I'm talking to the ceiling

Jag tycker att folk läser för lite dikter.
Särskilt unga människor.
Så därför tänkte jag bjuda på några.
Personliga favoriter ur en antologi sammanställd av Siv Wideberg.

"
På den
åtta meter låga
träbänken
var det förbjudet
att sitta

För hur
skulle det gå
om alla
elever
skulle sätta sig där
samtidigt
"
Lars Andersson

"
Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte
Men träskor:
De står vid dörren
och skäller
"
Werner Aspenström

"
Mannen från Hökarängen
suckade stilla och sa:
Min fru äter skorpor i sängen.
Annars är allting bra.
"
Alf Henriksson

"
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
"
Göra Palm

Jag måste avreagera mig. Jag bryr mig inte om att folk hatar att läsa det.

Sedan jag fick höjd dos av min depressionsmedicin har jag mått ganska bra,
jag har orkat gå upp på morgarna till och med. Jag bemöter folk bättre.
Idag vaknade jag och ville absolut inte gå upp. Jag var hur trött som helst.
Men jag pallrade mig upp iallafall, jag tog på mig Joakims skogshuggarskjorta som han motvilligt lånade ut till mig igår. Det var det enda bra med idag, för jag älskar den skjortan.
Jag lyssnade inte på musik när jag gick till tåget, för jag kunde inte hitta något som passade in på humöret. Det är en ganska typiskt känsla när man mår skit, för man kan inte samla ihop sig själv och avläsa hur man känner sig riktigt. Det enda man kan tänka på är andningssvårigheten.
Jag hade ont i ryggen idag, märkte jag när jag skulle sätta upp böcker. Jag vet inte varför, vad jag har gjort, men det kändes jobbigt att röra sig mellan hyllorna, för det gjorde verkligen ont, det enda jag kunde var att sitta på de superanpassade kontorsstolarna i disken och se upptagen ut. Jag var inte upptagen. Jag hade ryggont och huvudvärk och ångest. Och nästan översvämmade tårkanaler.
Det enda jag har velat göra hela dagen är att prata med någon jag känner.
Jag åt lunch jättefort. Jag ansträngde mig inte för att äta jättefort, men jag kunde inte slappna av.
Irina var här idag. Jag blir glad när hon är där, jag vet inte varför, kanske för att hon är ung och ny och trevlig. Antagligen.
Hon gick ganska tidigt, jag ville att hon skulle stanna, men det sa jag inte, och det skulle inte hjälpa om jag sagt det. Istället letade jag reda på Nynnes dagbok, danska motsvarigheten till Bridget Jones (jag hatar att jämföra), och hon gjorde allting lättare. Verkligen, bara genom att vara helt vardaglig och bra och lätt att sympatisera med.
Ibland så måste jag se upp från boken för att se om någon behövde hjälpt, och om de behövde det kändes det jättejobbigt.
Joakim Kask kom. Tomas var väldigt bra på att hantera Joakim Kask. Han har någon smärre form av psykisk störning, men han är aldrig otrevlig, ändå tycker jag att han är obehaglig att ha att göra med. Jag kan inte prata med normala människor, hur skulle jag kunna prata med honom. Jag önskar att Tomas hade varit där.
Även om man tänker på annat en stund, även om man har saker att göra, glömmer man inte bort ångesten, så där som man kan göra med tråkiga saker, eller jobbiga saker ibland, som barn är väldigt bra på att göra, för den finns där i så många olika former.
Jag kände mig törstig fast att jag drack vatten och hungrig trots att jag precis ätit lunch.
Det kändes som att det inuti mig bara var en stor oreda som jag aldrig skulle lyckas trassla ut igen.
När jag äntligen äntligen skulle gå hem var jag tvungen att lyssna på min låtlista med Taking back Sunday igen, jag som klarat mig utan dem ett bra tag nu, och lyssnat på Five for fighting och Shins istället, men det gick inte längre.
På tåget blev jag förvånad över att jag inte föll i gråt när väktaren sa åt mig att ta ner fötterna från sätet, för det är verkligen så det brukar bli när jag känner mig så här. (Jag tänker på uttrycket 'Falla i gråt' med hatkärlek, det är verkligen ett uttryck hämtat ur smågamla unga kvinnoöden-böcker).
När jag kom hem låg mamma utmattad i soffan, med Emma bredvid sig som tittade på Ariel två.
Jag satte mig ute men hann inte långt i min bok innan Emma kom ut till mig. Först delade vi solidariskt på en isglass, innan vi kastade boll, gungade och tittade på myrstacken. När vi tittat klart på myrorna ville Emma gå ända upp till toppen av kullen som höjer sig bakom min friggebod.
Mitt uppe på den kullen finns en röd stålpinne i marken som talar om att våran tomt till slut, och på andra sidan pinnen stupar det snart ner till huset som ligger precis nedanför.
På den gården går en man, precis när han öppnar ytterdörren för att gå in får han syn på mig och Emma som står och njuter av utsiken över området. Då stirrar han på mig, och till slut ryter han "Det där är våran tomt". Han fortsätter stirra, men när det enda jag gör är att stirra tillbaka (mest för att det tog mig ett tag att förstå vad han sa) går han in. Snart kommer han ut igen och stirrar upp igen, och då drar jag mig tillbaka.
Sedan jag kom hem hade jag börjat återhämta mig, men den där gubben förstörde verkligen mitt humör, och min dag och allting. Hade det varit en vanlig dag hade jag bara tänkt 'Idiot' och gått ner och varit glad för att inte är sån och inte behöver ha något med dem att göra.
Nu sitter jag här och är jätteförbannad. Han ska dö!
När jag kom in sa mamma att de där grannar brukar vara så där. Hon tycker att de är idioter och att jag ska strunta i dem. Det ska jag också men inte idag. Idag ska jag fundera på det mest smärtfulla sättet att dö på.
Kvart över fem ringde jag Julia. Då kunde jag inte vänta längre.
Hon stod mitt ute på ett fält och försökte fältmäta, men hon var också förbannad, så hon ville prata med mig istället. Vi pratade i tolv minuter, sedan kände hon att hon måste hjälpa till, och hon sa att jag skulle ringa senare.
Så nu räknar jag minuterna. Jag väntar också på att pappa ska ringa och ge mig alla uppgifter så att jag kan beställa flygbiljetterna.
Imorgon är det stor risk att jag inte går till biblioteket. Inte om jag känner mig så här, inte en chans.

Jag smakar rödlök och choklad i munnen.
Nästan som när man dränker sitt samvete i parfym.
(Doze yourself in cheep parfume, it's so fitting of the way you are)
Jag har inte tänt lampan i taket, och dunkel gör mig stressad.
Kanske är det därför jag lyssnar på samhällskritiska Olle Ljungström?
Parfymeffekten.
Det har gått en maska i mina orangea strumpbyxor. Jag lagar dem med orange nagellack.
Det kommer alltid synas att de inte längre är intakta.
I may crack but I will never shatter, är ett citat som jag inte vet var det kommer ifrån, men som Joakim brukar använda ibland, och jag tror att det är så det funkar.
När något spricker gör man allt för att det inte ska gå i bitar. Ärren må synas för den som vet att de finns där,
(I see the cracks, I will always see them)
men för dem som inte har fått det avslöjats för sig, är faktumet allt annat än självklart och i bästa fall upptäcks det inte heller.
Så stoltheten står alltid på spel.
Det är som att spela en roll.
När ska de se vem jag egentligen är (tonårsklycha!)?
När ska de se att jag bara lurar dem?
För det är väl det vi gör, hela dagarna. Vi lurar folk med orange nagellack och mjökchoklad.

"Varför är det så viktigt att lära sig säga tack för

maten och för senast och tack själv och goddag och

hur går det för dig då, när snart ingen av oss ska gå
någonstans längre, och alla vet ju det, och vi istället
 kunde sitta här och käka plommon och hålla koll på
jordens gång runt solen och öva på att bli en del av
ingenting?"
Boken Intet, av Janne Teller, handlar om allt det där man upplever.
Naivitet, iver att bevisa någon fel och saknaden efter sin hamster, och funderingar över Universum och meningen med livet, barn som kastar sten för att de är rädda för att klättra i träd och konstgjorda ormar i biologisalen.

Igår ringde jag till Anton fyra gånger utan att han svarade.
Sedan dess har jag haft nästan ett dygn på mig att tänka ut vad jag skulle säga när jag ringde honom idag istället, när jag var säker på att han skulle svara.
Ändå lyckas jag att inte alls få fram det jag ville säga.
Varför blir det alltid så.
Han fick gissa sig fram till vad jag menade.
"Jag trodde aldrig att du skulle fråga" sa han sen.
Imorgon kommer han iallafall hit och sover över.
Det är bra, för det ger mig ett skäl till att städa upp här inne, det blir alltid så här när jag är ensam här, då spelar det ingen roll hur det ser ut, var kläderna ligger och i hur stora högar, hur liten yta av skrivbordet som inte är täckt med diverse papper och annat, hur liten framkomligheten är, eller hur många handdukar det är slängt i badrummet.
Jag skulle vilja vara som Joakim.

Anders släppte mig en timme tidigare från biblioteket idag. Jag hann vara hemma en kvart innan resten av familjen kom med bilen full av IKEA-bruksanvisningar.
Själv var det enda jag fick ett brev på posten. Alice skickade ner mitt halsband som jag glömde på nattuksbordet i Frysboxen, och hon skrev en notering på ett fint kort och jag fick lust att ringa pappa, men han jobbar säkert, men jag kan ju prova iallfall.
Den sjuttonde maj är Kristi himmelfärdsdag. Det är en torsdag. Fredag blir en klämdag och helgen blir dubbelt så lång som annars. Min plan är att då ska vi passa på att åka till Norge, för pappa har sagt att vi kanske kan komma och hälsa på honom framåt maj. Och jag har alltid velat vara i Norge den sjuttonde maj, bara för att se hur det går till.

(Bonnie and Clyde <3)

Idag har det hänt massor med saker.
För det första var Inger och hälsade på.
Underbara Inger. Ni kanske minns henne. Hon jobbade på biblioteket till december förra året, nu har hon flyttat till strax utanför Borås. Hennes blotta närvaro gjorde mig glad, hon blev min favorit direkt när jag började praktiken, och jag hatade att hon flyttade.
Inger bjöd på tårta, massiv chokladtårta som man knappt orkade sig igenom. Men så har vi inte fått fikabröd på flera dagar. "Så kan man ju låta bli och äta något sånt här ett tag. En dag eller kanske två" sa Inger, och var precis som vanligt.
Förmiddagsuppgifterna var som vanligt, det kommer aldrig att förändras, därför tog jag fram mitt kollegieblock och tränade på signum istället, för det har jag inte gjort på jättelänge. Kanske för att det är jättetråkigt.
Eftersom jag hade tråkigt tog jag lunch klockan elva, men jag var inte hungrig eftersom jag ätit en hel bit chokladtårta, men jag behövde en paus, och jag satte mig i fikarummet med kyckling och vatten och en bok.
Jag läser alldeles för sällan (men jag har fortfarande läst över tjugo böcker i år, vilket är mer än det har varit veckor, vilket betyder att jag har läst mer än en bok i veckan, vilket är helt okej).
På eftermiddagen faxade jag för första gången i mitt liv. Det var jätteläskigt, det lät hela tiden och ingen kunde säga till mig om jag gjorde rätt eller inte, men jag sa till tjejen vars papper det var jag faxade, att det gick bra, så jag hoppas att det gjorde det, och att hon får jobbet (det var arbetssökarpapper) för jag känne rigen henne, och hon är väldigt trevlig.
Jag och Dorota letade lite böcker, men hittade inte det vi sökte efter, jag fick ett par plocklappar, och hittade alla böckerna, i början när jag satt i disken kom det ganska mycket folk, det är alltid roligast, och Dorota pratade med mig, och sedan fick jag tag på Nynnes dagbok och satt mig och läste den istället för att vara engagerad i arbetet.

Det var ganska mycket Nynne under påsklovet, vi såg filmen, och första avsnittet i serien, och boken är precis som filmen, eller tvärtom, fast de har ändrat lite namn, och allting är mycket dråpligare i filmen, de har gjort henne mer pinsam och klumpig. I boken är hon mest rolig för att hon tänker roliga saker. Jag tycker bättre om när folk tänker roliga saker än när de gör bort sig.

Jag hann till sidan 58, sedan tröttnade jag på det också.

Gunilla kom fram till mig för att småprata lite, och hon undrade om jag skulle plugga till bibliotekarie senare, eftersom att hon sett att jag lärt mig mycket i jobbet de veckor jag varit där.

Och jag svarade att jag inte vet, men att det fungerar som skyddsnät för mig, eftersom jag vet att det finns ett yrke jag kan stå ut med.

Gunilla tyckte iallafall att jag är duktig på det jag gör där, och det är ju rätt skönt att veta, att folk inte bara ser en som ett problem (jag är säker på att det finns folk där som ser mig som ett problem, och jag hatar den känslan).

På vägen till tåget, när jag slutat, när jag gått i solen över torget, ser jag Ellinor. Julia berättade för mig häromdagen att hon också träffat på Ellinor, och att hon inte hade förändrats ens lite sedan senast. Och det stämde verkligen, samma skenglädje, samma kläder, frisyr, samma naturliga look. Som alltid. Som alltid sedan jag träffade henne för första gången för två och ett halft år sedan. Att börja gymnasiet var verkligen inget uppvaknande för de där tjejerna. Jag önskar att de någonsin kunde reagera.

Längre ner på gatan träffade jag Jennie. Henne stannade jag iallafall och pratade med. Hon verkade glad, men det gjorde nog jag också, jag frågade hur hon mådde, om hon trivdes i skolan, om hundarna mådde bra (båda var halta^^), om hon tänkte följa med till stan någon dag.

Sedan fick jag bråttom till tåget.

Det känns så konstigt, att den här staden som jag trodde jag skulle lämna bakom mig, fortfarande är dit jag åker varje morgon, och fortfarande är det samma människor på gatorna och jag som trodde jag skulle vara därifrån by now. Visserligen gjorde jag ett tappert försök att fly till Nacka, men det var heller inte plats för mig, så kanske har jag blivit bunden till den här staden. På två och ett halft år. Jag kan verkligen inte ha varit uppmärksam i början.

Genom att skriva ut ansökan till Skeppsholmens folkhögskola igår, kändes iallafall som att jag är ett steg närmare till att hitta nyckeln till den fotboja jag är fängslad i vid staden.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att blanda saft och bre mackor, och sätta mig iträdgårdssoffan med Alice i Spegellandet, och jag hann nästan läsa ut den tills mamma och Emma kom hem från dagens äventyr i grannkommunen, men sedan kom Emmas kompisar Oskar och Ludvig och hälsade på, och det blev det alldeles för livligt ute på gården, så jag gick in till mig.

Jag ringde till Julia. Hon är på Gotland nu, och verkar ha det okej, även om hon längtar hem mest.

Sedan ringde jag till Anton, men sa inte alls allt det jag ville säga, så nu försöker jag få tag på honom igen, men det verkar då stört omöjligt.

Det bästa med idag har ändå varit att jag har mått ganska bra, och även om jag gick och lade mig för sent igår, kände jag mig inte ovanligt trött i morse.
Jag hittade några kortfilmer av regissören till Eternal sunshine of the spotless mind idag, men de var värdelösa, särskilt...One day, tror jag den hette. The letter var den enda som var okej.
Och sedan har jag bestämt att jag ska köpa lite film från Discshop, typ Ebba och Didrik (<3) och Bottle rocket (Wes Anderson - the one and only). Så vill jag köpa The squid and the whale också, men den kostar 179 på Discshop, men bara 85 på Filmia, men jag vet inte om jag gillar att betala två fraktavgifter och lite annat sånt där praktiskt. Let's see, shall we?

Back to normal.

Vaknade iofs vid fem och somnade inte om.

Varje gång det blir så, när jag ligger vaken några timmar innan jag går upp, blir jag jättetrött om dagarna och jättelätt irriterad och jag hatar att vara på det humöret.

Idag började Irina hos oss, en tjej som jobbat på bibliotek förut och nu eventuellt ska ta några pass för Gunilla, eftersom hon inte mår så bra. Irina var snäll och lätt att prata med, men inte alls som Annelie som också provade att jobba med oss, men som vi inte behöll mer än en dag för att Helen inte tyckte att det funkade.

Förmiddagens arbete är ofta tråkigt, särskilt om Tatjana hinner sno barnvagnen, vilket hon nästan alltid gör medan jag fifflar med kaffemaskinen, då har jag ingenting att göra.

Så jag satte mig på ung. och läste Per Nilssons "Hälften har pinne", och jag tyckte mycket om slusatsen, ungefär på samma sätt som jag alltid brukar tycka om Pers böcker.

Sedan läste, för första gången i mitt liv, Cosmopolitan. Det måste vara den sämsta tidningen jag någonsin bläddrat igenom, jag föredrar tillochmed mammas Tara före den. Värdelös, säger jag bara, och det enda de pratar om är smink (gärna den dyra sorten som ändå inte fungerar), kläder (snygga kroppar i fula plagg) och snygga kändisar, som ingen människa bryr sig om.

Om majoriteten av tjejerna är så, måste det egentligen vara enkelt att framstå som smart och intressant, bara man avviker något. Ändå är det inte så jag upplever det, men det är nog mest mitt eget fel, och jag bryr mig nog ändå inte om att ändra på det.

Jag köpte min vanliga pasta till lunch, jag är en sådan som håller fast vid en sak när jag äntligen hittat något bra, istället för att testa nya saker, det kan gälla vad som helst, musik, människor eller microrätter. Man kan anta att det finns både fördelar och nackdelar med även det.

Eftermiddagarna blir ibland en enda lång väntan på att något ska hända, ibland frågar folk om saker, men inte ofta, och om de gör det vill de ändå inte prata med mig, för de litar inte på mig. Your lost, säger jag och blir glad när Anders kommer ut med de vanliga sysslorna till mig.

När jag har slutat och går ut, är solen framme och vinden är mer ljummen än sval och allt känns bra, förutom just den där tröttheten.

På gården sitter Joakim och läser en deckare, mamma sitter vid bordet och rättar matteböcker. Först gör jag ordning lite glass med chokladsås och strössel, det börjar bli den säsongen nu, sedan läser jag en bit i Alice i Spegellandet, innan jag hjälper mamma med de sista matteböckerna, upptäcker att Emma somnat i soffan framför Mumin, och går upp till mig för att få tiden att gå.

I Alice i Underlandet (boken) har Den galne hattmakaren blivit osams med tiden, så klockan är alltid fem (eller sex kanske, jag minns inte), så det är alltid tedags och därför sitter de vid ett långbord dukat för många, för att de hoppar till en ny plats när den första koppen blivit lortig. (Vad som händer när de kommit till den punkt där de startade vill Hattmakaren inte svara på).

Jag tycker så mycket om den tanken. Det är bättre än i filmen, där de bara firar sin Vardagsdag, eller Ofödelsedag som det också heter. Det finns visserligen med i Spegellandet, men har inte alls en lika stor roll där, som Disney givit det i filmen.

Jag måste verkligen köpa Alice i Underlandet, för jag tycker så mycket om att läsa den, även om den inte innehåller så bra miljöbeskrivningar som man kunde hoppas på.
Nu har jag suttit inne hos Joakim en stund, tittat på lite gamla Filmkrönikan-recensioner, och sedan läste jag dagens Aftonblad, och det är nog världens bästa tidning, för nu vet jag ju att Justin har hånglat med någon som heter Jessica, och att Will Smith lärde sig Rubic's kub av en svensk! Wow.

Jag funderar på om jag ska ringa Julia eller inte, bestämmer mig för inte, bestämmer mig för att vänta en dag till, samtidigt som jag funderar på att ringa Anton, men väntar även med det. Kanske vill jag helt enkelt inte prata med någon just nu.

Förresten har Ebba & Didrik kommit ut på DVD nu <33 Jag måste ha!

(på The death clock kan man räkna ut när man ska dö, tydligen ska jag leva tills 2070! En lördag, åttonde februari ska jag dö. Det är mer än sextio år kvar. Jag väljer att lita på det)

Maria Gripe är död, sa pappa till mig.
Det kändes konstigt. Vågar jag säga att jag är ganska präglad av hennes böcker?
Kanske.
Jag har då tidiga minnen. Det var bara några veckor sedan jag läste Agnes Cecilia, för kanske femte gången.
Skönt iallfall, att böckerna alltid kommer att finnas kvar.
Det har varit en dålig dag.
Var det någon som någonsin trodde att jag skulle komma ihåg att ta med mig medicinen på resan?
Den som trodde det var ovanligt optimistisk.
Självklart inte. Jag glömde den hemma. Fyra dagar utan medicin. Det gick bra i början, bättre än jag trodde.
Men idag straffar det sig.
Jag sov hyfsat, men vaknade trött, även om klockan var halv tio. Sedan dess har jag känt mig konstig, ömtålig, ofokuserad, rastlös.
Det är bara att försöka tänka på annat.
Farmor köpte böcker till mig igår. Fem böcker för under två hundra spänn. Det är billigt.
Ernest Hemmingway, Eric-Emmanuel Schmitt, Orhan Pamuk, Mikael Neimi och JD Salinger.
Jag älskar böcker.
Då och då har jag hittat hål i "nu ska minsann hela familjen umgås"-mentaliteten, och då har jag kunnat sitta nere i källaren och läst Den gamle och havet. Den är ganska fascinerande faktiskt, och jag har bestämt att jag måste läsa fler nobelpristagare. Hittills har jag bara läst en bok skriven av en pristagare, Dvärgen av Pär Lagerkvist, och den var definitivt läsvärd, bra och nästan väldigt bra, fast jag tror att jag måste läsa om den. Sedan har jag börjat med Albert Camus' Främlingen och där tog det nog slut, vad jag minns. Ernest och Orhan nästa alltså.
När jag inte läst har jag suttit nere i källaren och skrivit. Tjugo åtta sidor har berättelsen om Dimma hunnit bli (det är skönt att hon fått ett namn så att jag kan känna mig mer konkret) och jag känner mig glad när jag skriver den, som om det vore en verklig bedrift, men egentligen är jag nog bara glad att jag tar mig för något överhuvudtaget.
Förresten ska nog Eric-Emmanuel Schmitt-boken vara en påskpresent till Julia. Jag hoppas att jag får träffa henne innan hon åker till Gotland i tio dagar. Annars klarar jag mig nog inte. Visserligen har hon sagt att jag gärna får ringa och störa, men det blir ju aldrig samma sak som ett möte.
Kanske kan jag tigga till mig en övernattning hos Anton nästa helg, det skulle vara ganska skönt faktiskt, även om hans pappa inte var så glad efter förra gången jag sov där, för att Anton brände sönder vaxduken, men å andra sidan kanske vi inte behöver säga något till honom.

Det är påskhelg nu och på lördag får vi långväga släktbesök, av både moster, hennes man och två av kusinerna med respektive. Hur jag ska ta mig igenom det får bli ett senare projekt. Först ska jag se till att komma igenom morgondagen. Vi åker bil ner till Stockholm igen, eller iallafall till Arlanda, därifrån får vi åka buss in till stan, varifrån vi tar pendeltåget hem. Mindre komplicerad resa har jag varit med om, men det får väl vara värt det, idag har jag längtat hem ganska mycket, till mina saker, till min trygghet, mina människor och kanske framför allt medicinen. Nästan längtar jag till biblioteket också.

På påskafton ska jag sitta framför tv:n hela dagen och titta på film. Jag ska se Passion of the Christ, och Strandvaskaren, och några mer jag inte minns men som stod i Aftonbladets tv-bilaga, och idag köpte jag Expressens tv-bilaga för att få Planet of the apes på dvd, och både Lars och Joakim tyckte att det var vansinnigt. Jag vet då några som inte ska få se på den filmen. Den är säkert jättedålig, men vad skulle det spela för roll.

Marianne ringde idag, och hon har lovat mig och Joakim en varsin skiva istället för påskägg. Jag tror att jag ska köpa Regina Spektor bara för att jag verkligen älskar den skivan. Eller kanske Rufus Wainwright. Jag har inte bestämt mig. Eller Badly drawn boy kanske.