I'm talking to the ceiling

På väg ner till tåget idag mötte jag en flicka som sprang upp för backen.
Det såg så underbart ut, hur hon endast bestod av energi och livsglädje, kanske sprang hon inte ens för att hon hade bråttom. Kanske sprang hon för att hon kan.
Jag fick också en enorm lust att springa. Hur ofta händer det? Senaste gången var i höstas, när jag varit på mitt första, och hittills enda Litteratur sällskaps-möte.
Jag började inte springa. Men jag sög i mig av känslan.
Jag tog cykeln hem. Joakim har åkt till Borlänge nu, så jag fick se till att cykeln skulle komma hem.
Jag har inte cyklat på flera år, jag har inte haft en egen cykel sedan...jag minns inte när. Det var länge sedan. Det var helt underbart att cykla hem på mammas gamla damcykel (som jag fick jättemycket skit för på en utflyktsdag i sjuan, för om man är tjej ska man ha nya fina flickcyklar, bara om man är kille är det coolt med damcyklar. Too bad, jag hade ingen annan cykel att använda den dagen).
Det sitter i humöret. Jag var glad efter Litteratur sällskaps-mötet, jag var glad idag. Jag minns inte ens varför jag var glad idag. Säkert har det med vädret att göra.
Det har varit en helt vanlig dag på jobbet, jag städade Q, det är den avdelningen de vågar ge migg att städa på fakta, annars är de jätterädda att jag ska förstöra hela ordningen. För säkerhets skull gick Dorota igenom att reglerna igen. Som om jag skulle ha glömt bort dem. Som om jag inte varit på biblioteket sedan den sjätte november, som om jag inte har haft tid att lära mig, jag som dessutom lär mig fort.
Q är iallafall en trevlig avdelning att städa, en otroligt blandad avdelning, letar man efter en bok står den alltid på Q. Hälsa och mat och företagsekonomi och husdjur och trädgård och stickning och jakt och allt möjligt annat. Vi har en bok (som jag bläddrat i på djuraffären i Falun tidigare, för flera år sedan) med listor med utländska namn ifall man skulle råka ha ett djur som är av någon ras från fjärran länder vars namn man aldrig lär sig uttala. När jag tittade i den tidigare, var jag bara intresserad av de kinesiska namnen (Li Rong var det jag lade på minnet), men nu ögnade jag igenom flera listor. Så hittade jag Bijan! Det är ett persiskt (hoppas jag, eller så minns jag fel, jag hatar att minnas fel) pojknamn som betyder hjälte. Då får jag antagligen inte lägga till det^^
Efter det tänkte jag ta lunch, men jag hade inga pengar och jag ville inte ta ut, så jag bestämde mig för att hoppa över lunchen. Istället hjälpte jag Anders att samla ihop böcker till gallring, som jag brukar göra på fredagar. Den första delen är tråkig, åtminstone tröttnar man fort på att söka på alla böcker man samlat ihop för att sedan skriva på små lappar hur många gånger de varit utlånade. Om de varit utlånade väldigt lite eller inte på väldigt länge (fyra gånger på tjugo år är ganska lite) får man gallra, andra gamla böcker omlokaliseras till magasinet. Det är det som är roligast, omlokaliseringen. Det bästa är när man får stämpla i böckerna "Gallrad" eller "Mag". Jag kanske ska bli kontorist ändå. När vi var små, hade jag och Joakim en skiva med Electric banana band, det finns en låt med dem som handlar om en pojke som vill bli byråkrat när han blir stor, för att han älskar pärmar, papper, sin gemmagnet och hålslagare. Sån kan jag tänka mig att bli. Eller civilanställd på polisstation, det var också väldigt roligt, när jag praoade hos polisen i nian. Fast jaga bovar vill jag verkligen inte. Bara sitta inne vid datorn och ta emot konstiga anmälningar.
Jag började läsa (skådespelaren) Jonas Karlssons nya novellsamling också, jag vet inte vad jag tycker om den, det verkar inte finnas några riktiga poänger med novellerna, men Anders trodde att det var det som var poängen. Kanske. Jag ska fortsätta läsa och skaffa mig en bättre uppfattning.
Förresten, måste återge vad Helen sa igår, när jag hade på mig mina orange strumpbyxor (och min gröna t-shirt som mamma gjort till mig).
Helen: Vilka häftiga färger du har på dig. Orange!
*Hon tänker efter en stund
Helen: Men du är ingen riktig punkare, va?
Josefine: Nej...
Helen: För du klär dig inte bara i svart. Du måste vara någon slags mellanting
Josefine: Jag har bara det som är snyggt (inoriginell replik eller vad)
Helen: Du har bara på dig det som är snyggt. Det är bra. Bra att du vågar ha din egen stil
Vuxna verkar vara så himla rädda att inte veta vilken stil tonåringarna tillhör. Så fort någon har på sig ett par byxor som inte är från H&M så måste man tillhöra någon stil, och de blir jätteosäkra, för de vet inte skillnaden mellan gothare och svartrockare. Det vet inte jag heller! Herregud, vem bryr sig. Och så måste de fråga, och samtidigt som de frågar vill de inte verka helt okunniga, så de ger förslag själva, typ "Är du en sådan där eller en sådan där, jag har aldrig förstått det riktigt" för att visa att de kan åtminstone ett par olika stilar. Eller som när mamma läste i Aftonbladet att pandorna ökade i Stockholm och hon inte förstod någonting. Och jag vet väl ingenting om pandor. Förutom att det inte är den sorten som lever på bambu i de kinesiska bambuskogarna (visste ni att bambu kan bli 40 meter hög? Jag måste börja spela Backpacker igen, all min kunskap har jag fått därifrån).
På färjan mellan Göteborg och Fredrikshavn, som vi åkte med på sportlovet, får man läsa gratis Göteborgsposten, och i den fanns det ett test på hur mycket man hängde med i ungdomarnas värld, de hade testat några politiker som jobbade med ungdomsfrågor, och sedan fanns det möjligthet att själv göra testet. Pappa gjorde det, och erkände sedan att han inte alls klarat det något bra. Det var skönt att han erkände iallafall, och inte kände sig dum i huvudet för att han inte riktigt visste vad WOW står för.
Och vilka frågor förresten! Jag minns bara några av dem, den första var "Vad står LOL för?", jag blir nästan glad att pappa inte kunde det, och sedan "Vem är det här?" (en bild på Ebba von Sydow), jag förstår inte att de ville testa politikerna på det, för det är väl inte viktigt vem Ebba von Sydow är när brottsligheten fortsätter att öka hos unga? Eller är det jag som har missuppfattat det hela?
Sista dagen innan lovet, och det är så skönt att jag har avverkat den. Lite sur är jag dock över att Julia inte har hört av sig, men jag vet inte varför jag hade förväntat mig det. Kanske ringer jag henne ikväll och ser efter om hon vill träffas inne i stan imorgon. Hon och Anton som absolut inte tyckte att jag skulle åka till Borlänge, för då kunde vi ju inte träffas och göra om i mitt rum. Så struntar de ändå i att höra av sig. Jaja, det är sådant där man vänjer sig vid. Ibland är det jobbigt att vara nära vän med någon som är absolut tvärtemot en själv. Ibland blir man knäpp i huvudet av det.
Filmen om Kurt Olsson gick på tv när jag kom hem. När jag var liten älskade jag Lasse Brandeby. Han hade huvudrollen i en komediserie som gick på ettan, tror jag, som hette Rena rama Rolf, och i början var Robert Gustavsson med också. Jag älskade det programet. Jag kan inte ha varit särskilt gammal, men jag älskade det, och jag minns inte varför. Filmen om Kurt Olsson är jättedålig, och det är väl därför jag inte kan låta bli att tycka om den, därför, men också för gamla minnens skull.

Jag lyssnar på Olle Ljungström. Mest för att tidningsartikeln jag rev i bitar och dekorerade både pennburken och gymnasiekalendern med handlade om honom. Rimmare med själ av porslin var rubriken till intervjun med Olle, och kanske var det det som lockade mig till att låna hans skiva på biblioteket. Han får till en del bra poänger ibland. Jag citerar honom lite.

Om det finns tid till att tänka, så vill jag tänka, vill jag tänka.
Om det fanns tid att stoppa tiden, så drack jag sprit och njöt av friden.

Gud, uppfinn nåt nytt, som gör det lätt att hålla ut. Nåt för dom som väntar, dom som orkar vänta mer.

Finns här någon som har hittat en själ?
Var då så vänlig och behandla den väl.
Handskas med den som om den var gjord av porslin.
Var god ta det vackert, det kan vara min.

Jag vet inte om det bara är jag som känner mig osynlig i neonfärger
eller som gråter till svenska komedier
som håller tyst fast de har uppfattat mitt namn fel (jag känner mig varken som Sofie eller Josefina)
som håller andan och hoppas att det går över,
eller om det bara är jag som låter bli att ringa för att inte störa någon.
Jag vet inte om det bara är jag.
Det kanske går över.

Jag har mina tre Mina vänner-böcker i en låda.
De är för länge sedan utskrivna, men eftersom jag älskar att svara på frågor, fylla i listor och enkäter och sådant, gjorde jag en sammanställning av de tre böckerna till en lista som jag presenterar här.
(Det är extremt roligt att läsa hur kompisarna tyckte för typ sex år sedan)

Datum: 29 mars 2007

 

Stjärnbild: Skytt

Förnamn: Josefine

Efternamn:

Telefonnummer: ---

Namnsdag: 19 mars, fast det är inte riktigt mitt namn

Födelsedag: 27 november

Ålder: 16

Skola: -

Klass: Skulle gå ettan i gymnasiet

Klassföreståndare: -

Hårfärg: Den är brun nu, när Julia klippt av allt det svarta

Ögonfärg: Gröna

Vikt: -

Längd: Jag är inte så säker. Runt 170

Syskon: Joakim, Emma

Favoritårstid: Höst

Jag spelar?: Ingenting

Favoritbok: Oj. Jag har läst så otroligt många bra böcker. Johanna Nilsson.

Favoritfärg: Just nu köper jag bara orange saker, fast jag vet inte

Favoritdjur: Katter

Favoritprogram på tv: Filip och Fredrik

Lyckonummer: Jag hade 19 förut, men jag har aldrig förstått mig på sånt där

Bästa ämne i skolan: Svenska

Sämsta ämne i skolan: Nästan allt annat, idrott, bild, hemkunskap, matte?

Det bästa jag vet: Bokstäver

Det värsta jag vet: Jag vet inte? Folk som inte kan bete sig

Älsklingsrätt: Mat är ett nödvändigt ont, men måste jag välja så tycker jag bäst om kyckling

Bästa manliga artist: Det blir nog Badly drawn boy, det, eller Streets

Bästa kvinnliga artist: Martha Wainwright skulle jag tro

Bästa grupp: Counting crows.

Min idol: Lukas Moodysson

Fritidsintressen: Skriva

Jag vill bli: Författare, bibliotekarie, museiintendent, krönikör eller något annat skrivyrke

Önskedröm: Oj, jag vet inte. Att jag någonsin blir så bra på att skriva att jag kan leva på det?

Vill ha chans på: Ingen

Jag skrev ett långt inlägg här igår som inte blev sparat. Av en eller annan anledning. Säkert var det jag som glömde trycka på Spara och publicera, säkert hade jag för bråttom. Jag pratade med Julia i telefonen samtidigt, och jag har redan konstaterat att jag inte har någon simultanförmåga. Jag som hört att det är män som är dåliga på att göra två saker samtidigt.
Irriterande är det iallafall, när man suttit och skrivit till ingen nytta. Men jag tror, trots allt, att jag ska överleva det också.
Det som hände igår var, att jag stannade hemma. Jag stannade i sängen till kvart i ett, och sedan gick jag upp och åt lunch, innan jag satte mig i solljuset på gården och läste Alice in Wonderland (den är roligare att läsa på engelska än på svenska).
Idag är jag på biblioteket. Ibland är det jättejobbigt att vara här. Ibland fungerar det som terapi. När man ligger i sängen och klockan närmar sig åtta, och man vet att man måste gå upp snart, är det svårt att veta vilket av det man kommer känna när man kommer dit, om det är jobbigt eller behagligt. Det är väl en av anledningarna till att jag inte gärna stiger upp. Jag vill inte ta risken.
Idag fungerar det som terapi. Jag vet inte, jag känner mig glad idag, som en hinna över allt det dåliga, ligger det glada och viljan att vara vänlig.
Kanske vill jag vara vänlig vissa dagar för att jag vill känna den där makten över folk? Jag kanske inte alls är snäll, bara har ett stark maktbegär. Jag struntar i vilket.
Den här veckan är det två praoelever från handels på Nynäs gymnasium här. Jag tror de har gått hem nu, jag har inte hört deras skratt på evigheter. Herregud vad jag har svårt för tonårstjejer.
Igår fick jag till slut tag på Julia, och hon tänkte ett tag innan hon kom på att hon visst kunde träffa mig idag, efter att ha bestämt sig för att skolka fysiken eftersom hon inte ens ska ha fysik på den skolan hon börjar på till hösten.
Så idag åker vi ut till Record hunter, slösar våra sista pengar på någon dålig begagnad cd-skiva, sedan åker jag till Blue fox och köper mina efterlängtade orange strumpbyxor som jag ska ha till den bruna manchesterkjolen, eller till vad som helst.
Det här inlägget blir inte hälften så intressant som det igår var, det här blir inte intressant alls, men det hjälper mig att fördriva tiden, även om Ethel hatar att jag sitter och skriver.
Ethel kommer fram till mig, och säger, att det inte ser bra ut när man sitter så där. Riktigt vad hon menar förstår jag inte, men på något sätt rämnar hon fasaden. Du kan gå in till min dator, om det är någonting du absolut vill göra, fortsätter Ethel, och jag går in till hennes kontor, inte för att jag måste sitta här, utan bara för jag känner hur allting inom mig lossnar, och jag börjar nästan gråta. Jag vet inte varför.
Jag måste härifrån, tänker jag, och planerar att ta nästa tåg in mot stan.

Allt är dåligt idag.
Som vanligt, tänkte jag skriva, men jag orkar inte sitta här och tycka synd om mig själv just nu.
Det har i alla fall varit dåligt sedan ett tag efter att Sarah åkte.
Precis efter att hon åkt satt jag ute i solen, i mammas jättelila fleecetröja och bara njöt av att det är vår.
Jag och Emma sparkade boll och blåste såpbubblor, sedan gick vi in och tittade på film och efter det har allting varit dåligt. Jag tror inte att det var Sven Nordqvist's Nasse hittar en stol som gav mig ångest, och det är så otroligt jobbigt när det kommer så där plötsligt, och man har ingen aning om var man ska göra av sig själv, och det enda jag gjorde var att gå upp till mig, sätta mig vid min dator och vara deprimerad över att ingen skrev till mig, eller ringde till mig. Så jag ringde till pappa, och det är klart, att det kändes bra, men samtidigt hjälper det inte mot hur jag känner mig, jag tror i stort sett att det inte är mycket som gör det.
Så satte jag mig och läste Räcker det om jag älskar dig?, och jag fick mail från Katarina von Bredow igår, och jag tycker om att läsa hennes böcker, och även om de ofta får mig att må dåligt, fann jag tröst i att kunna förlora mig i texten. Jag älskar böcker.
Sedan lade jag mig under täcket och lyssnade på Here's your letter (Cut the skin to the bone, fall asleep all alone, hear your vocie in the dark [...] I'm talking to the ceiling, my life just lost all meaning) och I'm lost without you (are you afraid of being alone? Cause I am, I'm lost without you) med Blink 182, och mamma ropade att det var mat men jag kom inte ner, för när jag känner mig så här blir jag arg, irriterad eller ledsen av precis varje minsta sak, den här gången för att de inte tänkte grädda våfflor åt mig. Det är ju våffeldagen!
Så då satte jag mig och läste Linda Skugge istället. Jag älskar Linda Skugge! Jag håller inte med om allt hon säger, jag tycker inte att allt hon gör är bra, jag älskar inte alla hennes böcker, jag följer inte hennes krönikor slaviskt. Jag bara älskar att det finns någon överhuvudtaget i det här landet som säger vad hon tycker. Jag älskar folk som säger vad de tycker. Jag ska också bli sån någon dag.
The Bible didn't mention us, not even once.
Nu är klockan snart nio, imorgon ska jag gå upp tidigt och gå till biblioteket, även om jag absolut inte har någon aning om varför jag gör det. Det finns ingen som helst mening med det. Jag får inte studiebidraget annars. Dra åt helvete. Jag vill sova till eftermiddagen, gå upp, koka pasta och dränka den i fet bearneisesås och vältra mig framför smala MTV-divor. Varför får jag inte göra det? Eller titta på någon av mina sju (!) nyinköpta filmer. My beloved feministfilm Down with love, med underbara, underbara Renee Zellweger.
Var inte naturlig, säger Linda Skugge till mig, och jag förstår vad hon menar, men samtidigt inte. Och jag känner att jag måste göra något åt mig själv. Men det sitter inte i frisyren, eller att jag inte hunnit köpa orange nagellack ännu, det sitter i min personlighet, och den räcker inte till det jag vill åstadkomma.
Jag hade bestämt mig för att ringa till Julia idag, men jag hoppar över det. Det skulle ändå inte leda någonstans. Ändå har jag legat i två timmar i min säng och önskat att jag hade haft någon att ringa. Ibland känner jag mig så jävla bortskämd. Men varför skulle jag inte få vara det ibland? Bortskämd och självisk. I deserve it.
Jag har dumpat chansen att få se film med brorsan idag, egentligen vill jag bara krypa ner i tv-soffan med min mamma och sitta där i tyst samförstånd. Det finns bara ett problem med den planen, named Micke.

Okej, bra dag.
Kanske mest för att jag inte har varit på jobbet idag.
Det sista jag tänkte på igår, innan jag gick upp till mig, var att jag inte skulle glömma nycklarna.
Jag glömde nycklarna.
Det betyder att jag inte kom in i stora huset i morse, och Joakim var inte hemma från Uppsala då, och Micke och mamma var på jobbet. Jag var och ringde på hos grannarna, men trots att en av bilarna var hemma verkade de vara på jobbet båda två. Så jag fick ringa till Micke, och han blev inte alls glad, det blir han aldrig, men han kom iallafall, efter ett tag, och då hade jag redan fått tag på Dorota och sagt att det var möjligt att jag inte skulle kunna ta mig till jobbet idag.
När Micke släppt in mig, kokade jag snabbt en Varma koppen och drack den framför tv:n, där jag satt igång en av de där filmerna som Åke bränt och lånat ut till oss. Prey. Den sög. Fast alla vet ju att lejon gör vad som helst för att äta en människa. Det roliga var, att alla dumma amerikaner klarade sig, men guiden, tjuvskytten och enslingen rök alla tre till fördel för någon stor blodtörstig lejonhanne.
Sedan såg jag Night at the museum, men Ben Stiller. Ben är en sådan skådis jag borde hata. Kanske är det därför jag tycker om honom. För det gör jag. Även om han har gjort en del helt kassa filmer, typ som Duplex - drömhus med förhinder, eller Släkten är värst. Fast han är bäst som Zoolander, och ännu bättre som Chas i The Royal Tenenbaums, min favoritfilm. Night at the museum var mysig, jag blev glad av den, men så var både Robin Williams och Owen Wilson med och gjorde allting ännu bättre. Lite Jumanji-varning på den, trots att det var hundra år sedan jag såg Jumanji.
Sist snodde jag en film av Joakim, The Goonies, eller Dödskallegänget på svenska, som tydligen är en åttiotalsungdomsklassiker. Den var också trevlig, när man väl kommit in i den. Trögis är bäst.
Och nu, efter tre filmer, lite micromat och brorsans hemkomst, är Sarah här om fyrtio minuter.
I am really looking forward to it.

Jag läser Valerie. Den här gången Valeries alldeles egna litterära verk: SCUM manifest. Hon har rätt i nästan allt hon säger. Jag tänkte bjuda på ett citat, men inte mer.

"Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap
och därför kan kärlek inte existera mellan två män
 eller en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera
där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande
man. Liksom konversation kan kärlek bara existera
mellan två säkra, frifräsande, oberoende, coola kvinno-
kvinnor. Detta eftersom vänskap baseras på repsekt,
inte förakt."

Jag älskar Valerie <3

(lite senare när jag kommit lite längre in i boken:)

Fast om jag bara får välja ett citat i hela boken, skulle det lugnt vara det här (jag vill utsända en liten varning, för män kan detta verka en aning stötande):

"På samma sätt som att människor, på grund av att de är
mer utvecklade och har ett högre medvetande, har
större rätt att leva än hundar så har kvinnor större rätt
att existera än män. Utplånandet av mannen är därför
en rättfärdig och god handling, en för kvinnor mycket
välgörande handling och också en ren barmhärtighets-
gärning"

Underbart. How I love you. Det är jag och Valerie nu, nyförlovade är vi, och ska aldrig mer separeras från varandra.
Försumma varandra, kanske, det har jag förstått att gifta par lätt gör, men sådana tankar orkar jag inte tänka nu, i min nyförälskelse. Valerie är den enda som förtjänar mig, den enda som ska få mig. Coola säkra kvinnor som lever på gränsen till asexualitet. That's us.

Livet har aldrig känts jobbigare än så här.
Det där var instinktivt skrivet, för det är klart, att livet varit jobbigare än så här, det är det ofta.
Men nu vill jag bara gråta. Tårarna ligger under nedre ögonlocken och bara väntar på att få rulla ut och ner över kinderna. Ibland är de på god väg och då är det bara att blinka frenetiskt och säga att man fått något i ögat.
Det är en tyngd, den sitter i bröstet, kring hjärtat, jag känner mig tyngre på den sidan, som om jag plötsligt skulle kunna slå över och bli liggande.
Jag ringde Julia minst tjugotusen gånger igår, men mobilen var aldrig på. Vi femtiden ringde Molly till mig och frågade om Julia var med mig, för hon var inte hos Anton och svarade inte på mobilen. Hon var inte med mig heller. Jag är inte orolig, det är inte det, hon kom säkert med sjubussen, det är bara...jag skulle kunna göra vad som helst för att få träffa henne idag, jag blir galen, jag behöver få ta ut min ångest på något, och hon brukar kunna ta den ganska bra. Istället öste jag allt över Sofie (<3) igår, men det är iallafall skönt, att vi känner likadant.
Här och nu lovar jag mig själv att aldrig mer läsa en ungdomsbok, efter det att jag läst ut dem jag redan börjat med. De förstör mitt liv. Just nu, på grund av just en ungdomsbok, känner jag att jag inte kan stanna kvar här. Fast det kanske har med hörnet med elskåpet som inte får blockeras att göra. När man väl krupit ner där, satt sig intill väggen (väldigt jobbigt i mina tighta satin black) och sedan fördjupat sig i en text i typ en halvtimme, ibland mer, i det hörnet där det inte blir lika ljust som i resten av biblioteket (fast absolut inte mörkt), så känns det som en plåga att komma ut i verkligheten igen, man har känt det som att man är ensam i världen och helt plötsligt måste jag ut och möta en massa folk som behöver min hjälp.
Dorota bad mig gå ner i Magasinet och hämta en bok. Magasinet är uteslutande det bästa med det här jobbet. Det är rum om man går ner för trappan, med en tung läskig dörr (som jag har egen nyckel till!), och när man kommer in möts man genast av lukten av gamla böcker, en lukt jag skulle kunna leva av. Boken jag skulle hämta hittade jag snabbt, den var gammal och helt underbar att hålla i. Jag la den på bordet strax innanför dörren och fortsatte sedan in i rummet. Längst in finns ett överöst skrivbord. På det skrivbordet finns ett antal ratade maskiner. Bland annat en skrivare som blivit ersatt av en bättre, och den gamla kassaapparaten som användes innan den vi har nu. Men det absolut bästa är att där står en skrivmaskin. Det är inte någon speciellt gammal skrivmaskin, ungefär från den tiden precis innan man slutade använda skrivmaskin, men jag kan inte låta den vara. Jag älskar skrivmaskiner och det absolut bästa med dem är att tangenterna låter så otroligt tillfredsställande när man trycker ner dem. Jag ryser hela tiden när jag står och skriver mitt namn flera gånger om med skrivmaskinen, jag älskar känslan och jag älskar ljuden och då kände jag mig glad. Jag kanske borde skaffa mig en skrivmaskin, den kanske skulle göra mig lycklig.
Just nu är jag inte lycklig, just nu är jag arg på medicinen, arg på att det inte finns någon hjälp för mig.
Igår läste jag att om man börjar får svårare att komma ihåg saker, kan det bero på Alzheimers. Eller på depression. Mig kvittar det vilket jag har. Om man har Alzheimers, stod det, blir det oftast ingen åtgärd, eftersom det inte finns något att göra åt det antar jag. Om man däremot har depression, föreslog dem att man gjorde en pskyologisk undersökning. Ingen åtgärd och psykologisk undersökning resulterar i ungefär samma sak. Ingen skillnad. Så det är kanske Alzheimers jag har, och till det även några symptom som pekar mot depression men egentligen bara vill lura läkarna, som det alltid är på House, så att de ska missa min andra sjukdom och fokusera fel. För övrigt lider jag också av diabetes, ren ångest och något fel på matstrupen. Om jag fortsätter att använda den där symptomlistan jag hittade, kommer jag snart bära alla sjukdomar. Utom den jag helst vill ha; äggstockscancer. Det är nog inte särskilt vanligt. Men jag tvivlar på att någon doktor skulle vilja operera ut mina äggstockar och min livmoder bara för att jag tycker att det är äckligt att ha dem där. Men det är det ju! Jag kan inte tänka på det utan att få kräkreflexer, jag vill ha ut dem nu. Fast de tror väl att jag kommer att ångra mig. Gud förbjude att det sker, men om det skulle ske iallafall, får jag väl adoptera. Eller skaffa mig en surogatmamma (fast det tycker jag känns otroligt omysigt) eller någon annan åtgärd, det finns åtskilliga åtgärder att utsätta sig för om man nu skulle få otrolig längtan efter barn. Fast jag kommer nog bli som Jenny spår åt sig i Det jag inte säger, den där sura fastern som själv aldrig fick någon familj. Det gör mig ingenting. (Och nu fick jag jättelust att läsa den boken, trots att jag just lovat mig själv att aldrig mer läsa en ungdomsbok, men det är inte en sån där bok man får ångest av, nästan tvärtom.)
Nu har Joakim blivit opererad, han kanske kommer hem idag, det är nästan så att jag hoppas det. Jag brukar inte sakna honom, tvärtom, jag brukar önska att jag någon gång kunde få vara den enda tonåringen hemma, om så bara för ett par dagar, men den här veckan har jag spenderat så mycket tid med honom att jag återupptäckt att det faktiskt finns fördelar med syskon, och med ens kändes det konstigt att han åkte.
Imorgon kommer iallafall Sarah. Jag kan inte tänka mig hur jag skulle ha känt mig om jag inte hade haft det att se fram emot, för just nu är det verkligen det enda jag kan rikta in mig på. Förutom att Alice bjöd upp mig till Borlänge över påsk, för att gå på bio och spela kort, och om pappa kommer dit, vill jag verkligen vara där. Nästa helg kanske jag och Julia ska över till Carro, fast det är inte bestämt, men... Jag vill det. Jag vet inte hur många gånger jag har tjatat om alla de där filmkvällarna och dagarna vi hade tillsammans, Julia, Caroline och jag för ett år sedan. Det var då allting började. Allt det bra som drabbat mig under det år som varit, allt mitt umgänge med Julia och Anton, som jag nog inte skulle ha klarat mig utan. Vem skulle jag vara då? Jag vet inte. Ingen att vara stolt över kan jag tänka.
Jag tar ingen lunch idag heller. Jag är hungrig, det är inte det, jag kan bara inte förmå mig att sätta mig ensam i fika rummet, där det är så otroligt kallt, och dessutom kostar det mig en massa pengar som jag inte vill slösa bort, för här gäller det att spara om jag vill göra något kul i sommar. Det känns inte så lockande heller, micromat, Varma koppen, eller färdiga baguetter. Jag tror att jag har tröttnat på utbudet. Men jag måste sluta skriva om mat nu, för min mage protesterar. Jag blir alltid så destruktiv och självdestruktiv när jag får sådan här ångest.
Något annat som ger mig ångest är att telefonen ringer men ingen svarar. Jag vet inte varför, men så har det alltid varit. Brev som inte kommer fram, telefonsignaler som bara får dö ut, någon som ringer på dörren men inte blir insläpt, jag klarar inte riktigt av det. Här ringer telefonen ofta utan att någon har tid att svara, och själv vill jag inte prata med någon, i rädsla att inte kunna lösa problemen, så för mig är det bara att försöka tänka på något annat.
Mina kolleger (vågar jag kalla dem det?) tycker att jag borde sluta skriva nu, men jag behöver det här för att känna mig lugn, även om jag vet att jag blockerar datorn. Jag måste verkligen ha något att koncentrera mig på som samtidigt inte behöver särskilt mycket koncentration för att kunna genomföras. Jag skulle kunna sätta mig och läsa en bok, men bara ungdomsböcker skulle fungera, vuxenböcker är för komplicerade för ångest även om jag normalt klarar dem enkelt. Och ungdomsböcker gör ju inte saken bättre. Ungdomar gör ingenting bättre. Men jag önskar fortfarande varje morgon att jag ska få se min uppenbarelse från några veckor tillbaka, den vackra flickan som stod på perrongen, som jag varken sett förr eller senare. Jag hoppas på ett sätt att hon bara var på besökt, och åkte hem till den stora staden den där gången jag såg henne, och på ett sätt önskar jag att hon bor här, så att jag får se henne igen, för hon är det enda vackra med den här staden.
Jag önskar att jag var tre år.
För Emma är Ösmo långt borta och tjugo så många det kan bli, för henne är tjugo ett oändligt tal, och den knappa milen till Ösmo oändligt lång och jag vill inte att min värld ska vara större än så. Jag vill fånga mig själv i en ålder. Jag vill...stänga dörren rakt framför den mystiska farbror Ångest som förföljer mig.

Jag gjorde DN:s test "Vilken stadsdel är du?"
Kungsholmen
Du är trygg och säker på dig själv, men också lite tråkig och anonym. Nya trender är inget för dig, du vet vad du tycker om och byter inte stil som någon vindflöjel. Men visst, det händer ju inte så jättemycket nytt heller, det kanske inte skulle vara så dumt med en uppryckning?

Kanske har de rätt.
Just nu känner jag mig dum i huvudet. Jag har ingen direkt motivering.
Jag började sakna Tomas för att jag vill lära mig att kunna handskas med folk, och att bli samvetslös.
Hur ofta har jag inte drömt om att bli samvetslös?
Så där som män ofta beter sig, helt omöjliga att umgås med, särskilt tonårsgrabbarna á la brorsan, som för övrigt just nu är i Uppsala och blir inlagd för operation. Jag borde ha ringt honom och bett om lösenordet till hans dator så att jag kunde sett på lite bra film ikväll, fast bra film har han i och för sig i fysisk form också.
Det känns som om jag inte borde sitta här och slänga bort arbetstiden, men jag har inget vettigt för mig, verkligen, Tatjana snodde allt mitt jobb på förmiddagen, och på eftermiddagen tappar jag alltid allting. Jag menar, ork, inspiration, initiativförmåga, allt som gör mig förmögen att utföra arbete.
Jag kommer nog leva på bidrag hela livet. Skriva en bok som inte ges och ut och aldrig komma ur depressionen, läsa böcker om vilda livsstilar i Amerika och bli inspirerad, sedan uppgiven eftersom jag vet att jag aldrig kommer nå Las Vegas. På dörren sitter en namn skylt som välkomnar besökarna till Josefine, Kalle och Elin. Det är Elin som har gjort skylten, men Kalle är oftast inte hemma, han jobbar mycket, och tycker att jag är för tråkig för att umgås med resten av tiden. Elin har växt upp till tonåring nu och helt omöjlig att förstå sig på, jag har köpt ett dussing böcker med titlar som Hur du förstår din tonåring, men Kalle säger att det går över, han suckar vänder sig på sidan i den breda IKEA-dubbelsängen vi investerade i för många år sedan.
Jag väcks av ungdomars skrålande mitt i natten, jag går fram till fönstret, och ser ett helt gäng tonåringar som invaderat lekparken, de sitter med flera öl, och Elin är en av dem. Jävla gaphalsar, ska man aldrig få sova i fred tänker jag och önskar djupt att jag kunde få vara en av dem och inte i det skick jag befinner mig i nu. Jag bor i ett grått hyreshusområde i Södertälje, drömmer om en sommarstuga (vilket jag aldrig trodde om mig själv), men Kalle vägrar, det blir för mycket jobb tycker han, och jag nickar och säger att jag förstår. Fast det gör jag inte.
Jag är fru Björk i Jonas Gardells Fru Björks öden och äventyr, jag rymmer till Italien men känner mig bara vilsen och ensam, jag kommer hem igen, och kör ner mig och familjen i diket vid vägen, in i ett träd, och alla tre omkommer mycket tragiskt, helt enligt planen.
Det är en gissning. Only time will tell, som man säger, men det känns omöjligt för mig, att se att jag skulle ha några krafter till att göra annat än att bara följa med i det som händer, utan motstånd, utan engagemang.

The truth is you could slit my throat,
And with my one last gasping breath,
I'd apologize for bleeding on your shirt.

Jag satt i hörnet vid mitt älskade elskåp som inte får blockeras och tänkte över mina alternativ.
Antingen kunde jag sitta kvar där, alternativt lägga mig ner, och vänta på att det hände något, att någon tog mig därifrån till något bättre.
Eller så kunde jag helt enkelt sätta eld på biblioteket för att stilla min ångest. Det skulle brinna bra här inne.
Jag gjorde inget av det, jag reste mig, ställde ifrån mig alltid ångestframkallande Syskonkärlek och gick hit istället, till receptionen. Det är lunch för mig nu, men jag orkar inte ta ut den, jag vill inte ha något att äta, jag vill inte sitta ensam inne i fikarummet. Jag vill inte sitta där med sällskap heller. Om jag ska vara helt ärlig (uppskattas ofta), vet jag inte alls vad jag vill, i något avseende. Förutom en sak. Jag önskar att det var fredag. Av flera anledningar, men av en tydlig orsak.
Idag är en sådan här dag när allting började ganska bra, jag mådde rätt bra när jag äntligen klev upp, jag duschade länge, jag hade tid över, kaffeautomaten tog lång tid så att jag inte behövde känna mig vilsen, det berättades trevliga saker under fikat, folk verkar överlag vara på bra humör idag.
Men jag är lite som ett genomsnittligt Hollywood-manus, så där som våran hemska manuslärare berättade under den korta period jag gick mediaprogramet på gymnasiet, börjar det bra, blir det dåligt i mitten, och sedan slutar det bra. Den första vändningen brukar komma efter ungefär trettio minuter. Det funkar nästan alltid, sa manusläraren jag har glömt namnet på trots att jag är så bra på att komma ihåg namn.
Jag vill fly, känner jag instinktivt, för det är det jag alltid vill göra när det börjar bli jobbigt, och just nu börjar det bli jobbigt, riktigt jobbigt, så där med panikångest och andningssvårigheter, sådant som Doktor Majlis sa att medicinhelvetet skulle hjälpa emot, men den gör bara allting värre. Två till tre veckor ska det dröja innan den höjda dosen börjar verka, jag vet inte om jag orkar vänta så länge på att allting ska bli bra, särskilt när jag inte tror på att det fungerar. Ingenting fungerar mot det här. Jag har ingen aning om hur jag ska klara av att börja i skolan i höst.
Visserligen rör det sig inte om en vanlig skola, men inte heller ovanlig, och inte heller slipper jag det jag helst av allt vill slippa. Krav, framför allt. Människor. Nej, jag har faktiskt ingen aning om hur det ska fungera.
Kanske är det helt enkelt bäst att vänta och se. Jag hatar att vänta och se, även om jag har blivit välsignad med ett tålamod bättre än de flesta jag känner.
Trots att jag rakat av mig håret, och minst hälften av personalen här tycker att det blev jättefult (ser man på deras ansiktsuttryck), trots att jag målar svart runt mina ögon, trots att jag ibland klär mig i typisk upprorisk tonårsmundering, känner jag mig inte tillräckligt...nej, jag känner mig inte tillräcklig. Jag vet inte vad jag ska göra för att åtgärda detta, jag vet inte ens om det går, eller om det skulle vara värt det. Jag vill ställa mig och skrika. Jag tror att jag har behov av att synas. Varför ska man omöjligt vara such a teenager. I hate it.

Jag hade tänkt skriva ett helt normalt inlägg om vad jag haft för mig idag, så där som jag brukar.
Det gick inte. Jag menar, det tar en hundra dels sekund och sedan är ångesten här för att stanna.
Jag måste skylla på Amanda den här gången, utan att hon förtjänar det, bara det att hon påminde mig om verkligheten. Jag hatar verkligheten.
Jag skulle behöva ha någon att prata med just nu. Men vem skulle det vara? Inte för att det råder brist på folk som bryr sig, jag klagar inte, men de som skulle förstå mig är inte lika många, kanske bara en i ett sådant här läge, och det skulle vara Sarah och henne träffar jag inte förrän på fredag, och tack Gud att det inte är så många dagar kvar.
Ja, jag hatar verkligen verkligheten.
Mamma tycker verkligen inte att jag ska använda min t-shirt som det står Rape me if you like porn på, men det finns så jävla många saker att akta sig för att jag har slutat vara rädd. Det funkar helt enkelt inte. Det får bära tills det brister, och efter det lär jag väl inte gå ut alls något mer.
Jag läste någonstans att det begås 260 våldtäket om dagen i USA. 260 gånger 365 är 94900.
Hur många det är i Sverige framgick inte i undersökningen.
För någon dag sedan blev Mona Sahlin vald till Göran Perssons efterträdare och om tre och ett halvt år kommer hon att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Vi talar 2010.
Det känns som när Julia berättade vad hennes samhällslärare sagt.
Läraren: 1909 fick alla rösträtt
Julia: Nej, det var väl 1921
Läraren: Ja, men alla män
Jag råkade säga lite för mycket till mamma igår, när vi diskuterade det där med tröjan, jag sa att jag struntar i om någon skulle ta texten bokstavligt (det är verkligen så jag känner) och mamma blev förfärad, och efter en ytterligare stunds diskutssion kläckte jag ur mig att jag hatar män. Vilket jag också gör, men sådant kan man inte säga till mamma, för hon förstår inte, hon sa att jag inte skulle dra alla män över en kant, men det finns inget annat sätt att uttrycka sig. Däremot har jag aldrig sagt att alla män skulle kunna begå våldtäkt (om de inte passerar genom våldtakstunneln inne i stan, kom jag och Anton fram till), jag vet ingenting om de störningar våldtäktsmän bär.
Någon kom med förslaget att män åtalade för våldtäkt skulle få genomgå kemisk kastrering.
Varför inte fysisk, tycker jag, utan bedövning.
Julia berättade även om en uppfinning hon hört talas om, en tampong som under våldtäktsförsök skulle fälla ut något nålsliknande, men det gavs ingen patent på den för att det skulle vara 'orättvist' att mannen skulle bli steril hela livet för en grej. Att kvinnan får sitt liv förstört det spelar inte alls lika stor roll.
"Jag säljer min fitta, inte min själ. Min fitta är inte min själ", säger Valerie (skriver Sara Stridsberg att Valerie och Cosmogirl säger) om det att hon är prostituerad, och samtidigt som jag förstår vad hon menar förebrår jag henne för att hon inte ser sambanden.
Minnesfragment.
Det var inte alls länge sedan, två år sedan, tror jag, jag är nästan säker på att jag gick i åttan, vi hade varit i Haninge med klassen, vi stod på perrongen och väntade på pendeltåget som skulle ta oss hem igen, den var bara någon dag innan skolavslutningen, utflykten skulle vara någon slags avskedscermoni, vi skulle ju faktiskt inte riktigt vara samma klass efter sommaren. Julia och Carro hade givit sig av tillsammans med Carros dåvarande pojkvän Jonathan, och jag stod ensam utanför klungan av tonåringar, jag ville inte ha någonting med dem att göra.
Så hörde jag Richard fråga:
Vilka av tjejerna här rakar benen?
Jag vänder mig om, ser alla tjejer räcka upp handen. Jag räckte inte upp handen, inte för att påståendet inte stämde in på mig, utan endast för att jag inte trodde att de ville ha min röst, och jag var dessutom inte villig att ge den till dem.
Jaså, säger Richard och nästan hånler åt mig.
Hon är feminist, säger Matilda då.
Matilda, den av dem som jag ändå tyckte om, som jag ändå trodde var smart, Matilda som dessutom är politikintresserad.
Det som gör mig mest arg är förstås att jag inte sa något till svar. Om hur ordentligt idiotisk hon var som sa något sådant. Idiot. Inte en enda invändning blev det förstås.
Hon hade väl rätt, i och för sig, Matilda, feminist hade jag börjat kalla mig då, med hjälp av Pim, men feminism har ingenting med benrakning att göra. INGENTING.
Julia sa till mig nyligen, att anledningen till att man tycker, som norm, att tjejer ska ha långt hår, är att det är sexuellt attraherande. Det kändes otroligt äckligt. Kanske är det därför jag nu har låtit raka av det på ena sidan.
Ann Lagerhammar sa i en intervju jag hörde på radion för någon månad sedan, när reporten frågade henne om hon såg sig själv som kvinna (de pratade om en bok hon skrivit, Det ögat ser, som handlar om könsroller, därav frågan), att hon såg sig själv som människa, och det är precis så jag vill att det ska vara. Kanske att skicka alla män till månen är en ganska dålig idé, det enda jag vet är att jag inte tänker ha det så här länge till. Man flyttar till Monaco för att slippa skatten, men jag betalar gärna skatt om jag får slippa förtrycket.

Jag skriver igen, för att fördriva tiden. Ett inlägg som inte ska handla om Valerie, ett inlägg som ska handla om mig.
Ett: Jag har en knut i nacken, det gör fruktansvärt ont, jag kan inte riktigt koncentrera mig på annat.
Två: Jag kan inte andas. Just nu vet jag inte vad det beror på, jag har tagit min medicin.
Tre: Jag är extremt hungrig. Eller kanske är det mer en svullnad efter tabletter jag inte tål
Det enda som kan rädda mig nu, är det faktum att Julia och Anton kommer till mig ikväll, runt fem, och vi ska titta på Rushmore (Wes Anderson <3) och fortsätta på Segersängfilmen.
Jag vill bara hem nu. Jag var inte här igår, jag sov ingenting under natten, så jag sov på förmiddagen istället, och sedan åkte jag in och träffade Andie i stan, och vi såg Bobby på bio, en sevärd film, seg tyckte Andie, men jag har ju en förkärlek till filmer där det inte händer någonting.
I natt sov jag inte heller. Det blir så, sover jag dåligt en natt, fortsätter det gärna några nätter till, jag vet inte varför. Jag känner mig trött och oinspirerad, och när jag läser lite ur en tonårsbok över min Varma koppen-lunch vill jag bara riva sidorna ur pärmen i ren frustration. Ingenting betyder någonting när man ständigt har Valerie i tankarna.
Anton ska försöka bränna Little miss Sunshine, den filmen vann Oscar för bästa manus i år, jag är väldigt nyfiken, dessutom är Toni Collette med, som innan spelade, på ett utmärkt sätt, Marcus mamma i Om en pojke (en film som också var nominerad till bästa manus (efter annan förlaga)).
Julia ska trycka en tröja åt mig, som det står Rape me if you like porn på, hon har en likadan själv, och vi ska bilda en sekt, och allting i mitt liv kretsar kring det nu, feminismen i de mest radikala former, och när jag blir stor jag jag bli kontroversiell. Jag ska bli Lukas Moodysson i Valerie Solanas-tappning.

YOU NEED ME LIKE A BAD HABIT.

Jag har så mycket i mig just nu.
Nästan allting handlar om Valerie.
För en vecka sedan visste jag ingenting om henne,
nu är hon allt jag tänker på.
Sara Stridsberg skriver i förordet till Valerie Solanas SCUM Manifest, att Valeries verk (ett mästerverk) kommer att förändra ditt liv för evigt.
Jag har inte läst SCUM Manifest ännu, jag har bara tagit mig igenom Drömfakulteten, och jag är helt tom, men jag känner att jag växer, det är som att ha något inuti sig, som trycker mot huden, trycker utåt, vill komma ut. Jag vill ställa mig mitt på biblioteksgolvet och skrika allt jag kan.
Alla ni som har sett filmen Alien, referera till scenen när utomjordingen tränger ur mannens mage, det som Valerie tillsammans med Sara Stridsberg har skapat, är en Ailen inuti mig, som längtar efter att få komma ut, och jag kan försäkra, att när det passar, kommer jag att släppa det löst.
Varje man bör frukta SCUM Manifest, fortsätter Sara Stridsberg i förordet.
Anders läser på baksidan av boken och konstaterar att han inte håller med, att han inte tycker att manlighet är en bristsjukdom.
Jag förstår vad han menar. Valerie tycker att om man har skickat upp en man till månen, varför inte skicka allihop? Om Valerie inte hade skjutit Andy Warhol, hade hon blivit ihågkommen som något annat än hon som skjöt Andy Warhol. Å andra sidan, förtjänade Andy det, he had it coming, även om man inte ska se Drömfakulteten som en biografi, även om jag inte ska något som står i den som fakta, uppmanar de mig, stal Andy Valeries manus, och hon offrade sin framtid för att vinna den. Plus minus noll, så att säga.
Valeries idé, är att utrota Y-genen, eftersom den bara är en ofullställd X-gen. Hon ville hitta ett sätt att få X-gener att kunna föröka sig med varandra, och på så sätt behöver vi bara ett kön.
Genialiskt, tycker både jag och Sara Stridsberg. På något sätt har jag skapat en trio av oss tre, Valerie, Sara och jag, på något sätt, utan att jag har träffat någon av dem, bor de i mig som något som skaver, en mjuk kant som skaver lätt mot hjärnbalken, en påminnelse av den rosa sorten, jag ser det som en rosa sockervaddsmassa som skaver utan att göra mig illa, bara gör mig påmind, bara vill rädda mitt liv.
Det känns, på något sätt, att man borde finna Valeries tankar enbart sjuka, och inte ett dugg engagerande, som om jag borde stå på männsklighetens sida mer än endast kvinnornas.
Man ska inte ifrågasätta Naturen, skulle Anton säga, och han skulle låta som min farfar i en något mindre bitter tappning. Ifrågasätt allt, tycker jag, det finns bättre lösningar på det mesta, hitta dem, som Valerie gjorde, att bli radikalstämplad är bara en bonus, och jag ska alltid minnas Valerie som någon annan än hon som skjöt Andy Warhol.
Det här är det enda jag tänker på, det ockuperar hela mig, jag andas det, det fyller mig, jag är sjukligt besatt, nästan förälskad, jag bli aldrig mer sårbar.

Hittade mina anteckningar från dagen som förstörde mitt liv. Dagen då jag och Julia såg Farväl Falkenberg och sedan åkte och tittade på Antons cirkusföreställning.

"
Kaffeautomaten önskar mig en trevlig dag. Utanför faller snön.
Och skuggorna har alltid talat mer än orden.
(För övrigt något jag skrev innan den här dagen, men antecknade igen för att det stämde så bra in på vad jag kände.)

There's one thing that I can't do nothing about
(Takin Back Sunday-citat)

Jag har lovat mig själv att aldrig mer skratta.
Jag tror att jag hatar människor,
eller försöker jag bara skydda mig från Holger (Farväl Falkenberg)?

Ett förstört liv.
Och sen började jag gråta.
För att jag inte får luft, att jag aldrig lärt mig reglerna.
För att sanningen kom alldeles för nära.
Och folk skrattar alltid. När jag lämnar mig själv i något som aldrig slutar.
"

Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig.

Dagarna med bokmöten går så fort.
Vi sitter alldeles för många inne i fikarummet först, för de från gymnaiset, Ösmo och Sorunda är också här.
Vi fikar, planerar semester, skojar, ger rapporter. Vi. Dem.
När det är dags för bokmötet måste halva truppen lämna rummet för att istället gå ut och öppna, sköta sina respektive arbetsuppgifter. Som om det är en helig ritual vi ska utföra där inne, i fikarummet.
Jag får sitta med där inne. Jag har inte mycket att säga till om, men jag får vara med där inne, som en liten del av den heliga ritualen, speciell för våran sort, vi är ett folkslag. Katalogerna vi har framför oss är våran motsvarighet till Bibeln, vi har hittat oss en trygghet i det alltid kalla samlingsrummet.
Jag har tagit en paj ur frysen och håller kortare lunch än jag brukar, jag har med mig en bok vid bordet, men jag orkar inte riktigt fästa mig vid texten, kanske är det för att den inte lyckas fånga mig.
Jag känner mig annorlunda idag. Jag är klädd i mina sjuttiotalskläder, kombinerar gult med brunt och önskar att jag hade ett orange lackskärp.
När jag ska gå ner till det stora huset upptäcker jag att jag glömt nycklarna, och jag måste ringa och väcka Joakim och han blir inte alls glad på mig, och jag förstår varför. Jag stoppar i lite tvätt och tar ett äpple innan jag går. Jag känner mig effektiv och duktig, och det känns bra, jag lyckas tränga undan de dåliga känslorna.
Den här veckan, särskilt i måndags, har jag till och från känt mig som när jag inte tagit medicinen, fast jag är säker på att ha gjort det. Jag känner mig uppgiven, som om allt är meningslöst, och jag känner mig trött och har lätt att börja gråta. Filip och Fredrik var ett bra bot i måndags med sina Hundra höjdare. Det låter kanske dumt, men de botar det mesta.
Idag har jag en läkartid, jag ska dit tillsammans med mamma, jag vill inte åka dit, vill inte träffa dem, särskilt inte Rut, jag hatar systemet.
Det är vår ute nu, och jag måste vara den sista att bekräfta det. Solen gör mig glad, men våren har sina nackdelar. Folket söker sig ut på gatorna, de strosar omkring utan mål för att få njuta av fågelsången, solljuset. När människorna på gatorna ökar, känner jag irritation för det mesta, men panik ibland, och jag antar att detta gör att det går på ett ut, de väger upp varandra, och jag känner mig som alltid.
Fast å andra sidan, i måndags var jag och Emma ute och sparkade boll, åkte ruschkana och blåste såpbubblor. Jag har bara varit ute en gång i vintras i liknande syfte, och jag märker att jag nog behöver det. Jag vet inte varför. Jag brukar inte känna så.
Förresten hörde jag på radion imorse, att om man är tonåring och blir arg, handlar det bara om hormoner.
Bra att veta.

Sedan jag började här har jag sett min vänlighet som en makt.
Det har alltid varit ett val - vara trevlig, eller inte.
Det har alltid berott på om besökarna förtjänat det eller inte.
Vänlighet, leenden och allmänt trevligt bemötande från min sida har alltid varit en belöning till dem som uppträtt liknande mot mig, eller bara varit generellt intressanta människor. Det finns ett fåtal sådana.
Idag känner jag mig allmänt glad.
Det slutade inte så igår kväll, det började inte så den här morgonen, men tillsammans med det fina vädret och dragspelsmusik har det bara vuxit inuti mig hela dagen.
Dock har jag inte träffat någon intressant människa ännu idag, förutom att jag har sagt hej till Anders. Jag vet inte om han har pass idag, jag skulle inte tro det, men jag hoppas, just nu är Pirjo och Helen här, den tråkigaste kombinationen, förutom på fredagar när det är Helena och Pirjo.
Tomas och Inger var det ultimata paret, jag saknar båda två emellan åt.
Vid fikat planerar dem semesterveckor.
Det är ett evigt diskuterande, anpassande, uppoffrande, pusslande.
Man är så otroligt bortskämd med sommarlov, jag kanske ska bli lärare iallafall, bara för att få så många veckor ledigt. Mamma har ju alltid varit ledig samtidigt som jag och Joakim, jag har aldrig tänkt på att föräldrar ofta inte är det, oftast inte är hemma hela somrarna, eller på sportloven.
Anton säger att jag har ett bra liv och ingenting att vara ledsen över.
Imorgon har jag tid hos Majlis.

Jag läste en ytterst underhållande artikel om Mark Haddon där han, författaren, gjorde dessa uttalanden. Nu längtar jag till att läsa hans nya vuxenroman Ett utslag av oro.


- Vad jag kan är att få roman­figurer att bli levande. Jag är ingen riktig man, jag kan inte sätta upp en hylla eller laga en bil, men jag är bra på att förstå mig på människor.



- Att vara författare är som att vara gay. Det är inget man väljer, det är något man efter mycket vånda erkänner för sig själv att man är för att sedan försiktigt komma ut inför släkt och vänner med hopp om att de kommer att acceptera en.

Fördelen med att det nu finns tre stolar i recenptionen, lika många som datorerna, är att jag kan ta mig en dator, och en stol, och sätta mig framför Internet, om det inte finns något annat vettigt att göra.
Det gör det inte nu.
Det har det inte gjort på hela dagen.
Under förmiddagen satt jag i mitt hemliga hörn på ungdom och läste en bok av Katarina von Bredow.
Jag fick en väldig lust att läsa en ungdomsbok, och hon fyllde behovet väldigt väl, när hon lät mig bli vän med Felicia, Konstnären och Anton.
Varför allting alltid måste sluta med en kärleksrelation ungdomar emellan, vet jag inte ännu.
Varenda bok jag läst för min målgrupp slutar just så. Och om de inte gör det, så har det iaf funnits en kärleksrelation mellan ungdomarna i huvudrollerna tidigare i texten.
En av de viktiga personerna i boken hette Anton. Han var poet, och homosexuell.
Jag vet inte varför, men det var konstigt att se Antons namn skrivet där så många gånger.
"Anton är Anton" tänker Felicia, och det är väl precis så jag tycker också. Fast vi har inte samma Anton i tankarna.
Till lunch drack jag Varma koppen och skrev slut min Black cat-anteckningsbok, så nu måste jag köpa ett nytt kollegieblock som får plats i väskan. Jag saknade Pax och Måne, och min mörkögda självfrände ganska mycket runt lunch. Jag tog inte min medicin igår, tror jag (svårt att skilja dagarna åt), därför känner jag mig konstig idag, och därför skulle jag behöva fly in i den världen jag har byggt åt Pax, Måne, och flickan som inte har något namn ännu, och kanske aldrig får det. Fast det är klart, om någon har förslag på mörka, mystiska namn så går det bra att förmedla dem till mig.
En man kommer fram till mig och avbryter mitt skrivande. Han pratar lågt till en bröjan, men när han märker att han får respons börjar han tala högre, och han klarar språket bättre än jag först trodde, och han gör mig glad, för han är glad och trevlig mot mig, och jag känner att han förtjänar detsamma tillbaka, och jag känner mig glad för första gången idag.
Iallafall, större delen av eftermiddagen, som inte hunnit så långt ännu, har jag suttit här framför datorn, önskat att jag kunde prata med Julia (how I need her), ögnat igenom nyheterna på DN:s kultursida, döpt min nästa person i novellen till Crocket, trots att jag sagt till mig själv att inte införa några fler personer, det är ju det berättelsen går ut på. Ingen kärlek.
När jag kommer hem ska jag läsa oavbrutet tills Leende guldbruna ögon börjar. Hur många gånger har jag inte lovat liknande? Jag måste läsa ut Drömfakulteten så att jag kan ge den till Anders. Jag hoppas att han tycker om den, jag hoppas att så många män som möjligt läser den, trots att den är rosa och handlar om en otroligt feministisk prostituerad och sinnesförvirrad (men genialisk, varför måste man vara pyskiskt sjuk för att vara ett geni?). Sedan vill jag läsa ut den nya boken av Katarina von Bredow, jag vet inte varför jag läser henne så mycket just nu, men det är något med hur hon blandar orden, gamla och nya, märkliga med vardagliga.
Det första vackra jag någonsin sett i Ösmo såg jag imorse. På perrongen. En flicka. (Jag ska sluta använda ordet tjej, det är hur fult som helst.) Hon var kanske i min ålder. Jag vet inte varför jag tyckte så mycket om henne, allt det vackra hos henne var säkert bara smink, hårspray och kläder. Hennes hud var fläckfri, 'pure' skulle jag ha uttryckt det om jag skrev på engelska, jag hittar ingen bra översättning, hennes ögon var sminkat i svart på ett sätt som fick dem att locka och skrämma iväg på samma gång, och läpparna flöt ihop med resten av ansiktet på det mest naturliga sätt, och de hade en perfekt form. Håret var färgat i svart, och dränkt i spray, inget speciellt egentligen, bara att det passade så bra in i sammanhanget. Hon hade en fin ullkappa på sig, med skärp i midjan, som avslöjade hennes smala kroppsform, kappan var lång, och under den avslöjades hennes ben i ett par svart/vitrandiga strumpbyxor. Hennes hållning var stolt, hon såg ganska lång ut, men sådant har jag aldrig kunnat avgöra på avstånd. Hon stod ensam. Hon bröt av den vattenfärgade verkligheten som en färgfläck, trots att hon nästan helt gick i svart kändes hon färgglad. Hon klev på tåget mot Stockholm, flyr till storstaden (hoppas jag, hoppas att hon inte kliver av halvvägs). Skorna var det enda jag inte tyckte om hos henne, men nu när våren är kommen kanske hon byter till något nättare, något som passar bättre. Jag ville gå ut och prata med henne, men det gjorde jag naturligtvis inte.
Naturligtvis.
Om det var något mer jag skulle berätta så har jag glömt det nu.

Det blev verkligen en bra kväll igår.
Första gången jag medvetet åkt till Anton för att träffa bara Anton, inte Julia.
Det kändes inte ett dugg konstigt.
Jag satt och väntade på honom en och en halv timme i hans trappuppgång innan han kom från båtmässan.
Det gjorde inte så mycket, jag har alltid varit bra på att ha tråkigt.
Dessutom finns det jättebra fönster att krypa upp i, även om utsiken är en asfalterad bakgård, är det skönt att luta pannan mot rutan och känna draget utifrån genom de dålig isolerade fönsterkarmarna.
Vi åt indiskt, chicken tikka masala, typ, fast utan chicken, den ersattes med quorn.
Jag har alltid trott att det skulle vara jobbigt att vara vegetarian, men sedan jag träffade Anton, sedan Julia också slutade med kött, har jag förstått att det är nästan ingen skillnad. Jag kan till och med äta bönor.
Anton spelade Postal service för mig, det är verkligen ett mysigt band.
Sedan tittade vi på Kill Bill, jag är inte jätteimponerad, inte så där fantastisk som jag hört folk beskriva den, men den har ett klart underhållningsvärde. Nästa gång blir det väl volym 2.
När Kill Bill var slut slog vi över till SVT 1, och kom precis lagom till att Kristian Luuk fiskade fram sin elräkning, och sedan framförde tittarnas röster och också det slutgiltiga resultatet. Visst, jag hejade på The Ark, men jag kände ingenting när underbart snygga Ola gick upp på scenen och framförde vinnarbidraget.
Sedan såg vi Science of sleep, Eternal sunshine of the spotless mind-regissörens nästa film, och den var jättesöt, jättemysig, verkligen, men den slår inte Eternal sunshine. Å andra sidan är det inte mycket som gör det. Den är en av mina absoluta favoritfilmer.
Klockan var tolv när den tog slut, Anton tog fram de sista glassarna ur frysen, vi tog på oss jackorna och gav oss av ut i Vasaparken. Vi gick och frös med varsin Magnum mandel i handen, iakttog några skränande tonåringar som jagade kaninerna, och jag tänkte, att de kommer dö snart, kaninerna, och det kändes lite jobbigt, för kaniner är så lätta att skrämma ihjäl (I tell you about it, jag vet inte hur många av mina och Joakims kaniner som gick åt för att pappas siberian husky hundar skrämde ihjäl dem).
Man är uppe för lite på nätterna.
Jag och Anton satt med tända ljus vid köksbordet, bara pratade, lekte med elden (varför ska sådant man är rädd för alltid locka?)
Vi gick och la oss klockan två, och vaknade vid tio-tiden idag, jag vaknade av att mamma ringde. Så gjorde vi toast, drack yoghurt med päron/ingefära-smak, den smakade päronsplitt (gott!), och drack våran tropiska juice.
När Anton senare satte igång att diska, satt jag vid datorn och spelade Grand theft auto San Andreas. Jag tyckte väldigt bra om den uppdelningen. Jag har inte spelat GTA på evigheter, flera år, men nu blev jag sugen på att installera det igen, bara för att få återuppleva det där...jag vet inte.
På pendeltåget satt vi sedan och planerade inför sommaren, vi har många planer, en utopi förstås, att kunna genomföra allihopa i år, Arvika, Peace & love, Paris, Budapest, så mycket pengar har vi inte, och jag får ångest när jag tänker på hur mycket pengar det krävs. Men jag ska verkligen spara ihop allt jag kan.

Nu är Gunborg och Lennart här, Micke fyller år idag.
Jag tycker verkligen inte om hans föräldrar.
"Hej Joakim" säger Gunborg och menar mig.
"Hej" säger Lennart och sträcker fram handen fast att vi hälsade för två sekunder sedan.
Jag flyr.
Gittan har lovat att komma senare. Henne tycker jag iaf om. She's got attitude.

Btw, Regina Spektor är inte bara hur snygg som helst, hon gör bra musik också! Inte ofta man hittar en sådan kombination.

Igår ringde Anton till mig (från Myrornas)
och berättade att Julia inte kan se på film med mig idag (fast egentligen ville han fråga om jag ville ha en bok).
Skit tänkte jag.
Fast du kan ju komma hit iallafall, sa han.
Anton och Julia är de mest problemlösa människor jag känner. Jag älskar det.
Så ringde han till mig i förmiddags igen.
Vi kan laga god middag, gå på promenad i det fina vädret och se på film, sa han.
Det låter bra, sa jag.
Jag åker om någon timme.
Hittills idag har jag ägnat väldigt mycket tid åt att övertyga Emma om att gå på sin bästa kompis kalas fast att mamma inte kunde vara med, för hon var i stallet. Sedan drack jag Varma koppen över dagens DN (som blir ett extra Aftonblad så här i Melodifestivalstider, varför de sviker mig på det sättet vet jag inte), och direkt efter det satt jag i någon timme över min bok, Sara Stridsberg's Drömfakulteten. En fantastiskt bra bok. LÄS DEN. Allihopa.
Jag ska bli som Valerie. Jag ska hjälpa henne bygga det samhälle hon drömmer om. Manshat leder bara till trubbel.
Nu sitter jag här, funderar på om jag ska ladda ner fler Kurage den hariga hunden-avsnitt, eller kanske Ed, Edd 'n' Eddy-avsnitt, eller Svampbob. Längre film än så klarar inte min dator av. Då blir den knäpp. Det gör ingenting. Joakim har en massa film jag vill se, liksom Anton, som laddat ner Little miss Sunshine, Science of sleep, Babel, mfl. Torkel i knipa var dock ingen höjdare.
Imorgon kanske Julia kommer förbi. Antagligen inte. Men jag borde städa upp lite här inne. För säkerhets skull.

Jag har hittat en ny lista. Fast inte så mycket skiljer den från andra listor. Jag ska fylla i den iaf, för det stimulerar mig.

[ ] Jag är kortare än 160cm.
[X] Ibland tycker jag att jag är ful.
[ ] Jag blir lätt brun.
[X] Jag skulle vilja att mitt hår var av en annan färg.
[ ] Jag har vänner som aldrig har sett min naturliga hårfärg.
[ ] Jag har en tatuering.
[ ] Jag har haft/har tandställning.
[ ] Jag har glasögon/linser.
[ ] Jag skulle gå på plastikoperation om det var ofarligt och gratis.
[X] En helt okänd person har sagt att jag är snygg.
[ ] Jag har/haft mer än två piercingar.
[ ] Jag har/haft piercingar på andra ställen än i öronen.
[\] Jag har fräknar. Jag blir småfräknig på sommaren^^


FAMILJ
[ ] Jag har svurit åt mina föräldrar. Nej, det känns inte som att jag har det
[X] Jag har rymt hemifrån.
[ ] Jag har blivit utslängd hemifrån.
[ ] Mina biologiska föräldrar är ihop.
[ ] Jag har ett syskon som är under ett år gammal.
[ ] Jag vill ha barn nån dag.
[ ] Jag har barn.


SKOLA/JOBB
[ ] Jag studerar.
[ \] Jag jobbar. Jag praktiserar
[ ] Jag har somnat i skolan/jobbet
[X] Jag har missat mer än en vecka av skolan.
[X] Jag har stulit någonting från min skola/arbetsplats.
[ ] Jag har fått sparken.


SKAMLIGHETER
[ ] Jag har sagt "lol", i en riktig diskussion.
[X] Jag kan fortfarande börja gråta av Disneyfilmer. Av andra anledningar än när jag var mindre
[ ] Jag har pissat på mej av skratt.
[ ] Jag har fört konstiga grisljud när jag skrattat.
[X] Jag har gråtit av skratt.
[ ] Jag har limmat fast min hand i något.
[ ] Jag har skrattat tills någon form av dricka har kommit ut ur näsan.
[ ] Mina byxor har gått sönder på en offentlig plats.

HÄLSA
[ ] Jag föddes med en sjukdom
[ ] Jag har fått stygn på ett öppet sår.
[ ] Jag har brutit ett ben.
[ ] Mina tonsiller har tagits bort.
[ ] Jag har suttit hos läkaren med en vän.
[ ] Mina visdomständer har tagits bort.
[ ] Jag har genomgått en allvarlig operation.
[X] Jag har haft vattkoppor.


RESANDE
[ ] Jag har kört mer än 300 km på en dag.
[X] Jag har flugit.
[ ] Jag har varit i Ryssland.
[ ] Jag har varit i Kina.
[ ] Jag har varit i Japan.
[ ] Jag har varit i USA.
[ ] Jag har varit i Afrika.
[ ] Jag har varit i Asien.


EFARENHETER
[ ] Jag har tappat bort mig i min hemstad.
[X] Jag har sett en fallande stjärna.
[X] Jag har önskat då jag sett en fallande stjärna.
[ ] Jag har varit på en offentlig plats i min pyjamas.
[ ] Jag har tryckt på alla knappar i en hiss.
[ ] Jag har sparkat en kille mellan benen.
[ ] Jag har varit i ett casino.
[ ] Jag har hoppat fallskärm från ett flygplan.
[X] Jag har lekt sanning eller konsekvens.
[ ] Jag har druckit en hel liter mjölk på en timme.
[X] Jag har krockat i en bil.
[X ] Jag har skidat. "skidat"? Jag har åkt skidor. Det känns som samma sak
[X] Jag har medverkat i ett skådespel.
[ ] Jag har träffat någon från internet i det verkliga livet.
[X] Jag har fångat en snöflinga på min tunga.
[X] Jag har sett norrskenet.
[ ] Jag har suttit på ett tak på natten.
[ ] Jag har aprillat någon.
[X] Jag har åkt taxi.
[ ] Jag har ätit sushi.
[ ] Jag har åkt snowboard.


FÖRHÅLLANDEN
[X] Jag är singel
[ ] Jag är i ett förhållande.
[ ] Jag är förlovad.
[ ] Jag har varit på en blind date.
[X] Jag saknar någon just nu.
[ ] Jag är rädd för att bli övergiven.
[ ] Jag har varit otrogen i ett förhållande.
[ ] Jag har varit kär i någon som inte var kär i mig.
[ ] Jag har sagt att jag älskade någon och ljugit.
[ ] Jag har sagt att jag inte älskade någon och ljugit.
[ ] Jag har sparat något från ett gammalt förhållande.


SEXUALITET
[ ] Jag har varit förtjust i en person av samma kön. inte förtjust som i kär.
[ ] Jag har varit förtjust i en lärare.
[X] Jag har kramat en till mig helt okänd person.
[ ] Jag har kysst en till mig helt okänd person.


ÄRLIGHET
[X] Jag har gjort något som jag lovat någon annan att inte göra.
[X] Jag har gjort något som jag lovat mig själv att inte göra.
[ ] Jag har smugit ut utan lov.
[X] Jag har ljugit om var jag är för mina föräldrar.
[ ] Jag har en hemlighet som ingen vet.
[X] Jag har fuskat i ett spel.
[X] Jag har struntat i ett prov.


DÅLIGA TIDER
[X] Jag har druckit alkohol.
[ ] Jag dricker mig berusad mer än en gång i månaden.
[\ ] Jag kan inte svälja piller. jag vet inte vad som menas egentligen. Men jag kan inte svälja Valerina natt^^
[X] Jag har blivit diagnoserad med depression.
[ ] Jag har anorexi och/eller bulimi.
[ ] Jag har sovit en hel dag utan att ha behövt det.
[ ] Jag har vaknat gråtande.
[X] Jag har somnat gråtande.


DÖDEN
[\] Jag är rädd för att dö. Ibland, ibland inte
[X] Jag hatar begravningar. Jag har aldrig varit på någon, men jag antar det
[ ] Jag har sett någon dö.
[ ] Någon nära till mig har försökt begå självmord.


MATERIALISM
[ ] Jag äger mer än 5 rap CDn.
[X] Jag äger en iPod eller en mp3-spelare.
[ ] Jag har en ohälsosam relation med anime/manga.
[ ] Jag äger många dyra designerväskor.
[X] Jag äger något från H&M.
[ ] Jag samlar på serietidningar.
[ ] Jag äger något från Benetton.
[ ] Jag äger något jag köpt på E-bay.
[X] Jag äger något från Diesel.


RANDOM
[ ] Jag kan sjunga så att andra kan lyssna på det. Jag har aldrig provat
[ ] Jag har stulit en bricka från en snabbmatsrestaurang.
[ ] Jag har lätt för att öppna mig för nya människor.
[X] Jag ser på nyheterna. Inte regelbundet. Men ibland.
[X] Jag dödar inte insekter.
[X] Jag svär ofta.
[ ] Jag sjunger i duschen.
[ ] Jag är en morgonperson.
[ ] Jag betalade för min rington.
[X] Jag är petig med grammatik.
[ ] Jag är en sportfanatiker.
[X] Jag tvinnar mitt hår mellan mina fingrar.
[ ] Jag är bra på att baka. Jag är hur dålig som helst på allt som har med köket att göra
[ ] Min favoritfärg är vit, ljusröd eller ljusblå.
[ ] Jag skulle ha pyjamas på mig till skolan.
[ ] Jag vet hur man skjuter.
[ ] Jag är kär i kärleken.
[ ] Jag skrattar åt mina egna skämt.
[\] Jag äter snabbmat varje vecka. Jag äter micromat varje vecka, är det samma sak?
[ ] Jag är bra på matematik.
[ ] Jag tror på spöken.
[X] Jag kan inte sova om det finns en spindel i rummet.
[X] Jag är väldigt kittlig.
[ ] Jag älskar mörk choklad.
[X] Jag spelar dataspel och/eller Playstation-spel.
[ ] Jag är bra på att minnas ansikten.
[X] Jag är bra på att minnas namn.
[X] Jag har ingen aning vad jag vill göra med resten av mitt liv

Alla som råkar gå förbi Sara Stridberg's bok Drömfakulteten kan slå upp sidan 32 och läsa den kursiva texten,
så kommer alla veta varför, och förhoppningsvis också förstå varför, jag kände för att ta livet av mig här och nu.
Eller iaf göra lite hål på mig.
Jag känner mig matt och gråtfärdig och jag längtar efter något som gör ont, vilket jag inte gjort på väldigt länge.
Jag hatar män.
Jag är en schablon, men det stämmer.
Jag står inte ut länge till,
hur kan de förvänta sig det?
Jag ska bygga mig en egen värld.
I den finns inga pojkar, killar, män, gubbar.
Det motsatta könet nekas inträde.
Fast jag tycker ju om Anders. Jag nästan längtar tills imorgon när jag ska ha pass med honom hela dagen.
Jag vill bara sitta och diskutera med honom.
Okej, Anders får bo i min värld. Och Anton, för annars skulle inte Julia klara sig. Inte jag heller kanske.
Inte ens min destruktiva hardcore får mig att känna mig bättre.
Vem kan då hjälpa mig?
Julia.

Jag solar mig i feministiska klichéer idag.
Med tanke på den Internationella kvinnodagen skrev jag en text på jobbet idag.
"Jag borde ta tillfället i akt. Jag borde göra den Internationella kvinnodagen till en bra dag.
"Är ni så förtryckta att ni behöver en egen dag?" fräser en av gubbarna på den mansdominerade arbetsplatsen
"Ja" tänker jag.
Om det varit mitt bibliotek hade jag ställt fram en hylla med böcker skrivna av duktiga, starka kvinnor, skivor där sångerna är skrivna av kvinnor som inte intagit den plats de blivit tilldelade. Det är sånt man behöver.
Den här dagen och alla andra dagar.
Jag ser den här dagen som en ursäkt. Jag får en impuls att ta plats, och tänker, att jag alltid kan skylla mitt höjda självförtroende på att det är just min dag idag.
Tänk att få he en egen dag utan att vara mor eller far. Utan att vara kär.
Min dag. Ja, det är det sannerligen."

Jag lånade hem en film till mamma (när jag tänker efter är titeln Den bästa av mödrar ganska passande). Mer har jag inte ansträngt mig. Kan man tänka.
Men jag har tänkt. Jag har läst DN och blivit förtvivlad över hur sent världen reagerar, och hur många lagar som egentligen behövs för att folk (MÄN) är slut i huvudet.
Nu sitter jag och lyssnar på Martha Wainwright. Den coolaste bruden jag vet som även gör bra musik. Jag höjer volymen när Bloody motherfucking asshole spelas. "Det är poesi, det" kommenterade pappa titeln. När man lyssnat igenom låten förstår man, att det är precis vad det är. Poesi.
Och när vi ändå är inne på den linjen, och även ska uppmärksamma kvinnorna idag, ska jag lägga ut mina favoritdikter av Edith Södergran.

Jag såg ett träd...
Jag såg ett träd som var större än alla andra
och hängde fullt av oåtkomliga kottar;
jag såg en stor kyrka med öppna dörrar
och alla som kommo ut voro bleka och starka
och färdiga att dö;
jag såg en kvinna som leende och sminkad
kastade tärning om sin lycka
och såg att hon förlorade.

En krets var dragen kring dessa ting
den ingen överträder

Kärlek
Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg
jag lämnade den på en klippa vid havet
och naken kom jag till dig och liknade en kvinna
Och som en kvinna satt jag vid ditt bord
och drack en skål med vin och andades in doften av några
                                                                                          rosor
Du fann att jag var vacker och liknade något du sett
                                                                i drömmen,
jag glömde allt, jag glömde min barndom och mitt hemland,
jag visste endast att dina smekningar höllo mig fången
Och du tog leende en spegel och bad mig se mig själv
Jag såg att mina skuldror voro gjorda av stoft och smulade sig sönder
jag såg att min skönhet var sjuk och hade ingen vilja än
                                                                   -försvinna
O, håll mig sluten i dina armar så fast att jag ingenting
                                                                        behöver

Så där. Idag ska jag se till att Micke lagar maten och sedan ska jag försöka ringa till Julia.

Julia finns alltid.
Jag är så himla bortskämd, jag bara ringer när jag mår dåligt, och hon säger "Kom in till stan",
och så sitter vi på café i flera timmar tills hon måste åka för att hinna med halv sju-bussen.
Nej, jag kom inte upp idag heller.
Det är den där tyngdkraften som håller mig tillbaka, det går liksom inte att röra sig, och ju mer jag tänker på det, desto mer paralyserad känner jag mig.
Jag har legat i sängen i flera timmar och haft dåligt samvete för att jag inte gått till biblioteket, men samtidigt vet jag att det bara är att ringa, bara säga till Helen precis som det är, och jag slipper komma. På ett sätt känns det som om jag utnyttjar det för enkelt, men å andra sidan har jag aldrig använt den ursäkten förut.
Jag kanske inte är en så dålig människa ändå.
Förresten har jag inte träffat Julia på över en vecka, det känns jobbigt. Hon är ett beroende.
Om några timmar ska jag träffa henne i Farsta centrum, hon måste skriva sitt repotage till skolan,
jag får väl finna mig i det.
Jag bör städa upp i mitt rum innan jag åker, sätter mig på tåget som blir min sista utväg.
Last resort.


Cut my life into pieces
I've reached my last resort
Suffocation, no breathing
Don't give a fuck if I cut my arm bleeding
Do you even care if I die bleeding?
Would it be wrong, would it be right
If I took my life tonight
Chances are that I might
Mutilation out of sight
And I'm contemplating suicide
(Oj vad det kändes länge sedan jag tyckte om den låten, det måste vara två år sedan nu)

Jag kan inte andas.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag får koncentrera mig på att få in luft i lungorna,
jag får tänka på att behålla humöret.
"Hej" säger dem.
Panik, tänker jag, växer i mig.
"Hej" ler jag tillbaka.
Madeleine gör livet lättare. Hon är vacker. Jag önskar det fanns fler vackra människor. Jag önskar jag var en av dem.