkligen göra något åt det snart, för jag orkar inte leva så här länge till. Just nu skulle jag kunna göra tusen andra saker än att sitta här. Titta på film med Johan, Daniel och Joakim till exempel. Eller ringa Julia, som jag faktiskt har lovat, om vad vi ska göra imorgon. Men jag orkar inte. Så det blir att jag sitter här, vilket kommer att leda till att jag slösar bort hela mitt liv, sitter framför datorn och blir så där fet och mysig så att jag måste lyftas ut genoom fönstret med lyftkran eller nåt. I see the light.
Jag orkar inte ens lyssna på musik. Det är bara en låt jag står ut med just nu, Superman [FfF], som jag spelar om och om och om.
Min bror fyller år om en vecka, och jag vet inte vad jag ska köpa eller för vilka pengar, och på liknande sätt förvandlas allt som skulle kunna vara något trevligt, till stress- och orosmoment i min vardag. Jag tror att jag ska skriva ett brev till Peter någon dag, som han bad mig om, som jag sa att jag skulle göra, som en bekräftelse på överlevnad. Bara det att jag vet inte vad jag ska skriva. Helst något kort och sammanfattande fast samtidigt personligt. Jag kanske får jobba på det.
Det känns inte om att det är lördag idag [jag tror att det känns som söndag], det kändes inte som fredag igår, jag håller inte i sär dagarna, eller känslorna, eller tankarna. Jag känner mig som en enda stor röra, och jag vet inte alls var jag ska börja att ta tag i det, i vilken ände.
Jag tror att jag ringer Julia nu, och hoppas på att det löser åtminstone någonting.
[Abonenten du söker kan inte nås för tillfället. Var god att försök igen.]
I do hate this--
Fredag (!)
Började med att jag träffade Andrea, Sebastian och Lilla Anna på busshållplatsen, och vi fyra gjorde sedan sällskap hela de fem kilometerna runt Gula slingan i Älta. Anna åkte sedan hem före oss andra, eftersom hon inte hade mat med sig, men att sitta och fika på gräsmattan i solsken var bara mysigt, och gav mig en chans att prata lite med Sebastian för första gången, och han verkar rätt intressant, måste jag påstå. Han liknar faktiskt en ung Michael Jackson och är lite så där fulsöt. Och djurrättsaktivist :)
Sedan åkte vi in till stan, jag skippade att åka med ett-tåget för att istället äta glass med Andrea och Sebbe på Sveavägen, men sedan fick Andie bråttom hem [don't ask me why] och Sebbe gick åt andra hållet och jag ville verkligen verkligen inte åka hem och slösa bort min dag, jag orkade inte det, jag hatar den där känslan av att bara..fördriva tiden. Så jag chansade och ringde till Julia som tur var befann sig i Sthlm, och skulle åka hem med nästa tåg, och hon gav mig erbjudandet att följa med henne hem till Torö, och jag tackade ja, det var nog det bästa som kunde hända.
Först tyckte jag att det var lite jobbigt, för Julia var så himla trött när jag träffade henne på tåget, och när hon blir trött blir hon, till skillnad från mig, helt flummig och speedad, och jag orkade inte med det idag. Men det bästa, och det sämsta, med Julia är att hon ändrar humör jättesnabbt. Så, väl hemma hos henne, nedsjunken i en soffa med sju andra mycket viktigare saker att göra, vände tröttheten till allvar och vi hade en av de där diskussionerna som fick mig att vilja umgås med henne från första början. Jag älskar det.
Och sedan kom jag hem mitt i fredagsmyset här hemma, så det kändes som om jag hunnit med mycket saker idag, och det är inte ofta det känns så. På söndag ska Anton vara clown på Gröna lund på Clownnäsans dag, och jag kanske ska följa med Julia dit. Bara att det kostar 60 spänn i inträde, det suger, jag hatar inträde. Vi får se. Nästa söndag tänkte vi iaf göra ett nytt försök med att se film, om Anton kan, annars kanske jag och Julia samlas för att planera lite, det behöver vi verkligen, vi har inte gjort något på jättelänge och det börjar klia i fingrarna^^
Imorgon lördag är det nollning för ettorna, jag tänker definitivt inte gå dit, dels för att jag absolut inte vill, och dels för att jag inte kan eftersom jag åker till Norrköping, och jag vet inte varför, men det kändes skönt att ha en giltig anledning till frånvaro. Andrea var jättenyfiken på det där, vilket skrämmer mig, men det som känns värst är att hon ska dit med Cicci [jag ska börja uttala det Kicki], för Cicci ska ju fixa drickan^^ Sebbe skulle också dit, och Anna skulle försöka övertala sina föräldrar. Pinsamt att det är just sådana saker som lockar dem, och inget annat lite mer relevant. Men iofs,, Anton är på sin nollning just nu, och Julia skulle åka dit för att se hur det var med honom, jag hoppas hon hittar fram.
Det är så skönt att det är fredag, jag vill bara sova. Jag är jättetrött, hela dagarna igenom, skoldag eller inte, jag börjar fundera på om jag är sjuk. Jag känner mig aldrig pigg, det är jättejobbigt, fast det kanske är normalt, vad vet jag. Jag måste ändå uppsöka läkare för det här med nacken, jävla skit, som jag fortfarande inte berättat för någon utom Pim [och mamma, men hon räknas inte], och det känns som om.. jag borde. Fast jag vet inte. Strunt samma.
