And if we still don't have a clue
Det är okej när det är Rolf och Magrethe, som igår, eftersom de är våra grannar och jag är van vid att träffa dem. Det är värre när det är som idag, Anders och Pia, Mickes vänner, som jag träffat två gånger innan och som har två barn, och det jobbgaste är när både Anders och Micke blir så där småfulla och jättedryga.
Jag börjar nästan bli lite nervös nu, men för vad vet jag inte riktigt. Eller, ja, för att vi åker till Gotland imorgon, men det borde inte finnas något att vara nervös för, det är bara så att jag alltid blir så här. Så fort det händer något nytt, måste jag alltid oroa mig, och jag har aldrig någon anledning.
Det enda jag ska komma ihåg nu är tandkräm och mobilladdare, det känns som om jag ska vara borta resten av mitt liv eller så.
Det ska bli så otroligt skönt. Jag kommer visserligen inte kunna träffa pappa knappt, och jag kommer få stå ut med Anton och Julia i fyra dygn utan uppehåll, men jag tror, jag hoppas, att det goda ska överväga det dåliga.
Det enda bra med just dessa middagsgäster är att vi får tillbaka våran Kenny Starfighter-film, jag kan inte hjälpa att jag tycker om den.
Det har varit en väldigt jobbig dag, jag har inte mått så bra, så jag har försökt läsa men inte lyckats, jag har försökt packa men inte lyckats, jag har försökt lyssna på P3 star men inte lyckats koncentrera mig. Tills slut blev enda lösningen att lägga mig i soffan och titta på Zoolander. Så jag är fortfarande inte klar med packningen, men det löser sig, antar jag.
Jag lyssnar på Fall out boy för första gången på länge. De är trevliga, men de tillhör nog den där kategorin jag ska lägga bakom mig. Vi får se om Anton kommer längre med sin The way out is through-övertalning under den här resan. Ett tag fick jag för mig att jag hoppades på det, men jag har nog ångrat mig.
Och jag ska börja på biblioteket om en vecka! Jag tycker det ska bli så roligt,, för jag älskar böcker, och jag vill vara med Helena, för jag vill bli engagerad i någonting. Jag hoppas att det här ska hjälpa mig upp lite, så att jag slipper känna mig helt så här. Om jag sköter mig riktigt bra kanske jag kan få sommarjobb där också :)
Jag lyssnade på Badly drawn boys nya skiva idag förresten, singeln Nothing's gonna change your mind är helt underbar -This would be easier of you'd understand.
Jag har dessutom fått Gold med Spandau ballet, jag hade den förut, men den försvann nog med den förra mp3-spelaren, nu fick jag den av Joakim igen, och jag har saknat den, jag kan inte annat än att tycka väldigt mycket om den låten även fast jag nog aldrig kommer kunna lista ut varför. Jag är mycket för stämning nu för tiden, det kanske har med det att göra.
Hon somnade snabbt och sov drömlöst.
Klassen var en blandning mellan Svärdsjö, Gröndal och MG,
men det var Magnus jag kommit för att träffa.
Han kände inte igen mig.
Han såg ut så där som han alltid gör, man vet aldrig vad han tänker.
Jag tog upp min kamera när klassen skulle in genom dörren.
[Kom att tänka på vad Julia sa om att komma in på lektionen, jag minns inte orden, annars hade jag citerat henne]
Jag tog en bild på Magnus tvärs över eleverna som strömmade förbi.
Jag hade glömt att stänga av blixten.
Mrs. Potters lullaby
but I need someone to help me sleep.
Det var på väg att bli en katastrofal dag.
Jag gick upp sent men var fortfarande jättetrött, så är det alltid, jag kan aldrig få vara otrött, jag hatar det.
Mickes bil står hemma. Joakim är på övervåningen, men han sover.
Jag gör iordning ett par mackor, men vi har ingenting att dricka hemma.
Jag slår på tv:n, men det går ingenting sevärt, så jag skummar igenom DN:s kulturdel från igår. Jag älskar DN, men jag är inte på humör.
Det slutar med att jag tittar på Cartoon network, det säger allting om tv på torsdagsförmiddagar. Fast Courage den hariga hunden innebär iaf lite flashbacks.
Joakim kom ner efter ett tag, han satt i soffan med mig en stund, men vi sa ingenting och ett tag senare försvann han in i badrummet.
Då öppnas ytterdörren och mamma och Micke kommer in.. De har varit hos läkaren och de har köpt pizza, men inte till mig. Det gör att jag inte äter någon lunch idag, jag hatar att försöka hitta på något att äta, och jag hatar att laga till det.
Vi ser film istället, jag och mamma och Joakim. Vi såg på Bagdad café, det var lite roligt eftersom jag och Sarah pratade om den när vi var och hyrde film.
Den var bra, faktiskt. Bättre än jag hade trott att den skulle vara.
Mitt när jag och mamma tittar på The little zoo that could, och dagen håller på att urarta till en riktigt hemsk tv-dag, ringer Julia. Då är klockan halv tre, och jag tänker ändå att hon har slutat tidigt, för jag har verkligen förlorat tidsperspektivet. Hon vill komma hem till mig, så jag går upp och städar undan det jag kan medan jag lyssnar på With or without you.
Vi pratar inte så mycket som vi brukar göra. Jag är fortfarande trött, och Julia är kanske det samma, jag vet inte. Direkt när vi kommer hem arrangerar vi frisörsalong i mitt rum och hon klipper av mig allt hår och snart kommer även Anton in genom dörren och vi pratar om hans ryska bok som verkar helt värdelös, i säkert tjugo minuter.
Julia är ledig imorgon, så hon behövde inte åka hem, så hon ska sova hos Anton, vilket betyder att de inte behövde ta sex-tåget, vilket var skönt, för det hade blivit stressigt, nu kunde vi spela Crash istället, och Julia och Anton börjar alltid argumentera så fort de spelar tv-spel eller datorspel.
Ja, det är skönt att min frisyr är fixad. Igår var jag ute i stan med absolut hemmaklipp, det var inte jättefint.
Gud, den här dagen har känts så lång. Imorgon ska jag till biblioteket, och jag vet inte vad jag ska göra med den där Ola. Kanske åker jag till honom utan att ha beställt tid, men jag kan inte åka med Joakim, och då vill jag inte gå dit, för jag hittar inte till honom, och jag vägrar virra omkring inne på gymnasiet och gissa åt vilket håll jag ska. Så jag kanske struntar i att åka till Ola imorgon och gör det efter lovet istället, eller så ringer jag och pratar med honom.
Jag trodde att min Counting crows-period skulle gå över ganska fort, men varje gång jag lyssnar på dem upptäcker jag hur otroligt underbar musiken är, framför allt hur underbara texterna är.
Jag skulle vilja läsa i resten av mitt liv. Synd att det är Efterlyst ikväll^^
I'm talking to the ceiling
och visst, fin låt,
men den biter inte lika hårt längre.
Det känns positivt.
Förut, när jag hörde den, grät jag alltid, eftersom det var en påminnelse,
om allting jag aldrig kommer att bli.
Betyder det faktum att jag tar det mer neutralt nu,
att jag har hopp inför att bli något mer?
Nej. Jag tror inte det.
Kanske, däremot, att jag lärt mig
att det som anses vara det man borde
inte alltid är det jag vill,
och att det då inte spelar någon roll,
vad de anser är rätt.
Banalt? Jag vet!
Jag har bara inte kunnat tro på det innan, att det fungerar.
Men det fungerar. Med rätt inställning,
med rätt backup.
Jag är inne i en U2-period, jag kan lyssna hur många gånger som helst på Sometimes you can't make it on your own, och den stärktes igår när jag lyssnade igenom Million dollar hotel soundtracket, fruktansvärt bra låtar en del av dem, och Bono står för det mesta. Jag måste se om filmen, Julia pratar alltid om den. Fallin at your feet, First time, Ground beneath her feet.
Räkna inte med mig.
Då frågar mamma var jag ska, förstås. Och jag häver ur mig att jag ska träffa Julia.
Men går inte Julia i skolan?
Jag hittar snabbt på en ursäkt i hennes ställe och skyndar ut genom dörren.
Anton sitter också på tåget, det var inte meningen, det bara blev så. Jag är förberedd.
Jag följer med Julia till skolan, men vi stannar inte länge. Sedan åker vi till stadshuset. Julia hade verkligen inte trott att det skulle finnas bevakning där, men självklart spatserade det runt en säkerhetsvakt bland statyerna. Vad tror dem? Att vi ska försöka stjäla August Strindberg? Vi väntar tills vakten är i andra sidan av parken, och Julia låtsas vara väldigt intresserad av omgiviningen [det är nästan som telefonsex], medan jag dekorerar August lite. Ragnar-vad-han-nu-heter som ritade stadshuset blev också fin. Sedan fotograferade vi träden och tog bussen till Gamla stan, och satte oss på Edenborg, förstås.
Anton kom efter en liten stund, och vi satt på caféet i över tre timmar och drack te och choklad och planerade Gotland lite, planerade framtiden lite.
Julia blev sugen på att baka kanelbullar. Det var väl för att hon var hungrig, och jag tyckte inte att det lät som någon bra idé, för samarbetet mellan oss tre... nej, jag var skeptisk från början och så gick det som det gick också. Först åt vi tortellini och Julia blev otroligt glad över Million dollar hotel-skivan jag bränt åt henne (otroligt bra låtar, det med text till^^), vilket var väldigt bra.
Sedan gick jag och Anton och handlade ingredienser, det blev jag som betalade, det är oftast bara jag som har pengar. Men visst, Anton drar av lite från semesteravgiften.
För det första är Anton tonårskille. Bara det säger att det skulle gå dåligt. Att Julia dessutom är inne i en intensiv period där hon tar avstånd (så gott man kan antar jag, om man har pojkvän) från killar och män och pappor och allt som har med dem att göra.
Nej, stämningen blev lite pressad. Fast visst, vi hade rätt kul. Jag skulle tagit bilder, jag visste det.
Tjugo över fyra kommer vi på att vi bara har en timme på oss. Då har degen hunnit jäsa precis, och vi får stressa som fan, och det räcker ändå inte, bullar blir mest deg, och dessutom hade vi inget pärlsocker, och vi slänger ner dem i en Willys-påse och springer till tåget.
Jag kommer med all sannorlikhet må ordentligt illa snart, på grund av all bulldeg jag satt i mig, tack vare att bullarna inte var färdiggräddade.
I Trångsund får vi reda på att tåget är försenat, och att vi kommer få åka ersättningsbuss från Västerhaninge. Mellan Trångsund och Västerhaninge, tar det tjugo minuter att åka. När vi kommer fram till Västerhaninge står det ingen ersättningsbuss och väntar på oss. Dessutom kommer det ingen ersättningsbuss på hela tiden vi står där och fryser. Julia missar sista bussen hem medan vi står på en perrong i Västerhaninge och väntar på en buss som inte tänker dyka upp. Vi och alla andra tar nästa tåg istället, och Julia ägnar hela resan åt att prata med SL's kundservice, som inte kan säga mer än "Jag är ledsen", som om det skulle hjälpa när Julia inte har några pengar att åka taxi för, och en mamma som inte är att få tag på.
Jag spelar London underground i mitt huvud. Jag hatar egentligen sådana låtar, men den hjälper otroligt bra när man är otroligt arg på SL.
Joakim har fått sina filmer från Discshop idag, imorgon ska jag väl vara hemma och titta på dem. Det låter som en bra plan. Men vi har inget falu rågrut hemma. Jag känner mig handikappad utan Falu rågrut, jag kan inte använda min dyra extra lagarade grevéost, inte min smältost, inte min salami. Jag har ingenting att äta till frukost. Eller..? Jo! Jag har russinbullar. Tack Gud.
Micke är inte allergisk mot pälsdjur. Över huvudtaget. Vi kanske ska köpa katt. Vi kanske ska köpa hund. Goda nyheter, men kanske mest jobbiga nyheter. Om Micke aldrig var allergisk, behövde vi aldrig ha givit bort Cajsa och Taxi. Jag har förlorat två katter, helt i onödan. Det känns rätt tungt, ja.
Jag har fått tid hos en socionom. Men tiden kanske inte är idealisk, eftersom den infaller den dagen jag börjar som praktikant. Vi får se. Men jag har iaf kommit fram i kön, det känns bra.
Jag räknar skratt, jag ser inte ett enda.
Vad tänker du på?
Tisdag.
Imorgon måste jag träffa Julia. Jag lider av Julia-abstinens just nu. Iofs träffade jag henne i söndags, väldigt otippat, när jag var på väg hem ifrån Sarah, men då var jag inte direkt Julia-förberedd. Imorgon kommer jag att vara det.
Hon ska ta med sig rosetterna, och jag tar med mig pengar, så kan vi köpa målarfärg, om vi har någon inspiration, så att vi kan göra...jag vet inte. Pappa-grejen behöver en...jag hatar att tappa ord, men jag minns inte vad det heter, något på S, tror jag. Vi får se, i vilket fall.
Nej, tiden står stilla, och i morse frågade jag mig själv varför jag inte läser mer än det jag gör, och jag vet inte! Jag ska börja läsa alla mina vakna timmar, så att bokhögen på nattduksbordet minskar.
På tal om böcker har jag fått praktikplatsen på biblioteket! Yes! Jag ska dit på fredag och blir informerad om vad som gäller, ska jobba sex timmar. Sarah började sin praktik idag, jag kanske borde ringa och prata med henne?
Joakim hämtar ut sina filmer imorgon, det betyder att jag har väldigt mycket att se om jag råkar få tråkigt dessa dagar innan vi åker till Gotland. Sedan, efter lovet, är det slut på mina lediga dagar, fram till jul, och efter jul fortsätter praktiken till sommaren, och efter sommaren...skola igen. Jag orkar inte tänka på det, orkar inte tänka på vad Sanna, Nora och Tamara tycker. Försöker fokusera på vad jag behöver, men det är svårt eftersom det väcker motstånd överallt ifrån. Nej, jag har fortfarande inte sagt något till pappa.
Jag önskar att jag var kreativ och initiativtagande. Jag känner för att klippa av håret ännu mer, men med tanke på att jag ska ut på stan imorgon kanske det inte är någon god idé.
Hälften av skivan jag bränner till Julia är klar. Jag har sendrag, jag är hungrig. Det är mörkt ute, det är så vackert. Jag skulle vilja gå ut och drunka i det, men jag kan inte förmå mig, jag vågar väl inte. Vad jag är rädd för vet jag inte riktigt, men jag vet, åtminstone, att det finns en hel del att vara rädd för. Jag har inte lärt mig det den hårda vägen, och det är väl inte heller något jag önskar göra. Jag skulle vilja ta del av någonting som är trovärdigt.
Jag känner hur jag börjar förlora mig själv, det är lika bra jag slutar här, och skriver igen någon annan dag när jag har något att berätta.
Måndag.
Dagen började dåligt. Jag vaknade sex, och då hade jag haft svårt att somna, så jag var jättetrött, men kunde inte somna om, så jag gick upp halv åtta.
Det skulle komma någon inspektionsman till oss idag. Halv tio eller så. Micke skrämde mig med det igår, jag hatar när han gör så, blir så där saklig och torr och tråkig. Han är ofta så. Jag vet, jag klagar mycket på honom, men på något sätt tycker jag att han förtjänar det.
Mamma hade bestämt att vi skulle åka till biblioteket idag, hon var nämligen ledig, och Joakim var sjuk, så vi var nästan fulltaliga hemma, särskilt som Micke började sent.
Människan på biblioteket, som jag inte minns namnet på, jag som är så bra på namn, verkade skeptisk i början. Jag var väl också sån innan. Folk som hoppar av gymnasiet är slött folk som hamnat snett, på något vis. Jag kanske är så? Jag känner mig inte så. Jag orkar bara inte, och dessutom blev allting fel och jag vet inte hur jag ska våga göra om det nästa år. Men ju mer jag berättade för människan på biblioteket, desto mer slappnade hon av. MVG i svenska och engelska imponerade på henne, det var tur att det nämndes^^ Hon verkade till slut ganska positiv till att ge mig en praktikplats, men måste prata med sina kollegor. Får svar på onsdag. Hoppas.
Jag har köpt hårfärg, om det går bra har jag ganska nära min naturliga hårfärg ikväll, farfar kommer blir nöjd? Det känns skönt,, bli lite mer neutral, som jag vill bli, även fast den svarta färgen, som verkligen inte är svart längre, länge kändes som en trygghet.
När jag kom hem bestämde jag mig för att klippa håret i nacken, för det ska ju vara kort, och det var det inte, och jag brukar klippa det själv, det brukar vara svårt att göra det dåligt. Det var bara det att jag fick mersmak. Klippa hår är ganska stimulerande. Så jag klippte av håret på ena sidan, och gjorde ett tappert försök på andra sidan, men det blev inte lika bra. Julia ringde till mig, och jag bad henne komma och redigera frisyren [hon skrattade ganska länge åt mitt tilltag, jag vet inte riktigt varför, kanske för att hon hade svårt att föreställa sig situationen, i sådana fall ser jag det som ett bra skratt, även för min del]. Men Julia hade inte tid eller ork eller whatever idag, så vi ska träffas imorgon. Om det inte regnar vill jag åka in till stan imorgon. Eller... nej, jag vet inte, för Julia slutar ett, men hon ska säkert träffa Anton, och han slutar inte ett, så hon kanske vill...jag vet inte varför jag resonerar det här.
På söndag åker jag till Gotland. När jag kommer hem därifrån, när lovet är slut, kommer jag vara mer än tusen kronor fattigare. Det måste vara värt det. Iaf, då, vill jag köpa lite film, tror jag. Sådana där filmer man inte kan leva utan. The Royal Tenenbaums, en av mina absoluta favoriter. Och kanske nummer två Wes Anderson också, Life aquatic.
Jag ska plocka undan på mitt rum. Jag ska lägga undan alla cd-skivor jag inte lyssnar på, alla böcker jag inte bläddrar i, alla skolmappar och pärmar, alla småprylar, allting som tar onödig plats. Jag fick lite inspiration när jag var hos Sarah, hennes rum är tomt men ändå väldigt trevligt, vilket jag inte bara säger för att verka snäll eller så, jag tycker väldigt mycket om det rummet.
Jag har för lite böcker. Jag hatar det. Men böcker kostar så mycket pengar. Jag tror att jag vill läsa Konsten att vara Ela igen, en av mina absoluta favoritböcker, men jag tror inte att jag vågar. Dessutom har jag inte tid. Först måste jag läsa:
1. About a boy (snart avklarad)
2. Monsterräddning
3. The journey to river sea
4. Kazans stjärna
5. Jag minns att jag sprang
6. Berättelsen om Pi
7. I skuggan av ett brott
8. Kalla det vad fan du vill
Sedan kan jag läsa Ela. Jag kommer inte läsa alla de här böckerna, jag vet. Men jag kan ju alltid hoppas att jag ska ta tag i mig själv och göra det, nu när jag har så mycket tid att spendera.
Drömmarnas väg, förresten, måste jag också läsa^^
Nej. Nu tog Motion city soundtrack slut, så det blir ett ypperligt tillfälle för mig att avsluta det här inlägget och istället gå ner och leta efter en flyttlåda som jag kan packa ner alla fula saker i.
Justin Pierre, sångaren i Motion city soundtrack
Onsdag.
Det blir aldrig som man tänkt sig.
Som jag skrev igår hade jag tänkt att ta det lugnt idag, stanna hemma. Jag hade inte direkt någon plan för dagen, men ändå saker jag verkligen måste göra. Tvätta till exempel, sånt där som jag alltid skjuter upp. Sedan skulle jag titta på Asterix & Obelix, medan jag åt mina Falu rågrut-mackor. Jag hade till och med tänkt ut vad jag skulle äta till lunch!
Det började bra. Klockan halv nio vaknar jag av att det knackar hårt på min dörr. Det är micro-mannen! Jag ligger kvar i min säng i förhoppningar om att problemet ska lösa sig självt, men sedan ringer Micke och tvingar upp mig, men när jag väl fått på mig mina kläder har Joakim redan blivit väckt och släppt in honom. Jag ligger kvar en stund till, sedan tar jag mig upp, gör iordning frukost, tar den med mig till tv:n, tittar på ett dåligt ordgåte-program. Så ringer Julia. Jag förstår knappt vad hon säger. Hon pratar fort om missade bussar och glömda busskort och sedan ber hon om hjälp, men jag har ingen aning om vad jag kan göra.
"Kan vi komma hem till dig och titta på The Shining?" undrar hon sedan, och jag kan knappast neka dem.
Vi kunde inte titta på The Shining, för grannarna var inte hemma, men Anton och Julia står ganska snart utanför dörren och knackar på, och vi tittar på Hundhotellet istället, den har aldrig imponerat mig, förutom receptionisten då förstås. Anton försöker fixa min mp3, men lyckas inget vidare, så vi går ner och steker pannkakor istället, precis som förra gånger de båda var här tillsammans. Sedan tittar vi på Lilla Kycklingen, och jag visste precis vad Julia skulle tycka, det kanske är som Peter Karlsson brukar säga, det där om att vara förutsägbar.
Det var när vi sedan var ute och gick, och jag hade med mig kameran, som vi kom på att vi skulle göra en film, så Julia struntar i att ta fyra-bussen, och så sitter vi vid datorn och påtar ihop ljud, film och bilder vi tagit med kameran och mp3-spelaren, det blev en rätt kul film faktiskt, även om den inte alls är klar, inte ens nästan, och dessutom blev raderad för att datorn hängde sig. Men materialet finns kvar.
De har åkt hem båda två nu, och precis som förra gången lyckades Anton precis, och utan ansträngning, undvika att träffa både Micke och mamma. Det är nog bara bra, så länge Anton-myten lever kan jag säga det mesta.
Tisdag.
När jag kommer in till stan ringer jag Anton och träffar dem på Clas Ohlsson. En udda plats att hitta de två på, men jag gick mot avdelningen som kallades Konstnär, och mycket riktigt, där hittade jag dem^^
Först så tyckte jag att det verkade som en bra dag, en bra Anton/Julia-dag, men det var inte det, inte riktigt. Och är det en dålig Julia-dag är det enda man kan göra att lyssna på Julia och göra det hon vill göra, men Anton har väl tröttnat på att göra så, kan jag tänka. Efter lite spåning och lite disagreeing kom vi fram till en ganska bra (feminist-)plan. Den är iaf rolig att utföra, och August är den utsatte!
Vi tog ett par få bilder i Tegnérlunden, och skrattade lite åt att vi trott att strålkastarna var övervakningskameror (det hade varit ganska dumt om det varit så^^), och sedan satt vi oss i Gamla stan och Anton bjöd mig på russinbullar. Så gick Anton hem och kokade tortellini vi delade på tåget, för dagen har gått så otroligt fort, och mer hann vi inte innan klockan var tjugo över fem och tåget gick.
Imorgon är det onsdag, och jag tror att jag ska vara hemma hela dagen och titta på de Joakim-filmer jag inte redan sett, typ Asterix & Obelix, fast den har jag sett, inte sedan jag var liten bara.. Och Corspe bride, och Scrubs säsong 1&2 (säsong är ett så fult ord!). Äh, vi får se hur det blir. Det kommer en micro-man på förmiddagen, det ska bli jobbigt. Men det är väl sådant man får stå ut med, kan jag tänka.
(måndag)
Måndagen var helt underbar,
måndagen var en helt underbar dag.
Måste påstå att den var ganska händelserik också, även fast det inte hände någonting direkt.
Jag skulle till skolan. En sista gång, för att lämna tillbaka min mattebok, och mitt matkort. För säkerhets skull köpte jag ett pluskort på Centralstationen innan jag fortsatte mot Slussen. Där träffade jag Andie, och vi tog bussen tillsammans till skolan, och jag kände att jag inte lämnar någonting bakom mig som jag kommer att sakna.
Vi hann inte hitta Agneta och Edmund innan matten, så jag satt med på lektionen, och det var skönt att känna sig helt fri från plikter. Nora reagerade exakt som jag hade trott att hon skulle göra, men det kändes ändå som en vinst. Sabina förstod mer, men när jag samtalade med de båda kände jag...äh.
Jag och Andie åt lunch utanför Nacka livs, det sista jag köpte för mitt matkort, innan de klippte sönder det, var en minibaguette, och en päron/äpple-mer. De lät mig dock behålla mitt SL-kort, kanske mest i tron om att jag skulle börja på en ny skola.
Sedan hittade vi Edmund, som ska maila min uppsats till mig, och Agneta, som gav mig tillbaka min intervju, och jag är inte alls nöjd med ett VG+, på en svenskuppgift är det ganska dåligt gjort av mig.
Jag hade bestämt mig för att ringa Julia, och jag lämnade mitt nummer som ett meddelande till henne och väntade på att hon skulle ringa upp. Tills vidare åkte jag ut till Skeppsholmen.
Det är så konstigt med Skeppsholmen, det finns så många platser i Stockholm nära vattnet med bänkar och båtar och så, men när jag kommer ut dit, till Skeppsholmen...luften är helt annorlunda, plötsligt kan jag andas. Jag satte mig ner i gräset, skrev lite, tog fram kameran, och fotade allt jag kunde se i princip. Sedan bestämde jag mig för att ge mig ut på Kastellholmen.
Jag har varit där en gång, med Nicke för länge sedan, det var vinter då, och snö förstås, men jag minns inte så mycket av det. Vi var upp och tittade på kastellet, det var jag nu också, och bakom kastellet fanns det en klippig sluttning, där jag satte mig. Hade det varit högsommar hade platsen antagligen varit full av turister, men nu är det höst och jag var helt ensam där, och kastellet blev en mur mot mänskligheten, och jag satt på klipporna och såg ut över havet, över Djurgården, över Gröna lund. Djurgårdsfärjan drog förbi, och den var så långt nedanför mig, den var så långt borta, och jag har nog aldrig känt mig så positivt ensam i hela mitt liv. Jag måste tillbaka dit.
Sedan blev jag tvungen att ta bussen, jag skulle träffa Julia, och Frida och Marta ur Julias klass, på Edenborgs. Jag hann dit först, det var nästan inget folk inne på caféet, hörnet var ledig, och jag gjorde mig hemmastad tills de andra kom. Vi drack varm choklad (resp. te) och pratade ganska länge, innan Frida och Marta fick för sig att de skulle gå, men jag och Julia dröjde oss kvar, och vi kom in på allt det där som vi alltid pratar om, bara att det blir djupare för varje gång. Vi pratade om pappor (och män i allmänhet), och sedan om Anton, jag kom att minnas första gången jag träffade honom, eller första gången jag pratade med honom, när vi körde Sten sax påse uppe i sal 19, och det var inte det mest positiva första intryck, även fast jag aldrig haft ngt emot Anton har han alltid gjort mig förvirrad, och gör fortfarande.
Edenborgs stängde klockan sju, då hade vi suttit där i fyra timmar. Staden hade blivit mörkt, det var ganska kallt ute, men fortfarande njutbart, och vi gick genom Gamla stan, en omväg till vårat elskåp, och det är något man måste göra, Gamla stan by night i hösttider, när turisterna skingrats.
Någon hade självklart förstört installationen i den smala gränden, först blir man lite irriterad, men samtidigt gör det inte så mycket.
Sedan gick vi igenom staden och gick förbi Andy, våran stolthet. Och så gick vi ner i tunnelbanan, och bara för att båda har köpt pluskort kunde vi åka hur mycket vi ville, så vi pekade ut den plats på färdkartan som lät intressantast. Vi hamnade vi Tekniska högskolan, och därifrån går Roslagsbanan, och Julia har aldrig åkt Roslagsbanan, och...det var kanske så vi började prata om högstadiet, om hur allting varit, om hur vi började prata med varandra, hur vi började umgås, första gången jag var hemma hos Julia runt jul förra året, och allting vi gjorde i våras. Det var helt underbart att minnas tillsammans med henne. (Roslagsbanan hade att göra med att jag åkte den ut till Täby när jag fick reda på att Julia typ skulle dö, fast det var inte ens sant^^)
Fast Julia fick lite panik mellan Universitetet och Mörby, så vi skyndade oss av i Mörby, och det var mörkt och lite läskigt, och vi skyndade oss över till andra perrongen för att ta nästa tåg tillbaka, men vi hade en kvart på oss att njuta av Mörby. Julia hittade en flaska Martini (som hon inte smakade, måste jag väl tillägga), och jag hade med mig digitalkameran, så vi fotade lite, mörka Mörby bilder.
Sedan kom tåget, och vi väntade på Odenplansbussen, där vi träffade Anton, och då hade vi redan missat Jonas Hassen Khemiri-kortfilmen som gick på ettan, och då tåg jag tåget hem istället, och Anton och Julia stannade kvar på Odengatan.
Näe, det var en väldigt trevlig dag, med samhörighet som huvudkänsla, jag älskar den, särskilt som den kan uppkomma i så många olika former.
Jag älskar listor.
Din ålder: 16, could be
Födelsedag: 27 november
Civilstatus: ?Skaffa aldrig pojkvän? ?Jag jobbar på det?
Feelings right now: Den där tröttheten som aldrig kommer att försvinna
Bor: Mentalt i kollektiv i Sorunda^^
Syskon: Well yeah. Emma and Joakim
Hårfärg: Svart, med utväxt, ska färgas tillbaka till naturligt
Ögonfärg: Gröna, tror jag att jag har bestämt mig för
Skostorlek: 39? Det beror på skorna?
Längd: Jag mätte mig senast för tre år sedan: jag vet inte
Läser: ständigt. Om en pojke på engelska är nästa projekt
Har du en bästa vän? ?Jag måste få reda på vad du har för förhållande till Julia egentligen?
Har du en pojkvän/flickvän?: ?Skaffa aldrig pojkvän? ?Jag jobbar på det?
Var shoppar du helst? På Myrorna med Julia när jag hittar fina sjuttiotalskläder
Har du några tatueringar eller piercings? Näe.
Fav. Färg: I don?t know
Fav. Mat: När Anton fixar :) <3
Fav. Ämne i skolan: I hate school^^ Jag vill skriva, sen vill jag inget mer.
Sport: Nja.. på tv funkar det fint med lite fotboll, om pappa är med vill säga.
Fras/mening/utryck: Det ändras för varje dag jag träffar Julia^^
Raggningsreplik: Think I made clear I?m not trying out for anything
Nakenbadat? När jag var tre eller så kanske.
Varit kär? I hur många som helst. Dock har de aldrig existerat.
Tar du droger? Snart blir det enda lösningen? Nej.
Vad använder du för schampoo? Ge mig något som funkar
Vad lyssnar du på just nu? Dry kill logic, säger inte att jag gillar det, det gör jag inte
Vill du gifta dig? Och bli som Carro menar du? Nej. Verkligen inte.
Hur många MSN-kontakter har du? Mer än tillräckligt. Ska göra mig av med beroendet
Pizza eller choklad? Choklad. Kan rädda det mesta. Hur många rutor gör dig glad?
Guld eller Silver? Who goddamn cares? Silver, om jag måste
Är du kär? Ja. Men, han existerar inte heller. Tough luck.
Hur tidigt går du upp? Vaknar 06.00, går upp?innan det är för sent.
Prinsessen af Ålborg.
Jag har inte gjort någonting idag. Jag har inte gjort någonting.
Jag har suttit vid datorn, jag har läst vidare i min bok, jag fick ett infall att ta ner allting som satt uppe på väggarna i mitt rum, så nu ser det ut som en lagerlokal här inne, det känns som jag är på väg att flytta ut eller så. Jag var nära att ta ner gardinerna också, men jag orkade inte mer. Rev ut lite kläder ur garderoben också, som jag ska slänga bort eller ge till fattiga barn eller vad vet jag.
Jag gjorde ett kompistest förresten, som ni kan kolla in om ni inte har ngt bättre för er.
http://thewhispering.friendtest.com
Så har jag läst igenom några gamla dokument, och mina gamla Mina vänner-böcker. Jag älskar att göra det. Det roligaste är att jämföra Sarah för tre år sedan med Sarah som är nu, haha.
Jag vill åka till Danmark. Jag vill att det ska bli höstlov. Jättemycket vill jag att det ska bli höstlov.
Vårat bredband har fuckat up sig en aning,, det går jättesegt nuförtiden, och jag önskar att jag var lite mer som Julia och lite mindre som mig själv.
Nej, söndagskvällen vill jag slösa bort tillsammans med Parlamentet och någon dålig film, men imorgon ska jag gå upp tidigt! Måste ta åtta-tåget, om jag ska kunna träffa Andie vid busshållplatsen.
Lördag.
Var barnvakt någon timme på förmiddagen efter en dålig nattsömn, tittade på Ice age, en ganska lindrig barnvaktssysselsättning, måste jag påstå.
Sedan väntade jag på att Julia skulle ringa, fast det gjorde hon ju inte, och det visste jag ju att hon inte skulle göra. Jag tror så mycket hela tiden, jag gör mig själv vansinnig.
Jag åkte in till stan iaf, utan planer och utan pluskort. Det blev en tråkig tur. Jag gjorde det till en tråkig tur. Jag satt i Kungsträdgården och skrev, men blev aldrig inspirerad. Jag ringde Julia närmare kvällen, vi ska höras imorgon, men hon är antagligen upptagen.
Jag tog inte ett enda kort inne i stan. Jag tog två stycken på Segersängs tågstation (intressanta bilder^^), men inte en enda bild från huvudstaden. Jag kände mig helt enkelt inte...motiverad.
Jag såg fram emot tågresan. Det är mysigt att åka pendeltåg när det är mörkt ute och det enda man ser är gatubelysning och stjärnor. Fast det är dåligt med stjärnor i stan, de blir mycket klarare hemma.
Iaf, min tågidyll blev helt raserad redan från Stockholm södra, då det kom på tre ungdomar, ett år yngre än mig, som stank alkohol. De såg misstänksamt på mig, och jag blängde tillbaka, och höjde volymen på min mp3 för att slippa höra deras samtal.
Jag blir alltid paranoid när jag ska gå hem ifrån tåget, trots att hela sträckan är upplyst, trots att det faktiskt bor folk redan där, jag är alltid rädd. Jag hatar mig själv då, och jag hatar samhället. Men när jag kom in genom dörren och mamma och Joakim satt framför tv:n med chips i en stor skål på bordet, och jag kände den här känslan...Julia hade hatat det, jag kan inte låta bli att tänka på det, hon hatar allt i den genren av situationer. Men jag tycker om det, till viss mån, så länge jag slipper stå för det.
Egentligen hade jag inte ätit någonting, bara lite ris, och en tallrik yoghurt. Jag ska sluta göra så. Egentligen borde jag ha tagit ut pengar till Anton, och egentligen borde jag ha köpt mig ett SL-kort.
På måndag ska jag åka till skolan för sista gången, lämna tillbaka mitt matkort, min mattebok, hämta min intervju hos Agneta, försöka hitta Eddie och se om han har läst igenom min uppsats om Medier i hemmet, och prata lite med Andie.
Jag vill prata med Sarah^^
Segersängs tågstation:
Torsdag.
Iaf, jag kände lite skuld när jag lade på, jag vet inte varför, men jag är sån. Så jag ringde till Julia istället som spatserade med Anton på Götgatan, och hon var som hon brukar och vi ska höras imorgon igen. Jag tror att jag ska träffa min rektor imorgon, klockan tre eller hur det var. Om det bara tar en timme eller så kan jag vänta på Julia i stan. Jag kanske ska vara i stan hela dagen imorgon? Jag säger alltid så, sen känns det alltid mycket lättare att stanna hemma och titta på Ordjakten istället. Men jag vill ut och skriva.
Pratade med Agneta, min AoL-lärare, tydligen hade jag inte blivit sjukanmäld i dag, fast att jag borde varit det. Bea och Tammi visste iaf att jag var sjuk, de får lösa projektet själva, jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte bry mig om någonting som har med skolan att göra. Jag tror att jag ska krypa upp i ett hörn och läsa en bok.
Jag såg Frostbiten idag. Den var dålig. Inte för att jag hade förväntat mig något annat, men ska man vara först med att göra en svensk vampyrfilm kanske man kan göra det någorlunda bra iaf. Började se Sanningen om Rödluvan igen, den är så mysig. Men sen gjorde jag iordning samma lunch som igår, det var ungefär det som fanns hemma, fullkornspasta och creme fraise.
Jag funderar på att klippa av håret lite, men jag vet inte om jag orkar. Jag funderar på att städa upp i rummet, det har jag nog tänkt hela veckan, men jag orkar inte det heller. Idag är det Efterlyst, jag har tappat bort dagarna, men jag vet, att imorgon är det fredag och det är väl det enda som spelar roll. Jag funderar på att åka till Sarah nästa helg? Jag får väl ringa henne och prata lite med Julia, så får vi se hur det går med alla projekten, skylten som vi skulle gjort för jättelänge sedan, Det gäller livet som vi började på i söndags, och trädet jag inte vet om vi har planerat klart.
Nej. Nu ska jag lyssna på Counting crows och läsa böcker.
Onsdag.
Jag var i mitt hus. Dörren till stora huset var låst, Joakim hade åkt till skolan, mina nycklar låg i hallen i det stora huset. Slutsats: jag kom inte in i det stora huset.
Maggies bil stod på uppfarten, Maggie har en extranyckel, men Maggie öppnade inte när jag ringde på, så jag gick in till mig och ringde till mamma, som sa att jag skulle ringa till Joakim, och då ringde jag till Joakim, och han sa att jag skulle ringa när jag kom till gymnasiet. Så, jag tog första bästa pendeltåg, gick av vid Nynäs gård, traskade hela vägen till gymnasiet, ringde till Joakim, väntade på honom utanför ingången, fick nyckeln av Joakim, traskade hela vägen tillbaka till Nynäs gård, hoppade på tåget mot Nynäs, hoppade på tåget till Västerhaninge i Nynäs, åkte hem. Jag kom hem halv två, då hade jag inte ätit något, eller druckit något på hela dagen.
Då gick jag hem och lagade mat, och jag måste säga att jag är lite stolt över det, för det är något jag inte brukar göra, jag brukar nöja mig med ungkarlsmackor och digestivekex eller något sånt. Pastan blev inte ens sönderkokt.
Och sedan gick jag upp till Joakim för att titta på Sanningen om Rödluvan på hans dator, den var jättesöt, särskilt den sjungande geten och den galna ekorren^^
Precis när jag tittat klart kom Joakim hem, och det var dags för mig att ta tåget in till stan för att träffa mamma. Vi hann äta och gå i typ två affärer innan Lady in the water började. Otroligt mysig film! Jag tycker om M. Night-vad-han-nu-heter-mer, mest för den där stämningen han förmedlar, även om det inte är värsta...Jag tycker om det.
Min dag har inte bestått av så mycket mer. För en stund sedan pratade jag med Julia, och hon ska ringa mig imorgon när hon slutar, men antagligen slutar hon för sent, om hon ska köpa bröd och så. Kan hända att jag åker in till stan ändå, efter att jag sett Frostbiten på Joakims dator, för han har ju fått en hel del filmer av Per.
Jag skulle lika gärna kunna vara med Bea och Tammi imorgon inne i stan och hjälpa dem med projektet, men Andie ska inte vara med, och jag ska ändå sluta.
Ja, jag har bestämt mig för att hoppa av gymnasiet. Det trodde jag aldrig om mig själv, och det jobbigaste, kände jag spontant, ska bli att berätta för pappa och Marianne.
I wish I was a girl so that you could believe me
Det var länge sedan jag mådde så här dåligt.
Jag önskar inget annat än att få bli Adam Duritz, inget annat.
[Listen, do you see yourself in me?]
Jag har aldrig gråtit på ett pendeltåg. Att idag inte blev första gången var bara Julias förtjänst, jag var så nära att bara bryta ihop. Jag lyckades hålla allting tillbaka, hur har jag ingen aning om, och på vägen mellan stationen och hemma, fanns det bara en sak som skulle kunna få mig att ta mig de sjuhundra meterna hem, och det var I whis I was a girl med Counting crows, att få känna orden rinna genom hörlurssladdarna, in i mig, genom blodet. Det var så det kändes och det var helt underbart, och mina läppar kunde inte låta bli att smaka på orden, formuleringarna, känslorna, och om någon tyckte att jag verkade konstig hade de nog rätt.
Har ni någonsin känt att du kan andas, du känner luften gå in i dig, ner i lungorna, men du känner inget syre? Som att försöka, veta att det borde fungera, känna att tiden börja ta slut, snart kommer hjärtat stanna, känna den där desperationen, hur gör jag för att skilja syret ur luften? Hur lyckas alla andra? De lyckas verkligen, jag ser mig omkring, en del av dem skrattar, en del pratar, de vet precis hur de ska göra, men jag kan inte, jag kan verkligen inte.
Det är som att ligga ett kapitel efter i matteboken, fast mycket värre. Jag känner det hela tiden. Jag kan inte andas.
Det har varit en otrolig jävla skitdag. Och det har inte ens hänt någonting. Till viss del kan jag väl skylla på Julia, hon hörde inte av sig, och jag blir galen, men jag ringde henne klockan tre, då hade jag suttit på McDonald's i två och en halv timme. Ni hör hur det låter, men jag började faktiskt på ett nytt projekt, även om jag tänker skrota det, efter samtalet med Julia tänker jag skrota precis allting jag någonsin rört vid.
Min rektor ringde till mig. Jag hatar mitt liv. Ett enda samtal från min rektor och jag förstod hela situationen. Varför sa jag att jag kommer till skolan imorgon? Det gör jag inte, inte en chans att jag åker till skolan imorgon.
Julia har pratat med sin mamma, och jag har tagit över henne roll, och det absolut enda positiva är att hon vet exakt hur jag känner mig.
Förra hösten och vintern, minns jag plötsligt, lät jag aldrig temperaturen i mitt rum stiga högre än nitton grader, termometern visade ofta sjutton komma någonting upp mot arton. Det var så jävla kallt, särskilt som golvet inte är varmt ens på sommaren, men jag ville inte låta mig ha det riktigt bra. Jag vet inte varför, det var någon inställning jag hade. Dessutom lät jag bli att äta ordentligt, vilket gör att man upplever kylan ännu värre. När jag sen tröttnade på att ha det så, jag klarade inte av att inte kunna slappna av, höjde jag värmen. Det blev en otrolig skillnad, och jag önskar att det var så. Jag önskar att jag bara kunde vrida upp elementet, men det skulle inte hjälpa, det skulle inte hjälpa ett enda dugg, det är inte en fysisk kyla jag känner nu, det är hela..jag vet itne vad det är, men jag hatar det, det känns som om jag inte kommer komma igenom detta, och det är helt seriöst och ingen jämförelse.
Utan att ha pratat med Julia idag hade jag inte överlevt. Men jag fick en stund tillsammans med henne och Anton idag också. Lucky me.
(Helgen)
Det blev inte riktigt som jag tänkt mig den här helgen, men att jag fortfarande försöker lägga upp planer när Julia och Anton är inblandade är ju ganska otroligt, jag borde ha lärt mig by now att det inte går att planera tillsammans med de två, de är alldeles för...Julia är mest impulsiv, Anton är mer spontan, var i skillnaden ligger får man reda ut själv.
Med det har jag inte sagt att det varit en dålig helg. Tvärtom. Men det har varit en intensiv Julia/Anton-helg.
Jag trodde att jag skulle få träffa Julia över en fika i fredags, men när jag ringde var hon hemma på Torö, och då var det ingen idé, men hon frågade om jag inte ville komma ut till henne på kvällen och äta sushi. Ävn om jag gärna hoppar över sushin, ville jag komma såklart, och det blev faktiskt första gången jag sov över hos Julia.
Jag skulle kunna sitta i timtal och bara lyssna på när Benita, Julia och Benitas vän Maria för ett samtal, och känna allt det där som inte finns att uppleva någon annanstans än just där på Torö. Molly var inte hemma, hon hade väl pappavecka, kan jag tro, det var ganska tråkigt. Fast det kanske var bra. Iaf, när jag satt där vid köksbordet och hade massor av tid att bara observera, märkte jag hur lik Julia är sin mamma. Inte till utseendet, det finns inte så många likheter där, även om Fiffi är väldigt lik Benita, och Joanna kanske. Men till sättet. Och tänkandet. Nästan skrämmande.
Det var en bra kväll hursomhelst, och följande dag gick vi upp tidigt för att kunna ta elva tåget in till stan. Det var ju dags för shoppingdagen. Anton skulle inte ha följt med först, men sedan ringde han när vi satt på tåget och undrade om han inte kunde göra det iaf. Vi gick till Myrornas på Sveavägen, som inte ligger på Sveavägen, men som räknas dit. Vi hittade världens finaste gula sjuttiotalströja, som var lite för stram över axlarna, vilket var jättesynd, men jag tror att jag måste tillbaka dit och köpa den iaf, för man kan nästan inte leva utan den.
Det bästa med Julia: ärligheten och impulsiviteten
(Det värsta med Julia: ärligheten och impulsiviteten)
Det är så skönt att veta att hon alltid säger exakt vad hon tycker, till skillnad från så många andra som jag träffat genom mina dagar.
Jag köpte ett par byxor. Fast det var ju ingen succé, för de var ju svarta, och själva uppdraget kan nästan stämplas som misslyckat, men vi ger inte upp i första taget. Det var bara så att Julia var trött redan från början, och sedan blev det ju bara värre, och det enda vi kunde göra då, det enda man någonsin kan göra, är att åka till Edenborgs. Jag tog lite mysiga dricka-te-kort till projektet.
Så bestämde Julia sig för att ta fyra-tåget hem för att kunna åka med fembussen till Torö, hämta sina handbollskläder, åka tillbaka, sova hos Anton i Sorunda, åka till matchen i Ösmo lite tidigare på söndagen.
Jag var på väg av tåget, det skulle faktiskt vara ganska skön att komma hem, äta god chokladglas,, duscha, titta på Unbreakable, men när båda två faktiskt bad mig att följa med, tänkte jag över alternativen, som jag har börjat göra på senare tid, och valde det alternativet som jag ansåg var det bästa. Jag satt kvar.
Jag kom från Gamla stan, till Centralen, till Nynäshamn, till Torö, tillbaka igen, till Sorunda, på tio kronor. Jag är ganska stolt över det faktiskt.
När jag och Anton satt kvar och väntade på att bussen skulle vända ute förbi Ankarudden, där jag aldrig varit förut, tog vi ett par solbländade bilder på utsikten, Anton som alltid klagar på digitalkameror. Men systemkameror blir mycket dyrare, och det är till och med jag som betalat filmen, så han fick inte använda den. Däremot, fick Julia en bild på Anton när vi stod och väntade på bussen till Sorunda, som jag är väldigt spänd på att se. Och nu när vi skaffat oss delad ekonomi hoppas jag att den filmen blir fortare framkallad än den Anton och Julia har kvar från i påskas.
Det var första gången jag träffade Håkan igår, och han var full. Jag tycker att det är så pinsamt, och det tyckte Anton också. Han gav sig av sedan, till någon trubadurgrej, och vi var ensamma. När Anton ätit sin middag, drog vi in en stol i badrummet och Julia klippte av mig håret och jag har väl fått någon typ av syntfrisyr. Det första Anton sa var "Oj", vilket inte var det jag behövde, men det är iaf mycket bättre än innan...När vi till slut var färdiga med det tittade vi på Tillsammans, och det är helt underbart att se den med Julia, för det blir liksom...vi reagerar på samma saker. Så åkte Anton iväg och hyrde film till oss, och kom tillbaka med Riding the bullet, jag har sett den förut, och jag tycker väldigt mycket om den, allra mest för att den är konstig. Jag älskar sånt som är konstigt. Vi fick vara ensamma där ända till elva-tolv tiden när Birgitta kom hem, och då var filmen nästan slut. Sen sov alla tre uppe på loftet som är Antons rum, som är helt underbart förutom att man inte kan stå rakt och att det inte finns något lyse knappt.
Vi fick gå upp tidigt idag för att Anton skulle vara hos sin farmor klockan tio, så vi fick ta niobussen, vilket var lite jobbigt, för jag är jättemosig nu. Vi åt varsin ungkarlsmacka och gav oss av, och jag hade ingen aning om hur de tänkt lösa dagen, men jag frågade inte heller.
Vi hoppade på Stockholmståget, och Julia hade tydligen bestämt sig för att vara hos mig tills handbollsmatchen skulle börja.
Vi hann göra ganska mycket på två timmar, först så tänkte vi ut vad som ska vara nästa steg i våran förändra världen-kampanj, och sedan gjorde vi grunden till schablonen, och ska fortsätta så fort Julia minns att ta med sin skärare. Jag tror på den här idén. Sedan gjorde Julia upp en plan om vad som ska förandras här, men vi hade ingen tid att göra något idag.
Sedan hon åkte med halv tolv-tåget har jag underhållit min lillasyster som ska ha sitt första barnkalas idag, vilket är jättejobbigt, men Gittan kommer, det är bra, jag älskar när hon kommer och mamma får någon att prata med som inte bara muttrar till svar. 
Anton stylar 
Iofs mörk bild när Julia dricker te
Torsdag.
Jag skulle träffat Julia idag, men hon missade tåget så det blev inte så, och det var väl ingen katastrof egentligen, jag ska ju träffa henne hela helgen. Men, så ringde jag henne för några minuter sedan, och...hon mår alltid så obra och jag hatar det. Det känns liksom som att...det inte skulle behöva vara så, men alla omständigheter...nej, jag vet inte. Jag ska iaf prata med henne mer imorgon om hur vi ska göra.
Det är torsdag idag, och jag var rädd för att den här dagen skulle bli en av alla de där torsdagarna jag har hatat. Men, ska jag vara ärlig blev det bättre än förväntat. Först på svenskan hade vi bara en overheadgenomgång. Det är något av det värsta jag vet, kan inte lärarna bara säga vad de vill istället för att lägga på en massa jobbiga papper, försöka få det rakt, behöva ställa in skärpan och hålla på, det är så omständigt, och så tråkigt.
Andie och Annah övertalade mig att äta på McDonald's, jag fattar inte att de lyckades, jag fattar inte att jag inte lägger in mitt veto, jag hatar att äta där.
På AoL, skulle vi börja med avslutningsprojektet. Tammi och Bea önskade mig och Andie som grupp, först tänkte jag vägra, eftersom det gick så bra förra gången, och Andie pratade med Agneta, men hon fattade ingenting, och sånna människor blir man lätt trött på, hon tänkte inte göra ngt för att hjälpa oss, så vi fick väl acceptera det då. Och Bea har jag ju inte pratat med tidigare egentligen. Hon är förresten släkt på nära håll med Anki Bagger, det tyckte jag var ganska häftigt faktiskt.. :) Iaf, vi kom på en idé ganska fort. Sen om det var en bra idé är jag inte säker på, men ganska originell, och jag tror att jag vann några poäng hos Agneta, jag hoppas det iaf. Andrea verkar tycka att Julia och Anton är hur knäppa som helst, det tycker jag är lite roligt, jag tycker också att de är det, men inte alls på samma sätt. De ska iaf få vara en del av projektet, kanske mest för att de är vegetarianer eller så.
Det kanske bästa som hände idag var iaf det som hände på morgonen. Jag stod och väntade på bussen, jag var tidig, och tänkte vänta tills nästa buss, för att undvika att behöva driva omkring ensam i skolan, jag hatar att göra det. Plötsligt såg jag någon bekant närma sig hållplatsen. Det var inte Andrea. Det var Lee. Det känns patetiskt att skriva att jag har saknat henne, men det har jag, det finns ingen som livar upp tillvaron i skolan riktigt på samma sätt. Hon stannade bara i skolan en halvtimme eller så för att lämna tillbaka böcker, men det kändes bra iaf.
Imorgon är det fredag, jag älskar fredagar, det betyder att vi bara har en lektion, och den är med Edmund och han är underbar som lärare, och vi ska pyssla med våran mediadagbok. Sen ska jag köpa godis för alla mina pengar, ringa Julia och bara...njuta av helgen. Sedan kanske jag skolkar webbdesignen på måndag och tisdag, vi får se, men jag vill ju ändå inte gå i designblocket, jag vill inte gå media överhuvudtaget, och kursen är inte betygsatt, så det känns onödigt. Vi får se om jag kan träffa Julia eller så. Eller så kanske jag bara ska åka hem och fixa lite. Det kan behövas.
Knäpp bild, jag vet. Det är jag och Lee iaf^^
Onsdag.
Eller varför det måste vara så jobbigt.
Jag undrar vad Benita hade sagt nu.
Det var ju bara tur att jag fick träffa Julia idag igen. Jag har träffat henne väldigt mycket i veckan, Anton också, och jag kan ju inte säga att det gör mig någonting.
Vi hade iaf inställd mattelektion i förmiddags, så jag fick sovmorgon. Skönt. Jag passade på att klippa av mig håret. Dumt, jag vet, men det går inte att ångra sig nu.
Så skrev jag klar intervjun också. Det blev inget bra, men det spelar mindre roll.
Jag och Andie avvek från engelskan. Mest för att vi inte fattade någonting. Eller jag vet inte varför. Hon är söt, men det är inte mycket mer än så.
Och, idag har jag bestämt att jag verkligen inte kan gå kvar på mediagymnasiet, jag trivs verkligen inte. Jag vill läsa sam. Jag vet! Skittråkigt, men allting jag kan tänka mig att bli utgår ifrån sam, och dessutom vill jag skriva, och vara lite neutral och träffa lite människor som inte ska vara så jävla alternativa. Det var väl det som var bra med att få prata med Julia, hon ska inte heller gå kvar, och Anton ska också krångla lite, så jag behöver inte känna mig så ensam, fast jag känner mig ensam om att absolut inte veta vad jag vill. I det syftet iaf, annars har ju Julia ganska lätt för att bli lite velig.
Hon följde med mig hem, bara för att vänta på sin mamma. Vi hann klippa av hennes hår.
Och sedan ringde Sarah. Det är nog första gången vi pratar i telefon på...väldigt länge. Det är väl inte en sådan relation, vi är väl inte sådana. Det spelar definitivt ingen roll, men lite lustigt är det.
Pappa har tagit ledigt vecka 44, så får vi se om vi kan flyga till Tromsö eller om han kommer ner istället.
Jag Julia och Anton har iaf bestämt oss för att sova i tält, för att spara åtta hundra kronor, som vi kan dricka te för istället. Tio te om dagen i fyra dagar på Edenborg. Fast vi får säga till våra föräldrar att vi sover på vandrarhem så att de håller sig lite lugna. När jag frågade mamma om jag ens fick åka till Gotland med Anton och Julia, undrade hon bara var vi skulle bo, och jag sa vandrarhem då förstås, och hon sa bara "ja, det får du väl", och det trodde jag aldrig. Inte för att hon brukar förbjuda mig att göra saker, knappast, men hon brukar ändå vilja veta saker. Det blir bra. Tre veckor kvar och jag längtar verkligen.
Jag tänkte på en grej, om jag får hoppa tillbaka till föregående ämne, att Internationella engelska gymnasiet skulle vara ganska praktiskt. I need to speak with my mother.
Vi ska anordna barnkalas på söndag, med Inez och Oskar och Ludvig och Martin och allt vad de heter. Jag hoppas att jag får plats på Odengatan då, eller vad de har tänkt att hålla till.
Tisdag.
(Måndag)
Julia och Anton hade missat sju-tåget, så jag träffade dem på åtta-tåget. Anslutningståget från Västerhaninge var inställt, Julia var less på skolan, jag var less på skolan, Anton.. jag vet inte med Anton. Iaf, om man har två alternativ, det ena är att åka till skolan, sköta sina plikter, försöka att inte känna efter allt det där jobbiga som alltid frammanas efter ett tag, och det andra alternativet är att åka till Gamla stan och fika med människor du verkligen trivs tillsammans med och verkligen vill träffa...vem orkar tänka på vad man egentligen borde, när man har ett sådant val?
Vi åkte till Gamla stan, satte oss på Edenborg och drack te, vi satt där jättelänge och bara pratade...mest om planerna att flytta. Det är en bra plan, bara gubben i huset dör. Ja, vi sitter alla och önskar livet ur någon, men det är för en god sak, bara Benita går att övertala, bara mamma går att övertala. Men fortfarande, bara spekulationer. Vi hoppas.
Julia var hungrig, så vi gick hem till Anton för att äta, det är det enda man kan göra när Julia är hungrig. Så, vi åt vegetarisk lasagne och förde depressiva samtal vid köksbordet medan vi lyssnade på Patrick Wolff. Det var för blött för att klätttra upp på taket, så vi försökte hitta på något annat att göra för att hålla humöret uppe, någorlunda. Julia ville köpa cd-skivor, så vi gjorde det. Jag köpte min första Counting crows-skiva, och hittade nya Motion city soundtrack för bara femtio spänn, så det kändes bra, och alla pengarna jag fick av farmor rök.
Anton hittade sin systemkamera i byrån, och eftersom vi pratat hela förmiddagen om skapande, bestämde vi oss för att gå ut och knäppa bilder på intressanta människor. På väg till Medborgarplatsen passerade vi Susanne Reuter, och precis innan Julia spårade ur iakttog vi Daniel Lindström ett längre tag av någon outgrundlig anledning.
Jag var egentligen förberedd på att Julia skulle spåra ur, och när det väl händer är det bara att vänta ut det, och då är det bra att ha en Anton i närheten.
Vi fick ett bra kort, på en märklig man framför en fin port någonstans i Mosebacke-trakten.
Så hamnade vi i lägenheten igen, vi vet alla av erfarenhet att vi alltid hamnar där tills slut. Julia skulle spela handboll i Bredäng, jag bestämde mig för att följa med när Anton sa att han skulle skippa kören och komma för att kolla på matchen, för att sedan ta pendel tillsammans med mig för att kunna åka hem till Sorunda.
På väg till Odengatan sprang jag nästan in i Michael Nyqvist, och jag var nära att vända mig om, springa tillbaka, och försöka komma på något jättesmart att säga, jag tycker ju väldigt mycket om honom, men jag nöjde mig med att studera honom på håll.
Tills vi skulle åka till matchen kokade vi nudlar, vilket inte gick något vidare, för Julias del åtminstone. Så blev det...alla de där jobbiga stunderna är bra på sina sätt, jag samlar...erfarenheter var jag nära att skriva, men det är inte så jag vill få det att låta, som om jag tar in lärdom för varje ord och uttryck, liksom.., men man...jag vet inte vad jag ska säga. Det kommer något bra ur även de jobbigaste tillfällen, banalt eller ej.
Anton stekte sojakorv till oss alla tre, mest för att trösta Julia, och sedan fick jag se monster-minen, som Julia berättat om, som kan göra vem som helst på bra humör. Han liknar en av kaninerna i Wallace and Gromit - the curse of the ware rabbit när han gör den.
Vi gav oss av mot Bredäng vid fem-tiden. Eller, det borde ha varit vid fem-tiden, men vi blir alltid sena, och man kan ofta skylla det på Anton, men inte den här gången. Vi hann fram i tid, och jag och Anton fick lite tid på oss att utforska Bredäng, och vi hann igenom hela området på en timme, och då hade vi gått igenom både Vivo och Ica och jämfört kvalitet.
Julias lag förlorade handbollsmatchen, och det var lite förargligt, men å andra sidan.. skitsamma. Jag och Anton tog tåget hem tillsammans, och det känns som om jag träffar honom mer än jag träffar Julia, och ibland önskar jag att jag kunde träffa bara henne, men under hennes depressiva dagar är det för mycket begärt, jag vet.
Det var mörkt och dimmigt när jag skulle gå hela vägen mellan tåget och huset, och det blir en annan dimension när man går där på mornar och tidiga kvällar, än när man går där och får känslan av att det är mitt i natten. Det är vackrare mitt i natten, och hade jag inte haft anledning att vara skräckslagen skulle jag har njutit av det. Dimman som dämpade ljuset från gatlyktorna och luften som var kylig och Antons uppmaningar om varmare kläder i mitt huvud. Det är fascinerande, hur mycket som ryms i ett huvud egentligen, för mycket för mig att hantera.
Solskensö.
Inte Jennifer Forsbom.
Inte Jennifer - vadhonnuheter som gick i B.
Utan Johnny's Jennifer.
Fick jag en önskan skulle jag vilja bli som henne,
då skulle jag inte behöva några miljoner eller hus eller en ny dator.
Vore jag som Jennifer skulle jag inte behöva mer än Johnny.
Men jag tänkte på en sak, jag känner mig som Johnny.
Det är inte Jennifer, men att vara Johnny är väl...ett privilegium i sig.
Okej, jag är inte Johnny, men jag är som Johnny, en motsvarighet.
Och, är man Johnny är nog allt man behöver Jennifer.
Har lånat hem två [fyra] av pappas Poul Krebs skivor, jag älskar dem, jag älskar att minnas saker till dem, jag älskar att tänka mig bort, till Pouls solskensö Samsö, som även är det ställe jag saknar mest. Jag vet inte varför. Det sitter fast i mig. Bara.
DET MINDER LIDT OM EVENTYR. Oh, Jennifer.
