I'm talking to the ceiling

Man kan inte påstå att jag har ansträngt mig hittills idag.
Först satt jag på ung. och läste Träsket, ganska söt serie faktiskt,
men det var bara för att vi inte har några Snobben-serieböcker och jag redan läst ut Zits
Sedan satte jag mig i Öppet magasin och läste Pär Lagerkvists Den befriade människan.
Pär är något av det bästa jag vet.
Sedan har jag suttit i det stängda Magasinet, det bästa som finns, där det luktar gamla böcker, och det finns gamla skrivmaskiner som låter underbart när man trycker ner tangenter. Där hittade jag en Ture Sventon-bok, som jag läste halva, och sedan ringde Julia och jag pratade en stund med henne.
Mellan alla de här sakerna har jag hunnit hjälpa ett par låntagare och ställa upp några böcker, men mest har jag lyssnat på den förbannade ungens jävla skrik. Varför finns det en barnavdelning? Varför finns det barn? Varför finns det inte föräldrar som kan säga Håll käften för i helvete?
Om en timme åker jag, och det känns så jobbigt. Jag hatar att åka tåg. (Men jag tycker om tanken på att färdas i tiden, det ska jag skriva om någon dag.)
Danmark blir nog helt okej. Jag missar Halloweenpartyt, men jag och Julia har bestämt att vi kan spara hallonsodan till min födelsedag, som äger rum och exakt en månad imorgon.
Födelsedagar är bra.
Alltså, saker som är det bästa jag vet:
Pär Lagerkvist
Magasinet
Födelsedagar
Saker jag inte tycker om lika mycket:
Tåg resor
Barn
Jobbiga beslut
Skuldkänslor

Mats kanske blir arg på mig nu. Men listor är ju så roligt! Snodde denna av Pim.

Rökt - Ja
Druckit alkohol - Ja
Sovit i samma säng som någon av det motsatta könet - Nja
Sovit i samma säng som någon av samma kön - Ja
Kysst någon av samma kön - Nej
Köpt porr - Nej
Tagit droger - Nej :O

Tagit smärtstillande - Japp
Tagit någon annans receptbelagda medicin - Ja (med tillåtelse faktiskt!)
Ljugit för dina föräldrar - Ja
Ljugit för en vän - Ja
Smygit ut ur huset - Nej, det behövs inte
Gjort något olagligt - Ja
Skadat/sårat något - Vet inte. Kanske. Jag petade nästan ut ett öga på Sarah. Det var dumt.
Önskat att någon ska dö - Ja
Sett någon dö - Nej

Varit ute längre än du var tillåten - Har aldrig haft några gränser
Varit ute hela natten - Ja <3
Ätit ett helt glasspaket själv - Näe, jag och Anton delar broderligt
Varit hos en terapeut - Ja
Varit på avvärjning - Nej
Färgat ditt hår - Ja
Fått böter - Nej
Varit med om en olycka - Ja
Varit på en klubb - Ja
Varit på en pub - Ja

Varit på ett vilt party - Nej
Sett Mardi Gras - Jag antar att jag inte har det
Druckit mer än fyra öl på en kväll - Nej
Spenderat vårlovet i Florida - Nej
Sniffat någonting - Nej..
Använt svart nagellack - Nagellack <33 (Ja)
Haft på dig armband - Ja
Lyssnat på rap - Ja...
Äger/Ägt en 50 Cent CD - Nej

Klätt dig som en gothare -
Klätt dig som en plugghäst - Ja (även om plugghäst inte finns i mitt ordförråd)
Klätt dig som en punkare -
Klätt dig som en grunge -
Stulit något - Ja
Drabbats av en minneslucka - Ja
Svimmat - Nej (bara nästan)
Varit förälskad i en granne - Nej
Fått någon att smyga in i ditt rum - Nej

Smygit in i någon annans rum - Nej
Varit förälskad i din bästa vän - Nej
Varit på en konsert - Ja
Blivit kallad för hora - Ja
Kallat någon för hora - Nej
Installerat högtalare i din bil - Nej :o
Haft sönder en spegel - Nej
Duschat i någon av det motsatta könets hus - Ja
Borstat dina tänder med någon annans tandborste - Ja

Ludacris har varit/är din favoritrappare - Nej
Sett en p-rulle på bio - Absolut. Hela tiden.
Skolkat från skolan - Ja
Haft en operation - Nej
Haft en skada - Ja
Hamnat i en rättegång - Nej
Smitit från notan - Nej, men det ska jag göra någon gång 
Satt eld på något - Njae
Ljugit om din ålder - Ja

Ägt/Hyrt en lägenhet - Nej
Brytit mot lagen då en polis varit i närheten - Inte personligen
Varit otrogen - Nej
Hamnat i trubbel med polisen - Nej
Pratat med en främling - Ja
Kramat en främling - Ja
Kysst en främling - Nej
Åkt bil med en främling - Ja
Blivit trakasserad - Nej, inte direkt

Varit inne på internet 12 timmar i sträck - Nej
Pratat i telefonen i mer än 4 timmar i sträck - Tror det
Tittat på TV i 12 timmar sträck - Nej
Varit på en loppmarknad - Ja
Blivit kallad för ett dåligt inflytande - Nej
Druckit och kört bil - Nej
Busringt någon - Ja
Fuskat på ett test - Ja

Jag förtjänar att få beklaga mig lite.
I tisdags skolkade jag, det kan jag erkänna, åkte in till stan och träffade Julia.
Jättedumt gjort. Egentligen.
Men igår vaknade jag och kände mig jätteofrisk, jag hade typ ont överallt, så jag låg kvar i sängen,
jag låg kvar till klockan ett, innan jag åt lunch och la mig i soffan på övervåningen (lugnt den skönaste soffan i huset att vara sjuk i), och tittade på hela säsong tre av Scrubs.
Det var väl ungefär då jag kom på att jag har för få bröder.
Medan han var nere i köket och bakade sockerkaka, satt jag uppe och maratontittade på hans DVD-box.
Sedan kunde jag inte somna. Det var någonting med nacken. Fucking nacke, jag hatar den.
Jag fick ett spontant sms av Anton, det var nog första gången, så jag passade på att skriva och fråga honom
ett: om han vill komma till mig och titta på 2001 ett rymdäventyr på lördag
två: vad man ska göra för att kunna sova
Svar:
ett: kanske
två: drick varm mjölk
Jag gick ner till det stora huset och tog en stark värktablett och värmde mammas vetekudde och tog med upp. Det hjäpte. Men jag försov mig idag. Jag har skäl till det, visserligen, men det känns ändå jobbigt. Det var dock underbart att komma hit och få ha pass med Anders, han är så bra, vi diskuterade film, och han har bäst filmsmak, han tycker precis som jag.
Imorgon ska jag ta med mig Adams äpplen till honom.
Nu sitter Helena och Gunilla i disken, så tråkigt, ingen att diskutera med. Bara en timme kvar tills jag ska till Birgitta, och sedan kommer Julia hit och vi ska ha möte.
Jag hatar hatar hatar skrikande barn, de ska dö hela bunten. Fan vad jobbigt.
Jag tror jag tar en promenad. Postar ansökan till skolan. Hejdå.

Jag står inför ett val.
Det är inget dramatiskt val,
inte som i Riding the bullet,
ska jag eller ska min mamma dö.
Valet handlar om lovet.
Bagatell kan tyckas.
Men det känns så otroligt jobbigt.
Jag har två tydliga alternativ.
Ett: åka iväg till Danmark, underbara land, och finna inspiration och träffa pappa
Två: Stanna hemma
Jag vet att jag kommer att ångra mig vad jag än väljer, jag vill göra båda, men det går ju inte.
Jag behöver båda delar. Jag behöver åka iväg, komma ifrån.
Men jag behöver också stanna hemma, fira Halloween med hallonsoda och gå på bio och titta på 2001 a space odessey med Anton, jag behöver ta det lugnt, vara ensam hemma, åka in till stan och shoppa fula saker på Ett & annat. Titta på House.
Först var jag säker på att stanna hemma. På vägen hit till biblioteket bestämde jag mig för att åka iväg. Nu har jag ingen aning. Jag har verkligen ingen aning.

I am too tired to go to sleep
tonight
and I am too weak to follow dreams
tonight

Ibland är jag så trött på den här relationen.
Så får man inte säga.
Så får jag inte säga.
Det är förbjudet.
Men i de jobbigaste stunderna så undrar jag varför vi fortfarande håller fast vid det.
Som något uttjatat äktenskap.
Som när vi satt i trapporna i Söderhallarna.
Men det blir bättre och jag vet ju det jag vet ju hela tiden att det går över men jag kan inte känna det.

Vi träffade Peter på tåget. Jag tycker grymt mycket om Peter.

"Det finns på DVD allt vi har gjort.
Jag får gå till Buylando sen och köpa minnen av dig"

Ja, du låter kär, sa Julia när jag berättade om min relation till Fredrik.
Jag är nog det. Kär i Fredrik. Han är det bästa som finns.

Imorgon ska vara en bra dag. Då ska jag bryta rutiner.

Det var länge sen jag läste Drömfakulteten,
och därmed länge sen jag läste SCUM Manifesto.
Jag hittade den i hyllan under avdelning Kvinnofrågan.
Jag tog fram den,
och jag behöver bara läsa några rader för att vara tillbaka där allt började.
"..eftersom mannen redan är död på insidan vill han dö".
Den enda jag kan lita på är Valerie Solanas.
Hon dog på sextiotalet av lunginflamation på ett sjaskigt hotellrum.
Det får bli mitt mål.
Tills vidare tar jag med boken till mitt och Julias möte i eftermiddag.

De senaste åren har jag gått runt och trott att jag mådde ganska bra när jag gick i åttonde klass.
Idag när jag läste igenom mina gamla kollegieblock dog den illusionen.
Fy fan vad dåligt jag mådde.
Eller gjorde jag?
Jag tänker tillbaka en stund.
Jag minns att jag umgicks med folk där man egentligen skulle må dåligt. Det ingick liksom.
Inträdesbiljett.
Vid närmare eftertanke kanske det är det dummaste jag gjort i mitt liv. Någonstans mådde jag ju ändå bra, med omstart, ny stad, ny skola.
Men det var svårt att hitta en ny plats.
Jag provade att vara med de ointressanta människorna, eller de allmäna människorna som är med alla, eller de coola människorna, eller de pretantiösa människorna.
Hamnade till slut bland de som ville vara de utstötta och kände att den rollen var lättast att spela.
Jag vet inte varför det tog så lång tid att upptäcka de smarta och intressanta människorna. Eller våga mig på dem. För jag visste ju att de fanns där. Hela tiden fanns de där, och i stort sett väntade på mig, och jag var dum och feg och slösade bort ett år av mitt liv.
Eller kanske inte.
Här har vi det här med erfarenhet igen. Viktigt, säger de flesta. Så det gäller väl att ta hand om det, vårda det, minnas det.
Det jag egentligen minns från åttonde klass, med lite hjälp från mina kollegieblock (God bless the note books) är biblioteket efter skolan i väntan på tåget, och skatepunken och min ständiga känsla av osäkerhet och ensamhet. Som inte borde ha funnits.
Fuck åttonde klass.
I nionde klass blev allt bättre, för jag blev modigare, eller, någonting hände iaf. Sommaren förändrade människorna, och kanske mig allra mest.
Peter säger att hans bästa tid i livet var när han gick på högstadiet. Detta är bara en av de saker som skiljer oss åt.

Reflektion.
Jag lyssnar på Motion city soundtrack, förra skivan Commit this to memory.
En av mina favoritlåtar från den skivan heter LG Fuad, och startar med meningen
"Let's get fucked up and die".
Han sjunger om socialt självmord, och det är en sådan här låt jag saknar på nya skivan.
Närmare slutet av LG Fuad sjunger Justin
"If I could ever repay you I would,
but I am hard up for cash and my memory lacks"
Jag älskar den meningen.
I början av 2006 började jag lyssna på The Ark på riktigt, det var ungefär när de släppte sin första singel från då nya plattan The state of the Ark, och jag laddade ner och lånade hem och lyssnade väldigt mycket, på både The state och In lust we trust.
The state of the Ark blev inte så hyllad, om jag minns rätt, kanske den gjorde några fans besvikna, men jag gillade den, och gillar den nog fortfarande, även om jag inte lyssnar på The Ark särskilt mycket längre.
Sista låten på den skivan heter No end, den är väldigt mysig, fick mig ofta att må dåligt på den tiden,
och några av raderna i första versen lyder
"I can pay for you, that's the least I can do
You can pay me back in kisses when the month is through"
När jag lyssnar på LG Fuad brukar jag tänka på den meningen,
jag tycker att det är intressant att sätta dem i kontrast till varandra. Jag vet inte riktigt varför.
Två aspekter på samma problem?
Eller motsatser?
Jag undrar vad det är för typ av återbetalning Justin ska göra, om det ens handlar om pengar.
Den känns nästan som den här konversationen som finns på tjuvlyssnat.se:

Kille ~25: Ja, alltså, jag har gått en friskvårdsmassör-utbildning.
Tjej ~25: Jaha, shit vad intressant! Vad tar du för en massage?
Killen: För bekanta - 150 spänn.
Tjejen: Jaha, det var billigt. Men det är ju mycket roligare om man kan göra gentjänster istället.
Killen: Eeeh ja...? eller jaha...?
Tjejen (kollar honom djupt i ögonen): Ja du vet, i natura...
Killen (ser livrädd ut): hrmm....(lång tystnad)..... du kanske kan baka kanelbullar?!

Anton är skyldig mig 24 spänn. Han kanske kan få betala tillbaka i kramar istället. Eller möjligtvis kanelbullar.

Söt-Anton.
Jag vet inte varför, men jag blev glad när han ringde mig idag.
Han ska komma till mig imorgon med min plånbok, och sova över.
Vi ska äta glass med chokladsås.

Äh, vad klagar jag för.
Var det inte så här jag ville ha helgen egentligen?
Det är bara så jobbigt att vara inställd på någonting, och sedan blir det aldrig av.
Julia säger att det nästan aldrig hänt förut, men jag känner igen situationen så otroligt väl,
men det är klart, det har blivit bättre med tiden.
Ja, det var väl så här jag ville ha helgen egentligen, minus den kaotiska resan hem från Anton, som skedde utan mobil och utan plånbok. Jag plankade in vid Rådmansgatan, och hade väl kunnat fortsatt till södra station, för Anton säger att det är lättare att planka in där än på Karlberg, men pendeltåg är jobbigare att planka in till än tunnelbanan. Så jag lät bli. Och så fick jag övertala tre personer innan jag kunde andas ut och vara säker på att jag kunde komma hem.
Plånboken ligger på Odengatan. Anton ska komma hit med den imorgon, och sova här.
Jag önskar att vi hade godis hemma. Resten av kvällen ska jag sitta framför tv:n, ha en sådan där kväll jag inte haft på länge, se på film med brorsan hela natten (vilket inte kommer bli hela natten för det orkar jag aldrig) och sova länge som fan imorgon, för det får jag aldrig göra nuförtiden.
Nästa vecka SKA jag ta proverna som jag har fått remiss på för hundra år sedan. Och hoppas att det hjälper.

Jag har suttit i Antons säng i över en timme och läst.
Det har varit så ofantligt tyst (nej, det har det inte, den här datorn låter som... låter jättemycket),
och jag känner mig märkligt borta, som om jag inte vet var jag är,
som om jag inte varit här hundra gånger förut.
Jag fryser. Det är den där jobbiga kylan som bor inuti mig,
det känns som om den flyter i mina ådror istället för blod, mina fingertoppar är is mot mitt ansikte.
Jag vill inte att någonting ska bryta tystnade. Jag vill stilla min huvudvärk.
Jag hittade något som Julia skrivit och jag ville bara börja gråta. Jag vet inte varför.
Det var bara helt underbart. Jag trodde jag skulle dö.
Oskars sista utväg åker ner i avloppet. Var har min utväg tagit vägen? Jag måste hitta den.
Jag måste köpa frimärken.

Jag måste få citera ett sms jag fick skickat till mig alldeles nyligen, utan att fråga sändaren om lov.

"Jag vet inte vad
jag tänker på, så
jag frågar dig."

Fuck.
Plötsligt fick jag känslan av att ingen tycker om mig
och att jag bara är överflödig på biblioteket och att jag inte kan gå tillbaka dit.
Jävla förbannade fucking skit. Jag hatar allting.

Var det ett misstag att komma tillbaka hit?
Ibland får jag för mig det.
Som nu.
Ingenting känns bra överhuvudtaget. Jag vill hem.
Eller vill jag?
Vad ska jag hem och göra. Det enda som jag kan tänka på där är hur mycket städjobb jag har framför mig.
Jag vill åka in till stan och träffa Anton.
Kanske kanske får jag träffa honom imorgon, men det är långt dit än.
Och Julia kommer över på lördag, men jag är inte alls särskilt sugen på det, inte just nu iaf,
jag skulle vilja ha en normal lördag med mycket godis framför tv4 med familjen. Jag tror jag skulle behöva det.
Men först måste jag överleva dagen.

Jag är så jävla arg,
jag har blivit så jävla blåst av en tjej som ville sälja skor till mig.
Jag visste att det fanns en risk, självklart,
men det gör inte saken lättare. Hon ska dö som fan!
Imorgon tänker jag svänga förbi polissationen.

"I'll destroy this useless heart.
I'll fuck it up so it'll never beat again.
Not just for me but for anyone."

Jag lyssnar på nya Motion city soundtrack-skivan,
och kan självklart inte låta bli att jämföra med föregående skiva,
om jag nu vågar uttala mig utan att ha hört den första plattan.
Jag har lyssnat igenom Even if it kills me en gång, förutom This is for real och Broken heart som jag hört några fler gånger.
Det låter inte som Commit this to memory, den tidigare skivan, men å andra sidan vore det ju helt värdelöst om alla skivor lät likadant. Första gången jag hörde dem lyssnade jag på Hold me down, första singeln från andra skivan, en genial låt. Det finns ingen direkt motsvarighet på nya skiva, det är synd. Det finns överhuvudtaget ingen låt som direkt sätter sig som något man vill minnas, på det sättet Hold me down gjorde med mig första gången.
Musiken är sig ganska lik, man hör förstås att det är samma band, men det är mindre flummigt.
Justin Pierre är sångare och frontman i bandet, och han lider (?) av ADHD och är därmed hyperaktiv, och det märks på Commit this to memory, i texterna, men också i musiken, man blir själv speedad av att lyssna på den (utmärkt att städa till!).
Mognare, vill man gärna benämna ett bands nya skiva. De har mognat. Men jag tror inte att det är fallet med Motion city soundtrack, jag vet inte om Justin kan mogna något mer, jag tror att det är så han är bara. Men de har samlat ihop sig lite. Satsat lite mer på musiken än tidigare. Det behöver inte betyda att texten blir lidande, men jag saknar det fyndiga stuket på låttexterna. Det är mindre självcentrerat, och visst, det kanske finns gränser på hur många sätt man kan beskriva sig själv på.
Eller har Justin gått och förlovat sig kanske? Låtarna handlar definitivt mer om kärlek än på föregående skiva. Iaf på ett tydligare sätt. Eftersom de har behållt bandets speciella stil blir det aldrig klychigt med kärlekstexter, men det blir tråkigt, det blir inte vad man har förväntat sig.
Sen kommer låten som man bara vill strypa hela bandet för. The Conversation.
Det kanske är en helt okej låt. Men det kommer som någon slags bekräftelse.
Det är ungefär som med Hawthorne heights och Taking back Sunday, två mycket framgångsrika hardcore-band, där man mitt i all ilska plötsligt kommer till ungefär mitten av skivan och blir chokad av en ren och skär ballad.
Det är rätt bra låtar, både HH's December och TBS's New american classic, men det är samtidigt helt fel. Inte att jag vill förbjuda alla rockband att göra en ballad då och då, frågan är bara av vilket skäl de har skrivit den här låten.
Even if it kills me är en klart godkänd skiva, till och med bra, men jag saknar låtar som utmärker sig lite. Jag saknar den flummiga och spralliga Justin. Jag har stor lust att lyssna in första skivan I am the movie.

"Be careful what you wish for,
you just might get it all,
you just might get it all."

Det har varit en ganska konstig dag,
jag har känt mig orubbar.
Inte på något bra sätt,
eller, jag vet inte om det är bra eller dåligt, svårt att tolka.
Till exempel hade jag sönder en tallrik idag, inne i köket.
Egentligen borde jag ha tyckt att det var jättejobbigt, det var den förväntade reaktionen,
men det kändes inte alls. Jag slängde skärvorna i soptunnan och sedan var allt över.
Trött är jag också. Inte så där ofantligt trött, typ som jag var igår, bara en slags jobbig trötthet som bor i bakhuvudet och inte vill att jag ska resa mig från stolen. Fuck trötthet.
Men nu är klockan snart tre, och det är onsdag, jag ska iväg och träffa Julia, vilket känns väldigt bra,
även om jag redan träffat henne idag.
Julia är skyldig mig en maräng på Café Fulkatten.

Onsdagen känns lite som räddningen.
Allt kommer bli bra imorgon, så jag kan stå ut med hur dåligt det varit idag.
Allt det dåliga har kommit inifrån. Självförvållat.
Det började med att jag försov mig en timme, jag hatar att försova mig,
jag vill inte verka nonchalant. Dessutom så kände jag mig så jävla trött.
Så har jag frusit hela dagen. Jag hade kortärmat, så det är klart att det var kallt,
men det var inte den typen av kyla.
Jag åkte hem klockan ett. Jag hade planerat att åka hem två, men jag frös så mycket, och kände mig allmänt obra, så jag drog en timme tidigare. Satt i tv-rummet på övervåningen och tittade på Hoodwinked (Sanningen om Rödluvan), för det är sådant man behöver. Jag låg under en och en halv filt och frös iaf, så jag bestämde mig för att ta ett bad. Jag vet att jag hatar att bada. Men det var inte så farligt idag, vattnet fick inte vara så varmt, och jag körde med en massa bubblor och grejer, och låg kvar en halvtimme och hade det ganska bra.
Igår var jag ute med Mio klockan sju, vi gick runt kvarteret. Det var helt mörkt ute, och tyst, jag mötte inte en enda människa, såg inte någon vara ute i trädgården heller. Det låg någon slags dimma, ett höje, för himlen, så jag kunde inte se stjärnorna, men det spelade ingen roll. Luften var kylig och fick mig att koppla bort alla jobbiga tankar.
Idag gick jag ut med Mio vid fyra, inte alls mörkt då, men vi gick till skogen, och det var så skönt att vara där, komma undan. Jag är glad att vi skaffade hund så att jag har anledning att söka mig ut om kvällarna och eftermiddagarna.
Sedan dess har jag suttit och läst, först tidningen, sedan böcker, suttit framför datorn och ätit soppa och pratat med Anton, som sa att vi kanske kunde träffas någon kväll i helgen, även om han skulle vara upptagen på dagarna så skulle han kunna låta mig komma över och se en film eller så.
Bra, tycker jag.
Imorgon ska jag träffa Julia. Jag träffar Julia ofta, men imorgon är det onsdag. Vi ska ha vårat andra möte. Vi har nämligen startat upp ett nytt projekt, och det känns så otroligt bra. Vi ska prata med Magnus. Jag saknar Magnus. Jag ska passa på att fråga om Peter jobbar kvar, han har inte svarat på mitt mail, det är jobbigt, jag vill att han ska göra det. Sedan ska vi fika så klart. På café Fulkatten. Och prata och läsa igenom texter. Och så igenom dagsordningen. Jag har inte letat reda på några texter än, vet bara att jag ska ha med mig Myggdikten. Kanske biblioteksdikterna också.
Imorgon ska jag inte vara så trött. Då kanske jag till och med kan tycka om att vara på biblioteket. Bra dagar gillar jag verkligen att vara där. Dåliga dagar gillar jag också att vara där, men jag stör mig alltid på allting, och det blir så jobbigt, särskilt med Ethel. Och Gunilla, inte original-Gunilla, utan hon som är typ ny och som jag knappt pratat med. Jag gillar inte riktigt henne.
Jag har skaffat mig en ny favoritlåt på tal om ingenting. Helt underbar. Alla borde lyssna på den.
The Postal Service - Sleeping in.

"..Concerns about the world getting warmer
people thought that they were just being rewarded
for treating others as they'd like to be treated
for obeying stop signs and curing diseases
for mailing letters with the address of the sender.
Now we can swim any day in November. "

Nu börjar House om tio minuter. Tur för mig, annars hade jag blivit deprimerad. Efter House ska jag se House. Det är det som är så bra med tisdagar. Det blir House så att det räcker för hela veckan. Nästan. Men får man absolut-abstinens kan jag ju alltid ta fram DVD-boxen <33

Konsum i Nynäshamn måste vara det enda stället i hela världen som inte säljer Risifrutti.
Jag hatar Konsum i Nynäshamn.

Allting blir mycket bättre, bara man sover på saken.
Igår blev det en extremt dålig kväll,
idag känns det mesta glömt.
Klockan har varit ett här hela dagen.
Jag tycker om att vara här, även om det ibland kan kännas jobbigt att ta sig hit.
Särskilt mycket tycker jag om det nu, kalla dagar, mörka dagar,
det blir en frizon, med ljus och värme.
Man kan höra hemma här. Eller så kan man bara ta en bok och tappa bort sig.
Idag har det varit mycket att göra på förmiddagen, det är bra.
Jag har fått en skåpnyckel, till Tomas gamla skåp.
Jag önskar att han kunde vara här och tycka synd om sig själv och säga något korkat som alla skrattar åt.
Men tiden fortgår utan Tomas, och det kommer gå bra.
Nu ska jag gå och se om Julia har svarat på mitt sms. Gratis sms är det bästa jag vet. Att Julia är skyldig mig en fika är det näst bästa jag vet.

Jag klarar inte av ljuden.
Biblioteket är så tyst att jag hör alla ljud.
De sticker hål på mig, jag läcker luft, krymper, singlar neråt.
Mitt huvud.
Nu är det så dåligt väder att man kan ligga inne och läsa hela dagarna,
säger en kvinna och viftar med sin nylånade roman.
Det är det enda jag vill. Åka hem, och sitta hela dagarna med regn mot rutan och läsa böcker
och försöka få upp värmen.
Varm choklad är det bästa botemedlet mot kalla händer.
Söka upp en ensam plats.
Aldrig komma tillbaka igen.
Aldrig besöka verkligheten igen.

Lyckorus.
Frost.
Löven regnar från träden.
Jag blåser ånga ur mina lungor och kan inte låta bli att le.

För ett tag sedan skrev jag i bloggen, att min längtan till snö tunnats ut lite, och att jag var nöjd med den kyliga höstluften.
Jag har ändrat mig. De otroligt vackra frosttäckta gräsmattorna har lockat fram längtan i mig igen.

Lyckan satt inte i länge. Min mp3 dog i Nynäsgård och alla människor behöver sitt soundtrack, och jag blev av med mitt, det kändes jobbigt. På jobbet fick jag iaf positiva kommentarer om min färgglada klädsel, jag är nämligen helt orange idag, den färg som löven på träden borde ha, men hoppade över, gick direkt från gult till brunt.
En död mp3-spelare kan inte stoppa min upprymdhet.
Men Ethel kan.
Idag har hon inte gjort något speciellt jobbigt, men det känns som... Nej. Ingenting sådant. Jag har lämnat mellanstadiet. Okej, Josefine, du får lära dig att hanskas bättre med folk. Jag skulle vilja vara Dorota i det avseendet.

Så fick jag för mig att jag skulle lyssna på gamla Counting crows-låtar.
Jag lyssnar på dem ganska mycket, men på min spellista på mp3-spelaren har Holiday in Spain tappats bort,
och därför har jag inte lyssnat på den på...sju hundra år.
Så gjorde jag det nu. Jag hade nästan glömt bort texten.
När Films about ghosts var den enda CC-skivan jag hade, tyckte jag att Holiday in Spain var en av de bästa låtarna (mest gillade jag A long December i början). Nu är den långt ifrån top 5. Men jag har saknat den.

"We can probably fix it if we clean it up all night.
Or we can simply pack our bags and catch a plane to Barcelona,
'cause this city's a drag."

Ja. Ganska mycket så känner jag. Ingenting går att lösa så länge vi är i den här staden.
Eller är det bara fegt?
Om jag inte bara hade befunnit mig just här, hade jag klarat ut alla mina problem.
Varför skulle det vara bättre någon annanstans?
This city is a drag. Ett motstånd. Ja, man får alltid motstånd för nytänkande i den här staden.
Sådant skulle aldrig hända i... Var? Var skulle ingen lägga sig i? Är det det jag vill ha, verkligen?
Det är svårt att veta. Vad man egentligen vill ha och vad man verkligen saknar.
När jag blir äldre. När jag har flyttat härifrån. När jag vet var jag ska stanna längre än tre månader.
Aldrig nu. Aldrig ska det jobbiga tas i tu med nu. Eller ens snart.
Skjuta upp. Det är enkelt. Det känns bättre. Men det finns anledningar att låta bli.
Jag har bara inte lyckats övertala mig själv ännu.

I might not go to heaven, I hope you go to hell
(Saint Robinson in his cadilac dream <33)

Den här dagen har börjat så otroligt dåligt.
Jag behöver bara få ur mig det.
Det var en skolklass här, så alla professionella människor var upptagna med barnen,
och jag fick ta mig an en stackars kille som sökte efter skräckböcker,
och jag skötte det så otroligt dåligt, jag kan nästan inte stå ut med mig själv.
Oproffsigt som fan.
Sedan kom det in en tant som såg ut att kunna gå sönder i vilket ögonblick som helst,
och hon sökte efter deckare, och hon hörde inte vad jag sa, och det blev också helt återvändsgränd
i kommunikationen. Hon förstod inte vad jag sa, och jag förstod inte vad hon sa.
Så vad jag har att vänta mig framöver vill jag inte tänka på. Det är väl bara att ursäkta sig med att jag inte har någon utbildning på ämnet.
Tack ursäkter.

Det finns bra tv-kanaler, och det finns helt usla tv-kanaler.
Och sedan finns det tv-kanaler som man inte riktigt vet vad man ska tycka om.
Kanal 5 tillhör den senare kategorin.
Visserligen tittar jag bara på Kanal 5 på måndagar och torsdagar, Filip & Fredrik-dagar,
men just den sanningen att jag faktiskt nyttjar den, är skäl nog till att jag inte kan kalla den usel.
I söndags kom jag hem från Dalarna och var jättetrött, för det blir jag av att resa, även om det bara handlar om att sitta på ett tåg i tre timmar.
Jag kom hem och var jättetrött, och orkade inte göra någonting, så jag gjorde ingenting tills jag hamnade framför Bingolotto. Bingolotto är ett program med klass. Inte minst för att Rickard är så rolig i sin roll som programledare, för man förstår inte riktigt om han verkligen gillar det han gör, eller om han faktiskt gör narr av sin egen plats i media-Sverige. Dessutom tycker jag om att Clabbe sitter och spelar gamla Beatles-låtar, som jag minns att jag lyssnade på när jag började tycka om gammal musik.
Det finns en dålig sak med Bingolotto. Eller en dålig sak med tv 4. Eller många dåliga saker med tv 4, men att Bingolotto avbryts av en nyhetssändning är en av de sämre sakerna med tv 4.
Nyheter är bra, men inte mitt i Bingolotto, och inte mitt i söndagsfilmen.
Så, när klockan slog nyhetssändning, tänkte jag inte försöka vara intresserad, istället zappade jag över till Kanal 5. Och vilken tur jag har, ett program har precis börjat, någon slags talkshow kanske? Ranking the stars, låter som om det är ännu ett kändisbesatt program. Vem bryr sig egentligen? Men okej, lite Hollywood, vad gör det. Det är söndag.
Hollywood, det var så jag tänkte. Men plötsligt får jag se Andreas Lundstedt i rutan. Han förstärker verkligen sin image till max i det här programmet. Han berättar för mig att han snart ska släppa in Sveriges hetaste kändisar.
In kommer: Anna Book. Hanna Hedlund. Och den där andra Hanna som jag glömt efternamnet på, vem fan vet vem hon är? Sveriges största stjärnor! Herregud. Sanna Bråding räddar mig lite grann. Jag gillar henne. Snart förstår jag också vad programmet går ut på. De har fått två frågeställningar, den första är "Vem är den största divan?", och sedan ska Sveriges största stjärnor ranka varandra, där i tv-rutan, from first to last. Är Hannah Graaf eller Anna Book den största divan i rummet?
Ett antal män, jag vet inte vilka män, vet inte hur många män, vet inte hurdana män, har fått samma uppgift, och den av tjejerna i tv-studion som rankar mest likt männen, har...vunnit?
VEM KOM PÅ DEN HÄR PROGRAMIDÉN?
Eller, viktigare är kanske, vem fan tyckte att det lät bra och lät genomföra alltsammans?
Jag fortsätter titta ändå, för nyheterna är inte slut än.
Malin Berghagen är den som först får gå upp till Andreas och presentera sin lista.
Ödmjuk, beskriver hon sig själv. Och resten av tiden jag orkar hänga kvar i programmet, går i stort sett ut på, att man ska presentera sin lista, och samtidigt ursäkta ordningen. "Egentligen tycker jag att det här är något positivt, så Anna..." "Att tycka att man är en stor stjärna, när man är så stor som hon, det är bara naturligt..."
Jag byter kanal. I tv 4 delar Rickard ut en bil.
Har jag någonsin hånat tv 4? Har jag någonsin skrattat åt programidén Bonde söker fru? Har jag någon gång sagt att tv4 är en värdelös kanal? Jag ångrar mig! Det ska jag aldrig mer göra, aldrig mer.
Kanal 5 har nått botten.
Ranking the stars är rankad på första plats på min lista Sämsta program genom alla tider. Och här finns inga ursäkter.

Egentligen tycker jag inte om att göra sådant här i min blogg, som tjänar ett annat syfte än det jag tolkar den här uppgiften som, och dessutom kommer det inte bli särskilt spännande att läsa om, inga avslöjanden att tala om.
Jag säger som R.Kelly:
Now, usually I don't do this but, uh go ahead and break 'em off with a...ja, det gick inte att citera längre, och jag vet inte vad jag ska kalla det...


Jag blev utmanad av: Erica
Uppdrag: Lite här och där samlar man på sig delar från låtar och texter som man fastnar för.
Vilka är dina och vartifrån kommer dem?
Och vartifrån kommer dina användarnamn?

Utmana: De du vill utmana (Glöm inte att meddela dem)

Jag har fastnat för allt för många citat genom mitt liv att jag inte ens kommer göra ett axplock. Jag hoppar direkt till punkt två.

Mina användarnamn:
Fallen from the ceiling (Helgon)
Give me the rain (bilddagboken, MySpace)
I walk on the wire (lastfm)
The Whispering (diverse)

De tre översta är mer eller mindre Counting crows-citat.
Fallen from the ceiling kommer från Recovering a satellite (truelove),
Give me the rain är en liveskiva som egentligen heter Gimme the rain, men det låter inte bra,
I walk on the wire är väl en liten omskrivning, minns inte riktigt om det är från Round here eller någon annan låt.
Jag har inte gjort så här som någon markering av hur mycket jag gillar Counting crows, utan mer för att Adam Duritz är en av världens bästa låtskrivare och helt enkelt är väldigt tacksam att citera ifrån.
The Whispering döpte jag mig till för första gången för väldigt länge sedan, medan jag fortfarande gick i mellanstadiet, och det är ett namn på en häst i Jägerso. Whispering heter den, och är svart och var min favorit när jag och Sarah spelade hemma hos hennes mormor och morfar på mornarna innan skapardagarna. Underbara dagar.

Mina blogg-namn kommer från låtar också, så klart, min huvudsakliga blogg, i vilken det här inlägget är postat, är namngiven efter en textrad i Blink 182's Here's your letter, medan min andra blogg, där jag postar annan form av text, som finns att hitta om du trycker på mitt namn under min bild här, är ett citat ur en Natascha Beddingfield-låt, minns inte ens vilken av dem, These words eller Unwritten.
De passar bra in i sina respektive sammanhang. Att skriva blogg, en form av dagbok, är som att tala med taket. Inte alls meningslöst eller så, utan man får ur sig allting utan att behöva se någon annans reaktion. Befriande.
Nothing I write is ever good enough, Natascha-citatet, behöver nog inte ens förklaras.
Undertiteln på den här bloggen - The way that I don't love you, the way that I don't love myself, är ett Martha Wainwright-citat, och går säkert att tolka på många sätt, jag minns att när jag valde det citatet som undertitel, tycker jag att det passade utmärkt, nu är jag inte riktigt lika säker på hur jag tänkte. Kanske på något sätt gör klart för läsarna redan från början att, för att citera Poul Krebs, det här är ingen kärlekssång.
This is the naked truth.
Veckans ord, som jag fick av Birgitta på behandlingen i torsdags, är för övrigt ärlighet.

Jag utmanar ingen, men man får naturligtvis känna sig utmanad om man vill.

Ahh,, jag orkar inte stanna uppe och se Myggan.
Känner mig jättetrött, fast att jag fått sova idag
(gick upp klockan 6, var uppe en halvtimme, gick och la mig igen och sov länge).
Imorgon ska jag bara till Birgitta på behandling, och sedan ska jag hem en snabbis och sedan åker jag och bror till farmor. Ska bli så himla skönt att få bli bortskämd.
Anton ringde mig idag, och även om jag inte riktigt saknat det, kanske mest för att jag har bestämt mig för att inte göra det, så ville jag bara åka hem till honom och äta godis.
Jag tror att det mest handlar om att få känna sig trygg. Det är väl det jag saknar mest just nu.
Så, imorgon, efter behandlingen, ska jag sticka in till biblioteket igen, och säga åt Helen att ta mig tillbaka. Jag behöver nog den tryggheten.
Julia ringde mig också idag. Jag ska låna hem Flying daggers och Crounchin tiger hidden dragon till henne, så hoppas jag att hon blir bättre snart. Men just nu känner jag bara för att lämna mitt vanliga liv bakom mig och åka iväg ett tag. Fyra dagar Dalarna får räcka så länge. Farmor kommer ägna de dagarna till att skämma bort mig, och believe me, I need it.
Jag behöver plocka fram Dimma-blocket och skriva lite, jag har inte skrivit på länge. Jag har inte behövt det. Eller har jag? Jag kanske bara har tagit ut det på andra saker. Som att ligga hemma fyra timmar nerbäddad i soffan och titta på Glappet, eller så.
Nej. Nu ska jag sova. Imorgon blir allt bättre.

Mitt i kvällens första avsnitt av House fick jag ett sms av Julia.
Inget ovanligt, sedan hon skaffade Comviq Kompis har det pågått ett sms-krig mellan oss.
Ändå bröt jag ihop.
Jag vet inte hur mycket det har att göra med att hon beskrev en väldigt jobbig situation som hon befinner sig i,
men jag vet att det inte rör sig om något empati-breakdown
Jag har inte svarat. Förmodligen skrev hon till mig för ett stöttande svar, och jag bara ignorerar,
men jag måste få leva ut min egoism ibland, just nu kan jag bara fokusera på mig själv.
Om ens det.
I kvällens andra avsnitt av House sökte en kille vård för massor av symptom, ett av dem var kronisk trötthet.
Killen började sedan bli förlamad, tappade hörseln, var nära döden.
Jag skulle stå ut med allt det där om det bara ledde till att allt blev bra sen.
Killen blev frisk. De blir nästan alltid friska i House. Jag klandrar dem inte.

Jag har inte lust att blogga.
Jag har inte lust att inte blogga.
Jag målar mina naglar svarta igen, men nagellacket börjar ta slut.
Jag känner mig trött och frusen.
Mina läppar är torra.
Jag har blivit dissad på alla ställen jag sökt praktik på de senaste två dagarna.
Det finns en risk att jag börjar på biblioteket igen, även om jag hela tiden har sagt att det skulle kännas dåligt,
för att det redan är avslutat. Men, det är väl bara att börja om, och lägga till tre månader till arbetslivserfarenhetslistan.
Förutom mina två timmar i Nynäshamn idag har jag inte gjort någonting.
Tagit hand om hunden, läst tidningen, tagit ett bad. Jag vet inte varför, men ibland (sällan) får jag något ryck och tror att ett bad är det bästa jag kan göra just nu. Även om jag vet att jag inte alls tycker om att bada.
Resten av kvällen ska jag bara sitta här framför datorn, för att sedan förflytta mig till tv:n och se två avsnitt House och sedan sova. Jag har känt mig så trött de senaste dagarna, jag vet inte vad det beror på. Som tur är har jag haft chans att sova ut, för jag har inte varit på praktiken.
Jag tror att jag har slutat. Det känns rätt bra. Inga fler barn.
Imorgon måste jag upp tidigt, för Emma fyller år, och jag ska få tårta, och så är det onsdag, vilket är bra, för det går ett par tv-program på kvällen och sen är det inte långt till torsdag, och då åker jag till farmor.
Det känns bra att få komma ifrån. Hoppas jag.
The Cure-biljetterna har släppts idag, men jag har inga pengar, så jag vet inte hur jag ska göra. Tigga bidrag av farmor kanske. Sen kan jag ringa pappa och be honom betala mina Rufus-biljetter. Måste nog prata med Kalle och fråga om han verkligen vill gå med mig. Birgitta, Antons mamma, säger att jag måste ha tillit, men jag känner det sällan.