I'm talking to the ceiling

Idag har jag gjort någonting underbart.
En nostalgitripp!
Tillbaka till nittotalet.
Ett helt otroligt årtionde.
Jag plockade fram min gamla Martin Svensson-skiva.
Kommer man någonsin glömma låten Yeah Yeah Wow Wow?
Jag minns fortfarande de flesta texterna, men jag vet inte om anledning att jag gillar det nu är för att det påminner mig om en massa saker jag hade glömt, eller kanske förstår jag bättre nu.
Okej, jag bojkottar låtar som Fiskar som viskar och Sodapop café,
min favorit redan när jag var liten är Sömnlös, om jag ska välja nu gillar jag Har vi tappat tråden? bäst.
Svart och vitt porslin, du drömmer om att du är fin, och att du räcker hela vägen.
Ja, det gör jag.
Jag minns mitt lilla lilla mörka rum på Klippudden, med blåa väggar (i tre olika material) med en bord med orangea blommor på. Jag hade en affisch med Martin Svensson på, under mitt snedtak. Jag fick den från Kamratposten. Jag tror jag ska leta reda på den igen.
Martin har skrivit en bok. Självklart ska jag läsa den.
Jag tror att det här är vad jag behöver.
Poppigt, en slags pik till pretantiösiteten, med en avslutning bestående av en smäktande ballad, som en signering, som ett litet meddelande. Den här skivan blir det du vill att den ska bli.
Barndom. En helt vanlig Svensson-skivan är barndom, är det enda jag skulle kunna tänka mig att sjunga i duschen.

"Bartender! Två flaskor hit!
Jag vill ha en till att stilla branden i hjärtat och en i min skalle så hårt du kan"
Kristian säger det bättre än jag.

Både Kristian Anttila och Annika Norlin sjunger om att vända andra kinden till.
Jag minns någon gång på lågstadiet, vi hade lektion, jag minns inte vilken, och jag minns inte hur vi kom in på ämnet. Men de två lärarna som var med under den lektionen, Berit och Marie-Louise om jag inte minns fel, försökte få "vänd andra kinden till" - uttrycket att låta som något positivt.
Hur kan man göra så mot barn?
Jag har aldrig varit något fan av "Grynet", men Ta ingen skit är ett mycket bättre motto än Vänd andra kinden till.
Hey, Grynet är bättre än Jesus.
Nej, men jag har alltid sagt att snällhet inte leder någonstans. Man kan inte förändra världen genom att vara snäll. Snäll säger ingenting om en människa. Hitta något djupare. Och slå tillbaka.
Herregud, var är världen på väg, jag måste uppfostra mig själv. Tänk vad mycket lättare livet hade varit om jag fick de här kunskaperna tidigare i mitt liv.

För vem ska jag berätta att jag har svårt att andas?

Nu är jag arg igen.
Fast jag kan egentligen inte vara arg, för det är svårt att vara arg på människor man tycker om väldigt väldigt mycket.
Men ibland finns fan gränser.
Det funkar ju inte riktigt att låta folk göra vad som helst bara för att man tycker om dem.
De som inte känner mig vet att jag aldrig säger någonting.
Det som känner mig vet att jag kan ha någonting att säga.
It's the only way I have learned to express myself, through other peoples descriptions of life
sjunger Justin Pierre i Motion city soundtrack som snart släpper ny skiva.
Ja, det är inte ordförrådet det är fel på.
I alla fall, jag blir arg när människor som känner mig går tillbaka till rollen de hade innan de lärde känna mig.
Jag brukar hylla egoismen.
Jag vet vad jag gör när jag säger att alla borde vara egoister.
För vem ska man tänka på om inte sig själv?
Fast man kan ju inte vara egoist när det passar och osjälvisk emellanåt. Man får fan välja sida.
Typ som en tjej jag träffade som heter Caroline, som jag inte träffat på tre år och aldrig mer kommer träffa igen,
som ömsom tyckte om att prata med mig, och ömsom önskade att jag skulle dö. Bokstavligt.
Men hon var aldrig min vän.
Folk som är mina vänner får inte önska att jag vore död, innan det måste de avsäga sig posten som en av dem i mitt sociala nät.
För vem bryr sig om vad folk man inte bryr sig om tycker?
Vad krävs det mer än mitt ord för att de ska tro mig?
Vad?
Fan. Jag är jättearg.
Det är svårt att vara arg när man lyssnar på Romeo återvänder ensam.
Det är svårt att känna något överhuvudtaget mer än tomhet när man lyssnar på Romeo återvänder ensam.
"Jag lämnar inga fotspår ens i sand."
Så känner jag mig nu. Fast vem har aldrig känt som Jocke Berg?

Nähä, så blev jag tvungen att skriva ett inlägg till.
Varför är man rädd att folk ska tycka synd om en?
Jag har aldrig varit i en situation där folk kan förväntas tycka väldigt synd om mig, så jag vet inte riktigt hur det upplevs, men jag kan inte riktigt leva mig in i den där rädslan.
Förut gick jag i skolan med en tjej som förlorade sin pappa.
Hon var borta några dagar från skolan, men när hon kom tillbaka var hon precis som vanligt.
Framåt, positiv, glad.
Kanske tänkte hon helt andra saker innanför det där, antagligen gjorde hon det, men för mig är det fortfarande en bedrift. Och jag kände inte henne så bra, och kanske jag sneglade lite på henne, kanske undrade jag hur man egentligen förändras av en sådan sak.
Och visst gick det lite rykten, inga hemska, jag tror bara att folk runt omkring henne ville ha fler svar än vad som kunde ges.
Jag märkte aldrig av något ömnkande för henne, och jag kan även tänka, att om man är i en sådan situation, något som de flesta kanske inte behöver uppleva, iaf inte i unga år, kan det inte kännas skönt att det finns folk som...vet. Och som, kanske inte bryr sig, men fortfarande kan säga snälla saker som man kan luta sig tillbaka lite på?
Nej, jag har ingen erfarenhet, men det känns som om jag inte skulle vara rädd.
Okej, jag ska göra ett erkännande.
Det gör lite ont faktiskt, att behöva erkänna det här publikt. Inte för att jag skäms, mer för att jag inte har någon vettig ursäkt.
Jag läser I taket lyser stjärnorna. Igen.
Jag brukar ibland tänka hur dålig den boken är, ändå har jag läst den flera gånger. Och den står ju ändå där i hyllan...
Den här gången började jag längta efter cancer.
Jennas mamma har cancer, och det beskrivs ju ganska flitigt i boken hur ont hon har, hur jobbigt allting är, hur mycket Jenna skäms (det finns en del saker att ifrågasätta i den boken). Ändå kan jag inte låta bli att...
Okej, jag känner mig hemsk. Jag vill inte ha cancer. Antar jag. Jag vet inte vad det är med cancern som lockar mig, mer än själva ordet som är väldigt fint. Ett av favoritorden tillsammans med Äventyr och Klinik.
Sömntabletterna har börjat verka, så jag är inte riktigt i minna sinnens fulla stånd när jag skriver det här, och jag känner mig lite korkad redan nu, för jag tror att det är livsfarligt att romantisera något som en dödlig sjukdom. Men jag tror inte att det är det jag gör.
Jag tror att jag ber om förändring och kanske uppmärksamhet (varför känns uppmärksamhet som tabu? Fan, det måste jag sluta tänka). Jag är en mycket tragisk människa. Imorgon kanske jag ska göra något åt det.
Nu ska jag gå och läsa vidare, snart är jag kanske trött nog att somna. Imorgon kanske jag tar upp kampen mot mitt förstånd igen.

Ikväll ska jag ta till några knep.
Jag har just svalt fyra Valerina natt,
de smakar så otroligt äckligt,
jag har borstat tänderna två gånger, men det sitter kvar iaf.
Men de kanske hjälper.
Så nu ska jag läsa en bok tills jag inte kan hålla ögonen öppna längre.
Sedan ska jag sova hela natten.
Och om inte Anton ringer mig imorgon blir jag arg på honom också.

Not even Dr. Phil can save me now.
Billie the vision and the dancers
(tillsammans med Kristian Anttila)
är veckans nya favorit.

"Du har missförstått, jag är inte värd det här
jag har ingenting som du vill ha.
Det kommer bara led till nåt ont, ändå."

Den här natten blev värre än den förra.
Det trodde inte jag var möjligt.
Men livet är fullt av överraskningar.
Så, idag har jag varit jättepigg, mått jättebra och känt mig riktigt utvilad.
Jag har som vanligt legat i soffan och tittat på friidrott, men idag orkade jag knappt göra det.
Jag är väldigt arg.
På nätterna. Förbannade nätter. I natt ska jag fanimig ta en massa sömntabletter.
Lugn, det är naturmedel.
Just nu är Säkert! det enda jag orkar med.
Jag fick lust att börja på en ny bok, någon som man kan fly bort med, jag blev nästan sugen på att läsa Kazans stjärna, jag gillade verkligen Eva Ibbotson när jag var yngre, och det sitter kvar lite, även om jag vet att jag har passerat målgruppen, men det gör ingenting.
Fast jag tror att jag väljer att läsa Eukalyptus istället, den lär vara bra. Men inte idag, idag orkar jag inte med någonting. Jag ska kanske titta på en film. Synd att jag såg Kenny Starfighter för inte alls så länge sedan, han hade suttit bra nu. Jag kanske tittar på Alice i Underlandet.
Jag tycker inte alls om mig själv.
Vissa människor ringer mig alldeles för sällan, dels för mitt eget bästa, jag klarar inte av att känna mig ensam, men också alldeles för sällan för relationens bästa. Jag är arg nu, men jag vet att de här människorna som aldrig ringer (och de som inte svarar på mail heller för den delen) aldrig kommer få reda på det.
Jag önskar att jag kunde vara arg.
Konsten att vara snäll är en bästsäljare i Sverige just nu. Kan ingen skriva en motsats till den boken?

Jag har längtat efter snön i en månad snart,
ungefär två månader tidigare än förra året.
Kanske vill jag bara att det ska hända någonting,
förändras på något sätt.
Men idag var jag ute och gick med Mio och kände kylan i luften,
och tänkte att det räcker nog, för tillfället.
Jag vill inte vara utan hösten. Men jag vill att den ska skynda sig lite.
Jag tittade på några vinterbilder från förra året, efter att snön hade kommit
(den blev väl permanent ungefär efter att den hade kommit dagen efter julafton)
och allt jag ville göra var att kasta min in i fotografierna.
Göra en snöängel, få snö i skorna, komma in, få av mig de blöta strumporna,
krypa in under en filt, läsa en bok.
Jag kan riktigt känna den där känslan, av kylan som rinner av. Jag behöver den.
Stå och frysa på pendeltågsstationen och vänta på ett tåg som inte ämnar komma.
Det finns så mycket att se fram till.
Men innan vintern kommer, finns det ett antal saker att ta sig förbi.
Min brorsa fyller arton år om en vecka, jag vet inte vad man köper till folk som fyller arton,
iallafall inte som lillasyster, med inte alls så mycket till budget.
Jobbigt.
Jag ska träffa Anton på lördag, tror jag, jag känner starkt att jag behöver träffa någon,
jag saknar Julia väldigt mycket, hon har ringt mig alldeles för lite den här veckan.
I natt ska jag försöka sova.
Natten till idag sov jag inte alls.
Verkligen, inte alls.
Därför har det här inte varit en av de bättre i mitt liv. Jag hatar nätter när jag inte kan sova.
Fuck them.

Aaahhh.
Jag ringde till Anton.
Jag ville att han skulle göra mig glad.
Det gjorde han inte.
Det var ingenting han sa.
Jag borde ha lärt mig vid det här laget att det inte hjälper att ringa till någon, det blir alltid bara värre.
Så efter att jag pratat med honom, för typ en och en halv timme sedan, och fram tills nu, så har alla mina krafter gått åt till att...svälja hårt.
Ont i halsen har jag också.
Klockan är bara tio, och det enda jag vill är att gå och lägga mig, och bara sova, och imorgon är både mamma och Joakim lediga, så jag behöver inte gå upp tidigt, jag ska bara...sova. Jag vet inte ens om jag bryr mig på friidrotten imorgon.
Nej, saker och ting är ingen höjdare just nu. Imorgon kanske jag tar mig samman.

Ännu en dag framför tv:n och friidrotts-VM.
Jag blir glad när Susanna springer fort,
och blir glad, och gråter vid mikrofonen
och pratar med samma dialekt som jag.
Jag vill också ha något att vara besviket glad över.
Resten av dagen har jag gjort Mio sällskap i trädgården,
förlorat i dragkamp och matat honom med Frolic.
Dagarna går sakta.
Jag vet inte vad jag skulle vilja göra med dem.
Jag vill prata med någon som gör mig glad.
Det är ingen som svarar.
Jag kanske bara borde krypa ner någonstans och läsa dikter.
Men regnet har slutat.
Jag har känt mig så svart de senaste dagarna,
så som jag brukade göra för något år sedan, i åttan typ.
Jag minns inte när det tog slut, minns inte varför.
Kanske var det när jag började träffa Julia.
Jag vill vara anonym igen.

"It's not dangerous confuse children with angels."
William H Macy sa det. Quiz kid Donnie Smith, I'm with you.

Okej.
Jag lyssnar på Laguage. Sex. Violence. Other?, Stereophonics lite mer tumulta skiva.
Tumult är nog vad jag behöver.
Röra om lite i mitt huvud.
Tänka i nya banor.
Idag har jag varit hemma med hunden.
Men jag har inte brytt mig så mycket om hunden,
istället har jag legat uppe i soffan och tittat på friidrott.
Mer än så har jag inte åstadkommit idag, det känns inte vidare ångestframkallande, jag känner mig bara trött,
men det gör jag ju alltid nuförtiden.
Ola har ringt.
Ola har ringt och sagt att jag inte få gå i skolan i höst.
Praktik igen, alltså.
Vardå?!
Jag har ingen aning.
Café säger Anton alltid. Fantasilöst, tycker jag.
Jag tänkte att jag skulle fundera ut vad det är jag tycker om att göra, men det gick inget vidare bra.
Vad är det jag tycker om att göra?
Vara hemma, läsa böcker, titta på film, skriva lite, typ.
Yes, jag vet bästa arbetsplatsen för det. Kanske inte.
Jag har faktiskt ingen aning.
En tidning? För seriöst, jag kommer ändå bara få hämta kaffe.
Bokhandel? Sarah praktiserade på Akademibokhandeln, det var okej, men jobbiga arbetstider.
Bibliotek? Inte tillbaka på biblioteket. Möjligtvis ett annat bibliotek, men min pappa tycker inte det.
Att bara stå i kassa är jag för ung för, och dessutom söker jag efter något som kan motivera mig att komma upp ur sängen på mornarna. Statoil wont do that.
Mamma skulle prata med någon på sitt jobb. Det skulle vara okej. Men inte ultimat.
Jag har funderat på ett museum, men jag tror att anledningen till att jag gillade att vara på Östasiatiska är att jag hade Sanna med mig. Dessutom är anledning till att jag kan tänka mig att jobba på museum att jag ska få sköta mitt eget, vilket jag inte lär göra om jag är där som praktikant.
Jag måste ha någon att bolla ideér med.
Det känns ändå inte som ett stort problem. Det känns som att det kommer lösa sig på ett okej sätt, och jag känner mig inte särkskilt stressad med det. Men ovisshet har väl aldrig varit någon lycka direkt.

Bara för att det nästan är natt,
och jag sitter och lyssnar på Sanningsdan, även om jag är alldeles för trött för sanningar.
Jag sitter och svarar på sådant som jag skulle ha svarat på för flera veckor sedan.
Det är lite typiskt mig att tänka att alla är så tråkiga och bryr sig inte om mig,
innan jag kommer på att det är faktiskt jag som inte har hört av mig.
Balansgång.
Kanske. Någonstans ska det ju vara värt det också.
Jana har, är jag övertygad om, slutat skriva för gått.
Det var nog mitt fel.
Jag vet inte alls vad det är jag väntar på.
För några minuter sedan skrev jag ett mail till Peter Karlsson, min forna NO-lärare,
och jag citerade Annika Norlin och Linda Skugge för honom.
Eller kanske mest för mig själv.
Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid.
Nej, jag hoppas det går över snart.
Imorgon kanske jag ska skriva ut lite texter och göra collage att täcka tapeterna med.
Om inte Ola ringer. Förhoppningsvis ringer inte Ola.
Jag ska vara hundvakt, sitta hemma och titta på friidrott, titta på Mr. Bean, hämta Emma.
Det blir bra.
Julia ringde mig, förresten. Det kändes väldigt bra, även om vi inte sa så mycket. De går alldeles för mycket i skolan tycker jag, Anton och Julia.
Jag hoppas att Anton gillade Donnie Darko. Själv har jag legat i soffan och tittat på Gilmore girls. Det är inte så dåligt ändå. Även om rivalitet tonårstjejer emellan är väldigt uttröttande.

Kanske är det dags för ett inlägg igen.

Idag har jag verkligen inte gjort någonting.
Förutom att blivit väckt tidigt, somnat om och sovit oroligt, vaknat igen, jättetrött,
suttit framför HD sändningar av friidrotts-VM, som jag fastnade för av den grad att jag glömde bort hunden.
Kompenserade honom med en skogpromenad och två frolic. Såg Carolina slå Europa-rekord.
Jobbat vid min dator i en timme, det har gått rätt bra.
Sedan började det regna och jag lyssnade på Nick Cave och tänkte tända rökelse, men gjorde aldrig det,
för regnet försvann för fort.
Lagt pussel med Emma, hon hade köpt ett nytt, med Törnrosa på. Om en månad ungefär fyller Emma år, då tror jag att hon ska få en dinosauriebok av mig.
Ringt Anton och pratat med honom i exakt sex minuter, för han var upptagen med att titta på Donnie Darko.
Vad som väntar i kväll vet inte jag, jag kanske ser en film eller så, eller så går jag och lägger mig tidigt. Det beror på vilken tid Joakim börjar imorgon.
Jag vill prata med Julia, men hon har tappat sin mobil, säger Anton, och har fortfarande inte ringt mig sedan...ja, sedan i onsdags, typ. Shame on her.
Ola kanske ringer mig imorgon och kanske säger att jag får börja skolan. Eller så ringer han inte. Eller så säger han att jag inte får börja skolan. Ärligt talat bryr jag mig inte. Han får säga whatever. Det löser sig.

Jag måste få anteckna mitt nya favoritord.
Äventyr.

Jag är hos farmor nu, och hon har i sommar fått sin trädgård uppriven, för att de har lagt in jordvärme, och nu är det dags att fixa till det, så jag har fått hjälpa till att lasta jord och hålla på, vilket har varit lite slitsamt i sig, men ändå inte särskilt mycket, inte nu när den värsta värmen har lagt sig.
För det har varit varmt. Otroligt. Olidligt. Jag har badat två gånger, de första gångerna på hela sommaren, förutom i poolen hos Malin förstås.
Men iaf, när jag börjat tröttna på att gå fram och tillbaka med skottkärran på gården, och börja känna tröttheten (jag har blivit väckt de senaste två mornarna, av mobilen båda gångerna, den ena gången ringde Julia, den andra gången skickade fucking tele2 sms till mig), och hungern, för jag har inte ätit så mycket idag, så ringer Anton.
Jag borde bli glad av att Anton ringer, det skulle vara den rimliga reaktionen. Men jag blir inte det. Jag vet inte varför. "Varför låter du så arg?" undrar han, och jag hittar på ett skäl. Någon slags fientlighet väcks i mig. Jag är mycket bekant med den fientligheten, men den brukar aldrig dyka upp så här.
Anton säger att Julia har förlorat sin mobiltelefon, och jag har inte hennes hemnummer längre, så jag säger åt Anton att säga åt Julia att ringa mig, för någonstans känns hon som den enda medicinen.
Jag blev iaf tvungen att avbryta arbetet, för jag kom helt av mig, och känslan tog över mig, och jag kände att det var dags att...skriva av sig lite.
Imorgon kanske jag åker hem. Eller så gör jag inte det. Jag vet inte. Let's see, shall we, som jag brukar säga.

Så där.
ADSL-modemet har gått sönder.
Därför har jag inte varit inne på Internet på nio dagar.
Nyttigt, antagligen, men jobbigt.
Jag har saknat det enkla.
Nu är jag på biblioteket och har en timme på mig, kanske mer.
Jag har varit och pratat med Ola, han är SYO, han sa att han ringer mig nästa vecka.
Det betyder att jag är ledig den här veckan och alltså kan träffa pappa,
jag åker imorgon. Fast det är det bara jag som vet.
Julia börjar skolan idag, jag hoppas allt går bra,
igår träffade jag henne för första gången på evigheter, även om vi har pratat mycket i telefon,
och Joakim kom hem och jag hade ingen chans att berätta för mamma om min rädsla.
Det var väl ungefär det jag hade att berätta.

Det sitter en man framför mig.
Han skrapar två lotter,
han är biter ihop och ser koncentrerad ut.
Han studerar lotterna noga.
Sedan viker han dem
så många gånger han kan
på mitten.
Fyra.

Jag vet att Julia kommer hem på måndag, och inte går att få tag på innan dess,
men jag ringer iaf, och den automatiska rösten ber mig prova igen, senare.
Det tänker jag göra.

Jag har varit med Anton idag. Jag sov hos honom,
vi tittade på Arkiv X tills jag inte orkade mer, och sedan fick jag sova i hans säng utan bäddmadrass.
Idag mår jag väldigt dåligt, men Anton är hos mig nu, och han har köpt godis, och vi har köpt film,
Snatch och Elefantmannen.
Anton lånade ut sitt Stadsbibliotekslånekort till mig, så jag har två nya Lukas Moodysson-böcker med mig hem, och en Peter Curman. Den ena Lukas-boken läste jag ut på tåget hem. Han är det vackraste jag vet.
När jag har läst ut den som är rosa och har ett rött hjärta på framsidan, som Anton tyckte var pinsam att låna, är det bara tre diktböcker kvar att läsa skrivna av honom, och det kommer kännas tomt.
Jag saknar någon, men jag vet inte vem.
Det enda jag vill är att det ska börja regna.

Rufus Wainwright spelar i Stockholm i december! Jag måste dit. Undrar vem jag ska ragga upp som sällskap.

On the radio, we heard November rain.
P3 lät mig vakna till Regina Spektors On the radio. Det var alldeles för länge sedan jag lyssnade på henne.
Det regnar inte idag, men det är mulet, fast varmt i luften.
Egentligen är det perfekt väder.
Jag ringde Anton igår.
Jag har gjort det många gånger, men jag kan ändå inte låta bli att vara nervös när signalerna går fram, och jag börjar nästan önska att ingen ska svara.
Det är väl något som lever kvar sedan jag var liten. Jag hatade att ringa till folk, jag minns inte vad jag var rädd för, men jag tyckte verkligen att det var obehagligt.
Jag ska iaf träffa Anton ikväll. Tror jag. Eller så åker jag dit imorgon. Han ska ringa senare.
Jag har lite grann saknat att träffa honom, det skulle vara så skönt att bara vara hemma hos honom i Stockholm, äta chips och titta på skräckfilm, och så har han lovat att ta mig till Stadsbiblioteket där jag ska låna fler Lukas Moodysson-böcker <33 (fast först måste jag läsa ut Vitt blod).
Idag ska jag städa. Det ser hemskt ut här inne. Det har flyttat in en spindel i mitt badrum. Jag har inte riktigt haft hjärta att dammsuga upp den - än.
Jag känner mig faktiskt ganska utvilad idag, relativt iaf. Bättre än igår. Saker känns ganska bra. Förutom att Julia är i Danmark. Hon får gärna vara där ett tag, hon har väl längtat till Skagen ganska länge. Men det är jobbigt att jag inte ens kan ringa. Hon får komma hem snart.
Jag har lyssnat mig sjuk på Säkert! sedan jag hörde Allt som är ditt på radion. Jag kan alla låtarna utantill, ibland när jag spelar skivan bryr jag mig inte ens om att lyssna, men jag har inte alls känslan av att jag snart kommer att tröttna. Det är en skön vetskap, att det kommer hålla ett tag.
Annars är jag fortfarande kvar i min musikaliska identitetskris. Jag ska iofs sno någon Nick Cave-skiva av pappa, och kanske köpa mig en Leonard Cohen-skiva på rea, lyssna mig sjuk på Rufus' Release the stars som pappa köpte till mig för ett vrakpris (nån MÅSTE gå med mig på konserten!). Min brittiska genier David Bowie och Badly drawn boy lever i bakgrunden.
Jag måste bli bättre på att lyssna på musik helt enkelt.
Läste listan på skivor som släpps i höst, på DN:s hemsida. Det var inte alls något som intresserade mig. Men jag läste också att Håkan har gått in i studion igen. Kent släpper nytt iofs, men jag vet inte hur mycket Kent-fan som lever kvar i mig sedan jag började lyssna 2002. Ett sug efter Cowboys och Saker man ser ibland, men jag har nog lagt det på hyllan, själva lyssnandet.
Lyssnade på Martha Wainwright i förmiddags när Regina Spektor ebbat ut på radion, hon måste verkligen släppa en ny skiva snart, jag är så spänd på att höra hur hon ämnar utvecklas. Tills dess får jag hålla till godo med geniala självbetitlade debutalbumet, samt Leonard Cohen-tributelåtarna Tower of song och The Traitor.
Så. Nog med musiksnack för den här gången. Det ska nog bli bra. Man hittar alltid någonting att hålla sig till. Hellogoodbye's Here (in your arms), till exempel, för den kan man inte tröttna på.
Städningen ska påbörjas, ikväll ska jag ringa pappa och fråga om han inte råkar vara ledig i början på december så att han kan åka hit och gå på Rufus med mig.

Jag har postat extremt mycket listor idag,
men de har iaf fått en egen kategori nu, vad det nu ska hjälpa till.
Idag har jag inte gjort någonting,
jag har jobbat en del och haft min lillasyster på mig som en igel.
Satte henne framför Janne Långben the movie så att jag kunde jobba vidare.
Jag har bara tittat på en film - Manhattan av Woody Allen, jag börjar bli riktigt hemma på Woody Allen, han har en sådan där humor man inte hittar ofta. Alla borde se Annie Hall och Manhattan.
Jag har inte läst ett dugg, det är oroväckande. Jag måste börja läsa igen.
Jag har inte skrivit heller, bara suttit alldeles för mycket vid datorn, och förstås plockat upp lite i rummet, men man kan knappast kalla det städning. Skrivit en liten lista över vad jag ska ha med mig till nästa veckas äventyr.
Lyssnat på tributeskivan till Leonard Cohen. Måste nog lyssna lite på Antony and the Johnssons, jag tycker om Antony när han sjunger Leonard's If it be your will, han har en trevlig röst. Men bäst är förstås syskonen Wainwright som gör Leonard-låtarna bättre än mr. Cohen himself.
Fyllt i en massa listor som sagt, en hobby jag aldrig kommer bli av med.
Julia har inte ringt, vilket hon sa att hon kanske skulle göra, jag förväntade mig att hon skulle göra det. Det betyder att jag inte kommer kunna prata med henne på typ en vecka, vilket känns jobbigt, men nu har Anton äntligen kommit hem, så hon lär väl kunna bida sin tid.
Väldigt dumt att han kommer precis när jag åker, för jag hade behövt honom lite grann.
Jag är lite orolig inför trippen till Malin, förra gången jag kom hem därifrån tänkte jag att jag inte skulle återvända på ett bra tag. Det kan haft att göra med att jag var förkyld och väldigt trött på grund av det, men det var så klart också tillökningen i stallet, och påminnelsen om hennes faktiska prioriteringar.
När jag började media och träffade Andie, tyckte jag att hon påminde mig om Malin, men likheterna har suddats ut, för Andie och jag kan faktiskt hålla igång en konversation, det var länge sedan jag gjorde det med Malin. Jag får väl helt enkelt utnyttja fördelarna med att komma bort ett tag och pool i trädgården, studsmatta och ridturer över åkrarna, så länge jag slipper mocka eller fylla på hö och vatten och sånt där jobbigt.
Jag är inte ett dugg orolig inför resan till Tromsö, det var nio år sedan jag sist var där, och det ska bli väldigt intressant att se platsen igen, som en kontrast till hur jag såg den då.
Framför allt vill jag träffa pappa förstås. Jag gillar våra sega mornar med text-tv och yoghurt, som när jag sov hos honom i Lillehammer, och alla andra sov på något vandrarhem, och stressen inte alls fanns hos oss innan de andra kom och knackade på dörren.
Jag tänkte på min farfar idag.
Han har aldrig spelat någon roll i mitt liv, jag minns bara att jag nästan var rädd för honom när jag var mindre. Och plötsligt nu, när jag tänker på honom, förstår jag mig på honom. Inte alltid, långt i från, men jag förstår varför han har valt den position han sitter i. Jag skulle nog göra det samma.
Sarah säger att hon tror att hon är kille för att hon gillar coola effekter på film.
Jag tror att jag är det för att jag är född utan simultanförmåga, och för att jag känner igen mig i det enfaldigt oskyldiga. Finns det smarta killar? Jag tror jag var en sådan i mitt förra liv.