I'm talking to the ceiling

Idag:
fredag.
Frisk, hyfsat i alla fall.
Regn.
Valerie.
Lågmäldhet.

Det känns som en bra dag att börja mitt nya liv på.

Jag tror inte att jag ska dö längre, förresten,
sa jag det?
Nu ska jag titta på mer alien-film.

Det är inte ofta jag får lust att säga att jag älskar Robert Rodriguez.
Men varje gång efter att jag har sett The Faculty så måste jag säga det,
och det har jag gjort nu,
Jag älskar Robert Rodriguez.
Jag tror att The Faculty är ungefär det mest flummiga man kan hitta,
det är en film som man antingen kan hata eller älska, inget mitt emellan,
och jag älskar den,
trots att den är så starkt förknippad med mellanstadiet,
trots att den inleds med The Offsprings' låt The kids aren't all right.
Av alla filmer jag har sett i mitt liv,
så måste ändå scenen när Elijah Wood sitter hemma hos Josh Hartnet och knarkar hemmagjort heroin av koffeintabletter, hamna på min top 10. Jag ska fila mer på den listan.
Man blir ganska sugen på att testa droger när man ser den här filmen,
men med tanke på mitt fysiska tillstånd tidigare den här veckan,
så vill jag inte riskera några biverkningar,
jag vill bara må bättre.
Imorgon kanske jag tar mig hemifrån,
även om mamma säger att jag antagligen kommer må dåligt några dagar till.

Nu har jag inte skrivit på ett tag,
det är dumt,
men jag har inte orkat,
jag har nämligen varit sjuk, och det har varit allmänt synd om mig.
Det känns lite lindrigare nu,
jag kan till och med sitta upp utan att få jätteyrsel, jag ser det som ett enormt framsteg.
Idag har varit en hyfsad dag,
jag har legat hemma och tittat på en massa filmer jag har sett tusen gånger förut,
typ Sleepy hollow,
och min favoritfilm Adams äpplen,
och sedan Seven, som jag bara sett delvis tidigare.
Ätit mer frukt på en dag än vad jag vanligtvis äter på ett år,
vilket nog säger mer om hur lite frukt jag äter på ett år.
I alla fall, imorgon vill jag vara på benen igen, men jag tvivlar på det faktiskt.
Anton säger att jag borde äta massor av vitamintabletter, det hade min pappa också sagt,
vad är det med män egentligen och deras tro på vitaminer? Jag vet inte.
Eftersom jag varit hemma de två senaste dagarna så har jag inte så mycket att berätta,
okej att min födelsedag har kommit och gått, men det hände ingenting igår, jag mådde bara dåligt och låg hemma och tittade på Kenny Starfighter som vanligt, tvingade i mig lite tårta för principernas skull.
Jag måste sluta titta på House. Jag har romantiserat det här med att vara sjuk väldigt mycket,
det är åt helvete jättejobbigt,
jag vill aldrig mer vara sjuk,
det spelar ingen roll att man får stanna hemma och titta på danska komedier,
det är inte värt det.
Det är lite mer allvar i Cityakuten, tror jag.
Det som är jobbigast med sjukdomen är att jag är sugen på en massa maträtter hela tiden,
guacamole och hamburgare och baguetter och allt möjligt konstigt,
men jag vet att om jag äter så kommer jag bara må sämre, min kropp kan inte riktigt deala med matsmältningen just nu, bara om det gäller apelsiner, mandariner eller äpplen.
Jag fick en David Bowie-biografi av Joakim i present,
jag har suttit och bläddrat lite i den,
och varje gång så blir jag deprimerad över att jag inte är gift med David Bowie.
Han är både snygg och intressant och cool och hur bra som helst på att skriva.
Det finns alldeles för lite David i mitt liv.
Nu ska jag läsa en bok, gå igenom Anders kompis filmlista samt vänta på att Anton ringer.

Jag fyller faktiskt år idag, så jag snor en lista från My.

One three hill eller O.C: Inget!
Ute- eller hemmakväll: Hemmakvällar.
sex eller mys: Mys
Salt eller sött: Båda?
lyx eller budget: Budget, tror jag
sommar eller vinter: Vinter
När är du Född: Idag för sjutton år sen
Vad har du på dig en ledig dag hemma: Ganska mycket lika som jag har på mig olediga dagar. Gillar inte 'myskläder'
Favoritresturang: Ingen speciell, besöker inte restauranger så ofta
Favoritfilm: Massor! Royal Tenenbaums och Adams äpplen
Födelseort: Falun
Smeknamn: Jag hatar smeknamn. Så vida de inte är väldigt personliga.
Favoritfärg: Orange
Drömtjej:  Valerie och Regina Spektor
Har du varit kär: Ja, se ovan
Favoritlåt: Dancing queen - Laakso
Maträtt: Vet inte riktigt...
Tycker inte om: Trappor. Trafik. Folkmängder. Jag kan fortsätta länge.
Senaste sjukhusvistelse: Jag var hos läkaren igår, men jag har aldrig legat på sjukhus
Favoritdricka: Fläderdricka
Vilken färg på väggarna i ditt sovrum: Typ vita..
Vad gör du när du är uttråkad: Stirrar in i väggen och lyssnar på musik, möjligtvis ringer till Anton..
Missbruk: Lypsyl, mobilen, Laakso...
Vän som bor längst från dig: Sarah gissar jag på
Vad retar du dig mest på: Jag retar mig på det mesta
Läggdags: När jag är trött? Inte allt för sent
Husdjur: Mio <3
Skostorlek: 39 för det mesta
Syskon: Ja
Om du var tvungen att skänka bort 25 000 till välgörenhet vem skulle få dina pengar: Är inte så insatt i välgörenhetsorganisationer. (Långt ord!)
Vilket är det vackraste ordet: Det vågar inte jag skriva
Är du Internetberoende: Ganska
Gillar du snö: Ja!
När köpte du något åt dig själv sist: Igår. Massor av saker.
Vilken är din bästa egenskap: Det får man nog fråga någon mer objektiv människa om
Vilken film såg du på bio senast: Jag tror att det var Spider-man 3, men jag minns inte
Favoritgodis: Choklad
Studier eller jobb: Praktik? Blir snart studier.
Bästa kompis: Nej

Idag skippade jag biblioteket för att åka till läkaren,
bara för att få känna mig lugn.
Jag känner mig ganska lugn.
Läkaren hette Carl
och var
som tur var
inte särskilt empatisk
sa bara rätt saker
Det är ingen fara
och
De kommer försvinna spontant.
Jag har skrivit Dancing queen med svarta bokstäver på min vänstra arm,
mest för att jag är högerhänt,
men vi kan säga
att det också är för att väga upp lite
mot allt som har hänt på min högersida de senaste dagarna.
Så även om jag inte kan spela låten
oavbrutet
på tågresan i eftermiddag,
så sitter
Micke Markus David Lars
ändå på min arm.
Jag tycker om att göra radbrytning hela tiden, för då känner man sig lite som Daniel, och Daniel kan rädda mitt liv hur som helst när som helst från vad som helst. Det är mer än vad jag kan skryta med.
Idag ska jag köpa neongult nagellack
och Miss you I'm pregnant
och refillkort
och en tändare.
Idag fick jag tillbaka mina filmer från Julia förresten, det är bra, för jag har saknat Kaj och Vilma.
Egentligen skulle jag skrivit om något helt annat.

"Vänner och allmänt togetherness är djupt överskattat
och utnyttjas mest av människor som trivs dåligt med sig själva."

Det går inte att hålla fast vid gamla principer och samtidigt tycka precis tvärtom.
Man får välja sida på något sätt, men jag vet inte hur jag ska klara av det,
jag kan inte riktigt leva med att släppa på mina principer, jag måste ha dem för att veta vad jag får göra och vad som inte passar sig.
Det är som de här reklamaffischerna som sitter uppe överallt i stan,
"gå in på okejsex.nu och se var gränserna går".
Vems gränser?
Jag sätter mina egna gränser, och följer dem slaviskt, även efter att jag har insett att de är helt förlegade,
jag kan liksom inte ge mig själv fel. Too proud. Eller egentligen kanske det inte handlar om stolthet, det är nog mer att jag är rädd för misstag, har alltid varit, det hänger nog kvar sedan jag var liten, jag trodde att jag behövde vara perfekt hela tiden, det är jobbigt att gå omkring och tro det.
Okej, mina misantropiska principer behöver slipas till lite. Jag ser på mycket House och låtsas att jag är precis som honom, samtidigt som jag träffar vänner hela tiden och dessutom klarar av ett socialt 'jobb'.
Jag vet inte varför jag håller hårt vid det där att inte vara social. Jag är inte särskilt social, men jag är inte direkt motsatsen heller, jag antar att jag är relativt normal egentligen, på den punkten och säkert på de flesta punkter, och principer säger att jag borde fly från konceptet normal, men jag orkar inte göra det längre.
Det jag egentligen tänkte berätta om är vänskap. Ordet i sig skär sig i min mun, skär sig när jag ska skriva ner det. Jag får upp klipp ur en massa färgglada Disney-filmer House tror inte på moral och etik. Jag vill vara som House. Jag är inte som House. Det är synd.
Vänskap är ett hemskt ord, men jag får använda det iallafall, för det är det jag ska skriva om.
Jag menar så här: det är underbart att kunna dricka fyra flaskor hallonsoda tillsammans med någon, eller smsa Kenny Starfighter-citat tills man gått igenom hela manuset och glömt bort allt jobbigt, eller beklaga sig för när man hamnar med skrikande ungar på t-centralen eller ringa när man tittar på Bingolotto eller vad som helst, men är det ett behov?
Skulle jag dö utan Kenny-citat? Antagligen inte, men jag skulle må mycket sämre. Var går gränsen för behov?
Jag behöver definitivt att Julia följer med och hjälper mig imorgon, även om jag inte skulle dö utan det, så tror jag att jag skulle göra det, och det är ju ungefär samma sak. Och när hon ringde mig och frågade om hon kunde hjälpa till på något sätt så kände jag mig som en karaktär ur typ en ungdomsfilm, helst en sådan där klyschig amerikansk där alla är snälla mot varandra och allt går bra. Så där som verkligheten aldrig är.
Jag hatar att ha fel.
Jag har haft fel i hela mitt liv.
Det känns svårt att erkänna för mig själv.
Dock radar bevisen upp sig. Inte för att jag någonsin vikt mig för simpla bevis, men på något sätt skulle det kännas skönt att ha fel den här gången, så jag välkomnar nog bevisen nu.
Snart kommer jag flumma ur fullständigt, så jag slutar nu och går och lägger mig istället. Imorgon har jag mycket att stå i.

Det står still på biblioteket och egentligen vill jag åka hem igen,
sova vidare.
Eller så kanske jag ska försöka få igång ett samtal med Anders, det känns som länge sedan.
Idag är det iallfall fredag, vilket är ett faktum som gör mig glad.
Det har varit en jobbig vecka, den ska få avrundas med en bra helg.
Med lite hjälp ska jag se till att det blir en bra helg.
Idag har Västerbron spelats i min hjärna hela dagen, jag tror jag har en ny besatthet: Laakso.
Det kanske flera av er redan listat ut. Så imorgon ska jag och Anton åka och köpa Laakso-skivor, för det har han lovat, och sen kommer jag vara fattig, tur att man fyller. Farmor har lovat (nästan lovat) att hon ska åka ner och typ gå på teater med mig, som någon form av födelsedagspresent, men jag vet inte om det blir av. Kanske. Nästa helg känns ganska uppbokad, dock, och det känns bra, jag tycker om planer.
Helgen efter ska jag till Sarah, vilket känns hur bra som helst, samtidigt som det känns jättejobbigt, för själva resans skull. Jag har fortfarande inte biktat mig för någon om den där mardrömsresan som ägde rum för typ ett år sedan, som jag fortfarande inte hämtat mig ifrån, och kanske aldrig gör, kanske borde jag det, jag vet inte.
Och egentligen så skriver jag det här bara för att få tiden att gå, det är inte särskilt spännande, men det händer absolut ingenting på biblioteket, och jag kan inte ens få min dagliga sockerchock, för kaffeautomaten är ur funktion. Fuck.
Men nu ska jag sluta och försöka prata med Anders istället.

Jag har inte förstått tidigare vad som gör mig glad.
Eller, jag har inte tagit hänsyn till vad som gör mig glad.
Det har inte känts relevant.
Vänner gör mig glad.
Det är en hemsk sanning.
"Don't give up, cause you have friends"
sjunger ju Kate Bush, hatar jag att Kate Bush sjunger,
för att jag är så totalt livrädd för beroenden.
Men Anton gjorde mig glad senast,
Julia, Andie, Marcus och Sarah innan dess,
och någonstans mellan alla de här samtalen slog det mig hur mycket tid man egentligen ägnar åt andra människor, och inte ens hälften är till folk man gillar.
På jobbet till exempel, så vill jag bara vara med Anders, för han är underbar att prata med,
men hela tiden måste jag ta hand om en massa låntagare, och det finns inte särskilt många sådana som jag egentligen tycker om, förutom att Raymond kom förbi idag, och han är trevlig.
När man går i skolan är det ju ännu värre.
Klasskamrater och Grupparbeten är två ord som man helst tar avstånd från, eller två förekomster kanske.
Egentligen är det sjukt hur mycket människor man måste sammanstråla med varje dag.
Ta bara en sådan enkel sak som att jag hämtar lillasyster från dagis ibland. Då måste man både prata med förskolelärarna, och grannar som råkar vara där samtidigt, och folk som man inte känner som säger hej av ren artighet, och tvingar mig till att svara.
Jag står i kö på Konsum och kassörskan vill vara trevlig, och jag är inte alls mottaglig för trevlighet, och får dåligt samvete för att jag snäser av henne.
Hur ofta orkar man vara trevlig egentligen?
Vänner kräver inte att man ska vara trevlig.
Eller, en del kanske gör det, men jag kan inte ha relationer med sådana människor, för de skulle hata mig, för jag är aldrig trevlig. Och försöker jag vara trevlig när jag inte känner mig trevlig, blir det hela bara ett uselt skådespeleri.
Okej, det händer att jag är på bra humör och orkar möta folk på ett trevligt sätt, men då vill jag först och främst att folk ska ha förtjänat det. Fräser någon åt mig, blir jag kort tillbaka, då får de skylla sig själva, även om de antagligen skulle behöva precis motsatt behandling, lite som den där broderade tavlan som hängde hemma hos Sarah förut:
Älska mig mest
när jag förtjänar det minst
för då behöver jag det bäst.
Att vara trevlig och snäll och artig är en svår balansgång egentligen. Hur klarar andra människor av det?
Mitt beteende kanske har med puberteten att göra.
Det skulle inte förvåna mig.

Nähä,
det gick inte att berätta för mamma.
Vad ska jag säga egentligen?
Hon skulle bara tycka att jag var dum i huvudet,
och så skulle hon förbanna sig själv för att hon fick en sån strulig dotter.
Så nu sitter jag på mitt rum och lyssnar på Laakso's Dancing queen, vilket jag vill göra i resten av mitt liv,
fan vad jag älskar Laakso. I alla fall just nu. Några dagar till. Sedan är det väl sönderspelat, det som allt annat.
Jag tänkte att jag kanske skulle sätta mig och skriva lite, koppla av lite, träffa folk jag gillar, för de är precis som jag vill ha dem eftersom det är jag som har skapat dem.

OH YEAH I HATE THIS BRIDGE,
I HATE TO WALK ON IT.
I HATE THE BRIDGE
AND THE THINGS IT MAKES ME THINK OF.
Jag vill bara skrika med i Västerbron så högt det bara går.

Egentligen tänkte jag skriva brev idag, men jag känner mig inte på humör,
men jag tänker iallafall skicka tillbaka talongen från skolan,
jag kom nämligen in på skolan igår,
och sedan posta skatteverket-papperen.
De här dagarna ska vara ta-tag-i-mig-själv-dagar.
Torsdagen ska förresten innehålla både romantik och en massa positiva saker,
det säger mitt horoskop. Jag önskar att jag hade något att förlita mig på.

I am a waste of time,
if you ask me, if you ask me
<33

Jag har fuskat lite idag.
Fortfarande känner jag mig bortkopplad efter gårdagen, en katastrofdag,
så jag bestämde mig för att ta det lite lugnt.
Jag började med att åka till sjukhuset för att ta blodprover, för nu vill jag bara veta vad som är fel på mig,
för något är det, rent fysiskt hoppas jag.
Sedan har jag ställt upp lite böcker, innan jag tog en och en halv timmes lunch och fikade med Julia, gjorde slut på sextio spänn. Nu är det bara en timme kvar tills jag ska åka hem, och när mamma kommer hem måste jag prata med henne om alla dumma saker jag gjorde igår. Jag är så jävla patetisk.
Sen vill jag bara hoppa över torsdagen,
för att det ska bli fredag snabbare, och jag och Julia ska födelsedagskalas för mig, och på lördagen åker jag till Anton för ytterligare ett kalas. Mysigt!
Jag är så nervös för vad mamma ska säga,
jag saknar Sarah, men det är flera veckor kvar tills jag får träffa henne.
Två.
Jag kanske ska hem och jobba idag så att jag kan få mina pengar innan jul,
jag ska nog köpa böcker till alla jag känner, för alla behöver böcker.
Sedan ska jag nog åka till The english shop och köpa Alice in Wonderland-volymsamlingen. Mysigt!
Nu ska jag gå och göra någon nytta, tror jag.

Västerbron,
I hate walking on you,
it's six in the morning,
you make me think of falling.

I really fucking love it.

Jag trodde att jag gjorde helt fel igår,
när Anton undrade om det var okej att han kom över,
och jag sa ja,
jag trodde inte att jag skulle orka ha besök,
men jag är glad att jag kom på det för sent,
för det var inte alls särskilt jobbigt,
bara väldigt mysigt, vi tittade på True Romance
och satt i min säng och pratade på ett sätt vi inte brukar göra.

- Jag skulle tycka det vore jättemärkligt att åka till Gotland med dig
- Varför, vi har väl träffats flera dagar utan problem
- Utan film? Det skulle aldrig gå

Imorgon åker vi till Visby och det känns så jävla bra, och mamma sa bara
"Jaja"
jag hade förväntat mig värre.

Annika Norlin's Säkert! har gjort en demolåt som heter Faller isär som finns att ladda ner i hennes blogg.

"Det är inte lätt att vara jag
och veta att du är med mig
för att jag inte är svår."

Jag undrar om inte min och Antons relation är så egentligen.
Jag har bara inte velat inse det tidigare.
Nu har jag övergått till Tell all your friends igen. Det känns säkrare. Inga överraskningar.

Never thought that I would be struck by jealousy,
but now I am and it's black and it's killing me

Jag och Julia har lyssnat på Laakso hela dagen <33

Julia och jag har gjort något underbart knäppt.

- Vi åker till Gotland!
- När då?
- Måndag? Tisdag?

Det var så enkelt. En minut och allting var bestämt. Ingen är inblandad, ingen vet något, vad våra föräldrar ska säga vet vi inte, och jag får ta av pengarna jag fick av farmor som jag skulle ha till något helt annat. Egentligen.
Vi gör sådant här alldeles för sällan.
På tisdag åker vi till Visby och skriver klar boken och kommer hem på fredag kväll och vi ska bara lyssna på Laakso och sitta på Uffes och fika hela tiden.
Livet känns bra.
Synd bara att det finns söndagar. Jag hatar söndagar.

Hemma hos Anton.
Det är något med att komma hit,
till toast och varm choklad,
till stearinljus och till något slags...
lugn.
Det blir genast lättare att andas.
På vägen från Karlbergs station och hit, tar kanske en kvart att gå,
blev en enorm rädsla utlöst av ingenting,
och jag trodde verkligen, med övertygelse, att jag skulle råka ut för något.
Det gjorde jag inte.
Jag slog in portkoden och tryckte in ringklockan hårt, och mindes första gången jag kom hit, när Julia och Caroline var med, och vi satt i köket och lyssnade på min nyinköpta Have you fed the fish-skiva.
Mer än så minns jag inte.
Mer än så behöver jag inte minnas.
Det var länge sedan, och mycket har hänt sedan dess, men ibland kan jag fortfarande tycka att det är märkligt, att jag och Anton träffas (den senaste veckan extremt mycket), som om jag inte riktigt är värd det, på det sätt att jag i princip har stulit vänskapen rakt av.
Eller kanske mer laddat ner den.
Anton är en delad fil. Antipiratbyrån är mig på spåren.
Min rädsla kanske var befogad.

Jag har skrivit mitt namn i min hud.
Och Anton räddar mitt liv som vanligt.
Imorgon ska jag på intervju på skolan,
men så långt orkar jag inte tänka.

This is me with the words on the tip of my tongue
And my eye through the scope
down the barrel of a gun.
Remind me not to ever act this way again.
This is you trying hard to
make sure that you're seen
With a girl on your arm
and your heart on your sleeve.
Remind me not to ever think of you again.

Ni har inget val. Ni måste läsa.
Jag hatar mitt Tell all your friends-beroende.

Det här som jag håller på att skriva om kvällarna, har egentligen en mycket sträng censur,
så egentligen är det extremt utanför logikens regler att publicera det någonstans dit alla har tillträde,
men jag kände att jag måste.

"
I spegeln går tiden baklänges.
Jag står i badrummet efter en svidande dusch,
jag står utan kläder och stirrar in i glaset som spolar tillbaka tiden,
upprepar mitt förflutna.
Orden jag så länge försökt säga trängs i lungorna och hindrar mig från andningen.
Min likgiltighet släpper och låter in Ideal, han har sällskap den här gången,
som presenterar sig som Skam,
de kommer alldeles nära och jag hinner inte ens bli rädd.
"
Ungefär exakt så känner jag mig.
Fan fan fan att Anton inte kan svara för att han är på träning.
Jag hatar hatar hatar hans jävla förbannade skitträning

Jag vet inte hur
"Jag ska bara in till stan och ta en kaffe med Anton"
blev till
"Ska vi vara hos dig och titta på film hela natten?"
men så blev det i alla fall,
vi satt uppe ganska sent och tittade på skräckklassikern The Thing,
mysig film, men se hellre Alien.
Därför kom jag en och en halv timme för sent till jobbet idag, men Anton missade tre lektioner,
så han var aningen värre än mig. Beaten.
Idag ska jag fika med Julia, det känns som att det var länge sedan jag pratade med henne,
massor av sms visserligen, men några dagar sedan vi pratade med varandra,
det känns märkligt.
Jag har pass med Anders, men jag orkar inte starta ett samtal,
han sitter ändå och läser sporten på nätet,
jag ska inte störa, han är ändå inte den jag vill att han ska vara.
Det är en fin dag, men jag känner mig nere.
Kanske är jag bara trött.

You always come close but this never comes easy.

Någon borde vara här och tala mig tillrätta.

Jag vet inte var jag ska börja.
Den här dagen har varit så lång, och ändå har jag inte varit uppe så länge.
1. Det måste vara något allvarligt fel på mig
2. DET ÄR TRE DECIMETER SNÖ UTE
Jag skrev punkt två i versaler så att den inte skulle kännas underprioriterad.

Angående punkt 1:
Jag vaknade vanlig tid i morse, kände en tyngd i huvudet, vända mig om, tänkte att det kan inte göra någonting om jag kommer en timme för sent. Jag märkte också av ett konstigt ljus inne i rummet, jag såg ut genom fönstret. Voila. Tre decimeter snö och det snöade fortfarande. Det jobbiga är att det inte...kändes. Inget lyckorus. Jag somnade om.
Jag minns inte när jag vaknade nästa gång, jag vet bara att radion slogs av och plötsligt var det strömavbrott, men jag hade iallafall mobilklockan, och den berättade för mig, att vid den tidpunkt jag gick upp var klockan ungefär halv tre på eftermiddagen. Jag räknar inte det som normalt beteende, jag hatar att det måste vara något fel på mig.
Vad är det för fel på att vara normal? Egentligen?

Angående punkt 2:
Jag har redan nämnt det.
Okej, så här: Jag älskar snö.
Den extremt djupa snön utanför är helt underbart vacker.
I knew it, but I couldn't feel it, som Will säger.
Jag såg att det var vackert, men det kändes inte. Jag minns i vintras när den första riktiga snön kom (det var betydligt senare, i Januari, jag tror mindre och mindre på växthuseffekten), jag minns min känsla då, hur upprymd jag blev, hur glad jag var.
Jag vill känna så igen, men finner mig oförmögen.
Det går inte.
Snön ställde till det som fan.
1. Trafikkaos. Förstås. Jag är så otroligt glad att jag stannade hemma idag.
2. Strömavbrott.
Det var okej först, snön gjorde det ganska ljust, jag satte mig i vardagsrummet med en bok, släppte in så mycket ljus genom fönstren som möjligt, men alla vet att det blir mörkt fort den här tiden på året, så till slut fick jag sitta med ett stearinljus i ena handen och boken i den andra.
Sen fick jag gå och hämta Emma, första gången på hela dagen jag var ute i snön, knappt att mina jättehöga gummistövlar kunde hålla snön ute. Sen satt vi och tittade på Shrek och gjorde julkort och jag lagade mat, vilket inte förekommer så ofta.
Emma somnade i soffan och jag tittade på House (strömmen kom tillbaka vid fyratiden för de som tycker att min berättelse blev ologisk) och klockan blev mycket jag var fortfarande ensam hemma och mamma ringde och sa att det stod runt 50 långtradare och blockerade vägen.

Så nu sitter jag här och lyssnar på en gammal Takin back Sunday-skiva, och skulle gråtit, om jag inte ringt till Anton, för jag gråter alltid när jag lyssnar på Tell all your friends. Jag hatar det.
Vi är inte bättre än myrorna egentligen, vi drar våra strån och dör, säger Anton och lyckas göra mig glad i allafall, som han alltid gör.
Nu: mer House
(De tre bsattheterna: House, Anders, Anton)

Okej,
jag har klagat jättemycket på Anders idag,
för att han inte pratat med mig,
för att han inte ens hade sett filmen han lånade av mig.
Jag känner mig som en trettonåring som är kär i en sextonåring i smyg och blir helt nedbruten om killen inte kollar åt hennes håll på hela dagen, fast att hon vet att han inte bryr sig ett skit om henne.
Julia citerade Rocky för mig idag, en seriestripp som gick ut på att Rocky kände det som att han bara praoat som vuxen i tre år, efter att ha blivit sparkad och vräkt och nu bodde hemma hos föräldrarna igen.
Så är jag.
Så är man kanske till mans.
Men egentligen har jag haft en bra dag, jag menar, mycket att göra, det var till och med lätt att gå upp i morse.
Och sedan fick jag träffa Julia, vilket alltid är terapi, fast att vi stod och skrek åt varandra (nästan) inne i en skobutik för att jag vägrade henne att köpa de fulaste skorna i hela världen.
Jag köpte ett par torgvantar iallafall, orangea såklart, som jag kan ha på mig inne så att handlederna inte går sönder.
Medan jag satt på pendeltåget och min mp3 la av, som den börjat göra på senare tid, jag tror inte att batteriet mår så bra, så tänkte jag att när jag kommer hem ska jag lyssna på en massa bra musik, men jag minns inte vilken musik jag tänke på, jag hittar ingenting bra på hela hårddisken. Jag hatar det. Det slutar väl med att jag laddar ner en Marilyn Manson-skiva...
Jag borde ringa Sarah, men det känns jobbigt att ringa till henne, för jag vet inte vad jag ska säga, samma känsla som ibland när jag tänker att jag vill ringa till Anton, men i det fallet är det nog en bra känsla, annars skulle jag ringa till Anton exakt hela tiden.

Jag hoppas att de tar hand om varandra.

(Idag var jag ute och gick med Mio, runt kvarteret, och det snöade på riktigt och jag älskar älskar älskar snö, och Mio ville äta alla snöflingor, och November är den bästa månaden på hela året)

Livet känns lite bättre nu när jag vet att Julia finns,
och om tre timmar ska vi ta tåget in till stan, men inte stanna så länge,
jag måste köpa något för mina handleder, jag håller på att dö,
det är så synd om mig.
Men de har inte gått sönder än. Det kanske kommer imorgon.
Ikväll ska jag hem och ta tag i mitt liv, det är en jobbig tanke, och nödvändig.
Jag ska se om jag har fått något mail av Peter, han kan få vara min räddare idag istället för Anders,
som så totalt misslyckades med sitt uppdrag.

Jag håller på att bli galen, och Julia envisas med att inte svara på mina SMS.
Främst beror min sinnesförvirring på att det har börjat en ny tjej här, hon heter Gunilla, alla i hela världen verkar heta Gunilla, och hon måste lära sig alla saker från grunden. Det betyder att hon tar all Anders tid. Är det viktigt att hon gör det just nu? När han har pass och borde prata med mig för att rädda min dag, han skulle ju bli min räddare idag. Helpatetiskt att bli besatt av någon annan. Lyd mitt råd och bli aldrig det, kära ni.
Idag gick jag upp i tid för att stryka min Gina Tricot-klänning, jag älskar den klänningen,
och Ethel sa att jag ser ut som Pippi Långstrump, och som vanligt vet jag inte hur jag ska tolka det. Siw i bildarkivet sa som vanligt att hon blir glad av mina kläder.
Det har kännts som en bra dag tills nu, efter fikat, men jag ska försöka att få en bra uppfattning av den här Gunilla iallafall, hon verkar ganska trevlig, väldigt självsäker, och sådant främjar jag ju, som princip.
Det finns en massa böcker som ska tillbaka till sina hyllor, jag får låta det bli terapi,
och sedan får jag dricka massor av varm choklad.

I'm talking to the ceiling
my life just lost all meaning
Do one thing for me tonight
I'm dying in this silence.

Nu för tiden är det inte ofta jag tar fram Blink 182-skivan.
Det är nog bara när jag känner mig så här.
Mitt i Jodie Foster-filmen som gick på tv började jag att gråta,
och sedan dess har det inte slutat, och till slut tror man att man ska gråta upp alla organen,
att mitt inre skulle vända sig ut och in av mina kraftiga andhämtningar eller så.
Jag skickade ett SMS till Anton, och han sa att det garanterat skulle gå över,
och jag älskar när han säger det, för jag tror alltid på honom.
Jag tror att jag skrivit om Anton i alla inlägg den senaste veckan, jag kanske håller på att bli besatt av honom också. Fan fan fan.

Blogg är det enda jag har just nu.
Varför känns det mycket lättare att andas med Anton på telefon?
Han satt på tunnelbanan, mitt emot Annika Lantz, och hann prata med mig nästan exakt tolv minuter.
Jag önskar att jag hade någon musik som stämmer in på vad jag känner just nu, men det har jag inte.
Jag vet ju inte ens vad det är jag känner just nu.
Jag vill vara arg, men kan inte,
det har jag aldrig kunnat.
Kanske ska jag läsa lite Valerie Solanas och skicka citat hela kvällen till Julia per SMS.
Valerie låter mig få ut min ilska. För den finns där inne någonstans, kan bara inte uttrycka den.
Nej, jag behöver House. Behöver alltid House. Ska bli som honom. 
"Being miserable doesn't make you special, it only make you miserable"
Jag önskar att han kunde köra runt mig på sin orangea motorcykel. Jag önskar att han fanns på riktigt.
(Nu fick jag för mig att jag skulle lyssna på This is the new shit med Marilyn Manson, och det hjälpte ju riktigt bra. Det jag tycker bäst om med honom är hans artistnamn. Mycket fascinerande. Men den här låten har hjälpt förut)

Idag har jag tittat på House exakt hela dagen. Det är okej att göra det när det är söndag.
Jag har tyckt om den här helgen, den har varit lång, vilket betyder att det har hänt mycket.
Eller inte egentligen hänt saker, men jag har inte hunnit ha tråkigt.
Jag åkte till Anton i fredags kväll, vi gick ut och köpte middag och hyrde film, och köpte alldeles för mycket godis, och sedan satt vi uppe hela natten och pratade. Eller, Anton pratade, vilket han kan störa sig på ibland, men jag är en mycket bättre lyssnare än talare. Vet var jag ska nicka och var jag ska skaka på huvudet. Vet vad folk vill höra.
Och egentligen skulle jag åka hem relativt tidigt på lördagen, men Anton skippade att åka till sin farmor, så därför stannade jag hela dagen, vi såg på mer film, köpte mer godis.
Vi såg på den skräckfilmsklassade "Them" och jag önskar att Anton sett det som mer än en rysare, för det gör jag, och jag vill ha någon att prata med den om. Ska tvinga Julia att se den, och så måste jag förklara den för Anders imorgon, även om han inte alls gillar skräckfilm.
På tåget hem vid sju-tiden träffade jag Julia, vilket var helt otippat, men hon ville följa med hem, och det fick hon förstås, vi satt i mitt kök och hade möte och kom fram till väldigt många bra saker, skrev en hel del. Sedan stod vi ute i mörkret och kylan och delade på min cigarett som jag skulle spara till nödfall, som fick bli räddningen på Julias nöd istället för min. Vi stannade uppe väldigt länge och tittade på SIgns, jag älskar den filmen, Shyamalan är super på att skriva manus, även fast jag vet att det inte är i Oscar-klass. Dock blev han nominerad för bästa manus för Sjätte sinnet, men jag gillar de andra filmerna bättre.
Nu är det söndagkväll, jag glömde medicinen igår, jag är helt säker på att jag kommer att bli utsatt för Stigmata, och ångesten kommer. Jag hoppas Anders har pass imorgon, han får bli min räddare, jag hoppas att han har sett filmerna jag lånat ut åt honom, jag vill höra vad han tycker.
Jag hatar att jag bygger upp mitt liv kring andra människor, precis som jag lovade mig själv att aldrig göra, jag har inte blivit ett dugg klokare sedan åttonde klass, jag hatar mig själv. Eller som dr. Wilson säger till House "You don't like yourself, you admire yourself". Jag förstår vad han menar. Och jag vet att jag har citerat just det avsnittet, just den dialogen, tidigare.
Min mage håller på att gå sönder för att kolsyra och jag vill inte gå upp imorgon. Jag måste ringa Anton.

Egentligen får jag nog inte blogga,
egentligen måste jag nog vara och i köket och se till maten på spisen.
Men matlagning gör mig nervös, så jag låter bli.
Anton kom precis hem från att ha sprungit iväg och köpt mjölk bara för att jag ville ha sås till min pasta.
Sådana saker tycker jag om när folk gör. Anton har faktiskt givit med sig i många frågor idag.
Känslan av att få igenom sina åsikter är helt underbart,
som när Anders kom fram till mig på biblioteket idag och sa att de ändrat kategorierna i poesitävlingen, efter min kommentar. Det känns väldigt bra.
Nu lyssnar jag på Nick Cave, underbara Nick, och Anton lagar mat åt mig, och sedan ska vi äta chips och titta på en massa bra filmer, och livet känns helt enkelt bra just nu. Jag borde göra trevliga saker oftare.
På söndag kommer Julia och spelar Bingolotto med mig <3

Idag var jag på biblioteket i en och en halv timme,
innan det blev så synd om mig att jag var tvungen att åka hem.
Tittade på Kenny Starfighter, det är det bästa med att må dåligt, att få en ursäkt att se Kenny.
Tillsammans med koncentrerad värme och ett par tabletter botade han allt det jobbiga.
Jag gav mina nycklar till Joakim i morse, vilket var dumt, men efter ett tag kom han och låste upp den stora huset,
så nu har jag hunnit både duscha och äta och skicka otaliga sms till Julia med Kenny Starfighter-citat.
Snart ska jag åka till Anton,
får se om han kan ge mig alla de där kramarna han avslutade alla sms med igår.
I think I need it.
Han ska i alla fall köpa godis till mig, och sedan ska vi äta färsk pasta och titta på film och ha djupa samtal.
(Förresten sa Siw i bildarkviet att jag var jättesnygg idag, och om jag mått bra hade jag antagligen också tyckt att jag var jättesnygg, för jag har så himla snygga kläder på mig idag. Bara en parantes)

Om någon hade hört mig
nyss
hade jag skrattat för mig själv

Well, she didn't look like no princess to me.
But with the proper words bestowed, and with her morning shoot,
and her evening clothes,
don't call her a prostitute - she ain't one of those -
just call her a proper little statue come unfroze.

Jag lyssnar på Okkervil's låt Savannah smiles
och vill bara gråta,
som vanligt.
Jag gillar namnet på låten. Förstås.
Anders stack den här skivan i händerna på mig. Jag älskar att Anders tycker så bra saker.
Imorgon ska han få en ny film av mig.
(Och Anton är ett stort PUCKO som inte svarar när jag ringer till honom)

"Mamma, sen när jag hamnar i rullstol.."
"Sluta! Det ska du väl aldrig göra"
"Men om!"

"Men du gillar inte Harry Potter?"
"Nej, men de är helt olika, Harry Potter är liksom så overklig med ugglor som flyger. Och magi..."

Jag har precis fått reda på en fasansfull sak.
Anders golfar.
Själva sporten golf verkar urtråkig, men jag dömer inte ut folk för att de spelar tråkiga sporter.
(Eller, ja, kanske, att det händer, för jag är ju duktig på att döma ut folk för småsaker).
Saken är den att det stämmer så otroligt dåligt in på den bild jag har av Anders.
Så otroligt dumt av mig att bli besatt (jag kallar det besatt, för jag har inget bättre ord) av någon jag inte känner särskilt bra. Det är det jag säger, jag gör bara dumma saker. Hela tiden.
Som att be om att bli besviken.
Jag hatar när jag gör så här.
Vad blir nästa avslöjande? Och om vem?
Och vad är en dikt?

Jag satt med Mio ganska länge i hallen idag.
Jag behövde någon problemfri.
Jag behövde någons hjärtslag.
Jag började sakna Anton idag,
så otroligt dumt,
saknad är rent livsfarligt.
Jag har börjat göra så extremt dumma saker på senare tid,
jag vet inte vad det är med mig.
Någon ringde in till radioprogrammet och sa att hon ville vara lika smart som Dr. House.
Idag tittade jag på fyra nya avsnitt av säsong två.
Alla mina förebilder är män.
(Utom Helen. Det måste jag låta henne veta.)
Det är hemskt. Egentligen gillar inte jag män.
Jag och Julia ska ha Indiana Jones-kväll, sedan ska vi kasta sand omkring oss och upptäcka broarna.
Nu vill jag bara att Anton ska svara på mina sms.

Egentligen vill jag bara kräkas.
Jag vet inte varför, det kändes bara som det rätta att göra.
Jag känner mig helt slut.
Jag vill åka hem, men jag klarar inte av att ta tåget.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Sätta mig ner och rensa ur allting genom tårkanalerna. Kanske.

Jag visste att jag skulle försova mig när jag vaknade klockan fyra imorse.
I regel när jag vaknar så tidigt, brukar jag vrida mig ett par timmar,
somna om igen ungefär då jag borde gå upp,
och sedan sova ett par timmar.
Jag vaknade halv tio igen,
och visste inte hur jag skulle göra, antingen bara ligga kvar, helst hela dagen, resten av livet,
eller helt enkelt gå upp, göra det jag ska, det jag borde, och rädda mig från dåligt samvete.
Jag bestämde mig för det första, innan jag ändrade mig och gick upp.
Så nu är jag på biblioteket, och känner mig trött och jobbig. Men jag ska snart ha pass med Anders.
Innan dess ska jag äta den sista Risifrutti som Julia köpte igår. Med körsbärssmak!
Ikväll vill jag hem och titta på House. I natt ska jag sova mycket bättre. Och jag måste åka upp och träffa Sarah.
Fick plötslig jätteabstinens. Får se hur jag ska hinna med det.

Jag borde titta på Filip och Fredrik,
men jag orkar inte.
Jag vill bara att allting ska vara tyst.
När jag satte mig ned vid datorn märkte jag hur otroligt trött jag kände mig.
Det beror antagligen på att jag har varit inne i stan ganska länge (jätteansträngande),
och ställt om mig efter lovet,
och tagit en lång varm dusch.
Mitt huvud hinner inte riktigt med resten av mig.
Jag orkar inte gå till biblioteket imorgon.
Men jag får träffa Anders.
Jag är besatt av Anders.
Eller nej, det är jag inte. Men jag gillar Anders. Han är en av få män jag träffat som jag faktiskt gillar.
Typ han och Peter.
Men Anders har bättre smak än Peter.
Imorgon ska han få låna en ny film av mig.

Jag tycker om att läsa dikter.
Tankarna låter annorlunda.
Egentligen borde jag låsa in mig i städskrubben och läsa Daniel Boyacioglu.
Bara för att det är tre timmar kvar tills jag får sluta.

Det är någonting inuti mig som vill ut.
Egentligen känns det ganska positivt,
ändå vill jag bara gråta.
Det bor en tyngd i bröstet,
men jag vet att det inte är panikångest,
för det är jag botat från.
Tur att jag inte hann få en pacemaker.

Sådana tankar tänker jag. Jag sitter på en blå kontorsstol
som är bra för ryggen.
Och jag stirrar rakt ut,
tills jag möter någons blick,
då börjar jag stirra någon annanstans.
Kanske åt höger.

Jag orkar inte vara kvar här. Jag har en låt på hjärnan som jag vill lyssna på, men den ligger kvar hemma och skräpar. Anton har skrivit en ny låt på gitarren och egentligen vill jag bara ha mörker.

Frost är innerligt vackert.

Jag visste inte vad jag skulle göra med mina sista timmar av lovet,
så jag låg uppe i den mysiga soffan och tittade på fyra avsnitt av House.
När Julia väl ringde pratade vi jättelänge, men jag hade egentligen ingen lust.
Hade liksom ingenting att säga.
(Fast internskämt är det bästa som finns!
Jag: Vet du, jag gjorde ett parkettgolv!
Julia: Gjorde du? Igen?
Typ som när Elliot ska förklara för sin nya kille Sean att hon och JD är cool fast att de har haft ett förhållande, och JD ringer till hennes telefonsvarare och låtsas vara Elliots faster Sally, för alla som sett tredje säsongen av Scrubs).
Imorgon ska vi iaf träffas. Julia och jag alltså. (Fast jag hade hellre träffat Zach Braff. Han är dessutom snyggare. Men säg ingenting till Julia).
Tänkte åka in till stan och leta efter David Bowie-t-shirts. Om inte annat kanske Andie köper en till mig. Henne ska jag också träffa, fast på onsdag. Jag älskar att ha planer.
Nu borde jag gå och lägga mig för att orka upp imorgon,
men jag orkar inte.
I'm too tired to go to sleep.
Jag lyssnade på Motion city soundtrack jättemycket idag. De är så bra. Men egentligen borde jag bara lyssna på Bob Dylan. Får se om jag hittar någon billig skiva med honom inne i stan imorgon.
Äh, fan, nu är jag så där trött att allting blir jättejättejobbigt. Jag måste sova. Annars kommer jag bara börja gråta. Och det vore ju dumt.
(Jag orkar inte Jag orkar inte Jag orkar inte)

Bloggdags igen då, antar jag, efter en veckas uppehåll.

Strax efter att vi kommit in i Dalarna igen, någonstans under natten mellan fredag och lördag, började det snöa.
När jag äntligen fick komma ur bilen, och höra det centimeterdjupa vita täcket gnälla till när det gav vika under mina gympaskor, trodde jag att jag skulle explodera.
Av vad då?
Jag har ingen aning. Jag vet bara att jag brukar känna så, numer, när snön kommer. Så otroligt underbart.
Men här nere ska det inte snöa förrän på tisdag. Det är långt dit.

Idag har jag gjort om på rummet lite. Med betoning på lite.
Jag har tagit ner den stora svarta ramen bredvid garderoben och istället spikat upp min splitternya Aladdin sane-poster. Jag har också flyttat dikterna som satt på väggen över soffan, till under korten med katterna, och istället spikat upp Julias bonad som ersättning. Dikterna ska inte sitta där heller särskilt länge, men jag vet inte riktigt var de ska ta vägen. Egentligen så skulle jag vilja köra ut min garderob och köpa en byrå istället. Allt hade varit så mycket lättare om garderoben fick plats i hallen, men där måste tältsängen stå.

Imorse valde jag kläder i en halvtimme. Det har blivit mer och mer viktigt, för inte alls länge sedan struntade jag rak i vad jag hade på mig. Det var dumt. Det är roligt att inte strunta i vad man har på sig. Även om det bara är kusinen som kommer och hälsar på. Resultatet idag blev ju inte så strålande, men det var bara för att det var en fläck på min Peace&love-klänning. Jag vet precis vad jag ska ha på mig imorgon. Om jag orkar gå upp i tid. Knappast troligt.
Idag har jag ringt Julia tjugosjutusen gånger. Hon har inte svarat en enda. Jag blir arg. Så därför ringde jag Anton istället, han svarade direkt, men hade svårt att höra mig. Om jag får tag på Julia någon gång ska jag försöka tvinga med henne till stan och leta efter en David Bowie t-shirt. Typ en sån som Juha har. Var köpte han den?

Nu sitter jag här och äter glass och vet inte riktigt vad jag ska göra. Orkar inte riktigt med någonting. Så där som det brukar vara.

Jag vet att jag var lite halvnegativ till nya Motion city soundtrack-skivan först,
och Commit this to memory är bättre, men å andra sidan finns inte Last night på den skivan.

I'm still frustrated from last night.
Things happened in half time.
I'm sick of the bends.

My panic research is no help.
I sink into myself,
Afraid of the fall that never ends.
I wait, but I'm too tired to play pretend.
I'll suffocate until the end.

<33