Hold your breath, 'cause you only make things worse
Jag vet inte varför.
Det har inte varit en ihållande känsla, bara något som kommit när jag inte haft tillräckligt mycket att göra.
Det värsta anfallet kom för bara en halvtimme sedan, när mamma berättade att någon kompis till henne hade hört om en familj som åkt till Disneyland med tre barn och kommit hem med två, för att den fyra-åriga flickan blivit bortförd. När hon berättade det ville jag bara gråta, och jag förstår inte varför. Jag och Helena har till och med skrivit en berättelse på ämnet. Det känns inte alls främmande.
Det är väl den här hopplösheten igen. Som är det jag känner mest i samband med min sjukdom (det känns märkligt att tänka på depressionen som en sjukdom, men folk ska veta att det är ett handikapp!).
Om ens döttrar ändå ska bli kidnappade på Disneyland kan man låta bli att skaffa några. En halv livstids sorg är inte värt fyra bra år.
Igår när Julia var här (känns som evigheter sedan), föreslog hon att det projekt vi har börjat med, gällande att se alla filmer som blivit nominerade till och vunnit Oscar för bästa manus, ska bli en tävling oss tre emellan. Den som sett alla filmerna på listan först vinner äran.
Den tanken gör mig så otroligt stressad. Jag sitter med listan framför mig och räknar alla de filmer jag har möjlighet att se utan att anstränga mig, som jag har, som Joakim har eller som finns på biblioteket. Jag gör upp planer på hur jag ska kunna vara mest effektiv, och sedan kommer jag på att det bara är som en sporre, det är inte viktigt att vinna, men jag kan inte tänka så nu. Vad är det med den här relationen som säger mig att jag inte håller jämna steg med de andra? Jag orkar inte riktigt ha det så, det har känts så från början, att jag har saker att leva upp till. Det är en extremt påfrestande känsla.
På senare tid har jag inte ens saknat att inte få träffa dem på två veckor. Jag sitter inne på mitt rum och lyssnar på Taking back Sunday (jag vet, desperat, men det är bara tillfälligt) och planerar mina resor och min framtid och jag vill inte att någon bryr sig eller lägger sig i.
Jag har iaf fått kryssa för en film på listan idag. Match point. Föga imponerande film. Jag tycker dock om anslaget, för det berättar exakt vad man har att förvänta sig. Jag hatar dock operakonversationen där i början, så otroligt dåligt sätt att komma in på saken genom. Woody Allen vinner inga poäng hos mig. Scarlett gör dock.
Imorgon ska jag vara hemma med Mio, och jag ska sitta vid tv:n och titta på Vera Drake som blev nominerad 2004. Den ska vara jätteseg och det är därför jag har förväntingar.
Nu räknar jag ner dagarna till helgen. Timmarna och minuterna. Två dagar kvar. Klockan fyra på fredag åker jag till Sarah. Jag missar Micke precis. Han åkte på möte idag, ska stanna där till fredag eftermiddag. Det är så skönt när han åker härifrån, äntligen känns det som att jag kan slappna av, det är bara den ursprungliga familjen, och Emma förstås. Det blir en helt annan stämning och jag trivs mycket bättre med den. Fan att kärlek ska vara en sådan stor del av livet. Inte i mitt liv dock. Inte den sortens kärlek. Det enda jag behöver är intressanta människor som kan dela med sig av sig själva. Jag känner så få sådana människor, jag behöver fler, jag kanske borde utvidga mitt sociala nätverk? Jag hatar visserligen att prata med människor jag inte känner, det blir bara kallprat och det finns inget jag ogillar så mycket som kallprat (matrester möjligtvis), och när man väl börjar komma in på de intressanta ämnena har jag redan bestämt att personen inte är min typ. Eller så kommer jag inte på det i tid, och så blir jag jättebesviken senare. Var är alla människor som skulle kunna stå ut med mig?
Just nu finns de bara i högtalarna. Jag ska nog skriva mail till Jana och Peter idag, för att få avreagera mig en aning.
Svarta hål och supernovor.
Känns som om jag måste skriva igen.
Måste nog ta det från början för att jag ska bli rikigit nöjd.
Var hos farmor i helgen, och jag visste inte hur jag skulle klara av det, för jag har ju mått så dåligt de andra gångerna jag varit hemifrån den senaste tiden.
Men det gick! Jag vet inte vad skillnaden var den här gången, kanske var det för att jag blev så otroligt bortskämd,
fick en massa saker och pengar, så nu är jag rik och lycklig.
Vi gick på bio på lördagen, såg Pirates of the carribean 3 (när ska folk lära sig uttala carribean?), och ser ingen skillnad i den filmen och de två tidigare delarna. Helt okej alltså, även om jag lovat mig själv efter att ha sett tvåan, att jag aldrig skulle se trean, bara för att tvåan slutade så dåligt. Men, jag sviker alltid mina löften till mig själv.
Pappa sa iaf att det var hans sista Pirate-film, om inte nästa får sex stjärnor och har Jack Nicholson med i rollistan. Jag antar att det är villkoren det hänger på. Det finns alltid ett "om inte..".
Jag ska åka till Sarah i helgen (jag vill åka nu!), och jag bad farmor om lite resebidrag, för jag hade inte råd med tågbiljetterna, mamma hade sagt att hon kunde betala hälften, men jag nöjde mig inte riktigt med det budet. Farmor sa "självklart" och stack till mig en femhundring.
Köpte film på extrapris, hittade både Fanny & Alexander, och Final destination, och farmor köpte ett par underbart snygga byxor från Esprite till mig. Fick femhundra spänn av pappa, och en hundring av Harry, så nu har jag råd med både festivalerna plus att jag får en del pengar över, och nu har jag bestämt mig för att följa med till Arvika, och Julia har bestämt sig för att följa med till Peace and love (hade hon inte kommit med hade jag alltid hittat någon annan att vara med, men det skulle inte bli samma sak, så jag är glad att hon äntligen bestämt sig. Jag älskar Iggy Pop för det). Kommer dock inte ha pengar nog att åka på någon resa i augusti som Anton vill. Får åka på höstlovet istället.
När jag och bror kom hem i söndags, vid åtta på kvällen, satt det något och väntade på oss inne i hallen.
Visserligen hade mamma ringt om det redan på lördagen, men jag hade inte trott henne.
En alldeles levande, gul pälsboll.
Han heter Mio och älskar att tugga på saker, han åt upp en skalbagge idag, och tuggade sönder sopkvasten.
En golden retrivervalp, ska jag kanske förtydliga.
Det är känns verkligen overkligt, vi har inte haft hund på fyra år (fan vad jag har saknat det), och jag har aldrig haft en valp förut, och idag har jag varit hemma från jobbet för att se efter Mio, och han är söt, ja, men han kan vara väldigt påfrestande också. Det är skönt att Joakim är väldigt entusiastisk, så kan man dumpa ver ansvaret på någon annan.
Julia var förbi ett par timmar idag, vi satt i köket vid bordet och kände oss trötta och oinspirerande (Julia försökte förklara lite rymdfysik för mig, men det gick föga framåt), men det var ändå skönt att få träffa henne face to face, för det var så otroligt länge sedan det bara var...vi. Kanske träffas vi något mer i veckan, det beror på hur jag jobbar, för tiderna måste anpassas till de andra i familjen nu när vi blivit med valp och jag längtar till lovet när alla kommer vara hemma. Hur vi gör när alla är bortresta är sådant där man inte riktigt orkar tänka på, ännu.
Imorgon vill jag tillbaka till biblioteket, det är inte många dagar jag klarar av att bara driva omkring hemma. På torsdag måste jag vara hemma dock, och tre dagar på rad är absolut för mycket.
Förresten måste jag städa upp inne på mitt rum, det ser ut som...värre än det brukar. (Julia vågade inte komma in idag, och där måste gränsen ändå vara nådd, kan man tycka.)
Nu ska jag gå och göra något vettigt av mitt liv. Lämna tillbaka mammas kontokort till exempel.
Mina egna listor.
Bästa och värsta biblioteksbesökarna.
Bästa:
1. Torbjörn
2. Anders med hjälmen
3. Raymond
4. Madeleine
Om dem här finns inte mycket att säga, de är trevliga eller sympatiska eller lite annorlunda och gör mig glad.
Värsta:
1. Telefonmannen
2. Peruanen
3. Maj-Britt Svensson
4. Camilla Läckberg-tanten (Gunilla)
5. Egokvinnan ("Jag blir stressad")
6. Joakim Kask (fast det är mest mitt eget fel
Dem här har lite mer varierande skäl. 3 & 4 är bara otrevliga, 5 kan göra mig hur förbannad som helst, för hon är verkligen egocentrisk, medan 6 har en psykisk störning som jag inte kan hantera, men som alla andra fixar ganska bra, och han är aldrig otrevlig.
Personalfavoriter:
Anders (så tråkig humor och jag älskar det)
Dee-Dee (kan konsten att...vara sig själv?)
Helen (bara för att hon ställer upp så mycket)
Johanna (det sociala geniet)
En dag av självömnkan och narcissism.
Jag vet inte om det är det som gör mig överkänslig och lättirriterad.
Senast blev jag jättearg på Ethel för att hon snodde min stol utan direkt anledning.
Det kanske var dumt, men vad är det att hetsa upp sig för? Jag vet inte.
Jag kanske bara är uttråkad?
Jag dricker varm choklad för att dämpa hungern, det gör man bäst genom att hålla sig sysselsatt.
Eller äta. Men jag har inga pengar, har inte haft de senaste två veckorna, så det har inte blivit någon lunch.
Äter när jag kommer hem istället, det brukar funka, men idag känns läget lite hopplöst.
Kanske blir detta en självömkningsdag. Varför inte. Man kan behöva sådana också.
Ikväll, efter att jag har varit hemma lite grann och packat, ska jag och brorsan ta tåget in till Stockholm central, vid åtta, sedan tar vi bussen från centralen till Arlanda och träffar Alice vid terminal fem, och vi väntar in Lars, innan vi sätter oss i Volvon och kör de tjugo milen upp till Borlänge där jag ska spendera helgen.
Jag har inga förväntningar, det är bäst så.
Men nu är det bara en vecka kvar (åtta dagar) tills jag får träffa Sarah, och det känns både underbart, och alldeles för långt bort. Vi ska ha Neil Jordan-helg.
Vad vi ska ha för helg i Borlänge vet jag inte. Kanske håller vi oss hemma, kanske åker vi till Leksand och fikar, kanske...jag vet inte. Det ska bli ytterst spännande.
Vi får se hur jag mår på söndag, när jag faktiskt varit hemifrån i flera dagar.
Imorgon får jag pengar, och det känns bra, men just nu så vet jag inte vad jag sparar till. Senast igår skrev Anton till mig och frågade om jag ville med till Amsterdam. Klart jag vill, men hur ska jag ha råd med det? Det blir iaf inte två festivaler om vi åker bort i augusti. Sedan ska vi ju göra om Gotlandsresan...nej, jag orkar inte tänka på det.
I höst ska jag försöka få ett jobb så att jag kan göra vad jag vill med massor av mer pengar.
Tusen spänn (studiebidraget) är 10 timmars arbetstid, sa Anton till mig.
Okej, önsketänkande: Jag får ett jobb där jag arbetar två eller tre dagar i veckan med timlön, typ femtio spänn, och får mer än jag får i månaden nu, i veckan. Läser in mattekursen en eller två dagar i veckan.
Om jag jobbar till hösten får jag sammanlagt ett års arbetslivserfarenhet och behöver bara läsa två år på folkhögskolan.
Åh, vad jag vill att allting ska funka så bra i praktiken som det gör när man tänker ut det.
Jobba på McDonald's eller nåt, föreslog Anton, men jag är nog för kräsen för arbetslivet, vem vill jobba på McDonald's och få en sån där snitsig uniform och stressas ihjäl och försöka vara trevlig samtidigt som ingenting går ihop, varken på jobbet eller privat eller globalt eller överhuvudtaget. Hur fan kan man vara trevlig då?
Det är ungefär min sista prioritet. Ikväll ska jag ringa Ola och stämma träff nästa vecka så ska vi prata igenom situationen. Bra. Det löser sig nog. Det sa Anton också.
No looking back
Den här dagen har i allmänhet varit bra.
Jag försov mig dock, det var ingen speciellt bra början.
Halv tio vaknade jag och hoppade svärande in i duschen.
Halv elva var jag på jobbet.
Det var lugnt, de flesta satt på möte. Men det sprang en massa estetelever från gymnasiet i lokalen dock.
Det var Esteternas dag idag.
Dansarna tränade utanför på torget, bildarna sprang fram och tillbaka mellan konsthallen i biblioteket till.. ja, inte vet jag. Musikerna kom inte förrän jag gått hem. Det kanske var bra.
Annars hände det ingenting där. Jag var nere i konsthallen och kollade in alla tavlor och skulpturer,
sedan gick jag ut på torget och kollade på dansshowen
Väldigt fint väder ute idag. Jag brukar inte tycka om solen, men jag tror att det är något...lite så där som dr. Wilson sa till dr. House igår, på tv, att House tror att om han förlorar sin olycka mister han det som gör honom speciell.
Jag är sådan.
Men dr. Wilson sa att House inte blir speciell genom olyckan, han blir bara olycklig.
Jag vet att det var ett noga uttänkt manus till en sjukhusserie på tv 4, men jag kände igen mig.
(Fan vad jag känner mig patetisk)
Jaja, jag skulle skriva om solen. Men jag tror att jag är som House när det gäller fint väder. Jag tror att jag vill känna mig speciell genom att lura mig själv att jag inte alls tycker om solen.
Men ibland tycker jag om solen. Idag gjorde jag det. Fast jag tyckte ännu bättre om dimman som kom igår kväll.
Jag hjälpte Ethel lite grann att fixa i konsthallen, hälla upp cider till vernissaget, fylla på salta pinnar (och äta upp dem).
Jag var till ATG:t för att köpa arvikabiljetter idag, men han i kassan verkade förvirrad, han sa att han inte sålde några sådana. Och inte vet jag om man gör det på ATG överhuvudtaget, jag vet bara att Julia köpte dem på ICA förra året.
Skitsamma, jag har börjat tvivla igen, bara för att jag känner mig så jävla förvirrad. Förra gången jag stod och trängdes på en utomhuskonsert lovade jag mig själv att aldrig mer göra om det, och nu funderar jag på att åka på konsert. Nej, fan, jag vet inte om jag vill åka. Jag vet ingenting. FAN.
Jag var iaf hos läkaren idag, min andra läkare, inte tråkiga Majlis, utan väldigt sympatiska Lasse, som sa exakt samma sak som han sa förra gången, som jag visste att han skulle säga: gå till en sjukgymnast.
Så nu ska jag verkligen göra det. Han sa också att jag kan ta alvedon ett par tre gånger om dagen och se om det har effekt. Så jag ska prova.
Sedan...ja. Jag har inte gjort någonting sedan jag kom hem. Jag har börjat bli så otroligt otroligt trött på eftermiddagarna när jag kommer hem, så idag la jag mig i soffan framför Animal planet och blundade bort mesta delen av den viktiga informationen. Jag orkar faktiskt inte rädda planeten. Jag har faktiskt annat att tänka på än mina barnbarn. Jag är ledsen.
Det enda jag vill nu, det fan enda jag vill nu, är att träffa Sarah och det är en hel vecka kvar och JAG DÖR SNART.
Kanske inte. Men det känns så.
Jag lyssnade på Raymond & Maria imorse, gamla skivan, underbara skiva, och det var fan inte lätt att låta bli att gråta. Jag har fått så lätt att gråta på senare tid, lättare än vanligt, jag vet inte vad det beror på, men jag tror att det kan ha att göra med allt det här som händer, all den här förvirringen. När jag lyssnade på R&M så tänkte jag mig osökt tillbaka till förra året den här tiden, då allting var så otroligt bra (utan att jag visste om det, jag hatade det då, men fan vad bra vi hade det), när jag och Julia umgicks som fan, kanske mest för att vi sydde våra klänningar, och sommarlovet närmade sig med slutet på grundskolan, och jag hade börjat hitta mig själv lite grann, träffa bra människor, vara inne i stan mycket, började känna mig hemma här, efter två år, och jag och Julia skolkade som fan, från matten och NO:n och idrotten och allt annat när vi hade tillfälle eller tillräckligt bra ursäkter.
Jag minns när jag gick genom staden dagen då folk hade tagit studenten, jag hade varit hos Julia och tåget var inställt, så jag tog en promenad, och jag skrev ner vad jag upplevde, och jag minns hur jag tänkte, och lite av det jag skrev, jag minns den där promenaden, och det känns helt sjukt att vi är där igen, det har gått ett år, och jag är kvar i samma stad med samma ovisshet, med samma "det ordnar sig-känsla".
Men! Mina damer och herrar, jag är många erfarenheter klokare, och dessutom lite litre rikare på kontakter. För exempel ska jag träffa Andie på måndag <3 Och många på biblioteket har blivit inspirationskällor för mig.
Och jag har mer att skriva om. Och leva vidare på. Det har nog varit ett ganska bra år, tror jag, och jag hoppas att nästa blir likadant.
Höjdpunkter från året (juni-juni, även om maj inte är riktigt slut):
Balen. Eller resan från balen. Synd att det slutade i katastrof, vi kunde ha åstadkommit vad som helst den kvällen.
Min och Julias natt på Stockholms gator. Fan vad sjukt underbart det var.
Gotlandsresan. Allt var bra med den. Lärde känna Anton bättre.
(Att jag började på Mediagymnasiet var nog bra i sig, men jag räknar det inte som höjdpunkt. Förrutom att jag lärde känna Andie, då)
Första träffen med Nynäshamns litterära sällskap, när jag blev polers med författaren Ylva Eggehorn, och fick mycket uppmuntran och träffade bra människor för mitt forum.
(Räknar inte med när jag fick praktiken heller, fast att det har lett till bra saker)
Kommer inte på något mer just nu. Det där får nog vara mina höjdpunkter.
I år vill jag överträffa mig själv.
If I'm just bad news, then you're a liar
Taking back Sunday.
För att jag kände mig destruktiv häromdagen och laddade ner lite destruktiv musik.
Idag har varit en otroligt tråkig dag.
Efter att vi hade det där mysiga fikat på biblioteket
(där Dorota grillade Mariekex, hittade på nytt smeknamn till mig, kom med bra nya idéer innehållande både Hitler och Dolly Parton samt Anders demonstrerade, genom dålig humor, hur mycket han behöver semester)
hände ingenting. Verkligen ingenting.
De håller på att bygga någonting i foajén i Folkets hus, så vi kunde inte ha dörren öppen, men det lät fortfarande olidiligt mycket när dörren var stängd. Och Ethel är besatt i friska luft, så alla fönster stod öppna, plus ett par fläktar, och jag höll på att frysa ihjäl, men det är väl sådant man får ta.
Helen har pratat med Karin på Skeppsholmens folkhögskola, Karin sa att de inte vill ta in folk förrän året de fyller arton, men tyckte att jag skulle söka in till kursintagningen i januari, vilket jag nog bestämt mig för att göra.
Praktik ett år till? Eller kanske ett arbete.
Nej, vet ni vad jag skulle vilja göra? Jag vill läsa in Matte A kursen på IV nu i höst, så att jag kan läsa något roligt när jag väl börjar på Skeppsholmen. Fan vad skönt det skulle vara. Matte A är inte ens svårt. Men tråkigt som fan.
Jag ska nog klara det. Jag får väl läsa Matte B på skolan sen, så att jag kommer in på den där himla högskolan alla tjatar om. Fast innan dess kanske min första Best seller tryckts^^
Nej, idag har jag haft så tråkigt på biblioteket att jag gick därifrån tidigare än jag borde.
Jag hämtade Emma, och hon och jag har suttit och zappat mellan alla barnkanalerna i flera timmar, tills mamma kom hem. Och jag kan inte påstå att jag hittade på något mer intelligent att göra efter att jag blivit pliktfri.
Jag ska snart sätta mig och läsa en bok. Kanske fundera ut vad jag ska köpa till Helen när jag slutar på biblioteket, hon har verkligen ställt upp för mig, hon är bäst.
Nej, just det, jag vill ringa pappa. Hoppas han har tid med mig.
Imorgon ska jag till läkaren, det vill inte jag, men det blir nog bra med det också.
På torsdag åker vi iaf till Arlanda och möter upp Alice och Lars. Jag ska övertyga dem att köpa sandaler till mig^^
Som ett avslut.
som ett avslut
kan jag få behålla min hemlighet
som en sista bit värdighet
Det är sådant man gör
för att verka oberörd
när allting faller samman
Så känner jag idag.
Klockan är tjugo över tio, och jag har varit vaken i mer än tre timmar och jag är otroligt trött idag,
och jag ville inte gå upp i morse,
men jag är glad för det, för idag har vi haft den mysigaste fikastunden någonsin.
Hur ska jag kunna lämna det här, om bara två veckor?
Jag har ingen aning.
Jag kommer att slussas ut i ovisshet och tomrum.
Idag kändes det som om jag skulle på skolavslutning,
kanske mest för att jag har min bruna manchesterkjol och mina orangea strumpbyxor
och mammas slitna bruna sommarskor.
Bara för att det är sommar nu,
och jag hatar känslan av skolavslutning, och jag är så glad att jag slipper sådant i år.
Skolavslutning är för mig kraftlöshet och ett enda "Och nu då?" och mycket annat jag inte vill uppleva
ens en gång om året.
Detta är ett inlägg om vad du vill.
Genom att bryta mot lagen blir jag lycklig.
Jag sitter och lyssnar på Hur mycket jag än tar finns alltid lite kvar,
Raymond & Marias andra album.
Jag tror att det var ungefär ett år sedan jag hade en period när jag lyssnade väldigt mycket på första skivan
Vi ska bara leva klart och blev överraskad av hur bra jag tyckte att de var, för jag tyckte ju inte alls om Ingen vill veta var du köpt din tröja när den blev landsplåga 2004.
Nya skivan låter likadant, och det är underbart och förra våren vaknar inuti mig,
när jag ville vända alla människor ryggen genom att blunda och lyssna på Ingenting för dig eller De älskar dig.
När jag lyssnar på den här musiken, som skulle låta värdelös för vem som helst, är det svårt att låta bli att gråta. Och varför det är så just med den här gruppen, har jag ingen aning om.
Det är någonting med stämningen och enkelheten och värdelösheten som besjungs som om det vore något viktigt.
Även om alla låtar är plusminus tre minuter, alla har en utmärkande refräng och det gäller ett ledande mönster genom hela skivan, är detta ingenting som följer efter något annat än sin föregångare.
Om man inte kan kalla det originellt (vilket jag nästan vill) så kan man iallfall inte hitta annat än sanningar om man analyserar. Kanske är det vad jag tycker så mycket om. Den orädda sanningen. Som deras röster låter nå fram till mig. Camilla och Maria. Som vill mig något mer.
På deras hemsida kan man boka dem för bröllop eller fester.
Jag vill bara ha dem stående i min hall och sjunga hur de hoppas att alla här ska glömma bort dem.
Detta är inte ett inlägg om popgruppen Raymond & Maria.
Detta är ett inlägg om hur sanningen bryter mig i småbitar.
När jag sedan ska bygga ihop mig själv igen, som en Billy-bokhylla, hamnar några av skruvarna fel, för beskrivningen har kommit bort i lagret.
Hjälp, någon?
gå och lägga mig och se om man vaknar eller inte på andra sidan den mörka delen av dygnet.
Julia ringer till mig bara för att säga att hon inte vill prata med mig, ungefär, och det finns ingenting jag hatar så mycket som när hon gör så, och mamma säger att jag inte borde åka till Sarah med de absolut sämsta argument jag vet, vad som har hänt med hennes förut så pedagogiska diskussionsteknik vet jag inte, kanske har hon tröttnat på att vara tonårsförälder.
Kanske tycker hon att jag har fått tillräckligt med stöd och uppmärksamhet för det här året, att det borde räcka över sommaren.
Hursomhelst, så länge som jag är tonåring är det nästan att förvänta av mig att jag ska göra tvärtemot vad föräldrarna säger, så jag tänker inte stanna hemma, inte ens chans, jag får ringa farmor helt enkelt.
Jag har för lite musik som gör ont. Jag vet inte vad jag ska göra i sådana här situationer.
Lyssna på The Adventure, börja gråta och lägga mig under täcket och hoppas att allting är bra sen när jag öppnar ögonen igen. Det är en möjlighet.
Ringa till Bris är en annan. Eller 112 kanske. När fan kommer hjälpen?
Jag står utan allt.
och jag har förlorat allt.
Men det finns ju alltid någon som kan fascineras av min musiksmak
och det finns ju alltid en lögn jag kan få fram sanningen i.
Ett samtal, en simpel handling eller ett kort yttrande.
Det finns alltid något som kan förändra något.
Kanske kan mina söndagsfilmer
Kenny Starfighter
Alice i Underlandet
eller Ebba och Didrik
förändra något hos mig
som får mig att stå ut ännu en kväll som den som inte har något kvar att luta sig mot.
Finns det någon gräns till vad människor kan?
Denna dagen har varit en glesbyggsidyll.
Jag vaknade av de bräkande lammen som blivit utsläppta idag.
Emma och mamma var ute i trädgården. Jag gick ut till dem. Emma hade besök av grannbarnen.
Jag satte mig vid trädgårdsbordet och åt frukost, och mamma rensade i rabetterna, och barnen överträffade sig själva i att hitta på nya lekar.
Sedan dess har jag suttit länge ute och solen och läst böcker, så som Ulf Stark (barndomshjälte) och Pär Lagerkvist.
Huden har inte vant sig vid solen ännu, och kommer förmodligen inte att göra det heller, inte ens när augusti infaller, så som det brukar vara och Danmarkssemestern kommer vara ett minne av rödbrända armar.
Och solfaktor 20. Det brukar lukta av den krämen hela vägen upp för trappan, en lukt som påminner om mycket, mest om stränder och släktingar och begränsad sikt på grund av att man glömt solglasögonen hemma.
Barfota fötter som kliver på kottar som gömt sig i gräset. En hund hög på saltvatten som rymt över till grannarna, en ilsken dansk kvinna som fått sina vita byxor förstörda av tassavtryck, en hurtig glassförsäljare som inte förstår vad man säger för att man har glömt bort att vara tydlig. Och en hel del annat. I en enda doft.
Imorgon ska jag ringa till Ola och han ska rädda mig ur situationen, för Ola är mitt enda hopp nu.
Och på onsdag ska jag till läkaren som kommer säga "Det går över", som de har gjort de andra gångerna, och på torsdag ska jag och Andie ha picknick och någon av dagarna, torsdag eller fredag, åker jag till Borlänge, och stannar så länge jag får.
Om jag nu kommer klara av det. Det går säkert hyfsat. Jag vet ju att jag inte missar något.
Däremot har jag börjat sakna Sarah igen. Det går ett visst antal veckor efter att vi har träffats, utan att jag riktigt känner att jag behöver henne närmare än telefonen eller datorskärmen. Men sedan slår det till, plötsligt, oförutsägbart.
Kanske är det allt med skolan, sånt där som bara Sarah förstår, för att hon är som jag. I det avseendet. Annars är hon mest som sig själv. Vilket jag nog kommit fram till på senare år.
Det känns som om jag behöver någon som inte är så jävla speciell hela tiden.
Såg Spider igår, på ettan, och även om jag slumrade till lite innan slutet, så är jag kär i den filmen.
Måste nog se om den för att riktigt få grepp om den, men jag tycker väldigt mycket om den.
Innan dess såg vi The Funeral, som inte var lika bra, men jag blev kär i Vincent Gallo.
Så det har väl varit en ganska bra helg. Jag har till och med hunnit tvätta alla mina kläder, så imorgon kan jag har på mig vad som helst, det känns bra. Och jag har kommit på tusen filmer jag vill ha. Det känns jobbigt. Jag har inga pengar och jag måste köpa skor. Och jag vill ha böcker. Det räcker inte till någonting.
Knappt till festivalerna ens, som är vad jag har sparat till.
Jag hatar att pengar finns.
Någons huvud ska rulla för det här.
Jag gick upp tiiidigt (klockan åtta) och jag och mamma och Emma åkte till Haninge.
Sedan satt vi inne på polisstationen och väntade och trängdes en ganska bra stund,
för att Emma skulle ta kort till sitt pass.
Sedan åkte vi till Junibacken.
Kön var otroligt lång utanför byggnaden och mamma ville åka till Skansen istället, men det ville inte Emma,
så vi ställde oss i kön och det gick fortare än vi trott. Plötsligt befann jag mig i en helt ny värld.
Jag pratar inte Villa Villekulla eller Karlsson på takets hus lika mycket som jag pratar om barnfamiljer.
Det är ett mycket intressant fenomen, för det är verkligen ett liv man kan lösa på många olika sätt.
Medan Emma klättrade runt och åkte kana och snodde leksaker från de andra barnen,
satt jag på sidan av för att iaktta och observera. Utifrån barnen kan man få reda på mycket om föräldrarna.
Jag var mest imponerad av namnen. Minst fem andra ungar hette Emma, och typ alla andra hade också otroligt tråkiga namn. Filip eller Emil eller Elin eller andra sådana där namn som exakt alla andra barn också heter.
Jag lovar att alla mina barn kommer få heta William.
Cassandra var nog det mest ovanliga namn jag uppfattade, och det är inte ens ovanligt numer.
Iallafall, jag har inte varit på Junibacken på tio år. Senast var vi där med Åsa, Sofie och Therese. Theres blev himla rädd när vi åkte Sagotåget minns jag.
Jag tyckte väldigt mycket om Sagotåget idag när vi åkte. Astrids välbekanta röst i kupén ("Konstigt att man känner igen hennes röst när hon är författare"), de underbara små uppbygda miljöerna, och alla de där sagorna man har hört och sett på film sedan man var liten kom tillbaka och hela barndomen spelades upp i mitt huvud.
Kanske dog någonting, kanske väcktes något till liv.
Sedan åkte vi och handlade, där var det också mycket folk, helt underbart, och vi fick kanske med oss det vi skulle ha, och när vi kom hem fick Joakim packa upp varorna och jag smet upp till mig, för jag behövde ro.
Jag hade lovat pappa att ringa honom när jag kom hem, och jag höll löftet.
Jag tycker om att prata med honom, man behöver inte tänka. Han ställer frågor, och jag berättar och sedan lägger man på och känner sig lugnare. Och med mindre skuldkänslor.
Jag fick brev från Skeppsholmens folkhögskola idag.
Det låg där på köksbänken som ett avgörande.
Jag var inte ett dugg nervös när jag öppnade det, först försiktigt, sedan mer våldsamt.
Det var ett enda ark, det var bara några rader.
Välkommen tillbaka nästa år, avslutades brevet.
"Någons huvud ska rulla för det här"
På något sätt kan jag inte känna någonting.
Okej, alla mina framtidsplaner gick åt fan. Vad ska jag tänka? Hur ska jag reagera? Jag vet inte.
Så jag reagerar inte. Jag går rakt upp till mitt rum och ringer till Julia för att jag vill att hon ska veta.
Julia blev arg. Kanske jag också ska bli arg?
Sedan ringde jag till Sarah. Hon är ändå den som vet. Hur det känns. Sarah kunde inte annat än skratta.
Kanske borde jag skratta?
Sedan ringde jag till Anton.
När kommer du, undrade jag.
Snart, sa han.
Det var väl det jag behövde veta.
Jag borde städa innan han kommer.
Jag skrev till Kalle också.
Han hade inte tid med mig, men han uttrycket ändå någonting som jag tolkade som empati.
Jag ska också tycka synd om mig, snart.
Hela natten ska jag sitta uppe och tycka synd om mig själv och handla därefter.
Hela helgen kanske.
Jag måste berätta för Helen på måndag, det känns som en plikt, en skyldighet, och hon kommer fråga, och på alla frågor kommer jag svara likadant.
Jag vet inte.
För jag vet tamigfan ingenting numer.
När ska tonårshelvetet ta slut?
Jag älskar listor.
Men min torsdagkväll var också tråkig, så det gjorde ingenting.
ROCKER
[ ] You have long hair?
[ ] You like Beer?
[ ] You have been in a Mosh pit?
[X] You don't believe in God.
[ ] You have a pentagon not pentacle on some clothing
[X ] You own some spikes?
[ ] You can play guitar
[X] Do you own Boots?
[ ] Do you rock out?
DRAMA KID
[X] Ever been in a play?
[X] Have you ever seen a theater show?
[ ] More than 10 West End shows?
[ ] Does your current job involve theater in some way?
[ ] Want to end up working in/for theater?
[ ] Can you recite all of the lyrics to your favorite play/musical?
[ ] Do you break out into random songs whenever/wherever?
[ ] Do you like the 'Sound of Music'?
[ ] Did you like the Broadway show you saw?
REDNECK
[ ] Do you have a couch in your front yard or porch?
[ ] Do you drive a truck?
[ ] Do you like four-wheelers?
[ ] Do you like to get dirty?
[ ] Do you like country music?
[ ] Do you have a broken car in your back yard?
[ ] Do you own a cowboy hat?
[ ] Do you have more than 4 different animals at your home?
[ ] Do you watch Larry the Cable Guy videos?
GOTH
[X] Do you wear black eyeliner?
[X] Is most of your clothing dark?
[ ] Do you think about death often?
[ ] Do you want to die?
[\] Are you a social outcast?
[ ] You like Hot Topic?
[\] Do you enjoy Tim Burton movies?
[ ] Are you mean?
SCENE KID
[ ] Do you own band shirts?
[ ] Is a bandanna part of your everyday outfit?
[X] Do you wear tight pants?
[ ] Is there "X's" or the word "MOSH" in your screen-name?
[X] Does your myspace profile play a song?
[ ] You have been called "scene"?
[\] Do you like cartoons?
[ ] Do you like hello kitty
SKATER/PUNK
[ ] Do you skateboard?
[X] Do/did you wear skateboarding shoes?
[X] Do you do stupid stuff with your friends?
[ ] Have you gotten in trouble with the Cops?
[X] Do/did you have/want any piercings other than ears?
[ ] Do you wear Band t-shirts?
[ ] Have you called someone a poser recently?
PREP
[ ] Do you say the word "like" a lot?
[ ] Do you shop at Hollister/ Abercrombie&Fitch/ AE/ Aero?
[ ] Do you laugh a lot when you're with your friends?
[ ] Have/do you watch(ed) LAGUNA BEACH?
[\] Do you like pop music?
[ ] Do you want/have a little dog?
[ ] Do you laugh a lot?
HIPPIE
[ ] Is your hair long?
[ ] Do you own a tye-dye shirt?
[ ] Do you want to save the animals?
[X] Do you think war is unnecessary?
[ ] Do you like folk music?
[ ] Have you ever participated in a protest?
[X] Have you ever been overcome with a desire to hug a tree?
[ ] Is your idea of fun sitting around one person playing a guitar and singing along?
[ ] Do you see someone playing frisbee and automatically ask to play?
CHRONIC
[ ] Do you enjoy reggae music?
[ ] Do you love Bob Marley?
[ ] Do you like the colors red, yellow, and green?
[ ] Do you smoke ganja more than once a week?
[ ] Have you ever been in an argument with somebody about how weed is better than alcohol?
[ ] Do you make wishes at 4:20?
GHETTO
[ ] Do you wear do-rags?
[ ] Do you like hip-hop?
[ ] Was Tupac truly the greatest rapper in the world?
[ ] Do you believe he's alive?
[ ] Do you like afros?
[ ] Have you ever said "Fo Sho"?
EMO
[ ] Do you cry often?
[ ] Do you wear hoodie sweatshirts?
[\] Do you like soft music?
[\] Do people not understand you?
[X] Do you write your own poems/songs?
[ ] Do you die your hair red, black, or any dark color?
[\ ] Do you cut your own hair?
[X] Do you sometimes feel very lonely?
[ ] Is "Ohio is for lovers" by Hawthorne Heights a good song?
SURFER
[ ] Do you surf?
[ ] Do you wear flip flops all year around?
[ ] Do you wake up before 6 every morning?
[ ] Do you own any pairs of shorts?
[ ] Do you tan in the summer?
[ ] Do you want to be at the beach right now?
[X] Do you hate/"dislike" tourists?
GEEK
[ ] Do you wear glasses?
[ ] Do you get good grades?
[ ] Do you use an inhaler?
[ ] Do you stick calculators and pens into your shirt pockets?
[X] Are you on the computer often?
[ ] Do you look forward to going to school?
[X] Are you shy around the opposite sex?
[X] Do you play video games?
INDIE
[X] Do you never follow fashion?
[ ] Are The Libertines one of your favorite bands?
[ ] Do you like Starbucks?
[X] Has a band "lost their touch" if they get into the charts?
[ ] Do you stick out from all your friends?
[ ] Do you own a purple hoodie?
[X] Do you not care what other people think?
[ ] Do you wear clothes you can't get where you live?
Jag älskar listor.
Ny lista gott folk.
Är du en sån som ständigt kräver uppmärksamhet? Nej. Jag brukar klara mig med ganska lite uppmärksamhet.
Har du många hemligheter? Nej.
Är du ytlig? På vissa områden. Mest inte.
Ser du dig själv som en bra människa? Inte egentligen. Fast kanske inte dålig direkt.
Hejar du på chauffören när du kliver på bussen? Åker inte buss så ofta, men...ibland
Är du en sån som går i rulltrappor? Nej. Inte om jag inte måste. Eller är rastlös.
Är du en drömmare? Ja.
Är du en sån som gör saker i sista sekunden? Ja. En mästare i att skjuta upp saker
Är du slarvig? Inte i de områden som intresserar mig.
Känslig? Ja.
Är du rädd för döden? Ibland
Är du en sån som hellre är varm än kall? Hellre kall än varm
Har du någonsin ljugit utan att veta riktigt varför? Jag vet inte. Ljuger inte så ofta. Tycker bättre om sanningen.
Gillar du att resa? Nej, men jag gillar att komma fram
Har du någonsin varit otrogen? Nej.
Är du kreativ? Nej, inte direkt.
Sover du normalt mer än sju timmar per natt? Nej.
Pratar du i telefon varje dag? I stort sett
Är du en sån som skrattar mycket? Nej
Ser andra på dig som en udda person? Efter vad jag har lagt märke till
Har du skadat dig själv medvetet eller gjort något annat mot dig själv som du inte borde? Ja
Gillar du vatten? Inte egentligen. Bara när jag är väldigt törstig
Är du bra på att åka skidor? Jag är livrädd när jag åker skidor. Så, nej
Är du en sån som ofta gråter? Jag gråter istället för att bli arg. Jag hatar det.
Ser du dig själv som poetisk eller djup? Ja^^
Är du musikalisk? Absolut inte..
Är du en sån som är rädd för spindlar? Så länge de inte är där jag är så är det lugnt. Helst inte i duschen eller så
Är du vig/spänstig/smidig? Verkligen, verkligen inte^^
Är du en sån som skryter med musiken du lyssnar på? Skryter med musik?
Bryr du dig mycket om andra? Jag låtsas att jag inte gör det
Är du en sån som gillar att shoppa? Nej, jag tror inte det. Men ibland får jag ryck, dock shoppar jag helst ensam.
Är du en sån som tror på att man inte blir lycklig av pengar? Jag tror att man blir lycklig av pengar, men inte endast
Har du många vänner? Nej. Read me right, alldeles lagom
Har du många riktigt bra vänner? Nej. Jag har de jag behöver. Fast ibland fick de gärna vara lite närmare
Har du nära vänner i andra delar av landet? Ja
I andra länder? Nej. Om inte pappa räknas^^
Är du en storstadsmänniska? ^Jag behöver både och
Är du en sån som är bra på att organisera saker? Ja
Är du en ledartyp? Nej, men jag tycker ofta att folk gör fel och önskade att jag fick göra det på mitt sätt, men jag tycker inte om att synas, så det skär sig
Är du en sån som lätt blir åksjuk? När jag läser
Har du någon gång varit osäker på din sexualitet? Jag har övervägt möjligheterna, men det är inte samma sak
Är du en sån som lätt blir sjuk? Nej, brukar inte vara sjuk så mycket
Är du svårmotiverad? Jag behöver åtminstone argument. Kanske.
Tycker du om dig själv? Ja, fast inte alltid
Har du bra kroppskontroll? Skulle inte tro det
Är du en sån som tänker mycket? ...ja...
Är du mogen för din ålder, enligt dig? Ja
Enligt andra? Ja.
Är du en sån som svär inför dina föräldrar? Jag försöker inte undvika det
Är du en sån som inte kan sitta still? Jag är ganska bra på att sitta still, vilken slags egenskap det nu är
Har du hånglat med flera på en och samma fest? Nej.
Är du en sån som gillar att dricka dig redlös? Nej
Är du ensam? Ja
Är du bra på att stava? Ja (jag var en av tre som slapp stavningstesten)
Jag vill helt enkelt hem.
En enorm trötthet.
En enorm, jag-vill-bara-hem-och-störta-ner-i-sängen-trötthet.
Ändå har jag sovit i natt.
Sex och en halv timme.
Jag sov hos Anton. Jag hade inte tänkt det, men när jag och Julia hade tittat klart på Lost in translation (<3)
var tanken på att sätta sig på ett tåg, som skulle vara framme vid elva-tiden, inte särskilt lockande.
Så jag stannade.
Vi gick ut i Vasaparken, vi satt där med alla hundägare och kaniner och Anton kom och jag blev yr och lycklig, Vasaparken är vacker om kvällarna, men kall, och jag hade jackan hemma.
På dagen hade jag och Julia suttit på Kulturhuset. Vi hade sett utställningen Här är jag, eller Här kommer jag, eller vad hette den, med Jepser någonting. Den var bra, faktiskt.
Och sedan satte vi oss vid ingången och pratade så där som jag älskar när vi gör, innan vi båda blev hungriga och åkte hem.
Vi delade ut lappar också. En hamnade i trapphuset, en i en parkeringsautomat och den sista under vindrutetorkaren på någon lycklig människas bil.
Nu vill jag bara åka hem.
Jag kan verkligen inte vara borta en enda natt utan att jag får en jobbig känska av att jag inte varit hemma.
Det är extremt jobbigt.
Det är inte riktigt hemlängtan, det är något annat, men jag vet inte vad.
Igår såg jag att Daniel Woodrell släppt en ny bok på svenska, På fel sida av järnvägen, och jag lånade snabbt hem den, jag är kär i hans tidigare bok Gryningen kommer aldrig åter.
Så jag vill hem och läsa. Jag vill också läsa mina Werner Aspenström-dikter, och min Pär Lagherkvist-bok.
Jag vill helt enkelt hem. Take me there.
Mina slutna sinnen
Det har varit en lugn dag på biblioteket hittills, nu är det bara tjugofem minuter innan jag ska få gå hem.
Men jag ska inte hem.
Jag ska till Odengatan och träffa Julia.
Jag vet inte varför jag gör det här, allting hade varit lättare om jag bara åkt hem och tagit det lugnt idag, städat upp lite och tittat på ET eller nåt.
- Det har varit underbart väder idag
- Har det? Det har störtregnat överallt där jag har varit.
- Ja.
En konversation mellan mig och Julia igår, men idag är det inte underbart väder, idag är det klart och ganska soligt, och genast blir allting lite jobbigare, inte alls den där känslan av att befinna sig i sin egen värld, en dimma för medvetandet. Sol har ingen mystik i sig. Sol är dagar som alla andra.
Jag vet inte om jag ska sova på Odengatan, jag kanske väljer att inte göra det, beror på situationen.
Julia har lovat mig att vi ska klättra upp på taket och sitta där och äta honungsmelon.
Jag har inga pengar, hon får bjuda. Hon är förresten skyldig mig pengar redan. De kan jag kräva i sommar sedan. Anton också.
Mer har inte hänt idag, jag har 39 kronor på kontot, det känns lite jobbigt, jag har för lite sparpengar än så länge för att de ska räcka till båda festivalerna (Anders ska förresten också till Peace & Love), jag måste ligga i lite.
Men jag räknar med att få tillbaka pengar för lunch snart, och jag borde få mer än jag lagt ut. Jag räknar också med att få studiebidrag om fem dagar eller så.
Jag hatar pengar.
Imorgon släpps Rufus Wainwrights nya skiva och jag läste en intervju med honom, och han är underbar och smart och gör mig glad och jag ska fortfarande på konsert med honom i sommar, vilket jag längtar till.
När de på biblioteket frågar vad jag ska göra i sommar vet jag inte var jag ska börja. Eller vad de vill höra.
Jag älskar att ha mycket planer, jag älskar också att hela augusti är tom, jag har en illusion om att bara sommaren hinner börja (dvs sommarlovet), kommer allting att bli mycket bättre.
Jag tänker på att kraven försvinner, de krav som andra ställer på mig iaf, inte de jag själv ställer, de kommer jag aldrig undan. Jag tänker på att jag bara ska träffa människor jag vill träffa, att sommarlovet är mina veckor, där jag bestämmer, och de människor som inte förtjänar mig, kommer inte att få mig (så säger jag alltid, men jag är inte säker på att jag efterföljer det särskilt bra. Jag gör ett tappert försök iaf). Jag tänker också att värmen kommer att vara till min nackdel, men det kommer nog bara vara jobbigt i Danmark, där alla vill ligga på stranden typ tjugofyra timmar om dygnet, hur otroligt tråkigt är inte det? Jag får slå följe med farfar.
Var det sedan bär av, efter exotiska platser som Arvika, Borlänge och Köpenhamn, är oklart, och en del spännande, men samtidigt oroande. London säger pappa. Hur många år har han sagt det? Jag har lovat er Barcelona, säger pappa, det tar vi i höst. Hur mycket vågar jag lita på det? Jag vet inte. Jag väljer att låtsas att jag inte hört.
Jag hoppas att du inte alls har det bra
Jävlaskitallting.
Pray to God it kills you.
Jag hatar allting.
Jag hatar saker som inte fungerar,
jag hatar folk som har bättre saker för sig än att lyssna.
Jag hatar mitt kommerciella jag,
jag hatar mitt beroende,
jag hatar alla människor i hela världen.
Inga undantag.
Puss, hej.
Dra åt helvete.
Jag vill aldrig mer prata med dig.
Jag ska ta min medicin och en glass och krypa ner i soffan tillsammans med mamma och titta på kanal 5.
Martinas musiklista.
1. ställ in musikspelaren eller mp3:n på shuffle
2. tryck framåt efter varje fråga
3. använd låttiteln som svar till varje fråga om ditt liv (även om den inte verkar logisk)
- Hur ser dina vänner på dig? (Blev Spår 11 först, men det var så tråkigt att jag bytte) Låt mig följa med
- Vilken är din bästa väns signaturmelodi? But it's better if you do
- Vilken är ditt livs historia? Babe, you turn me on
- Hur var det på högstadiet? Det betyder ingenting
- Hur kan du komma framåt i livet? Jackie big tits
- Vad är det bästa med dina vänner? If it be your will
- Hur kommer kvällen att bli? Lovely creatures
- Hur kommer helgen att bli? Flown away
- Vilken sång beskriver dig bäst? Hallelujah
- Hur kan man beskriva dina mor- eller farföräldrar? It's too late to love me now
- Hur går det med ditt liv? Why are you looking grave?
- Vilken låt kommer att spelas på din begravning? Tysk indian
- Hur ser omvärlden på dig? Johnny & Jennifer
- Kommer du få ett lyckligt liv? Kaffe och en cigarett
- Vad tycker dina vänner om dig på riktigt? Love sick blues
- Finns det någon som är tänd på dig i hemlighet? Överallt
- Hur kan du göra dig själv lycklig? I'm not working
- Kommer du skaffa barn? Fuck D!
Måste säga att jag är ganska nöjd med svaren.
Du får låna min fyrklöver.
Okej,
känner inte riktigt för att blogga,
men ändå...något säger mig att jag borde.
Inte för att jag har något att berätta, men det blir någon slags terapi.
Julia och Anton kom hit i fredags, måste varit en av de bästa övernattningarna på ett tag,
vi satt i köket och Anton åt pizza och vi mindes tillbaka, särskilt Gotland och Julias och Antons sengångardiskussion, som kommer bli ett av de mest klassiska inslagen i våran tidiga vänskap.
Sedan såg vi Kill Bill vol. 2, grymt mycket bättre än ettan, riktigt bra. Första filmen var så...äh, jag vet inte, men jag tycker inte om sådant som bara är snyggt, man tröttnar så otroligt fort. I nummer två sa de en del väldigt bra saker som gjorde mig glad, plus att den var väldigt snygg.
Vi stannade uppe länge trots att både Julia och Anton skulle upp tidigt på morgonen och jobba.
Vi började titta på Ringu, den japanska originalversionen av The Ring, vi hann ungefär till mitten innan ingen av oss orkade fortsätta, men det gjorde inget, jag var inte alls imponerad av den. Antingen berodde det på att jag sett den amerikanska först och tycker om den, eller så var det helt enkelt så att den japanska glappade i spänningen och kändes gammal trots att den är från 1997 (vilket, okej, är tio år sedan, men med gammal tänkte jag nog mer... tjugofem år).
Jag var så trött när jag vaknade av Antons alarm vid sju, och hade då sovit endast fyra timmar två nätter i rad, och det funkar inte för mig, jag behöver verkligen sova. En och en halv timme senare gick jag och Julia upp och resten av dagen spenderade jag med att inte göra någonting, ungefär. Sitta hemma och titta på film, såg Bortspolad bland annat, när jag tänker tillbaka på den var jag inte så imponerad av den heller. Det är inte en film man kommer ihåg.
Såg Tillsammans också, som var den enda medicinen för mig igår, men min trötthet och irritation, det är helt sjukt hur jag älskar den filmen.
Tittade på Eurovision song contest, men ångrar mig nästan, nästa år ska jag inte göra det. Fan vilket tråkigt program. Vilken tråkig tillställning. Synd att inte Julia var där, jag hade gärna hört hennes åsikter.
Idag är jag jättesjuk.
Så otroligt otroligt jobbigt, jag hatar det!
Jag har alltså inte gjort någonting idag heller,
legat i min soffa och tittat på Life aquatic, filmen jag och Anton köpte tillsammans på Gotland, som Anton haft hemma hos sig sedan dess, i oktober, och nu blev det min tur att ta över vårdnaden, och jag älskar den, även om The Royal Tenenbaums är bättre, kanske för att omständigheterna inte tar över det jag älskar mest med Wes Anderson: manuset och karaktärerna.
Annars har jag tittat på Bingolotto och därmed refererat till den bästa scenen i Fucking Åmål, och härnäst väntar Wallander, jag vet inte varför vi tittar på dem, både mamma och jag tycker illa om Wallander-filmerna med Krister Henriksson, men ser dem varje vecka.
Filmtipset fungerar inte. Jag känner mig helt handikappad. Jag har sett flera filmer i helgen och jag kan inte gå in och betygsätta dem. Jag som alltid varit beroende av filmtipset, ett beroende som blev ännu värre efter att jag introducerade Anton för hemsidan, han är helfast, och för några dagar sedan satt vi och pratade i telefon, båda satt framför datorn, vi gick in på samma sidor på filmtipset och diskuterade idiotiska kommentarer och filmtips och våra poäng, och var allmänt nördiga. Måste nästan ringa honom och beklaga mig lite. Det hade jag definitivt gjort om jag kunde, men just nu hindrar förkylningen mig från att prata ordentligt, så jag låter bli.
Jag ångrar verkligen att jag inte var på biblioteket förra veckan, jag var inte där på hela veckan förutom en och en halv timme i fredags, och nu känns det jättedumt att ringa och säga att jag är sjuk, för jag är Peter i Peter och vargen. Jag är hur dum som helst och otroligt bortskämd och jag hatar mig själv ibland.
Resten av kvällen ska jag frossa i resterna av gårdagens buffé av tilltugg. Micke köpte godis och chips för två hundra spänn, och även om jag knappt känner smak (bara jordnötsringarna passerar svullnaden), dämpar det ångesten.
Jag behöver någon mer än mig själv den här gången.
Jag borde ha gått till biblioteket, det gjorde jag inte.
Det var dumt.
Jag ångrar mig!
Iallafall, jag försökte rädda dagen med att titta på Marie Antoinette.
Jag hann inte långt förrän Julia ringde.
Hon frågade om vi kunde träffas hemma hos mig och titta på film.
Okej, sa jag.
En stund senare ringde Stina.
Från folkhögskolan.
VIll du komma på intervju imorgon, frågade hon.
Gärna svarade jag.
I slutet av filmen, ungefär när den började bli tråkig istället för mysig, ringde Anton.
Han hade mycket att säga. Mest pratade han om filmen Blood diamond. Man kanske borde se den.
När filmen var slut ringde Julia och var lite mer precis med tider.
Idag har varit en bättre dag.
Om man ser bortifrån att jag inte sov alls i natt. Fyra timmar. JAG HATAR NÄR DET BLIR SÅ.
Jag åkte till biblioteket imorse för att visa att jag lever, och för att lämna tillbaka lite böcker.
Helen verkade förlåta mig. Hon önskade mig lycka till inför intervjuen, det gjorde Anders också.
Sedan åkte jag in till stan, gick till Konsum och köpte yoghurt för jag var otroligt jättehungrig, och sedan tog jag bussen till Skeppsholmen. Man får en känsla av paradis när man kommer.
Det blåste lite, vattnet slog in mot kanten, fiskmåsarna skrek, canadagässen spatserade omkring, solen lyste, allt var grönt, det var en del folk där, somliga var ute och sprang, andra tog en promenad. Alla ser ut att njuta. Några killar spelade tennis på tennisplanen. Jag gick över till Kastellholmen, följde Kastellholmskanten och satte mig på en bänk och drack yoghurt med smak av blåbär och banan.
Det var ingen riktigt intervju. Det var mer information.
Jag hade tänkt mig att allt skulle gå enkelt, jag skulle gå dit, vänta en stund, någon skulle möta mig, allt skulle gå bra, smooth.
När jag kom dit satt ett par tonåringar och bråkade innanför dörren.
"Det var inte meningen" nästan grät en tjej
"Det skulle du tänkt på innan" röt en ilsken kille tillbaka.
Jag gick ut. Skrev lite anteckningar till mig själv på mobilen. Sedan kom Karin. (Herregud, jag tror hon hette Karin, men jag känner mig inte säker, jag som inte glömmer bort namn. Fan)
Hon visade mig runt. Det är häftiga lokaler, ett gammalt 1700-tals hus, men brädgolv och träbjälkar i taket. Himla fint. Alla som var där, som Karin presenterade mig för, verkade gladlynta, lärarna verkade positiva, trevliga, det var lätt att hitta runt, allting kändes bra.
Vi satte oss i biblioteket. Där berättade Karin allt. Nästan. Utom det mest väsentliga egentligen. Det får jag ringa Stina och fråga om på måndag. Om två veckor får jag reda på om jag kommit in eller inte, trodde Karin.
Sedan gick jag ner till vattnet och satte mig för att vänta på bussen. Då ringer Anton.
Jag åker ut till honom, jag läser hans skolarbete medan han duschar och kommenterar sedan.
Sedan går vi till bokhandeln och köper film, innan vi möter Julia i Vasaparken och tar tåget. De två satt kvar på tåget, jag gick av. Jag har hunnit fixa till rummet lite innan de kommer hit om en stund.
Imorgon ska de iväg tidigt, det känns jobbigt, men jag får väl se till att göra något av dagen iallafall.
Såg Sjätte sinnet igår förresten, den nominerades till Oscar för bästa manus 1999 (American beauty vann, otroligt välförtjänt, underbara film), och jag tänkte citera ett samtal mellan Cole (pojken) och dr. Malcolm Crowe (psykologen).
COLE
We were supposed to draw a picture.
Anything we wanted... I drew a man.
He got hurt in the neck by another
man with a screwdriver.
AN UNCOMFORTABLE SILENCE OVERTAKES THE DEN.
MALCOLM
You saw that on T.V., Cole?
COLE
Everybody got upset. They had a
meeting. Momma started crying.
(beat)
I don't draw like that anymore.
MALCOLM
How do you draw now?
COLE
I draw people with smiles, dogs running, and rainbows.
They don't have meetings about rainbows.
MALCOLM
(soft)
I guess they don't.
Det är verkligen min favoritdel av filmen.
Ett sätt att ta sig genom natten.
Jag är en naiv, lättpåverkad och lättköpt tonåring, men så länge det får mig att må bra, tänker jag inte ändra någonting.
Jag har kokat mig en kopp te och lyssnar på The Knife.
Jag som inte dricker te, jag som inte lyssnar på The Knife.
Någonting lossnade.
Det här blev min natt, jag ska aldrig somna i från den.
Jag ska dricka Earl grey hela natten.
Och lyssna på musik jag vanligtvis inte lyssnar på.
Jag ska vara mig själv.
I natt kan jag göra allt.
På ett sätt önskar jag att jag slapp vara ensam om det.
Men mest är jag glad över det.
Bevis behövs inte nu när känslan kommer sitta kvar.
Jag struntar i att det här inlägget blir ett mönster av självgodhet och adrenalin.
Jag behöver det, alltså gör jag det.
Jag stannar hemma imorgon också.
Så är det bestämt. Så där utan vidare. Det dåliga samvetet får vänta. Tills baksmällan slagit in.
Varför dricker folk sig fulla, när man lika gärna kan sitta uppe hela nätterna med kokhett Earl grey och och electronisk musik? För att folk är beroende av andra. Jag ska aldrig bli så.
Fyra veckor kvar till sommarlovet. När det väl har startat finns inga problem.
Jag vill alltid leva så. Jag och Anton och Julia har underbara framtidsplaner som aldrig kommer att slå in, och varför kommer de inte göra det? För att man behöver pengar och jag hatar att det finns behov. Jag vill leva utan dem. Allihopa.
Te är verkligen jätteäckligt. Men det kanske håller mig vaken.
Only time will tell
Man hinner mycket om dagarna bara man vill.
Jag gick upp vid tio, tog en dusch, snodde allt jag kunde hitta i mammas badrumsskåp,
tittade på reprisen av Bonde söker fru (varför hamnar jag alltid där? Jag hatar Bonde söker fru),
lagade min manchesterkjol och mina knäbyxor med svart sytråd för att jag inte hittade bättre,
letade efter tröja, först i mammas garderob, sedan i Joakims, hittade världshistoriens snyggaste stickade orangea tröja. Jag snodde den av honom.
Sedan tog jag tåget till Haninge, för att träffa min läkare.
Min läkare kände inte igen mig. Hon kom inte ihåg mitt namn. Jag blev irriterad.
Iallafall, jag sa att allt var bra, hon försökte få igång ett samtal, jag vill inte ha igång ett samtal, särskilt inte när hon säger så dumma saker som "Då får du läsa mycket" när hon minns att jag praktiserar på bibliotek. Det finns något som kallas arbetsuppgifter för dem som har missat det. "Nja, inte så mycket direkt" svarar jag så undvikande jag kan, för att hon inte ska nappa vidare. "Inte så mycket som du trodde kanske" fortsätter hon. Jovisst, anta att alla har sammaförväntingar som du. Grattis. Jag hade bråttom därifrån.
Vi åkte till Haninge centrum för att köpa kuvert och gå på apoteket.
Vi hamnade i klädbutikerna.
Bara för att jag sa att jag inte alls tycker om Lindex, att det känns alldeles för tantigt för mig, hittade jag ett linne där, som mamma köpte till mig, trots att hon inte ska köpa kläder till mig.
Sedan satt vi på McDonald's och åt torra kycklingburgare när Micke ringde och sa att han inte fick igång bilen.
Den stora bilen har varit på reparation i nästan två veckor. Vi fick tillbaka den igår. Den gick sönder idag.
Vi fick bogsera den stora bilen hem igen, Roffe hjälpte oss sista biten med jeepen.
Det blir nog bra med det också.
Jag pratade med Anton på msn, och berättade för honom att jag inte kunde se Sjätte sinnet i min dator för att ljudet inte funkade. Så klart fixade han det på no time genom att säga åt mig att ladda ner ett program, nu funkar allt utmärkt. Då vet jag vad jag ska göra imorgon kväll. Resten av tiden satt vi och listade de snyggaste skådisarna.
För min del blev det Bryce Dallas Howard (från The Village för er som är intresserade, hon är underbar) och Tobey Maguire, fast det fick inte jag säga för Anton, så då ändrade jag mig till Roman Polanski.
Anton var lite mer originel och sa Scarlett Johansson och Brad Pitt. Jag förstår inte Brad Pitt. Han är jättetråkig.
Ikväll ska jag se Fröken Sverige, det blir min fjärde film med Alexandra Dahlström, sedan är det bara kortfilmen kvar och jag har sett alla. Det känns bra. Jag tycker mycket om henne.
Funderar på att gå till biblioteket imorgon. Får se hur jag känner mig när jag vaknar.
Hjälp, jag föll från balkongen
Jag låg kvar en stund, tills jag kom på hur mycket jag ville gå upp,
värma något från frysen och lägga mig i soffan för att titta på Joakims franska drama.
Så jag gjorde det.
Ma saison préféré är en film som syftar mest på dialog och karaktärer, vilket passar mig utmärkt.
Det var precis vad jag behövde idag.
När jag sett klart på den var klockan mycket, och jag gick för att hämta Emma.
Hon blev glad när jag kom, och på vägen hem plockade hon maskrosor i dikena.
Vi satte dem i vatten när vi kom hem, och tittade på Krambjörnarna. Ett filmiskt mästerverk.
Trots alvedonen jag tog på förmiddagen har jag lidit av huvudvärk närapå hela dagen,
och i soffan framför animerad film somnade jag nästan.
Mamma kom hem sent, det kändes jobbigt, jag ville prata med henne, men det har jag fortfarande inte gjort.
Kanske är det inte prata jag vill, utan bara slippa känna mig ensam.
I all min besatthet av de underbara sjuttiotalsfärgerna brunt och orange, har jag glömt bort vilken vacker färg svart är.
Jag kom på det igen när jag satt och målade naglarna. Förut hade jag bara svarta naglar, nu var det länge sedan, det har varierat mellan glitterblå och orange. Nu vill jag vara svart ett tag.
Lyssnar på Rufus Wainwrights nya skiva över MySpace, Release the stars, och jag är så glad att jag ska se honom i sommar, och jag är glad över allt jag har planerat i sommar, jag vill vara ledig nu.
Hur jag, Julia och Anton ska sitta uppe hela nätterna och titta på film,
och alla de platser jag ska besöka, nya som gamla.
Igår var jag i Södertälje för första gången i mitt liv.
Det kändes som att jag skulle fylla i det någonstans, för nuförtiden fyller jag i det mesta nya jag tar del av.
Filmer, böcker, sånt där, men jag har ingen lista för nya platser jag besökt.
Jag ska nog skapa en sådan:
Nya platser jag besökt:
Plats: Södertälje
Syfte: Julia ville fika
Upplevelse: Någolunda. Har ingenting emot Södertälje
Anton ringde till mig för en stund sedan. Egentligen skulle han bara fråga om Simon ringt (jag förstod aldrig varför Simon skulle ha ringt, jag känner inte Simon), men han uttryckte också hotet han känner över att jag ligger före honom på filmtipset. Han tyckte också att jag var värd att stanna hemma hela veckan. Det kändes bra att han sa så, för mitt dåliga samvete minskade lite. Det enda jag vill är att det ska bli helg. Mamma har sagt att vi ska ladda upp med en riktig nörd-kväll framför Eurovision song contest.
Idag ska jag inte annat än att läsa böcker och titta på film resten av tiden jag kan hålla mig vaken.
Eller så ringer jag till pappa. Kan hända. När nagellacket torkat.
I would have stayed up with you all night
och jag skakar av allting som finns inuti mig.
This is my truth, tell me yours
Vi har tittat på film, legat uppe länge och pratat, varit inne i stan, tittat på Sally Mann-utställningen på Kulturhuset som verkligen är jättesnygg, jag och brorsan var på bio, och allting är bra.
Och kanske en timme innan Anton skulle åka hem, kanske lite längre, började allting kännas dåligt.
Jag vet inte varför, eller egentligen hur, för ångest brukar aldrig slå in när jag har det bra, nästan bara när jag är ensam och svag och hjälplös.
Precis efter att han åkt började jag gråta.
Det var ingen långvarig gråt, nästan mer en känsla av att gråta.
Så jag fick lov att ringa Julia, hon kom hem från Öland lite tidigare idag, och jag har träffat henne typ tre timmar på fyra veckor, det känns helt sjukt, och jag började sakna henne som fan igår, och nu fick jag prata med henne i 23 minuter.
Jag hade bestämt mig för att inte gå till biblioteket imorgon, stanna uppe sent i natt och titta på Sjätte sinnet,
och Julia hade bestämt sig för att inte åka till skolan imorgon, så då blev det att vi bestämde att träffas istället, bara för att jag lider av en ytterst svår Julia-abstinens.
Det känns nästan som en utjämning.
Jag mådde så bra i fredags, kände mig glad, hade planer för helgen, det var fint väder, jag fick beröm för mina dikter, Anton kom hem till mig lite senare, vi tittade på Rosemary's baby, filmhistoriens bästa skräckfilm, sedan vaknade vi sent på lördagen, och jag mådde bra då också, såg Spider-man 3, och jag blir så konstigt glad av de filmerna, och allting var bra, och idag har jag mått bra, vi har varit ute och gått länge, ätit matsäck i solen, och någonstans tycker min hjärna att trivselgränsen har passerats. Det måste finnas någon slags övre gräns om hur länge man egentligen får må bra. Tre dagar i sträck var verkligen att gå över gränsen. Därför lät spöket i min hjärna den här ångesten slå in, som gör att det enda man vill är att krypa ner under ett tjockt täcke och aldrig kliva upp igen, och allting känns meningslöst, och fem veckor till sommarlovet känns som det längsta som finns, och veckorna är svarta hål, en enda gryta med jobbiga känslor och stress och krav, och helgerna är öar av bra saker, men fortfarande en vetskap om att de tar slut så fort, och man får svårt att svälja, för någonting sitter i vägen, det växer, och kryper uppåt, till slut hjälper ingenting.
Jag mår bra. Jag vet inte vad det är för fel.
I natt drömde jag bara om cigaretter. Kanske är det så, att drömmarna om dem blir ersättningen.
Det verkar som det, för idag har det varit en bra dag utan att någonting har hänt.
Jag var iofs trött när jag vaknade, men det vara bara en "det är tidigt men jag vet att jag måste upp och iväg-trötthet", inte alls ångestgrundad. När jag väl kommit upp, visiterat duschen på spindlar, och fått på mig mina underbara nya kläder, kändes allting ganska bra. Det var ganska varmt ute, jag tog ingen jacka, bara gick till tåget.
När jag kom till biblioteket fanns det mycket att göra, jag hälsade på alla (utom Dorota, vi har någon tyst överenskommelse om att aldrig hälsa på varandra på mornarna), pysslade med kaffemaskinen, ställde upp böcker, hämtade eventuella gallringskandidater till Anders, städade Mangahyllan, som alltid ser hemsk ut, och som jag gärna vill utplåna.
Gröndalskolans nior (jag tror att det bara är niorna) har jobbat med modernismen och expressionismen (okej, jag är inte helt säker på vad det heter eller hur det stavas) på bildlektionerna och fått måla varsin tavla, och de tavlorna hänger numer i konsthallen under biblioteket, och idag eftermiddag kom hela högstadiet och invaderade biblioteket för att titta på sina och sina klasskamraters tavlor. Gröndals nya bildlärare var där, jag pratade lite med honom, han verkade väldigt trevlig, mycket bättre än den lärare vi hade medan vi gick där, men jag hade antagligen hatat att gå på den nya lärarens lektioner, för han verkar mycket mer seriös, och jag hade nog inte kommit undan så enkelt då. Jag hatar verkligen bild.
I alla fall, jag kunde än en gång slå fast att tonårspojkar inte är min favoritkategori av människor. Jag kände igen flera av de som kom, vi har ju gått i samma skola, och en del är Mollys kompisar, men Molly kom inte, för hon är på Öland. Däremot såg jag hennes tavla, det var en av de snyggare, vilket jag inte säger för att vara partisk, utan för att jag menar det.
Nästan alla mina gamla lärare kom, Peter Nyström (han såg mig inte, eller låtsades inte se mig åtminstone, och tack och lov för det), Monika (som jag inte hade personligen, men som jag pratat med ett par gånger), Laila (låtsades inte heller se mig), Fia (hälsade glatt), alla lärare utom Magnus var där. Peter Karlsson var däremot där. Jag blir så glad men nervös när jag träffar honom. Han stannade och pratade med mig, och sa att jag inte skrivit det där mailet jag sagt att jag skulle skriva. Han kom ihåg. Har han väntat på det? Kanske. Jag fick hans adress. Efersom jag inte hade några fickor på mina kläder, stoppade jag lappen i min högra fingervante med avklippta fingrar, och kramade papperet som när man fått telefonnumret från den man älskar.
Det finns två saker jag saknar med Gröndal: Peter och Magnus.
Peters adress har jag tejpat upp på datorskärmen.
Anders skrev på min ansökan som referensperson, och han skickade hem mig tidigare, som vanligt, och när jag kom hem var alla andra redan hemma, och jag ringde till Anton, som sa att han snart kommer hit, och allting känns allmänt bra idag, jag är glad och jag har helgplaner, och nästa helg ska jag träffa Julia, och jag fick ännu mer beröm för mina dikter idag. "Du har talang, verkligen" sa Anders, "När började du med skrivandet" undrade Ethel. Som om det någonsin börjat. Som om det skulle finnas en gräns, då skrev jag inte, då började jag skriva, som om det inte alltid funnits där, jag lärde mig läsa tidigt och vi skrev berättelser på lågstadiet som vi fick läsa upp för klassen, och jag minns hur stolt jag var när jag lyckades få Anton (en annan Anton, jag lovar) att skratta åt min bok om tigern. Det har alltid funnits där, och det ska alltid finnas där och nästa vecka skickar jag in ansökan till Skeppsholmens folkhögskola, och jag har bestämt mig för att jag kommer in, så får jag meriter, och sedan söker jag till författarhögskolan i Göteborg och allting går som på räls och jag behöver bara göra det jag absolut vill.
"Har du funderat ut vad du vill med livet" frågade Peter mig, och jag tänkte, att jag vet precis vad jag vill, det vet jag alltid (till och med min doktor Majlis säger att jag är mycket bestämd av mig), men hur jag ska få det att passa med resten av världen, det vet jag inte. Ännu.
(Operasångerskan som brukar komma till biblioteket och skrika och vara irriterad över att vi skickat felaktiga räkningar till henne, upprepade förra gången hon var in "Då är jag mentalsjuk, då ljuger jag mig själv" och jag fick lov att citera det, bara för att hon är så knäpp.)
Maybe I'm a fool, waiting in line
jag somnade om, vaknade elva, halv tolv någon gång, låg kvar tills klockan var halv ett, gick upp och duschade (jag fick ta stora duschen för det satt en spindel i min dusch^^), satte på tv:n, åt lunch framför reprisen på förra årets Bonde söker fru (världens mest absolut pinsamma program), snodde mammas smink framför spegeln, tittade på MTV, gav mig av till pendeltåget som skulle ta mig till stan.
Egentligen skulle jag bara hämta ut biljetterna till Spider-man 3 som jag och brorsan ska se på lördag, jag hade kunnat göra det efter jobbet, men det är så jobbigt när man väl har slutat, att inte få åka hem, och jag ville sova, så jag bestämde mig för att inte gå till biblioteket.
Jag var framma i stan halv fyra, biljetterna hade jag hämtat på tio minuter (herregud hur lång tid det tar att gå Drottninggatan fram när det är mycket folk där, och vilken panik jag får, jag vill bara sparka ner allihopa för att de går i vägen, jag som inte alls brukar vara särskilt våldsam av mig..), sedan gick jag runt lite för att leta efter ett glittrigt nagellack. Jag hittade ju mitt gamla blåglittriga på vinden, men det är slut nu, men jag har blivit kär i det och ville ha något liknande, men det fanns inte. Det fanns inga fina blå överhuvudtaget, mest rött och rosa i olika nyanser. Depend är de som har bäst färger, men inte heller de hade snygg blå. Så jag skippade nagellacket och gick på kläder istället. Det var inte riktigt meningen. Men jag tog ut mina sista pengar och köpte bruna och orangea kläder som jag kan ha till kjolen och mina orangea jeans.
Jag har verkligen börjat köpa allt på H&M nu för tiden, men man hamnar lätt där, och det är billigt och de har mycket i mina favoritfärger. Sedan handlar det väl inte mest om var man köper sina kläder, utan hur man bär dem.
Idag målar jag mina naglar i orange istället för glitterblå. Det blir lika bra.
Anton ringde till mig idag (två gånger) och undrade om vi ska hitta på något imorgon, vilket jag tackade ja till, och han kommer hit (kanske, antagligen) imorgon, så jag måste städa. Fast bara plocka undan det som ser värst ut, jag orkar inte anstränga mig särskilt mycket.
Sedan ringde jag till Julia, men när hennes mobil dog kändes det överflödigt att ringa upp igen, så det blev inte riktigt avslutat. Hon åker till Öland imorgon. Varför åker folk bort hela tiden? Jag ska aldrig mer åka bort.
(Bara i sommar, somrar räknas inte). Hon och jag funderade lite över varför vi båda plötsligt det här halvåret börjat längta hem när vi varit borta någonstans, eftersom vi inte gjorde det förut. Det kanske har med åldern att göra.
Imorgon ska jag få referens av Anders, och då är större delen av min ansökan till folkhögskolan klar, jag skickade efter om personbevis på skattemyndigheternas hemsida igår, och jag har skrivit en demo till mitt personliga brev. Nästa vecka ska jag skicka iväg det. Det känns bra.
Nu ska jag gå och titta på Efter bröllopet med mamma^^
Att hitta det bra i allt det dåliga.
Idag har jag bestämt mig för att fokusera på det positiva.
Jag har inte mått så bra idag, men det har hänt en del bra saker, så allt det dåliga har hamnat utanför bild.
Igår skickade jag min berättelse Två veckor i april till mig själv, via mail, så att jag skulle kunna skriva ut den på biblioteket, men när jag skulle öppna den sa datorn att det inte gick att hämta den filen från Internetplatsen och då blev jag sur och satte mig för att läsa ut (äntligen!) Katarina von Bredow's Räcker det om jag älskar dig.
Jag vill alltid börja gråta när jag läser ungdomsböcker, så även nu, men det ledde till något bra, jag blev faktiskt inspirerad till att skriva.
Eftersom jag mådde dåligt gick jag ner till Öppet magasin, tänkte att jag skulle få sitta där i lugn och ro, bläddra i lite gamla böcker, slappna av lite. Men när jag kom ner dit satt det en kvinna där, hon som brukar sitta där och plugga för att hon inte klarar av all rörelse i biblioteket. Jag blev arg för att jag inte kunde få vara ensam och gick upp igen.
Christian Johansson, som vann bibliotekets dikttävling i höstas, vuxenklassen, och som läste upp underbara dikter på Litterära sällskapets möte, lämnade in dikter till Demotek-tävlingen, och jag frågade Johanna om jag fick gå in till henne och läsa dem, och Christians dikter gav mig ännu mer inspiration, vilket resulterade i att jag skrev tre dikter. Som jag blev nöjd med.
Jag gav dem till Johanna, som ett bidrag till tävlingen, och precis innan hon gick hem sen, gick hon framt ill mig, och sa "Vad bra du skriver, jag blev riktigt imponerad" och gjorde mig jätteglad.
Jag skulle stanna kvar längre idag, för att Julia skulle komma runt halv fem och lämna sina bidrag till Demotek-tävlingen, och jag fick småtråkigt, och tänkte då gå ner till Öppet magasin igen, men kvinnan satt kvar, och jag blev trött på att inte få vara ifred. Jag låtsades att jag kommit dit i ett ärende, jag gick fram till första bästa hylla, som råkade vara L, där det råkade stå ett antal Pär Lagerkvist-böcker, en av dem hette Den befriade människan, jag tog den från hyllan. Innan jag hann vända mig om hörde jag kvinnan bakom mig "Hittar du vad du letar efter", och det var så vårat tjugo minuter långa samtal inleddes. Hon var ganska märklig, men hon berättade om sina döttrar och tankar kring litterära talanger och jämförde med att kunna sjunga bra, och berättade om sin tid på olika högskolor, och sa att hon önskade att hon gått folkhögskola, hon pratade på mycket, hon hade läst kulturvetenskap förut, och när hon var ung sysslade hon mycket med skulptur, men nu var hon sjukgymnast, och det gjorde mig besviken. Hon önskade mig lycka till och gjorde mig glad.
Någon som alltid gör mig glad är Julia, hon kom vid fyra, hon hade med sig tre saker till tävlingen, en våldtäktskub, som verkligen föll in på temat Vardag, och en helt underbar teckning i bläck, som jag kan titta på hur länge som helst, som inte föreställer någonting, samtidigt som hela världen får plats i den, och sedan ännu en bläckteckning hon kallar för livslinje.
Hon skrev en lapp och jag lämnade alltihop på Johannas skrivbord. Ethel och Helena kom fram och tittade nyfiket, och Helena sa appropå tävlingen, att hon läst mina dikter, och tyckte dem var jättebra. Jag som knappt pratar med Helena (men hon har otroligt snygga läppar), jag blev verkligen förvånad över att hon sa så, och det är väl de komplimangerna som känns bäst. De oväntade, otvugna.
Vid det laget hade jag hunnit en tredjedel i Pär Lagerkvist-boken, som jag lurade på Julia, för att jag tycker att alla borde läsa Pär, för att han just nu är en av mina favoritförfattare. Jag ska citera ur Den befriade människan:
Underbart.
Jag och Julia gick till Kupan, där begagnade böcker kostar en krona. Jag köpte tre stycken, Dinas bok (som filmen Jag är Dina bygger på, jag älskar den filmen), 1984, bara för att man måste ha läst den och Julia tyckte att den var värd en krona, och Ringaren i Notre dame, men den var så tunn att jag funderar på om det är någon slags förkortad version. Det spelar ingen roll.
Sedan tog vi bussen till Ösmo bara för att vi hade så mycket tid över, och satt på stationen i tjugo minuter innan vi tog tåget åt varsitt håll, och Julia ska till Öland i helgen, så nu lär det dröja ett tag innan jag träffar henne.
Grattis, vi har träffats tre timmar på tre veckor.
Nästa helg har hon iaf lovat att vi ska hitta på något. Det känns bra.
Lika bra känns det att vara hemma igen, jag ska aldrig mer åka bort, jag vill bara ha mina rutiner tillbaka.
Dikterna jag skrev idag finns för övrigt att läsa i Nothing I write is ever good enough.
