I'm talking to the ceiling

Jag är inte så imponerad av den här listan, men det är dock en lista, och jag är beroende av att fylla i listor.
Innan jag dör måste jag: (nej,, jag klarar mig nog utan de flesta av punkterna)
[ ] Tatuera mig.
[ ] Bli nöjd med migsjälv och mitt utseende.
[ ] Operera mig.
[ ] Bryta någonting.
[] Pierca mig.
[ ] Rymma, utan att någon vet vart och stanna där ett tag.
[X] Få ett syskon.
[ ] Få barn.
[ ] Få sparken.
[X] Hoppa av skolan.
[ ] Få ett bra jobb.
[ ] Kissa påmig av skratt.
[X] Gråta av skratt.
[ ] Limma fast min hand i något.
[ ] Skratta tills någon form av dricka kommer ut ur näsan.
[ ] Ha sönder byxorna på en offentlig plats.
[ ] Sy ett sår.
[X] Flyga flygplan.
[ ] Hoppa fallskärm.
[ ] Hoppas bungyjump.
[X] Se en stjärna falla.
[ ] Gåut i pyjamas.
[ ] Trycka på alla knappar i en hiss.
[ ] Sparka någon mellan benen.
[ ] Vara på ett casino.
[ ] Dricka en hel liter mjölk på en timme.
[X] Krockat i en bil.
[ ] Vara med i en film.
[ ] Sova på ett tak.
[X] Åkt taxi.
[ ] Förlova mig.
[ ] Gå på blind date.
[ ] Ha sex.
[X] Kramat en helt okänd person.
[ ] Jag har kysst en helt okänd person.
[X] Dricka alkohol.
[ ] Pröva droger.
[ ] Gå på en begravning.
[X] Gå på ett bröllop.
[X] Gå på ett dop.
[ ] Se någon dö.
[ ] Köpa något från ebay.
[ ] Sno en bricka från en snabbmatsrestaurang.
[ ] Gå med pyjamas till skolan/jobbet.
[X] Se ett spöke.
[ ] Äta bajs.
[ ] Dricka kiss.
[ ] Smaka på människokött.
[ ] Döda någon.
[ ] Sova ett helt dygn utan att vakna.
[ ] Ha analsex.
[ ] Ha en flickvän.
[ ] Ha ett förhållande i över 1 år.
[ ] Ha ett förhållande i över 2 år.
[ ] Kasta en TV från en ballkong.
[X] Röka en cigarett.
[ ] Röka en cigarr.
[ ] Röka upp ett ciggpaket på 1 dag.
[ ] Spruta eld.
[ ] Sätta eld på ett hus.
[ ] Äta snor.
[X] Lukta i en svettig sko.
[ ] Snatta.
[ ] Åka fast av polisen.
[ ] Sitta i häktet.
[ ] Titta på en rättegång.
[ ] Sitta i en rättegång.
[ ] Få heltids-tinitus.
[ ] Åka på festival.
[X] Gå på konsert.
[ ] Svälja en del till en mobiltelefon.
[X] Trampa på ett häftstift.
[ ] Måla nagellack på läpparna.

Det var inte mycket av det där man kunde fylla i. På något sätt känns det rätt bra.

Nu ska jag vara sådär jobbig och skriva ett långt inlägg om vad jag har gjort i helgen.
Det har varit en bra helg.
Jag har träffat Julia och Anton hela helgen. Två dygn i sträck. Och det har känts bra.
Förutom att Antonkänslan infann sig en aning när jag och han sat på Odengatan och väntade på Julia.
Det började i fredags morse, när jag vaknade av ett SMS från Anton, en inbjudan till "myskväll". Ett tecken på att jag skulle överleva även denna helg. Fast Julia var tvungen att dela reklam först, så hon skulle inte komma förrän klockan nio. 
Jag kom fram till Anton vid fyra-tiden,  och vi hade tagit oss an uppgiften att göra ordning inför kvällen. Dock tog vi det lugnt, lyssnade på lite msuik, pratade lite, försökte komma in i stämningen, lyckades. Sedan åkte vi och hyrde film. Anton är en sådan som gärna går runt länge i videobutikerna, och jag tycker om det, vi fingrade på den ena filmen efter den andra, tills jag övertalade Anton att vi skulle hyra Alien, bara för att jag tycker att den är så mysig, och ingen av de andra hade sett den.
Sedan gick vi och handlade. Det var extrapris på chips, det var därför det blev så mycket, plus dipp, och en påse godis, för Julias skull, och lite mat till mig och Anton, wraps som vi åt på Gotland, och flashbacks infann sig naturligtvis, och jag längtar tills våran nästa tripp. Jag hoppas att vi kommer till Köpenhamn någon gång, det skulle vara underbart. Annars blir det väl Arvika nästa, Patrick Woolf kommer, en av Julias absoluta favoriter.

Anton gick in i duschen, jag satte mig på Benkes säng och skrev lite. Det var länge sedan jag skrev lägesrapporter, jag måste ta upp det igen. Bloggen har börjat ta över mitt skrivande.

Julia kom tjugo över nio, utan pluskort måste hon gå ifrån Karlberg, och vi var glada att hon kom fram överhuvudtaget.

Vi började titta på filmen nästan omgående, och det har tydligen blivit rutin för Julia att somna i filmerna vi ser, först Dag och natt, nu Alien. Hon bedyrade att det inte hade att göra med att filmen var tråkig, och det verkade hon inte tycka heller, även Anton verkade tycka om filmen, och jag kände mig nöjd. Det är så jobbigt annars, om man säger att en film är jättebra, låter någon annan se den, och denna person tycker att den är jättedålig. Som när jag såg Million dollar hotel med Julia för typ ett år sedan, hennes favoritfilm, och hon frågade mig ungefär var tionde minut om jag tyckte att den var bra eller tråkig.

Jag fick sova i Benkes säng den här gången, det kändes ovant, som om jag sov i en annan lägenhet, det enda man såg var fåtöljerna och fönstret och jag kände mig helt ensam. Jag föredrar nog Antons säng, jag tycker om att vara lite avskärmad istället för att sova i ett helt öppet rum. Jag blir lätt lite smått paranoid.

Halv tio, jag kände mig mosig, fick i mig en tallrik fil, hjälpte till att städa upp, vi var ute ur lägenheten ganska fort eftersom vi visste att Benke skulle komma hem.

Anton: Nu kommer han

Julia: Han är väl inget monster heller

Först gick vi till Record hunter, det har blivit någon slags utgångspunkt. Anton köpte Flaming lips och vi fortsatte till Stadsbiblioteket. Faktiskt första gången jag var där, förutom förra gången jag var där med samma sällskap, när vi bara satt i Ljudbiblioteket.

Vi satt där länge, det var en vacker byggnad, fylld med böcker, men ändå…kändes det som om jag hade förväntat mig större. Inte en besvikelse, bara ett konstaterande. Jag och Anton gick till Lidl (jag förstår inte att det finns folk som handlar på Lidl),  och köpte tunnbröd, fetaost och ruccolasallad. Sedan satte vi oss alla tre i en trappa precis innanför entrén till biblioteket och intog en uteliggarlunch. Jag älskar våra spartanska måltider.

När planerna sedan skulle smidas, bestämde majoriteten att de ville åka hem till mig. Det var ett snabbt beslut jag inte var beredd på, men ett bra beslut, för så här åtta månader efter att jag började umgås med Anton hade mamma fortfarande inte träffat honom. Kanske tvivlade hon till och med på hans existens.

Så klart skulle Benita krångla, det gör hon alltid, vi satt på i Centralhallen, och Julia blev ledsen förstås, för att det alltid blir så, och jag kom att tänka på förra gången jag såg henne gråta. Jag har upplevt det två gånger, båda på Centralstationen, båda av samma anledning. Första gången var efter balen, när Benita inte lät Julia sova inne i stan för att hon var arg för att vi stuckit ifrån balen. Den här gången tänkte Julia efter ett tag, innan hon bestämde sig för att faktiskt trotsa beslutet, och hon tog tåget hem till mig ändå. Detta visade sig inte få några vidare konsekvenser.

Vi åt pizza och satte oss framför tv:n, såg på Melodifestivalen delvis på ljudlöst, förutom när det var Kristian Luuks tur att prata, jag älskar hans humor.

Sedan väntade vi på att Signs skulle börja, och i väntan utbytte vi erfarenheter, och jag ångrar att jag inte lyssnade mer på Julia, så här i efterhand var det tydligt att hon ville få fram något hon aldrig lyckades med.

Aftonbladet ger Signs ett plus, vilket innebär att de tycker att den är dålig. Jag älskar Signs. Även jag kan inse att det inte är något filmiskt mästerverk, men varför ska det alltid behövas för att man ska få tycka om den? Man måste kunna tänka bort utomjordingarna. Jag är expert på det. Jag tycker om Joaquin Phoenix, jag tycker om M. Night Shyamalan i övrigt, jag tycker om humorn, jag tycker om blandningen av alla möjliga genres, jag tycker om pojken, som kanske är släkt med Macaulay Culkin, eftersom han heter Rory Culkin. På så vis blev det lite utomjordningstema på våran helg. Vi gick och la oss sent, Anton och Julia fick dela på tältsängen, och jag sov ensam i min egen säng, även om den är mycket bredare. De påstod att det inte var något problem.

Julia åkte hem tidigt nästa morgon, hon tog niotåget, som en kompromiss med sin mamma bestämde hon sig för att åka hem och städa. Anton däremot stannade fram till klockan fem, och vi hann göra en hel del, mest jobbade vi med dokumentärfilmen vi håller på med, som handlar om Segersäng, som vi kanske ska lämna in till bibliotekets tävling för ungdomar om vardag. Bäst var när Anton imiterade Emma, 3 år.

Vi hann också äta mer pizza, hjälpa mamma att rätta matteböcker och se på Placid Lake. Varje gång jag ser den filmen inser jag hur extremt dåligt slutet är i förhållande till resten av filmen. Han kanske fick slut på budgeten, vad vet jag. Söt film i övrigt.  

Anton tog femtåget och lämnade mig ensam halvt urdruckna kaffemuggar och smulor av Joakims avancerade kladdkaka.

Det har varit en lång helg, och för första gången på väldigt länge, lång på ett bra sätt.

Det började ganska dåligt, men först var det bara trötthet. Jag gick och lade mig lite för sent igår, det var inget konstigt, det skulle vara så.
Mellan Nynäs gård och Nynäs havsbad börjar Recovering a satellite spela i min mp3-spelare.
Det är inte heller konstigt, jag brukar lyssna på den, det är en av mina favoritlåtar för tillfället.
Fast just idag utlöste den något hos mig som jag helst inte ville kännas vid. En otrolig ångest. I spellistan följs Recovering a satellite av Round here, och ingenting blev bättre av den låten.
"She looks up at the building, she says she's thinking of jumping. She says she's tired of life, she must be tired of something."
Jag kom en halvtimme sent, de andra satt och fikade, jag gick ut, tog en kopp choklad, gick in och satte mig hos dem. Samma glada gäng, samma sammanhållning, samma skämt, jag sträckte mig till att le åt Dorota, men jag kände hela tiden att det inte var sant, att jag inte menade det.
När jag kom ut i biblioteket fann det inget direkt att göra. Jag kände mig handfallen, jag kände mig uttittad, jag kände mig osäker. Jag gick ner till konsthallen för att få lite andrum, bara en trappa ner, såg på tavlorna på väggarna, en del fina, en del otroligt slöseri med tid.
En klump satte sig tillrätta i halsen. En klump som både ville få mig, och hindrade mig, att gråta. Jag sökte mig in i det öppna magasinet, de gamla böcker luktar gott, det är ett litet mörkt rum, jag fick vara för mig själv. Jag kände mig ändå inte trygg.
Jag gick upp igen ganska snabbt, gick in på barnavdelningen. Jag kände att jag bara ville krypa in i tältet, lägga mig där, sluta ögonen, aldrig mer vakna.
Ett alternativ. Jag låste in mig på toaletten. Där fick jag iaf vara ifred, ingen kunde se mig, och jag såg till att ingen kunde höra mig heller. Det tog mig tio minuter där inne, att bestämma mig för att jag skulle åka därifrån. Jag skulle gå ut som jag alltid gör på lunchen, men istället för att gå till Konsum, skulle jag gå direkt till tågstationen och åka hem, utan att säga något.
Joakim var hemma när jag kom. Han undrade förstås, men jag gav honom inget direkt svar, istället tog jag tre tabletter för mycket, och hoppades att de skulle hjälpa.
Allting känns tryggare i hemmiljö.
Jag chansade och ringde till Julia. Hon hade mobilen på. Helt otroligt. Det brukar hon inte ha. Hon vill att jag åker in till stan. Jag tänker åka in till stan. Jag vill bara gråta.