I'm talking to the ceiling

Ångest.
Det kom just hit ett par grabbar i fyran och sa att deras fröken ville att jag skulle komma till deras klassrum,
så jag gick, och hon ville bara presentera mig för klassen,
och hon berättade för dem, att jag ska vara här och typ hjälpa dem och så, hon hade ganska stora visioner.
Och då kan jag inte stå där framme, framför hela klassen, särskilt inte när ingenting är klart än,
och säga att jag nu har bestämt mig för att inte vara kvar.
Så här:
Jag har inte läst Om en pojke på ett bra tag nu, men jag minns större delar av den, och antagligen sent kommer glömma. Men iaf, Will har snurrat in sig i en jobbig situation, han har sagt till Rachel att han har en son, eller iaf nästan sagt, något av det var hennes eget antagande. Han har ingen son. Och Marcus tycker att Will bara ska berätta det för henne.
"Ursäkta, men jag tror att du missuppfattade någonting förra gången vi träffades", typ nåt sånt.
Och Will säger att det går inte, för när någonting har gått långt skridet så går det liksom inte att rätta till.
Will försöker ge Marcus ett exempel, som när någon får ens namn fel, anta att någon skulle tro att du heter Mark och inte Marcus.
Marcus kontrar och säger, att om någon trodde jag hette något annat än Marcus, så skulle jag rätt den personen.
Will tänker då på den granne han hade förut, som alltid kallade honom Bill, och han kände sig inte alls som en Bill, utan tyckte att det var jättejobbigt att den här människan inte visste vad han hette, men rättade honom aldrig.
Marcus är helt igenom ärlig. (Det här måste jag berätta för Julia sedan, för nu har jag faktiskt inte dragit någon Om en pojke-referens på hur länge som helst, så nu kan hon inte sucka så där trött som hon gjorde förut.).
Varför kan man inte vara det? Vad hindrade Will från att säga till sin granne, att du, jag heter inte Bill, du måste hört fel, det är WILL.
Malin har en häst som heter Romana, och en kompis som alltid kallar hästen Ramona, och när jag frågade henne, varför hon inte sa till att det är fel, så ryckte hon på axlarna och sa att det inte blivit så.
Why?!
Så otroligt märkligt, vi sätter liksom upp någon slags gräns, att när min granne har kallat mig Bill åtta gånger så går det liksom inte att rätta till längre. Vad är man rädd för? Att grannen ska känna sig fånig? Varför bryr man sig om det i sådana fall?
Det här måste jag gå till botten med. Men iaf, jag kan inte berätta för Paula att jag tänker sluta för att ingenting är klart med det. Jag har iaf ett skäl.

Sista veckan, har jag bestämt.
Jag säger upp mig och är hemma nästa vecka,
frenetiskt letande efter en ny plats att vara på.
Men min fantasi kommer inte räcka långt.
Pappa tycker att jag ska vara hos tullen.
Det tycker inte jag.
Mamma säger att hon känner en veterinär.
Men nej.
Problemet med mig är att jag är alldeles för kräsen.
Hur blev det så?
Jag saknar biblioteket, på ett sätt vill jag bara gå tillbaka dit.
Det skulle aldrig falla mig in, det är för länge sedan avslutat, men det skulle vara så skönt.
Människor man känner och trivs med. Rutiner. Nya saker att lära sig hela tiden. Ett växande ansvar.
Fast jag måste nog ta en fråga i taget.
Skulle jag orka åka in till stan, till exempel, för att få vara någonstans där jag trivs?
Ja, om jag måste.
Stockholm är stort. Skulle jag kunna tänka mig att jobba i butik?
Butiksbiträde känns rätt dött, möjligtvis en specialinriktad butik, men helst inte.
Stockholm blev genast lite mindre.
Café? Nej!
Ett lugnt ställe med rutinmässiga uppdrag.
Lugnt? Kan inte komma på ett enda. Det är kanske lugn jag inte behöver?
Okej, vi provar motsatsen. Ett ställe det finns mycket att göra fast samtidigt inte blir stressigt.
Jag kommer snabbt att tänka på polisen. Jag älskade att praoa hos polisen. Fast man får nog inte vara där om man inte är aspirant, och det är jag inte. Jag kanske ska bli polis. Jag gjorde ett yrkestest på Internet en gång, och det sa att jag skulle passa som det^^ (min pappa skulle bli glad).
Jag kommer också att tänka på museet igen, förstås. Lära mig allt om kinesiskt sidenväveri, stå i entrén och svara på frågor. Vi hade väldigt roligt, jag och Sanna, vad jag minns, jag kanske inte ska krossa den illusionen.
Nej, jag orkar inte tänka på det mer. Vi får se.
Idag är jag på skolan iaf, klockan är tjugo minuter över åtta, och jag vill redan packa ihop mina saker och åka hem.
Vädret ute är helt underbart, jag önskar att jag fick vara ensam idag, att inga barn kommer in och stör, men sannorlikt kommer det inte bli så.
Helg.
Ett hemskt ord med en underbar innebörd.
Helg.
Imorgon ska jag träffa Jennie och Julia inne i stan, men där tar planerna slut.
Julia är i övrigt upptagen, så det blir väl filmkvällar med brorsan och kanske hinner jag jobba lite, jag har sådan otrolig pengaångest just nu. För om jag köper skorna, så har jag absolut noll kronor över. Visserligen ska jag få 1500 av mamma, men jag är inte säker på att hon har lust att de dem till mig just nu, och dessutom måste jag köpa biljetter till Jonas Gardell innan de tar slut, och sedan släpps The Cure biljetterna på tisdag och kostar en förmögenhet, och jag borde verkligen jobba som fan nu så att jag kan få min lön, som inte kommer bli så mycket, men definitivt låta mig överleva ett tag till. Dessutom har jag ingen jacka. Tur för mig att pappa erbjudit sig att betala mina Rufus Wainwright-biljetter. Tur för mig att resten av konserterna inom den närmaste tiden är väldigt tråkiga.

Förresten vill jag slå ett slag för Burma idag. Jag har faktiskt en röd tröja på mig.

Jag klarar inte av det här.
Helt enkelt. Nu är det fastslagit.
Riktigt vad det är, om man ska precisera lite, som jag inte klarar av, är jag inte säker på.
Jag vet bara att det enda jag tänker på är ursäkter till att få gå härifrån.
Ursäkterna har sinat nu, och klockan är bara halv nio.
Det är någonting fel med mig.
Jag vet inte när det ska gå över.
Kommer det att gå över?
Jag vill bara försvinna härifrån. Spårlöst.

Filip och Fredrik-känslan.
Efter ett tag började jag önska att programet skulle ta slut fort så att känslan skulle avlägsnas.
Jag vet inte vad det är.
Det är en stark önskan om att iaf få vara hon som säljer Fredrik kaffe latte varje morgon.
Det skulle liksom räcka.
Men nej, den tjejen heter Lisa.
Äh, jag vet inte vad jag ska skriva för att fortfarande verka någorlunda vettig.
Kärlek är det iaf.
Jag älskar Filip och Fredrik. Filip lyssnar dessutom på Counting crows. Filip är smart.
(Fast Fredrik ser roligare ut än Filip när han skrattar, lite så där att man ska spela in sekvensen när han blir hypnotiserad och skrattar varje gång siffran sju nämns, och sedan spela upp det varje måndagskväll när man känner sig totaldeppig).
Oviktigt inlägg. Definitivt. Jag behövde bara få skriva någonting om mina vardagshjältar.

Idag har jag blivit kallad hora för första gången i mitt liv.
Det är konstigt hur ett enda litet ord kan vara så laddat.
Jag tog det inte så personligt, han som kastade ur sig det är elva år och känd som en sån som gör sådana saker.
Förmildrar inte omständigheterna, visserligen, men jag kände mig inte direkt utpekad.
Killen som sedan kallade mig Cp fick en rejäl utskällning av rektorn.
Det är liksom inte själva orden som stör mig. De rinner av ganska enkelt, jag skulle aldrig drömma om att ta åt mig av vad en elvaårig dryg kille säger till mig, men det är tanken på att det finns sådana människor.
Och som barn kan man ha kontroll över dem, även om föräldrarna tydligtvis har släppt tankarna på allt vad kontroll heter, så finns det fortfarande lärare och dylikt som kan försöka ge dem gränser. När de blir äldre sedan, och ska klara sig själva, ser jag inget direkt hopp för dem.
Jag tycker inte lika mycket synd om killarna som om människorna i deras omgivning, som, just som jag idag, råkar komma i deras väg.
Om 'hora' är vad de åstadkommer som barn, vad kommer de inte kunna göra och säga om tio år?
Jag vill inte tänka på det.
Det finns en tjej också, som beter sig dumt ganska ofta. Hon går nog också i femman, möjligtvis fyran, jag är inte säker. Första gången jag träffade henne fick jag genast ett dåligt intryck, och det har inte förbättrats idag.
Den största skillnaden man märker mellan tjejer och killar i sådana här situationer, är att killarna är mer öppna.
Och det verkar som att de flesta skulle föredra, om man nu måste välja, att få ett skällsord rakt i ansiktet, än att det viskades och smögs en massa omkring en. Tjejer är ju ganska kända för sina tissel-tasselfasoner. Jag vet inte riktigt vad jag skulle föredra. Om det blir som med killarna idag, så kan man alltid göra något åt det, det finns något konkret att gå på, jag kan säga till rektorn, hörrudu, Nisse kallar mig CP, och rektorn kan göra något åt det.
Om jag istället råkar ut för några tjejer som bestämt sig för att hata mig, kanske känslan av oduglighet känns mycket mer påtaglig, men jag skulle nog vara ganska bra på att låtsas som att det inte riktigt hände, jag skulle nog kunna tänka, att jag inte bryr mig om vad de säger. Även om jag skulle ljuga för mig själv.
Men när jag skulle förklara, varför jag tycker att den här blonda översittartjejen är så vidrig, så kunde jag inte riktigt beskriva henne bra. Man måste träffa henne för att förstå. Jag hatar hennes typ, verkligen. Idag blev Sophie utsatt, Sophie är lite av en favorit för mig, hon är tuff, står emot bra, kan säga ifrån, men samtidigt väldigt snäll och ganska charmig, hon är lätt att prata med och verkar smart, och hon försökte säga åt den här hemska tjejen och hennes hemska kompis, och de hemska tjejerna blev bara värre förstås, tills Sophie valde att bara strunta i dem, och gå därifrån. Sedan fick jag lov att köra ut dem. Jag vill inte se dem igen.
"Det var bättre förr".
I min klass, när jag gick i femman, fanns inga sådana där ungar. Bara en, förstås, men han hade ju någon form av psykisk störning. De andra killarna kanske jag till och med gillade, och de flesta tjejerna var till och med helt okej, även om de inte riktigt föll mig i smaken, förutom ett par. Jag minns inga som helst problem. Och jag har definitivt inte blivit utsatt för något personligen. Så fast att en låg- och mellanstadieskola borde vara en känd miljö för mig, och på många sätt också är det, så känns det totalt främmande.
När började barn bli så hemska? Jag vet inte, men jag hoppas att det bara ligger i en generation, och att nästa blir bättre. Världen är ju ändå menad att gå framåt, inte bakåt, och inte heller stå still, men just nu behövs jättekliv.
Tänk om världen var som Martin Stenmark.

På praktiken igen.
Jag har inte saknat det.
Kaffeautomaten fungerar inte, så jag kan inte överleva på varm choklad,
vad ska jag då överleva på?
På andra sidan väggen sjunger klasser Jag vill ha en egen måne, om och om igen.
Jag minns att vi också sjöng den, bland andra Ted Gärdestad-låtar, när jag gick på mellanstadiet.
På den tiden längtade jag själv aldrig efter en egen måne att sitta och vänta ut problemen på,
inte vad jag minns iaf.
Jag minns det som en hyfsat bra tid rent allmänt, mycket av det var säkert Sarahs förtjänst.
Sarah åkte hem igår, och genast kände jag mig som den mest miserabla i universum.
Kanske mest för att de jag känner inte kan hålla löften.
Efter att jag pratat med Anton en andra gång kände jag mig lugnare,
känslan av att må så dåligt att jag inte kunde uttrycka det försvann.
På väggen på toaletten utanför biblioteket i den här skolan, har någon skrivit med kulspetspenna.
Fuck you.
Dra åt helvete.
Vem tänkte han på, som klottrade dit det på väggen, som inte var mer än högst elva år?
Jag är säker på att det var en pojke.
Vad hade hänt? Blev han injagad på toaletten av de tuffare grabbarna? Hade han fått en utskällning av fröken? Kände han sig destruktiv på något sätt, eller var det bara ett sätt att föreviga sig själv, kanske visade han sina polare efteråt, vad han hade gjort, kanske sa de, att du är fan inte klok, och han svarade att det visste han nog, och rätade på ryggen en aning.
Igår när jag kände mig destruktiv, började jag läsa Ett ufo gör entré. Det är mitt sätt, ett av dem. Ett tag funderade jag på att drämma mobiltelefonen i väggen, men eftersom jag bara haft den sedan i torsdags kändes det som ett dåligt alternativ. Men jag skulle ha gillat att se den gå i tusen delar.
Iaf, det här med boken, Jonas Gardell-boken, det är en märklig företeelse.
Jag minns inte vilket år det var, tre eller två år sedan, när jag läste den för första gången, det var i Danmark, och jag minns att den fick mig att gråta. Jag minns, tydligt, att jag lovade mig själv att aldrig läsa den igen.
Så här några år senare har jag brutit det löftet flera gånger. Så här några år senare har bokens påverkan på mig minskat.
Eller kanske inte minskat egentligen, bara ändrats. Den lämnar mig inte oberörd, men jag kan inte minnas vilken del av den som förut kunde locka fram tårar. Möjligtvis kan jag förstå att jag trodde mer på människors roller innan, eftersom jag gick i en sådan klass, ungefär som Juhas. Jag har blivit äldre och klokare, jag är glad att Juha också blir det.

Igår köpte jag Jurassic park på dvd.
Det finns en scen i den filmen,
efter att drömmen har gått i kras, och ingenting fortfarande är säkert,
när den kvinnliga huvudrollen och mannen som startat dinosaurieparken,
sitter i parkens caféteria, och båda är nedstämda,
hon kanske mest för att hennes barn och man håller på att bli dödade av urtidsdjur,
han kanske mest för att han antagligen aldrig kommer hämta sig från besvikelsen.
Kvinnan sitter och äter glass.
De båda sitter och pratar. Sakta.
Jag minns inte vad de säger, jag vet inte ens om min bild av den här scenen stämmer ordentligt,
det var länge sedan jag såg den nu,
men man kan tänka sig att glassen inte smakar.
Man kan tänka sig att hon inte ens tänker på att hon sitter där och äter glass.
Jag får upp den här scenen i huvudet då och då.
ibland kan jag känna en känsla som illustreras bra med den scenen.
Idag till exempel?

Det fanns ingenting som jag längtade efter så mycket som att pressa det brinnade heta mot min hud.
Men jag och Sarah brände upp min sista tändsticka igår.
Barfota sprang jag ner till köket och hämtade nya.

Jag hittade bara en sak som skulle ersätta saknaden efter Kitten.
How to save a life.
Om inte Sarah skulle komma om en timme skulle jag nog behålla den känslan resten av kvällen,
kanske resten av helgen. men det har jag inte tid till nu.

Jag försov mig i morse, så jag har varit hemma idag.
Har dock tappat bort mina nycklar,
så jag fick ringa till Joakim och han skolkade sista lektionen och kom hem och öppnade stora huset till mig,
fast kanske mest för att Mio inte klarar av att vara ensam.
Vi har ingenting hemma, att äta alltså, så jag är jättehungrig, och jag sov dåligt i natt, så jag är jättetrött.
Jag vet inte varför jag är så dålig på att hantera sömnlöshet. Andra brukar klara av det ganska bra, iaf verkar det så utifrån, så vill jag också kunna göra.
Men nu har jag inte sovit sen klockan fyra, bara vridit mig runt i sängen, och ingenting känns bra.
Så, det här är alltså vad jag orkar med just nu:
Lägga mig i soffan och titta på Zoolander.
Och sedan måste jag måla naglarna.
Och städa upp det sista förstås, men Sarah kommer inte förrän om sju timmar.
Förresten tycker jag inte alls om att Owen Wilson är självmordsbenägen.

Jag är på praktiken nu,
men jag orkar inte med någonting.
Jag har suttit hela morgonen i den blå soffan och läst Pinocchio.
Det är en ganska trevlig bok, men egentligen får den mig att känna mig dåligt till mods,
eftersom författaren låter alla förnuftiga personer i boken förespråka, på ett mycket övertydligt sätt,
vikten i att lära, att vilja gå i skolan, och att vara lydig.
Pinocchio är tvärtom till en början, men nu har jag hunnit en tredjedel av boken,
och han börjar förändras, han har lovat den goda fén att göra allt det hon vill.
På andra sidan väggen spelas Imagine på piano, och eleverna sjunger med bäst de kan.
Jag minns när jag gick på mellanstadiet, vi sjöng också Imagine, hur stor jag kände mig, det känns som om jag bara blivit yngre med åren. Kanske är det ett gott tecken, kanske innebär det att jag har skaffat mig större perspektiv, men jag saknar känslan av att vara stor.
Om en halvtimme är det fika. Jag kanske går ner till centrum för att köpa lunch idag, jag har inte ätit lunch mer än en dag jag har varit här på praktiken. Skolmatsal är ångestframkallande. Förmodligen är matsystemet det enda jag kommer sakna från Mediagymnasiet.
Idag börjar iaf Filip och Fredriks nya serie Myggan, jag älskar Filip och Fredrik, men jag har inga förväntningar på serien, däremot på Boston tea party som börjar på måndag. Imorgon är jag ledig, och jag ska till stan och träffa Andie, och lämna tillbaka mina Lukas Moodysson-böcker och köpa ett par nya byxor.
På fredag kommer Sarah. Det är bara två dagar kvar. Det känns bra att ha planer. Förresten kanske min House-box dimper ner i brevlådan någon gång nu i veckan. Då har jag att göra efter helgen också.
Och sedan kanske min snälle bror köper Scrubs säsong tre och fyra för att de är billiga.
Men när jag kommer hem idag (antagligen åker jag lite tidigare) ska jag jobba jättemycket, och jag måste räkna alla modepass som jag har kvar. Jobbigt, men jag vill kunna lämna tillbaka alla kuvert imorgon.
Sedan ska jag sova, titta på Myggan och House, och gå och lägga mig för natten. Som sagt, planer känns bra.
Jag ringde till Anton igår, och han skulle plugga och äta, och ringa mig senare, och med tanke på att förra gången han lovade att ringa upp, tog det tre dagar, och då hade han glömt bort samtalet totalt, och igår sa han att han visste att jag inte trodde på att han skulle ringa igen, men att han skulle bevisa mig fel den här gången.
Jag förväntade mig inte att han skulle ringa, så därför har jag heller inte blivit besviken ännu, även om jag föredrar när folk håller sina löften. Får se hur många dagar det tar den här gången.

Idag gick jag upp jättejättesent.
Var inte riktigt på det klara med att Mio var hemma och väntade på mig, tycker lite synd om honom.
Men mina benvärmare och mitt orangea skärp hade kommit med posten, så jag är glad.
Sverige åkte ur fotbolls-VM, vilket gör mig mindre glad, men det spelar ingen större roll just nu,
för vet ni vem jag ska träffa ikväll?
Gunnar Ardelius.
Okej, det är ingen privat middagsbjudning, men iaf.
Han får mig att känna så otroligt mycket.
Inte ens förkylningen kan stoppa mig där.
Jag brukar tycka om att vara förkyld, så där lite lagom snuvig,
men nu känns det bara jobbigt, mitt huvud hänger inte med alls,
och jag har svårt att somna.
Jag orkar knappt titta på film. Måste dock se Breakfast on Pluto innan Sarah kommer, så att hon kan ta hem den igen. Jag gillar inte att låna saker någon längre tid. Fast jag har haft Antons Pulp ficition här i flera veckor utan att se på den, kanske som ett litet straff till att Julia/Anton har snott mina Mäklarna och Boys don't cry. Det är ingen som riktigt vet var de är, men jag vill ha tillbaka dem.
Jag måste jobba också, så att jag kan få min lön. Det kommer nog inte bli lika mycket som Andie fick, vilket är synd, tre tusen skulle sitta bra.
Dessutom fick jag ett erbjudande idag om att köpa ett par begagnade orangea Dr. Marten-kängor. I'd like that. Kvinnan i butiken, Dr. Martens, sa att strl. 6 är lagom om man har 39, men jag har 7 på mina converse och mina skate, så jag vet inte om jag kan lita på henne. Jag borde gå till SkoUno och prova.
Jag har kommit på att jag älskar att bo i Stockholm. Eller nästan Stockholm.
Om en timme ska jag åka och träffa Gunnar. Ska nog ta ett par panodil, strepsils och en omgång Nasoferm, och ta med mina bentasil. Det krävs att vara förberedd. Får se om jag hinner hem till första avsnittet med House. Förresten har jag beställt andra säsongen med House från cdon, för de hade sänkt pris, helt underbart, jag lider av abstinens. Jag kanske till och med hinner hem till sista halvan Idol.
(Såg nu att mina Srepsils är köpta i Danmark, och kom att tänka på den trippen för två år sen, när vi var i Köpenhamn i tre dagar för att se Poul Krebs spela på Tivoli, och jag var jätteförkyld, värre än det här, men jag var glad hela tiden iaf, för jag älskar Köpenhamn, jag antar att det är dit jag ska åka så fort jag blir sjuk.)

Att gå de sjuhundra metrarna från stationen och hem,
i mörker, ensamhet och småregn,
med Miller's angels på hög volym,
är något av det mest underbara jag har gjort på länge.
Även om det varit en skitdag,
även om jag grät halva tågresan,
även om jag till och med glömde ta medicinen igår.
Även om jag bestämt mig för att ta lite avstånd från vänner framöver.
Inte Sarah dock, hon får räknas som något annat. Beyond. Hon kommer nästa helg.
Jag behöver henne NU!
Imorgon åker jag till Linköping och lämnar telefonen hemma.
Distans, var det.
Jag har lugnat ner mig nu, men jag behöver fortfarande en bekräftelse.
"Jag gillar dig, du är en bra människa", fick jag höra idag. Tack tack men det räcker inte.
SHOW IT TO ME.
Förlåt Adam för att jag tvivlade på att du skulle kunna hjälpa mig mer, men This desert life var den enda medicinen idag. Jag tror att jag fortfarande tycker om dig väldigt väldigt mycket.
Köpte förresten Hanging around som singel, med en, 1999, tidigare unreleased track.

Don't wake me please
don't wake me
cause I was dreamin'
I might just stay inside today
I don't go out much these days
yes, sometimes I stay inside all day

True love. Maybe.

Jag såg en flicka gråta på tv,
och kände starkt för att bryta ihop.
Det gjorde jag inte.

Jag skrev lite på jobbet idag. Det är inte ett litterärt mästerverk.
Det är känslor.

Jag tappade allting jag ägde.
Jag tror att någon har tagit det ifrån mig.
Någon som kom i sömnen och avlägsnade allt som var mitt.
Det har spridits ut på gatorna.
Det är svarta hål i asfalten som tillhör mig.

En pojkes hjärta har gått sönder,
det är värre än någonsin.
Han sitter och gråter, men tystare än
flickan som satt bakom dörren.

Pappa ringde till mig, och det var väl ungefär det bästa som kunde hända nu.

I'm just a man, I'm not a hero
Jag har lyssnat på Welcome to the black parade igen, flera gånger.
Jag vet inte varför.
Ovanstående citat skulle varit typsikt mig för något år sedan.
Som en demo-version av Michael Jackson-citatet som jag brukar utnämna till favorit.

But They Told Me
A Man Should Be Faithful
And Walk When Not Able
And Fight Till The End
But I'm Only Human

Fast egentligen har jag inga direkta personliga erfarenheter av det där.
Men jag behöver någon som menar vad de säger.
Det finns alldeles för få människor som passar in på den beskrivningen.
Eller någon som säger vad de menar. Det går lika bra.
Jag kanske behöver Adam Duritz. Fast egentligen behöver jag nog någon som är starkare.
Jag ska gå ner och titta på House. Han håller inte inne med sanningen iaf.
Jag tror att jag ska bli som honom.
Julia hatar House.
Blir det prioritering igen?
Discshop säljer ut Scrubs. Dr. Cox går lika bra, även fast han inte har käpp

Jag hörde Welcome to the black parade idag.
Det är nog sådan där musik jag skulle ha älskar för något år sedan.
Jag lever nog fortfarande kvar där, med en fot eller så.
Jag menar, det kommer nog ta ett tag, ett bra tag, innan jag kan skiljas från mina Blink 182-skivor. Jag var verkligen frälst av Blink 182 från det att jag hörde I miss you på radion när vi var i Göteborg, och jag köpte skivan, och alla andra skivor, fram tills...ja, inte alls länge sedan. Ett år sen kanske.
Jag kan ju fortfarande få för mig att lyssna på skivorna ibland, men inte alls särskilt ofta längre,
och få för mig att känna igen mig i Here's your letter och I'm lost without you. Eller försöka hänga med i The party song för den delen.
Kanske mest för att Blink verkligen betydde något för mig under en ganska lång tid (dock inte lika lång som Nickelback), och att jag minns så många saker när jag lyssnar på dem.
Det var kanske två år sedan jag började lyssna på Green day, precis innan American idiot släpptes, och jag var nära att få gå och se dem live, men jag ångrar inte att jag missade det.
Däremot hade Nickelback-konserten i Köpenhamn varit underbar att se (jag kom till Köpenhamn dagen efter konserten, det kändes surt).
Iaf, jag minns även när jag hörde Good Charlotte för första gången, på Mtv hemma hos Malin av alla ställen. Jag fick skivan i julklapp (The young and the hopeless), och spelade nästan sönder den under den första tiden den fanns i mina ägor. Jag kände mig verkligen så då, i sjunde klass, jag kan knappt förstå det nu, att jag på något sätt fann tröst i Hold on eller revangekänsla i The anthem (oj vad sugen jag blev på att lyssna på den skivan nu, jag tror jag måste göra det).
Jag hade verkligen en skatepunk-period när jag var runt tretton, fjorton år. My chemical romance hade nog passat väldigt bra. Istället kompleterade jag med Håkan Hellström, Lars Winnerbäck och väldigt mycket lyssnande på radio och MTV. Nickelback hängde med sedan femman, 2001, när de släppte Silver side up och slog igenom rejält. How you remind me. Den spelades till och med på Mix megapol. Jag minns när jag åt pizza med Sarah och de spelade den låten i högtalarna och dagen därpå frågade jag Linda vem som egentligen sjunger den där låten.
Efter ett tag fick jag mamma att köpa skivan till mig. En övergång gillade jag låten Just for bäst, så typiskt mig vid den tiden. Egentligen började jag väl inte lyssna ordentligt (gå igenom texterna och verkligen lyssna in mig) 2003 när de släppte nästa skiva, den lite mer kommersiella, The long road. Den kom precis i rätt tid, det var i september, jag hade precis börjat sjuan, och jag hatade precis allt, och Believe it or not, skivans fjärde spår blev min räddning.
Jag tror jag började lyssna på Kent i samma röra också, men bara Vapen och ammunition. Den har jag inte hört på jättelänge nu. Egentligen är den rätt bra, bara att man kanske föredrar det egentliga soundet. Jag minns dock att jag tyckte väldigt mycket om Elite.
Det känns så märkligt nu, när det finns tusen sätt att upptäcka musik på, och allting kan bli ditt utan att du betalar ett öre, att det funnit en tid då jag bara lyssnat på typ tre artister. Om folk frågar mig nu, vilka band jag lyssnar på, vill jag egentligen inte svara, för jag vet att jag kommer glömma de viktigaste. Hade någon frågat mig i sjuan, haed jag kunnat svara ganska fort och enkelt.
Jag tyckte bättre om det som var förut. Fast det är fortfarande specielt nu, om man hittar någon som man verkligen känner kan bli en favorit. Det var länge sedan jag hittade någon sådan artist. Det känns som att senast var i början av nian, när jag bestämde mig för att inte vara så jävla svart och börja lyssna på normal musik, och jag fastnade för The Ark, deras singel One of us is gonna die young spelades mycket på TV, och i samma veva hörde jag Counting crows för första gången, vilket var min brorsas förtjänst. Så jag lånade hem deras skivor från biblioteket och brände över på datorn och jättelyssnade. The Srk har väl hamnat lite i skymundan nu, men Counting crows kan jag fortfarande luta mig tillbaka på. Maken till låtskrivare har jag väl aldrig hört.
Andra band eller artister är inte lika tydliga när det gäller hur man börjar lyssna på dem. Badly drawn boy till exempel. Som jag hört tusen gången när jag sett filmen Om en pojke, men kanske inte alltid brytt mig om, men sedan har jag börjat lyssna mer och mer (kanske framför allt på A minor incident, för att jag var sådan på den tiden), och till slut bestämt mig för att det är riktigt bra, och sedan köpt Om en pojke-soundtrakcen, tills det utökat till att jag faktiskt gillar all hans musik.
Motion city soundtrack är ett band jag gillar skarpt men ändå inte lyssnar på särskilt ofta. Jag lyssnade på dem senast igår iofs, men det var första gången på länge. Historien bakom dem är ganska färsk, och dessutom ganska rolig, kanske mest för att jag var så oförberedd.
Jag sökte på bilder på google, skulle ha tag på en bild på Counting crows' sångare Adam Duritz, vilket var namnet jag sökte på, men ändå kom det upp en bild på en kille jag inte alls kände igen. Däremot såg han ganska cool ut, så jag ville veta varför bilen kommit upp, så jag gick till bildens ursprungliga hemsida, hamnade på Motion city soundtracks officiella hemsida, jag förstod att det var ett band, så jag klickade mig fram till en video för att få någon uppfattning om vad det var för typ av musik. Klick. Kärlek vid första tonen typ. Hold me down, en otroligt underbar låt. Och underbar video, den utspelar sig i ett snölandskap, och varje gång min snölängtan börjar gå överstyr kan jag titta på den videon.
Andra artister är lite tråkigare, som The Streets, jag bara fick hans andra skiva av pappa, liksom med Broder Daniel, Marit Bergman och Madrugada. Det som var bra att pappa köpte The Streets till mig är ju att jag aldrig skulle få för mig på egen hand att det är bra musik för mig att lyssna på.
Och jag köpte The Cure's singelsamling för att min svensklärare Magnus sa åt mig att göra det. Det var ganska bra sagt.
Jag minns första gången jag hörde David Bowie också. Det var hemma hos farmor, vi hade hyrt film, Hannes Holm och Måns Herngren's Klassfesten. De spelade Heroes. Jag älskade den låten från första stund, och farmor förklarade för mig att det var David Bowie som sjöng den, och efter ett tag köpte Joakim en skiva med honom, och jag började lyssna på den.
Ursäkta. Jag behövde skriva det här inlägget.

Bara för att jag var inne på nostalgi i förra inlägget måste jag fortsätta lite på det temat.
Jag tänkte återge en dikt.

Om man går fort, fort
och tittar rakt fram
då kommer man fort fram

Om man går långsamt
och tittar på allt vid vägkanten,
om man tar upp en sten
och luktar på en blomma
då går det inte fort

men stenen och blomman
har blivit ens vänner

Kaj Beckman (Barnens versbok)

Vi fick läsa den på lågstadiet, jag minns min lärares (även här Berit) leende när hon läste upp den.
Vi fick måla en bild till och klistra in den i våra böcker.
Jag minns hur jag inte alls gillade den, redan då.
Jag tror att det är för att jag alltid har varit en sådan som går fort, en sådan som vill komma fram.
Jag tror att jag kanske tog det som en tillrättavisning, som en önskan från de vuxna (diktförfattaren och min lärare som valt ut dikten) om hur man ska vara. Jag vet inte om det var menat så, att Berit, eller vem det än var som bestämde att vi skulle lära oss den dikten, tyckte att det sista alternativet var det bättre.
Jag har heller aldrig sett några vänner i stenarna och blommorna.
Jag tror inte ens att jag riktigt förstod vad han (Kaj) menade med att bli vän med en blomma och en sten.
Jag tror att jag tyckte att det lät värdelöst.
Så här tio år senare, tycker jag fortfarande inte alls om dikten.
Antagligen för att jag fortfarande är en sådan som tittar rakt fram.
Jag antar att Kaj vill vara bildlig och säga till mig att jag inte ska gå för fort så att jag missar alla avtagsvägar.
Jag tycker bara att han har lyckats göra det nästan..jag tänkte säga absurt, men jag tror inte att det ordet passar här, men jag förstår iaf själv vad jag menar.
Jag blir faktiskt irriterad varje gång jag läser den, lite som att jag blev arg, och fortfarande blir, på Januari börjar året-sången, som vi sjöng på lekis.
Men oktober och november och december äro grå.
Mamma minns det som att jag var arg på den för att jag är född i november. Nu har jag, ifall det är sant, andra skäl att vara arg, eller åtminstone irriterad, på den sången. Dels för att det inte är sant. Oktober är en väldigt tråkig månad, någonstans mitt emellan, men i november börjar, förhoppningsvis, vintern, och världen blir vit och upplyst och vacker, och särskilt när man är barn (jag var fyra när jag lärde mig sången) uppskattar man den delen av året. Jag förstår att vuxna hatar oktober, november och december, jag kan se dem stå och frysa halv sju på morgonen och skrapa vindrutan på bilen ren från is. December är inte heller grå, för då kommer advent, och advent betyder ankomst, och hela december är en enda mysig väntan på den där ankomsten. Decmber är ljus och mörker utanför fönstret, och jullov och pulka och gemenskap. December är fan bästa månaden på hela året, hur kan någon påstå att den är grå!
Det jag framför allt hatar med sången är att mina lekisfröknar fick mig att uttrycka någon annans åsikter, och jag har aldrig sett meningen med det, för jag håller inte alls med.
November och december är bäst.