Julhelg
Jag har slösat bort den här dagen på absolut ingenting.
Lennart har varit här, vi har ätit mer julmat, jag åt cheesecake till frukost, jag har umgåtts lite med Joakim, lite med Emma, mest har jag känt mig trött och jobbig, mer än vanligt.
Gårdagen var bra däremot. Jag vill nästan kalla det en perfekt julafton, mycket bättre än förra året. Alla välkända traditionsmoment var med, såsom julmaten, Kalle Anka, julklappsutdelning, tomtebesök, Paradisaskar, Twistpåsar, Karl-Bertil Jonsson, dock fick jag inte titta på Kan du vissla Johanna? som jag tycker så mycket om.
Det enda jag inte är nöjd med är min egen julklapp till lillasystern, men jag hade inte så mycket att välja på så där en dag innan julafton.
Pappa ringde till mig igår, han kommer med flyget till Arlanda imorgon, jag möter honom i Skycity runt halv sex, och Marianne hämtar oss och tar oss till Gimsbärke. Joakim följer inte med, han kommer upp några dagar senare, och det ska bli skönt, att få några dagar där för mig själv.
Sen får vi se om jag åker till Sarah, eller om Sarah kommer hit.
Jag ska träffa Julia imorgon också, det känns som att det är bestämt, sitta på Edenborgs, byta julklappar, kanske utföra något i protest mot samhället, kanske inte.
Jag har inte köpt något till Anton, det känns dumt, men bara om han har köpt något till mig, vilket jag inte är säker på, jag har inte träffat honom på flera veckor. Jag överlever.
Lennart har varit här, vi har ätit mer julmat, jag åt cheesecake till frukost, jag har umgåtts lite med Joakim, lite med Emma, mest har jag känt mig trött och jobbig, mer än vanligt.
Gårdagen var bra däremot. Jag vill nästan kalla det en perfekt julafton, mycket bättre än förra året. Alla välkända traditionsmoment var med, såsom julmaten, Kalle Anka, julklappsutdelning, tomtebesök, Paradisaskar, Twistpåsar, Karl-Bertil Jonsson, dock fick jag inte titta på Kan du vissla Johanna? som jag tycker så mycket om.
Det enda jag inte är nöjd med är min egen julklapp till lillasystern, men jag hade inte så mycket att välja på så där en dag innan julafton.
Pappa ringde till mig igår, han kommer med flyget till Arlanda imorgon, jag möter honom i Skycity runt halv sex, och Marianne hämtar oss och tar oss till Gimsbärke. Joakim följer inte med, han kommer upp några dagar senare, och det ska bli skönt, att få några dagar där för mig själv.
Sen får vi se om jag åker till Sarah, eller om Sarah kommer hit.
Jag ska träffa Julia imorgon också, det känns som att det är bestämt, sitta på Edenborgs, byta julklappar, kanske utföra något i protest mot samhället, kanske inte.
Jag har inte köpt något till Anton, det känns dumt, men bara om han har köpt något till mig, vilket jag inte är säker på, jag har inte träffat honom på flera veckor. Jag överlever.
Smile to keep from crying
Jag ringde till Julia och allt är som vanligt med henne - helt förvirrat.
Allt som hon sa till mig, senast igår, var helt fluget ur hennes huvud, och jag är van vid att hon aldrig håller fast vid vad hon säger.
Hon sa att vi ska träffas den sjusjätte, det skulle förvåna mig om vi träffas innan året är slut. Innan lovet är slut.
Det är helt sjukt hur desperat man kan vara efter att få träffa en speciell människa. Jag har inte träffat Julia på två veckor. Och vad ännu värre är, jag har inte träffat Sarah sedan mitten av Oktober, och jag såg Lars senast i Augusti. Därför ringde jag till honom idag, han var på jobbet, men vi hann prata i iallafall åtta minuter. Han hade inte lagt några planer. Det blir inga fler planer, jag är säker.
Jag är förhoppningarnas mästare, och med det följer titeln som även besvikelsernas överflödiga drottning. Det är mitt eget fel. Som med allt annat. Och vad kan man göra åt eländet om inte bara vifta bort det genom att lyssna på She moves in her own way? Pappa tycker inte om The Kooks, pappa har fel.
Julia vill att vi klättrar upp på Antons tak, och förra gången jag gjorde det, svor jag att det skulle vara min sista, det var det absolut värsta jag gjort i mitt liv, men jag saknar det. Vi ska sitta där och blåsa såpbubblor. Nej, det kommer inte att hända.
Jag lyssnar på Blink 182's Shut up och hela högstadiet kommer över mig i ett enda rus och jag går sönder i bitar.
YOUR LIFE IS MEANINGLESS, IT'S GOING NOWHERE, YOU ARE GOING NOWHERE.
Förstå att den meningen i åttonde klass var den jag fann mest tröst i.
HOW DID WE GET THROUGH?
Anton kan verkligen inte förstå vad jag någonsin såg i Blink, och om några år kommer jag också finna det omöjligt att se, men just nu förstår jag perfekt. Jag har visserligen slutat känna den där tillhörigheten, vilket är skönt, vilket betyder att jag har rört mig framåt, men så fort jag lyssnar på någon av de bättre låtarna, kommer allting tillbaka. Jag vill aldrig mer känna så.
I may say it's your fault, 'cause I know you could have done more.
The Kooks är mycket mer hoppingivande.
Jag försökte skriva idag, men jag förlorar hela tiden vad det är jag egentligen vill berätta. Vilken dag som helst ska jag åka in till stan, sätta mig på Edenborgs, lyssna på The Shins och bara skriva om allt det där jag hatar. Allt det där jag vill uppnå. Jag är bara rädd för att bli en kiwi i andras ögon. Jag tror inte att det finns kiwisar. Inte i större mängder, inte som utmärker sig vidare.
Jag måste läsa Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter, för jag är precis som kvinnan i den boken, och jag är inte ens gift och bitter. Jag är bara så jävla patetisk. Snart kommer jag att bli som Fru Björk. Jag älskar Jonas Gardell, fast det har jag nog glömt.
Jag älskar berättelsen om samen Aron som inte tycker om snö. Jag ska leta reda på den.
How am I gonna keep myself from me?
Jag klarar inte av att leva i den här världen.
Jag klarar inte av att dela allt med all de här människorna som trängs omkring mig.
Jag ser på dem med avsky och avund.
De mest framgågna känslorna hos mig just nu.
Jag avskyr dem för allt de gör med världen, allt de har skapat.
Jag har hållit mig undan så länge att jag omöjligt kan vara skyldig.
Samtidigt avundas jag dem allt de får uppleva, fast det är saker jag inte vill genomgå.
Det är väl någon typ av instinkt som hemsöker mig. Jag tar avstånd ifrån den.
Som från allt annat.
Som vanligt är det Adam som lyckas få mig att förhålla mig till omvärlden.
I STAY AT HOME WITH MY DISEASE.
Perfect blue buildings är det vackraste som finns, alla kategorier.
Anton och Julia tycker att Counting crows låter som Lugna favoriter.
Anton och Julia har ofta fel.
Fast inte mer ofta än någon annan.
Jag känner mig som Jenny Granlund.
Jag vill vara som Kristina Andersson.
Alla de här människorna som jag hittar att se upp till - ingen av dem finns på riktigt.
Sådana perfekta människor finns bara i tanken.
Förutom Tomas Larsson.
Jag vill vara som Tomas Larsson.
Jag vill att hela världen ska vara som Tomas Larsson.
Jag saknar Tomas.
Jag klarar inte av att dela allt med all de här människorna som trängs omkring mig.
Jag ser på dem med avsky och avund.
De mest framgågna känslorna hos mig just nu.
Jag avskyr dem för allt de gör med världen, allt de har skapat.
Jag har hållit mig undan så länge att jag omöjligt kan vara skyldig.
Samtidigt avundas jag dem allt de får uppleva, fast det är saker jag inte vill genomgå.
Det är väl någon typ av instinkt som hemsöker mig. Jag tar avstånd ifrån den.
Som från allt annat.
Som vanligt är det Adam som lyckas få mig att förhålla mig till omvärlden.
I STAY AT HOME WITH MY DISEASE.
Perfect blue buildings är det vackraste som finns, alla kategorier.
Anton och Julia tycker att Counting crows låter som Lugna favoriter.
Anton och Julia har ofta fel.
Fast inte mer ofta än någon annan.
Jag känner mig som Jenny Granlund.
Jag vill vara som Kristina Andersson.
Alla de här människorna som jag hittar att se upp till - ingen av dem finns på riktigt.
Sådana perfekta människor finns bara i tanken.
Förutom Tomas Larsson.
Jag vill vara som Tomas Larsson.
Jag vill att hela världen ska vara som Tomas Larsson.
Jag saknar Tomas.
Leave me alone
Jag var inne i stan idag.
Men det gav mig inte så mycket.
Jag hade verkligen ingen lust att åka.
Jag låg kvar i sängen jättelänge, sedan gick jag upp och tittade på den alpina världscupen och åt tekakor, men drack inget te.
Jag tycker om att åka pendeltåg.
Jag tvingade iväg mig själv, för att få åka pendeltåg. För att få koppla av tillsammans med Counting crows och bara mina tankar.
Jag såg Emil från gamla 9B, tillsammans med den där långa höjdhopparkillen som gick på Svandammsskolan, och hans flickvän. De gjorde mig olycklig.
De fick mig att vilja prata med Sarah, för jag mindes vad mim-Bosse sa när han var på biblioteket och spelade upp en mimpjäs för sexåringar. Han hade satt upp en pjäs för vuxna också, som handlade om de största njutningarna i livet.
1. Sex
2. God mat
3. Alkohol
Sarah kommer nog hem idag förresten.
När jag kom upp på Drottninggatan frågade jag mig själv vad jag gjorde där egentligen, på Stockholms huvudgata mitt i julrushen den 21:a december, när jag kunde sitta hemma och hälla i mig julmust framför den alpina världscupen. Jag kunde inte svara.
Jag gick till Bengans, men de hade inte vad jag sökte, som jag förväntat mig, och Tintin-butiken var stängd, och ingen av de andra tre skivbutiker jag besökte hade vad jag letade efter, så jag köpte något annat. Jag har fortfarande ingenting till Emma, Alice, pakkespelet. Det går inget bra för mig. Men om, jag säger om, men jag hoppas ingenting, jag och Julia träffas imorgon, hon ska höra av sig senare ikväll, så kan vi kanske coacha varandra, för hon har inte köpt något till Molly än.
Jag satte mig för att äta lunch istället för att ge mig ut på julklappssök, och de spelade Berg&dalvana i högtalarna, och det gjorde mig inte lyckligare. Sedan spelade de Nu kan du få mig så lätt, vilket fick mig att insåg hur otroligt länge sedan det var sen jag lyssnade på Känn ingen sorg för mig Göteborg-skivan. Så jag lyssnar på den nu. Jag satt kvar en stund och tränade på delstaternas huvudstäder för att få tiden att gå, jag klarade 35 av 50. Nästa gång blir det ännu fler.
"
- Har det hänt nåt? Du verkar helt borta. Och så det
här med affischerna. Har du blivit knäpp?
- Det är inte jag som är knäpp, säger jag och ser henne
i ögonon.
Hon ler först, men när jag inte viker undan blicken fat-
tar hon.
- Men ta det inte så allvarligt. De är så där. De
menar ju inget illa.
Jag slänger väskan över axeln och går. Det bultar i hal-
sen. Jag knuffar upp dörren och snurrar runt.
- Killar är för fan dumma i huvet
"
<3
Men det gav mig inte så mycket.
Jag hade verkligen ingen lust att åka.
Jag låg kvar i sängen jättelänge, sedan gick jag upp och tittade på den alpina världscupen och åt tekakor, men drack inget te.
Jag tycker om att åka pendeltåg.
Jag tvingade iväg mig själv, för att få åka pendeltåg. För att få koppla av tillsammans med Counting crows och bara mina tankar.
Jag såg Emil från gamla 9B, tillsammans med den där långa höjdhopparkillen som gick på Svandammsskolan, och hans flickvän. De gjorde mig olycklig.
De fick mig att vilja prata med Sarah, för jag mindes vad mim-Bosse sa när han var på biblioteket och spelade upp en mimpjäs för sexåringar. Han hade satt upp en pjäs för vuxna också, som handlade om de största njutningarna i livet.
1. Sex
2. God mat
3. Alkohol
Sarah kommer nog hem idag förresten.
När jag kom upp på Drottninggatan frågade jag mig själv vad jag gjorde där egentligen, på Stockholms huvudgata mitt i julrushen den 21:a december, när jag kunde sitta hemma och hälla i mig julmust framför den alpina världscupen. Jag kunde inte svara.
Jag gick till Bengans, men de hade inte vad jag sökte, som jag förväntat mig, och Tintin-butiken var stängd, och ingen av de andra tre skivbutiker jag besökte hade vad jag letade efter, så jag köpte något annat. Jag har fortfarande ingenting till Emma, Alice, pakkespelet. Det går inget bra för mig. Men om, jag säger om, men jag hoppas ingenting, jag och Julia träffas imorgon, hon ska höra av sig senare ikväll, så kan vi kanske coacha varandra, för hon har inte köpt något till Molly än.
Jag satte mig för att äta lunch istället för att ge mig ut på julklappssök, och de spelade Berg&dalvana i högtalarna, och det gjorde mig inte lyckligare. Sedan spelade de Nu kan du få mig så lätt, vilket fick mig att insåg hur otroligt länge sedan det var sen jag lyssnade på Känn ingen sorg för mig Göteborg-skivan. Så jag lyssnar på den nu. Jag satt kvar en stund och tränade på delstaternas huvudstäder för att få tiden att gå, jag klarade 35 av 50. Nästa gång blir det ännu fler.
"
- Har det hänt nåt? Du verkar helt borta. Och så det
här med affischerna. Har du blivit knäpp?
- Det är inte jag som är knäpp, säger jag och ser henne
i ögonon.
Hon ler först, men när jag inte viker undan blicken fat-
tar hon.
- Men ta det inte så allvarligt. De är så där. De
menar ju inget illa.
Jag slänger väskan över axeln och går. Det bultar i hal-
sen. Jag knuffar upp dörren och snurrar runt.
- Killar är för fan dumma i huvet
"
<3
Det jag inte säger
"
- Vad skriver du för hemlisar? säger pappa och stänger dörren bakom sig.
- Inget
Jag slänger brevet i översta skrivbordslådan och låser.
Kramar nyckeln i handen. Han slår sig ner bredvid Lillakissen
på sängen och lägger den bärbara datorn bredvid sig.
- Är det nån kille?
Lillakissen sträcker ut tassen och gör ännu n reva i min sänghimmel.
Är det nån kille? Är det nån kille? Är det nån kille?
- Nä.
Pappa kliar sig på hakan. Skäggstubben är ganska lång. Han skakar
Lillakissens tass och hon rullar kurrande över på rygg.
- Ska jag köra dig till Mira när jag åker till tåget? Du borde ha lite roligt nån gång.
- Jag måste plugga, säger jag och tar ner förra veckans engelskglosor
från anslagstavlan.
Väggen runt om den är kal. I början av sjuan tog jag ner hästplanscherna
för att pappa skulle tapetsera över de blommiga tapeterna med mörkblå.
Sen fick han jobb i Söderhamn och de blommiga tapeterna blev kvar.
De andra hade redan killbilder på väggarna, så hästplanscherna åkte
i pappersinsamlingen.
Pappa tar datorn från sängen. Duckar för att inte slå huvudet i snedtaket.
- Jag ska väl gå så att du får fortsätta skriva.
Det gnisslar när han öppnar dörren. Han stoppar ena handen i jeansfickan
och tittar upp.
- Hoppas det blir bra med honom, vad han nu heter.
"
Katja Timgren
- Vad skriver du för hemlisar? säger pappa och stänger dörren bakom sig.
- Inget
Jag slänger brevet i översta skrivbordslådan och låser.
Kramar nyckeln i handen. Han slår sig ner bredvid Lillakissen
på sängen och lägger den bärbara datorn bredvid sig.
- Är det nån kille?
Lillakissen sträcker ut tassen och gör ännu n reva i min sänghimmel.
Är det nån kille? Är det nån kille? Är det nån kille?
- Nä.
Pappa kliar sig på hakan. Skäggstubben är ganska lång. Han skakar
Lillakissens tass och hon rullar kurrande över på rygg.
- Ska jag köra dig till Mira när jag åker till tåget? Du borde ha lite roligt nån gång.
- Jag måste plugga, säger jag och tar ner förra veckans engelskglosor
från anslagstavlan.
Väggen runt om den är kal. I början av sjuan tog jag ner hästplanscherna
för att pappa skulle tapetsera över de blommiga tapeterna med mörkblå.
Sen fick han jobb i Söderhamn och de blommiga tapeterna blev kvar.
De andra hade redan killbilder på väggarna, så hästplanscherna åkte
i pappersinsamlingen.
Pappa tar datorn från sängen. Duckar för att inte slå huvudet i snedtaket.
- Jag ska väl gå så att du får fortsätta skriva.
Det gnisslar när han öppnar dörren. Han stoppar ena handen i jeansfickan
och tittar upp.
- Hoppas det blir bra med honom, vad han nu heter.
"
Katja Timgren
Om man är arg, så är man lite besviken
Jag har suttit på Johannas kontor ganska mycket idag, lånat ut och lämnat tillbaka boklådor.
Det är rätt skönt, att få sitta lite för sig själv.
Det var sista dagen innan jul idag.
Kanske.
Kanske borde jag egentligen gå imorgon, Joakim slutar imorgon, men jag sa till Anders att jag tog lov nu. Han sa ingenting, så det är väl okej. Imorgon åker jag in till stan.
Det är helt sjukt att det är jul snart.
På fredag ska vi köpa julgran, och pynta lite i huset. Kanske känslan infinner sig en aning då. Jag får hoppas det.
Jag tänkte vara lite kommersiell igen. Jag tycker om den här texten.
And the sun was wondering if it should stay away for a day
Til the feeling went away
And the sky was falling and the clouds were dropping
And the rainfall forgot how to bring salvation
The dogs were barking at the new moon
Whistling a new tune hoping it would come soon
So that they could die
Vet ni vem jag träffade idag? Soma. Det kändes konstigt, mest för att hon alltid mår superbra, och alltid ler, och alltid har läppglans. Jag blir så nervös i sådana människors sällskap, även fast jag ibland har önskat att jag var en av dem.
Och jag behöver träffa Julia, för jag behöver prata med henne, jag har så mycket att säga. Tre timmar över en kopp te i Gamla stan skulle inte göra någonting. Men hon svarar inte i sin telefon, så klart.
Men jag vill veta vem som köper ekologiskt kärnat smör, och jag vill veta hur de mår.
Och jag vill veta varför pappan i familjen alltid kör, är det nåt bara han förstår?
Jag borde sätta mig ner och titta på The Royal Tenenbaums, så att jag blir lite glad, eller läsa en bra bok. Jag är inte alls imponerad av Augustpris-nominerade Tusen gånger starkare, men den påminner mig om Slangbellan-belönade Det jag inte säger, som jag inte har läst på hur länge som helst, jag som brukade läsa den hela tiden just efter att jag köpt den.
Ja, jag borde ta mig för något, inte slösa bort min tid, på det sätt jag alltid gör nuförtiden.
Idag fick jag min första julklapp, av Helen, som var förbi en stund på biblioteket och hälsade alla god jul. Gunilla hälsade också på, men henne har jag ju knappt träffat, hon sjukskrev sig samma vecka som jag började praktisera. Men hon är Tomas favorit bland personalen, och det bådar ju gott, för Tomas är en sådan där person det tar lång tid att glömma.
Johanna är så bra på att berätta saker. Hon är så bra på att säga rätt saker vid rätt tillfälle, hon är så bra på att göra varje situation dråplig, hon är så bra på att få de andra att skratta. Ethel är tvärtom. Henne skrattar man åt (fast med) för att hon är så handfallen med ord.
Johanna ska fira jul på Gotland. Det måste vara det optimala. Jag ska tvinga någon i min bekantskapskrets att flytta till Visby, så att jag kan komma dit och fira jul. Det kanske är jag som ska flytta dit förresten. Varför inte. För att jag mår illa av att åka Gotlandsfärja. Iallafall om det blåser kuling.
Nysnö
Första snön.
Det är inte helt sant.
Dagen vi kom hem från Gotland, andra november eller något liknande, var det snökaos i hela landet, men jag fick aldrig uppleva detta eftersom allting hade lagt sig när vi klev av båten klockan åtta på kvällen, och den faktiskt lilla mängd snö regnade bort inom två dygn eller så.
Det här känns som första snön.
Och även om en halv centimeter snö inte gör världen tystare, så har den definitivt blivit, på bara någon minut, otroligt mycket vackrare.
Jag längtar efter de där stora, blöta snöflingorna som är underbara att fånga på tungan.
Jag längtar tills den dag jag får uppleva min egen Döda poters sällskap-scen. Fast jag slipper helst kräkas.
Snön, gråten, skriken vill jag gärna ha där. Den scenen är bäst i hela filmen, iaf förra gången jag såg den, det var nog i september, kanske oktober, när jag fortfarande gick i skolan, och det var den scenen som verkligen fick mig att känna något.
Imorgon har vi städdag på biblioteket, men vi ska inte damma av borden, vi ska sortera böcker i hyllorna. Sedan har jag jullov. Det känns bra. På torsdag åker jag in till stan, om jag har tur, riktig tur, kanske jag får träffa Julia då också. Annars är väl fredag lite sista chansen, sedan åker allihopa bort, och det ska bli så skönt! Jag vill bara bort! Jag vill träffa Lars och Sarah och fira nyår. Jag måste köpa saker till pakkespelet.
Jag kan gå in på In & Finn, jag hatar den affären, men det finns säkert ngt roligt och dyrt där.
Det är inte helt sant.
Dagen vi kom hem från Gotland, andra november eller något liknande, var det snökaos i hela landet, men jag fick aldrig uppleva detta eftersom allting hade lagt sig när vi klev av båten klockan åtta på kvällen, och den faktiskt lilla mängd snö regnade bort inom två dygn eller så.
Det här känns som första snön.
Och även om en halv centimeter snö inte gör världen tystare, så har den definitivt blivit, på bara någon minut, otroligt mycket vackrare.
Jag längtar efter de där stora, blöta snöflingorna som är underbara att fånga på tungan.
Jag längtar tills den dag jag får uppleva min egen Döda poters sällskap-scen. Fast jag slipper helst kräkas.
Snön, gråten, skriken vill jag gärna ha där. Den scenen är bäst i hela filmen, iaf förra gången jag såg den, det var nog i september, kanske oktober, när jag fortfarande gick i skolan, och det var den scenen som verkligen fick mig att känna något.
Imorgon har vi städdag på biblioteket, men vi ska inte damma av borden, vi ska sortera böcker i hyllorna. Sedan har jag jullov. Det känns bra. På torsdag åker jag in till stan, om jag har tur, riktig tur, kanske jag får träffa Julia då också. Annars är väl fredag lite sista chansen, sedan åker allihopa bort, och det ska bli så skönt! Jag vill bara bort! Jag vill träffa Lars och Sarah och fira nyår. Jag måste köpa saker till pakkespelet.
Jag kan gå in på In & Finn, jag hatar den affären, men det finns säkert ngt roligt och dyrt där.
Ett herrans liv
Jag har precis kommit tillbaka efter Filip och Fredrik.
En något nästan absurd situation, verkade det i början, med någon som Mikael i en intervju med Filip och Fredrik. Det lättade upp, visserligen.
Började jag gråta?
Ja.
Det här var ett av de värsta avsnitten, reaktionsmässigt från min sida, på väldigt länge. Kanske mest för att det var den där blandningen, mjuka mjuka Filip och Fredrik, tillsammans med hårda Mikael Persbrandt. Samtidigt har jag alltid tyckt om Mikael, och med tanke på att jag såg en Persbrandt-film tidigare idag, Alla älskar Alice, jag hade skillsmässotema, kändes det både relevant och ganska nära till hands.
När jag ser det här programet, det enda raka underhållningsprogram som alltid, vecka efter vecka, väcker samma starka känsla hos mig, känns det otroligt långt borta, otroligt orealistiskt, att de två programledarna praktiskt taget har tackat ja till ett ledande av Melodifestivalen i framtiden, enligt en artikel. Istället för att modernisera upplägget - lägg ner programet. Hörde förresten att The Ark ska vara med, är det sant?! Om det är det, ska jag nog lägga mig ner och dö när vi börjar närma oss deltävlingspremiären.
Not much for you to belong to
Idag har jag haft fördelen att vara hemma med sjuk lillasyster.
Jag menar, mamma har sitt nya jobb, och Micke också för den delen, och jag missar ingenting, och jag vill vara hemma, så det var bara bra. Förutom att jag gick upp klockan halv sju, vilket är en hel timme tidigare än jag brukar.
Sedan har jag legat i soffan hela dagen och tittat på tecknad film med Emma.
Hon tyckte att jag var jättetråkig först, när klockan var runt nio och jag fortfarande var jättetrött och inte ville lägga några fler pussel och inte orkade kasta boll i köket.
Men det är väl sådant man får ta om man är ett sladdbarn, tycker jag, att de äldre syskonen inte alltid har ork och tid och lust. Fast tid hade jag ju. Mellan Karlsson på taket och Lady och Lufsen.
Jag har inte varit på biblioteket sedan i torsdags, och det känns rätt bra, men imorgon, eller onsdag för den delen, måste jag dit och lämna tillbaka en massa filmer och några böcker.
På torsdag kanske jag åker in till stan. Kanske. Det kommer att vara mycket folk där då. Men jag måste ha tag på en skiva, den finns på Bengans. Den kostar sextio kronor och är till pappa, sedan måste jag köpa saker till Pakkespelet, kanske på Lagerhaus, kanske någon annanstans, men billigt ska det vara.
Pappa ringde mig igår.
Jag som tänkt ringa till honom.
Det kändes bra.
Han antydde att han hade planer på att vi ska åka någonstans innan nyår, men det är ju sånt där som pappa brukar säga, och sedan blir det aldrig någonting, men det är klart att jag hoppas på att få komma härifrån. Det har jag velat länge, och Sarah har ju åkt. Till Jönköping iofs, men jag skulle nöja mig med det.
Detta kallas understimulans.
När jag lyssnar på Vindicated på hög volym och smiter ifrån middagen och tänder ljusen i mitt rum så att vaniljdoften sprids, samtidigt som jag tänder jasminrökelser utan att riktigt veta vad det är jag vill dölja med alla ljud och alla dofter.
Det är tur för mig att det är måndag. Måndagar betyder Filip och Fredrik, Filip och Fredrik betyder tillfredsställelse i själen.
Imorgon vill jag till biblioteket. Imorgon ska jag fråga Dorota om jag får vara nere i Magasinet. Helst vill jag vara där ensam, helst vill jag låsa in mig där, Christians dikter, de gamla böckerna, alla tavlorna, alla lådorna. Och jag. I ett rum där ingen hör mig skrika.
Can you look at yourself and feel proud of all the things you've done?
Det är två dagar kvar till jullovet, jag tror att jag står ut, om jag bara fick prata med Sarah. Jag tänker sitta här vid datorn hela kvällen för att se om hon dyker upp.
Jag känner mig så otroligt desperat, och jag har inte träffat Julia på hur länge som helst. Jag måste ringa till henne. Jag vågar inte ringa till Sarah när hon är hos sin pappa, jag vågar knappt ringa henne när hon är hemma. (Vilket påminner mig om när Julia ringde hem till min farmor och farfar när vi var i Norge, det var rätt roligt. )
Things I do to people I love shouldn't be allowed
HOW AM I GONNA KEEP MYSELF AWAY FROM ME?
Det blir liksom inte bättre än så här.
Inte sämre heller, kan jag tro.
Det är någonstans så här mittemellan jag hör hemma.
Inte glad, inte ledsen direkt heller.
Jag såg Garden state idag, den är otroligt vacker.
Jag läste Marika Kolterjahn idag, hon är otroligt dålig.
Men, jag läste ut en bok, det känns bra.
Det är mindre än en vecka till jullovet, det känns också bra.
För det betyder att jag snart får träffa
Pappa, farmor, Marianne.
Sarah.
It's good for everybody to hurt somebody once in a while.
Jag vill bara åka härifrån. Helst skulle jag bara ge mig av åt något håll jag inte känner till sedan tidigare.
Jag såg på Pippi Långstrump med Emma idag, från 1970, precis när allt det bra började ta sin början. "Akta dig vad kul de hade när de rymde hemifrån", säger Tommy, och sedan rymmer han tillsammans med sin syster och bästa vän. Men sedan: "I min bok var det vackert väder hela tiden när de rymde". Jag antar att det är så det är. Sanningen sägs av en tolvåring i en barnfilm från 1970.
I never had light in my eyes anyway
Jag är så trött.
Jag vet inte varför.
Jag har varit hemma i stort sätt hela dagen, förutom att jag träffade min läkare i en kvart. Det kändes onödigt. Sedan åkte jag hem och åt mig fet och tittade på film, innan jag hämtade Emma från dagis, och vi satt tillsammans i soffan och tittade på Landet för länge sedan 10, som jag hatar. Det har kommit en tolva, såg jag på biblioteket. Det är synd, eftersom den första är så bra, så genomtänkt, med klasskillnader och tvivel och tillit och kamp om liv och död. En stark film för att vara för barn.
Det känns inte som fredag. Jag vet inte vad det känns som. Något slags mellanting även här.
I say it's too late to get high now
Jag lyssnade på Saying sorry idag, Hawthorne heights, jag som bestämt mig för att sluta lyssna på sådan musik. Grejen var att jag fick världens lust att skriva. Den låten i samband med att jag läste en dålig bok. Självklart har jag inte skrivit något idag, men jag ser positivt på att känslan kommer tillbaka iaf. Så nu har jag tagit upp den musiken en aning igen, inte fullt så som jag lyssnade på den förut, men en aning, och det är skönt när man mår dåligt. Hawthorne och TBS.
Och Counting crows. Adam Duritz är min poetiska vän i vardagstristessen.
Maria says she's dying,
through the door I hear her crying.
Why? I don't know.
Det blir liksom inte bättre än så här.
Inte sämre heller, kan jag tro.
Det är någonstans så här mittemellan jag hör hemma.
Inte glad, inte ledsen direkt heller.
Jag såg Garden state idag, den är otroligt vacker.
Jag läste Marika Kolterjahn idag, hon är otroligt dålig.
Men, jag läste ut en bok, det känns bra.
Det är mindre än en vecka till jullovet, det känns också bra.
För det betyder att jag snart får träffa
Pappa, farmor, Marianne.
Sarah.
It's good for everybody to hurt somebody once in a while.
Jag vill bara åka härifrån. Helst skulle jag bara ge mig av åt något håll jag inte känner till sedan tidigare.
Jag såg på Pippi Långstrump med Emma idag, från 1970, precis när allt det bra började ta sin början. "Akta dig vad kul de hade när de rymde hemifrån", säger Tommy, och sedan rymmer han tillsammans med sin syster och bästa vän. Men sedan: "I min bok var det vackert väder hela tiden när de rymde". Jag antar att det är så det är. Sanningen sägs av en tolvåring i en barnfilm från 1970.
I never had light in my eyes anyway
Jag är så trött.
Jag vet inte varför.
Jag har varit hemma i stort sätt hela dagen, förutom att jag träffade min läkare i en kvart. Det kändes onödigt. Sedan åkte jag hem och åt mig fet och tittade på film, innan jag hämtade Emma från dagis, och vi satt tillsammans i soffan och tittade på Landet för länge sedan 10, som jag hatar. Det har kommit en tolva, såg jag på biblioteket. Det är synd, eftersom den första är så bra, så genomtänkt, med klasskillnader och tvivel och tillit och kamp om liv och död. En stark film för att vara för barn.
Det känns inte som fredag. Jag vet inte vad det känns som. Något slags mellanting även här.
I say it's too late to get high now
Jag lyssnade på Saying sorry idag, Hawthorne heights, jag som bestämt mig för att sluta lyssna på sådan musik. Grejen var att jag fick världens lust att skriva. Den låten i samband med att jag läste en dålig bok. Självklart har jag inte skrivit något idag, men jag ser positivt på att känslan kommer tillbaka iaf. Så nu har jag tagit upp den musiken en aning igen, inte fullt så som jag lyssnade på den förut, men en aning, och det är skönt när man mår dåligt. Hawthorne och TBS.
Och Counting crows. Adam Duritz är min poetiska vän i vardagstristessen.
Maria says she's dying,
through the door I hear her crying.
Why? I don't know.
Torsdag.
Underbart.
Min blogg fungerar igen.
Jag blir alltid lite handfallen när saker inte är som de brukar vara.
Idag har varit en bra dag.
Det började med att jag gick upp lite tidigare än vanligt, ungefär då jag borde gå upp, fast aldrig orkar, så jag hann äta frukost, jättenyttigt, fullt med fibrer och järn och kalcium. Haha, jag fick godkänt i hemkunskap.
Jag och Dorota var nere i Magasinet och städade. Helt underbart att vara där, när alla böckerna är äldre än 1956, och de luktar antikvariat, och känns hur härliga som helst att blädda igenom. Jag nästan ryser vid känslan av mina fingrar över deras pärmar. Jag älskar gamla böcker. Vi ska fortsätta nästa vecka.
Förra året klädde Helens dotter Saga ut sig till jultomte och delade ut inslagna böcker till alla barnen som kom. I år ska det inte komma någon tomte, för Saga är i Nya Zeeland, och Johanna vägrar, men de inslagna böckerna, som blev över, från förra året, har legat i bokhyllan ett år nu, och de behövde inte vara inslagna längre, så jag fick i uppdrag att paketera upp dem igen. Otroligt stimulerande arbete, måste jag påstå. Även fast jag inte fick böckerna, kändes det som om det var julafton. Nej, inte riktigt, men...ljudet när jag slet upp papperet, prasslet när jag gjorde små bollar av det, och de fina nya böckerna...Det är så, mitten räknas aldrig. Saker ska vara nya, eller riktigt gamla, i en reklamfilm ska man säga allt viktigt i slutet och i början, ingen minns vad som sagt i mitten, allting är anpassat för unga, eller för gamla, de mittemellan finns inte.
Imorgon har jag tagit ledigt. Klockan tio ska jag till min läkare, det kanske tar en timme, resten av dagen ska jag vara hemma och titta på film och läsa böcker. Idag lånade jag två nya böcker. Jag har elva olästa biblioteksböcker hemma, en ljudbok och tre filmer. Jag har en del att göra. Jag kanske ska städa lite också. Det beror på om Julia kommer i helgen eller inte. Jag vill att hon gör det, och tittar på Roman Polanski med mig. Jag har bara sett en enda Roman-film i hela mitt liv, fast att brorsan har fem stycken. Och en på datorn.
Min blogg fungerar igen.
Jag blir alltid lite handfallen när saker inte är som de brukar vara.
Idag har varit en bra dag.
Det började med att jag gick upp lite tidigare än vanligt, ungefär då jag borde gå upp, fast aldrig orkar, så jag hann äta frukost, jättenyttigt, fullt med fibrer och järn och kalcium. Haha, jag fick godkänt i hemkunskap.
Jag och Dorota var nere i Magasinet och städade. Helt underbart att vara där, när alla böckerna är äldre än 1956, och de luktar antikvariat, och känns hur härliga som helst att blädda igenom. Jag nästan ryser vid känslan av mina fingrar över deras pärmar. Jag älskar gamla böcker. Vi ska fortsätta nästa vecka.
Förra året klädde Helens dotter Saga ut sig till jultomte och delade ut inslagna böcker till alla barnen som kom. I år ska det inte komma någon tomte, för Saga är i Nya Zeeland, och Johanna vägrar, men de inslagna böckerna, som blev över, från förra året, har legat i bokhyllan ett år nu, och de behövde inte vara inslagna längre, så jag fick i uppdrag att paketera upp dem igen. Otroligt stimulerande arbete, måste jag påstå. Även fast jag inte fick böckerna, kändes det som om det var julafton. Nej, inte riktigt, men...ljudet när jag slet upp papperet, prasslet när jag gjorde små bollar av det, och de fina nya böckerna...Det är så, mitten räknas aldrig. Saker ska vara nya, eller riktigt gamla, i en reklamfilm ska man säga allt viktigt i slutet och i början, ingen minns vad som sagt i mitten, allting är anpassat för unga, eller för gamla, de mittemellan finns inte.
Imorgon har jag tagit ledigt. Klockan tio ska jag till min läkare, det kanske tar en timme, resten av dagen ska jag vara hemma och titta på film och läsa böcker. Idag lånade jag två nya böcker. Jag har elva olästa biblioteksböcker hemma, en ljudbok och tre filmer. Jag har en del att göra. Jag kanske ska städa lite också. Det beror på om Julia kommer i helgen eller inte. Jag vill att hon gör det, och tittar på Roman Polanski med mig. Jag har bara sett en enda Roman-film i hela mitt liv, fast att brorsan har fem stycken. Och en på datorn.
Jag älskar listor.
1. VAD HETER DU?
Josefine
2.VAD ÄR DET FÖR FÄRG PÅ BYXORNA DU HAR PÅ DIG?
Svarta. Fast de har en vit fläck efter fetaosten^^
3.VAD LYSSNAR DU PÅ JUST NU?
The Kooks, för att Pim har så bra musiksmak <3
4.VAD GJORDE DU IGÅR KVÄLL?
Tittade på Filip och Fredrik, mina idoler
5. VAD VAR DET SISTA DU ÅT?
Knäckemacka
6. HUR ÄR VÄDRET HOS DIG JUST NU?
Så som jag vill att det ska vara. Mörkt och kallt.
7. DEN SISTA PERSON DU PRATAT I TELEFON MED?
Julia <3
8. DET FÖRSTA DU LÄGGER MÄRKE TILL HOS DET MOTSATTA KÖNET?
Ögonen
10. HUR MÅR DU IDAG?
Låt oss säga så här: medicinen har inte börjat verka
11. VILKEN ÄR DIN FAVORITDRYCK?
Fläderdricka.
12. FAVORIT ALKOHOLBASERAD DRYCK?
Nej.
13. FAVORITSPORT?
Jag och sport är inte vänner. Förutom på tv då
14. HÅRFÄRG?
Kämpar med att få det brunt igen
15. ÖGONFÄRG?
Gröna
16. SOLUPPGÅNG ELLER SOLNEDGÅNG?
Soluppgången från Mosebacke, men generellt solnedgång
17. SYSKON Å DERAS ÅLDER?
Joakim, 17, Emma, 3
18. FAVORITMÅNAD?
September - Oktober - November
19. FAVORITMAT?
Joakim är bra på att laga mat
20. SISTA FILMEN DU SÅG?
Hmm...Alice i Underlandet - otecknad.
21. FAVORITDAG PÅ VECKAN?
Fredag.
22. FAVORITHOBBIES?
Skrivandet
23. ÄR DU FÖR BLYG FÖR ATT BJUDA UT NÅGON?
Jag vill inte bjuda ut någon, så det kvittar, men ja, det är jag väl
24. FAVORIT LÅT(ar)?
Counting crows - Recovering a satellite
25. SOMMAR ELLER VINTER?
Höst. (vinter)
26. KRAMAR ELLER KYSSAR?
Kramar
27. FÖRHÅLLANDE ELLER ONE-NIGHT STANDS?
Inget av det
28. CHOKLAD ELLER VANILJ?
Man blir glad av choklad
32. HUR BOR DU OCH MED VEM/VILKA?
Jag bor i Friggebod. Ganska ensam. Men i huset bor mor och Micke och Joakim och Emma.
33. VAD LÄSER DU FÖR BÖCKER???
Jag läser alldeles för lite, men jag älskar Johanna Nilsson. Just nu läser jag Elvis, Jesus och jag, den är väldigt bra
34. HUR SER DIN MUSMATTA UT?
Jag använder ingen musmatta, men jag har en, den köpte Joakim på Timarii för hundra år sen. Jag tycker om den.
35. FAVORITSPEL?
Spel..? Jag vet inte. UNO är väldigt roligt i rätt sällskap.
36. Kan du nudda din näsa med tungan ?
Nej.
37. KAN DU KORSA ETT ÖGA ÅT GÅNGEN?
Nej.
38. ÄR DU ROMANTISK?
Har aldrig haft anledning till att vara det, och jag tvivlar starkt på det, har inga planer på att sätta mig i en situation där det skulle uppskattas
39. SKULLE DU SÄGA SJÄLV ATT DU ÄR LYCKLIG?
Nej.
Josefine
2.VAD ÄR DET FÖR FÄRG PÅ BYXORNA DU HAR PÅ DIG?
Svarta. Fast de har en vit fläck efter fetaosten^^
3.VAD LYSSNAR DU PÅ JUST NU?
The Kooks, för att Pim har så bra musiksmak <3
4.VAD GJORDE DU IGÅR KVÄLL?
Tittade på Filip och Fredrik, mina idoler
5. VAD VAR DET SISTA DU ÅT?
Knäckemacka
6. HUR ÄR VÄDRET HOS DIG JUST NU?
Så som jag vill att det ska vara. Mörkt och kallt.
7. DEN SISTA PERSON DU PRATAT I TELEFON MED?
Julia <3
8. DET FÖRSTA DU LÄGGER MÄRKE TILL HOS DET MOTSATTA KÖNET?
Ögonen
10. HUR MÅR DU IDAG?
Låt oss säga så här: medicinen har inte börjat verka
11. VILKEN ÄR DIN FAVORITDRYCK?
Fläderdricka.
12. FAVORIT ALKOHOLBASERAD DRYCK?
Nej.
13. FAVORITSPORT?
Jag och sport är inte vänner. Förutom på tv då
14. HÅRFÄRG?
Kämpar med att få det brunt igen
15. ÖGONFÄRG?
Gröna
16. SOLUPPGÅNG ELLER SOLNEDGÅNG?
Soluppgången från Mosebacke, men generellt solnedgång
17. SYSKON Å DERAS ÅLDER?
Joakim, 17, Emma, 3
18. FAVORITMÅNAD?
September - Oktober - November
19. FAVORITMAT?
Joakim är bra på att laga mat
20. SISTA FILMEN DU SÅG?
Hmm...Alice i Underlandet - otecknad.
21. FAVORITDAG PÅ VECKAN?
Fredag.
22. FAVORITHOBBIES?
Skrivandet
23. ÄR DU FÖR BLYG FÖR ATT BJUDA UT NÅGON?
Jag vill inte bjuda ut någon, så det kvittar, men ja, det är jag väl
24. FAVORIT LÅT(ar)?
Counting crows - Recovering a satellite
25. SOMMAR ELLER VINTER?
Höst. (vinter)
26. KRAMAR ELLER KYSSAR?
Kramar
27. FÖRHÅLLANDE ELLER ONE-NIGHT STANDS?
Inget av det
28. CHOKLAD ELLER VANILJ?
Man blir glad av choklad
32. HUR BOR DU OCH MED VEM/VILKA?
Jag bor i Friggebod. Ganska ensam. Men i huset bor mor och Micke och Joakim och Emma.
33. VAD LÄSER DU FÖR BÖCKER???
Jag läser alldeles för lite, men jag älskar Johanna Nilsson. Just nu läser jag Elvis, Jesus och jag, den är väldigt bra
34. HUR SER DIN MUSMATTA UT?
Jag använder ingen musmatta, men jag har en, den köpte Joakim på Timarii för hundra år sen. Jag tycker om den.
35. FAVORITSPEL?
Spel..? Jag vet inte. UNO är väldigt roligt i rätt sällskap.
36. Kan du nudda din näsa med tungan ?
Nej.
37. KAN DU KORSA ETT ÖGA ÅT GÅNGEN?
Nej.
38. ÄR DU ROMANTISK?
Har aldrig haft anledning till att vara det, och jag tvivlar starkt på det, har inga planer på att sätta mig i en situation där det skulle uppskattas
39. SKULLE DU SÄGA SJÄLV ATT DU ÄR LYCKLIG?
Nej.
I'm dying to see you
Tisdag. Jag har ingen koll på dagarna längre.
Ingenting har hänt idag.
Det kom nästan inget folk till biblioteket, så det fanns inte mycket att göra.
På förmiddagen trängdes det en massa barn utanför dörren, de skulle in på Vågen och titta på någon show, och i pauserna kom det in en massa trettonåringar och slogs om datorerna.
Vi kunde inte ha dörren öppen på grund av allt ljud, jag hatar ljud, men vi slapp iaf julmusiken från Folkets hus.
Jag satt inne hos Gunilla och lyssnade på en gregoriansk manskör (från Ryssland^^), och höll på att somna, det var bedövande på något sätt, liksom lugnande, och jag önskade att jag kunde få stänga in mig där på kontoret och lyssna på en skivan resten av veckan. Jag skulle behöva lite ensamhet på min arbetstid, enda gången jag får det är på lunchen. Jag älskar att sitta inne i personalrummet och träna på delstaterna. Jag har lärt mig dem nu.
Jag älskar mornarna också, när vi inte har öppnat ännu, då brukar jag gå mellan hyllorna och försöka se upptagen ut fast att jag bara njuter av tystnaden. Ibland tar jag ner böcker eller filmer från hyllorna för att de kan komma till användning någon tråkig söndag.
Det finns en kille, han kanske är nio, som kommer till oss ibland, och han är så försynt, och jag önskar att alla killar kunde vara så där. Liksom inte blyg eller tillbakadragen eller ens artig, bara...jaa..så som barn borde vara. Jag tycker om honom.
Så finns det en kille som är betydligt äldre, som heter Ludvig, han är väl tjugo-trettio. Honom blir jag alltid glad när jag ser, han var där med sin flickvän idag. Jag älskar att jag alltid kan ta reda på vad folk heter, jag älskar att få ett namn till ett ansikte, och det är inte ens olagligt. Ludvig är väl inte speciell på något sätt, han bara ser så otrolig sympatisk ut, och varje gång han kommer in reagerar jag på det, fast jag vet inte varför. Jag pratade lite med honom när han lånade böcker, och jag tror att han skulle kunna ha varit som den där nioåringen när han själv var barn. Jag vill att människor ska vara så. I wish I made cures for how people are.
Jag pratade med Julia idag.
Hon vill att vi ska ut och handla julklappar,
hon vill att vi ska ha filmkväll, med tema.
Hon har stått och jonglerat idag igen. I söndags stod hon på julmarknaden i Gamla stan och jonglerade och fick in två hundra spänn, idag fick hon in nästan lika mycket, på kortare tid. Jag ösnkar att jag var bra på något. Vilket påminner mig om den där killen på Drottninggatan, det lär ha varit i somaras, som sålde dikter. Han hade en skylt bredvid sig som det stod Poet till salu på.
Iaf, det känns bra att det är Julia som vill en massa saker, för då kanske det blir av, istället för att det är jag som driver på, för då blir det inte lika angeläget. Jag menar, ankorna behöver ju mat och så.
Jag har Sarah-abstinens.
Ingenting har hänt idag.
Det kom nästan inget folk till biblioteket, så det fanns inte mycket att göra.
På förmiddagen trängdes det en massa barn utanför dörren, de skulle in på Vågen och titta på någon show, och i pauserna kom det in en massa trettonåringar och slogs om datorerna.
Vi kunde inte ha dörren öppen på grund av allt ljud, jag hatar ljud, men vi slapp iaf julmusiken från Folkets hus.
Jag satt inne hos Gunilla och lyssnade på en gregoriansk manskör (från Ryssland^^), och höll på att somna, det var bedövande på något sätt, liksom lugnande, och jag önskade att jag kunde få stänga in mig där på kontoret och lyssna på en skivan resten av veckan. Jag skulle behöva lite ensamhet på min arbetstid, enda gången jag får det är på lunchen. Jag älskar att sitta inne i personalrummet och träna på delstaterna. Jag har lärt mig dem nu.
Jag älskar mornarna också, när vi inte har öppnat ännu, då brukar jag gå mellan hyllorna och försöka se upptagen ut fast att jag bara njuter av tystnaden. Ibland tar jag ner böcker eller filmer från hyllorna för att de kan komma till användning någon tråkig söndag.
Det finns en kille, han kanske är nio, som kommer till oss ibland, och han är så försynt, och jag önskar att alla killar kunde vara så där. Liksom inte blyg eller tillbakadragen eller ens artig, bara...jaa..så som barn borde vara. Jag tycker om honom.
Så finns det en kille som är betydligt äldre, som heter Ludvig, han är väl tjugo-trettio. Honom blir jag alltid glad när jag ser, han var där med sin flickvän idag. Jag älskar att jag alltid kan ta reda på vad folk heter, jag älskar att få ett namn till ett ansikte, och det är inte ens olagligt. Ludvig är väl inte speciell på något sätt, han bara ser så otrolig sympatisk ut, och varje gång han kommer in reagerar jag på det, fast jag vet inte varför. Jag pratade lite med honom när han lånade böcker, och jag tror att han skulle kunna ha varit som den där nioåringen när han själv var barn. Jag vill att människor ska vara så. I wish I made cures for how people are.
Jag pratade med Julia idag.
Hon vill att vi ska ut och handla julklappar,
hon vill att vi ska ha filmkväll, med tema.
Hon har stått och jonglerat idag igen. I söndags stod hon på julmarknaden i Gamla stan och jonglerade och fick in två hundra spänn, idag fick hon in nästan lika mycket, på kortare tid. Jag ösnkar att jag var bra på något. Vilket påminner mig om den där killen på Drottninggatan, det lär ha varit i somaras, som sålde dikter. Han hade en skylt bredvid sig som det stod Poet till salu på.
Iaf, det känns bra att det är Julia som vill en massa saker, för då kanske det blir av, istället för att det är jag som driver på, för då blir det inte lika angeläget. Jag menar, ankorna behöver ju mat och så.
Jag har Sarah-abstinens.
Måndag
Det ligger en död pojke i min säng.
Idag har jag inbillat mig alla biverkningar av medicinen som någonsin dokumenterats. Jag är sån.
Pojken är femton år och heter Jimmy.
Min säng är tom, men han bor i mitt huvud, den där pojken jag aldrig träffat, som en påminnelse om vad jag än glömmer.
Jag behöver lyssna på något som låter, som låter högt och bullrar, som går igenom mig som en vass egg. Som Diary of Jane. Men jag har ingen sådan musik. Jag förblir tom.
Det är måndag. Det är alltid lika tröstlöst.
Emma-samtal den senaste veckan:
-Emma, kan du säga Max?
-Mask!
-Nej, MAX
-Mask?
-Maax
-ORM!
<3
-Nu blev han platt!
-Pannkaka
Diamonds and babies and cars är det enda som fungerar när det regnar.
She said
my children are growing up mad
they'll never get anywhere.
Idag har jag inbillat mig alla biverkningar av medicinen som någonsin dokumenterats. Jag är sån.
Pojken är femton år och heter Jimmy.
Min säng är tom, men han bor i mitt huvud, den där pojken jag aldrig träffat, som en påminnelse om vad jag än glömmer.
Jag behöver lyssna på något som låter, som låter högt och bullrar, som går igenom mig som en vass egg. Som Diary of Jane. Men jag har ingen sådan musik. Jag förblir tom.
Det är måndag. Det är alltid lika tröstlöst.
Emma-samtal den senaste veckan:
-Emma, kan du säga Max?
-Mask!
-Nej, MAX
-Mask?
-Maax
-ORM!
<3
-Nu blev han platt!
-Pannkaka
Diamonds and babies and cars är det enda som fungerar när det regnar.
She said
my children are growing up mad
they'll never get anywhere.
Elvis, Jesus och jag
”
”Nu är det officiellt, jag är en pojke. Mamma, du har två söner från och med nu, är inte det härligt?”
Mamma stod och kokade tvätt på spisen och något hände, som när man byter kanal under Dr Who mitt i Dalekepidosen. Som en paus. Jag vet inte. Hon vände sig om och såg ut som om hon hade blivit stungen av ett bi fast hon inte kunde få ur sig skriket. När hon talade var bröstkorgen alldeles stel och framskjuten som hos en höna.
”Du kan inte bara förvandla dig till pojke.”
Ger gick för att hämta mjölk och kakor, som om det var Familjen Walton på teve hon pratade om. Hon pratade en hel del om dem.
”Jag vill inte vara flicka, det är hela saken, och jag förvandlar mig inte till pojke, Jesusbarnet hjälper mig.”
”Vad har Jesusbarnet med det här att göra?”
”Jag ber och jag vet att ganska snart kommer han att ge mig en snopp precis som Seany.”
”Men vännen, vad menar du? Det där är tokerier. Du kommer aldrig att bli en pojke. Det är härligt att vara flicka.”
Ger lyssnade inte på det örat.
”Det är det inte. Pojkar får göra allt som är kul, och pengar får de också, verkar det som.”
Hon var inte dum, min syster, den saken var klar.
”De får flyga till månen, skjuta mål, åka med bak på traktorn, och det är bara början, säg mig en enda flicka du skulle vilja vara.”
Mamma tittade på mig som om hon förväntade sig att jag skulle komma med någonting, men just i det ögonblicket kunde jag inte tänka på en enda flicka jag skulle vilja vara förutom Jungfru Maria kanske. Hon hade ju fött Guds son, vilket var rätt ovanligt, men om jag fick välja mellan att vara henne och att vara George Best vet jag precis vem jag skulle välja. Som jag såg det gjorde Jungfru Maria sin stora bedrift bara en gång, medan George Best fick skjuta mål för Nordirland om och om igen. Det gick inte att jämföra.
”
Emer McCourt i översättning av Eva M Ålander
Elvis, Jesus och jag
”Nu är det officiellt, jag är en pojke. Mamma, du har två söner från och med nu, är inte det härligt?”
Mamma stod och kokade tvätt på spisen och något hände, som när man byter kanal under Dr Who mitt i Dalekepidosen. Som en paus. Jag vet inte. Hon vände sig om och såg ut som om hon hade blivit stungen av ett bi fast hon inte kunde få ur sig skriket. När hon talade var bröstkorgen alldeles stel och framskjuten som hos en höna.
”Du kan inte bara förvandla dig till pojke.”
Ger gick för att hämta mjölk och kakor, som om det var Familjen Walton på teve hon pratade om. Hon pratade en hel del om dem.
”Jag vill inte vara flicka, det är hela saken, och jag förvandlar mig inte till pojke, Jesusbarnet hjälper mig.”
”Vad har Jesusbarnet med det här att göra?”
”Jag ber och jag vet att ganska snart kommer han att ge mig en snopp precis som Seany.”
”Men vännen, vad menar du? Det där är tokerier. Du kommer aldrig att bli en pojke. Det är härligt att vara flicka.”
Ger lyssnade inte på det örat.
”Det är det inte. Pojkar får göra allt som är kul, och pengar får de också, verkar det som.”
Hon var inte dum, min syster, den saken var klar.
”De får flyga till månen, skjuta mål, åka med bak på traktorn, och det är bara början, säg mig en enda flicka du skulle vilja vara.”
Mamma tittade på mig som om hon förväntade sig att jag skulle komma med någonting, men just i det ögonblicket kunde jag inte tänka på en enda flicka jag skulle vilja vara förutom Jungfru Maria kanske. Hon hade ju fött Guds son, vilket var rätt ovanligt, men om jag fick välja mellan att vara henne och att vara George Best vet jag precis vem jag skulle välja. Som jag såg det gjorde Jungfru Maria sin stora bedrift bara en gång, medan George Best fick skjuta mål för Nordirland om och om igen. Det gick inte att jämföra.
”
Emer McCourt i översättning av Eva M Ålander
Elvis, Jesus och jag
Virvelflicka.
Igår var en av mina värsta dagar på länge.
När man inte finner tröst i någonting och allting är fel och bara ska ta slut så fort som möjligt.
Idag har varit lite bättre.
Kanske mest för att jag har haft saker att göra hela dagen.
Jag har inte varit på biblioteket idag.
Vi åkte till läkaren istället
(Anders: Vad ska du göra imorgon då, när du är ledig?
Josefine: Jag ska på läkarbesök. Så roligt var det.
Anders: Jaha. Inget allvarligt hoppas jag
Josefine: Nej)
Det gick som förväntat. Det gick bra.
Sedan åkte jag och mamma till Farsta och handlade julklappar. Fast jag köpte inga julklappar. Jag har inte köpt en enda julklapp än. Det löser sig.
Däremot köpte jag två tröjor, båda senapsgula till färgen, jag som inte tycker om gult, fast jag har börjat göra det på senare tid, och jag vill bara ha sjuttiotalskläder.
Sedan har jag gjort precis som planerat, legat hemma i min egen soffa och tittat på båda delarna av Ebba och Didrik, båda banden är över två timmar långa, och jag tycker verkligen om det, på något sätt, trots att det är otroligt upp-och-ner. Som vanligt betygsätter jag endast efter manus och karaktärer.
Ebba undrar hur man kan veta vad som är sant, om människor går runt och säger en massa saker de inte menar, och trots att ålderskillnaden mellan mig och Ebba är sju år, delar jag hennes oro. Fast kanske på lite högre nivå. Om det nu finns en sådan.
Men jag är mer som Yrla. Inte för att jag känner igen mig i hennes frihet, eller hennes enkelhet, spotanitet, erfarenhet, självsäkerhet. Tvärtom. Men jag är som Yrla i fönstret i lägenheten i stan. Eller kanske är jag mer som Didrik på hennes sängkant. Helst vill jag vara som Ebba.
Imorgon ska resten av familjen på julmarknad och jag ska inte följa med, och Julia har inte ringt och allting känns...som när ens bästa vän inte ringer på ens födelsedag. Hela livet känns som en sådan födelsedag. Counting crows är min bästa väns ersättare. Det fungeraar ganska bra. Hittills.
När man inte finner tröst i någonting och allting är fel och bara ska ta slut så fort som möjligt.
Idag har varit lite bättre.
Kanske mest för att jag har haft saker att göra hela dagen.
Jag har inte varit på biblioteket idag.
Vi åkte till läkaren istället
(Anders: Vad ska du göra imorgon då, när du är ledig?
Josefine: Jag ska på läkarbesök. Så roligt var det.
Anders: Jaha. Inget allvarligt hoppas jag
Josefine: Nej)
Det gick som förväntat. Det gick bra.
Sedan åkte jag och mamma till Farsta och handlade julklappar. Fast jag köpte inga julklappar. Jag har inte köpt en enda julklapp än. Det löser sig.
Däremot köpte jag två tröjor, båda senapsgula till färgen, jag som inte tycker om gult, fast jag har börjat göra det på senare tid, och jag vill bara ha sjuttiotalskläder.
Sedan har jag gjort precis som planerat, legat hemma i min egen soffa och tittat på båda delarna av Ebba och Didrik, båda banden är över två timmar långa, och jag tycker verkligen om det, på något sätt, trots att det är otroligt upp-och-ner. Som vanligt betygsätter jag endast efter manus och karaktärer.
Ebba undrar hur man kan veta vad som är sant, om människor går runt och säger en massa saker de inte menar, och trots att ålderskillnaden mellan mig och Ebba är sju år, delar jag hennes oro. Fast kanske på lite högre nivå. Om det nu finns en sådan.
Men jag är mer som Yrla. Inte för att jag känner igen mig i hennes frihet, eller hennes enkelhet, spotanitet, erfarenhet, självsäkerhet. Tvärtom. Men jag är som Yrla i fönstret i lägenheten i stan. Eller kanske är jag mer som Didrik på hennes sängkant. Helst vill jag vara som Ebba.
Imorgon ska resten av familjen på julmarknad och jag ska inte följa med, och Julia har inte ringt och allting känns...som när ens bästa vän inte ringer på ens födelsedag. Hela livet känns som en sådan födelsedag. Counting crows är min bästa väns ersättare. Det fungeraar ganska bra. Hittills.
August and everything after
Jag vet inte var jag ska börja.
Inte för att det har hänt så mycket att jag svämmar över av saker att berätta, inte på det sättet,
det är bara svårt att börja.
Det brukar vara slutet som är svårast,
men inte idag.
Inger slutade idag.
Det känns så otroligt jobbigt.
Jag ringde till Julia idag.
Det känns också otroligt jobbigt,
för det hördes lång väg att hon inte ville prata med mig,
inte ville prata med någon.
Det är en av de där dagarna när jag är hur tunn som helst,
när jag sitter och gråter till Counting crows och känner igen mig i exakt allting Adam sjunger om.
En av de där dagarna allting känns så otroligt meningslöst, alla sakerna jag har i mitt rum borde slängas, för de fyller ingen mening, alla ord jag hör omkring mig borde tas tillbaka, för de gjorde ingen skillnad, alla skratten som inte är berättigade, alla möten som inte leder någonstans, alla bilar som inte ska någonstans, alla lampor som lyser upp de tomma rummen.
Idag gjorde jag upp en lista på mina favoritbiblioteksljud.
Saxen genom plasten.
Bokvagnens tröga hjul i rullning
Plastrullens knarr när jag bryter den
Klistret på en post-itlapp som släpper sin yta
Jag hittade en märklig bok idag, en ny, som hette Intet, med världens finaste framsida. Jag kände mig som den boken. Som en mal mot svart bakgrund som dras mot en fotogenlampa.
She looks up at the building,
says she's thinking of jumping.
She says she tired of life,
she must be tired of something.
Just nu gör jag något olagligt, men det är nödvändigt för min överlevnad, och det innefattar lite nya Counting crows' låtar.
Det känns så skönt att jag inte ska till biblioteket imorgon, hela eftermiddagen ska jag sitta hemma under mina nya filt och titta på Ebba och Didrik.
("Dörren log. Det var den första gången jag såg den göra det.")
Inte för att det har hänt så mycket att jag svämmar över av saker att berätta, inte på det sättet,
det är bara svårt att börja.
Det brukar vara slutet som är svårast,
men inte idag.
Inger slutade idag.
Det känns så otroligt jobbigt.
Jag ringde till Julia idag.
Det känns också otroligt jobbigt,
för det hördes lång väg att hon inte ville prata med mig,
inte ville prata med någon.
Det är en av de där dagarna när jag är hur tunn som helst,
när jag sitter och gråter till Counting crows och känner igen mig i exakt allting Adam sjunger om.
En av de där dagarna allting känns så otroligt meningslöst, alla sakerna jag har i mitt rum borde slängas, för de fyller ingen mening, alla ord jag hör omkring mig borde tas tillbaka, för de gjorde ingen skillnad, alla skratten som inte är berättigade, alla möten som inte leder någonstans, alla bilar som inte ska någonstans, alla lampor som lyser upp de tomma rummen.
Idag gjorde jag upp en lista på mina favoritbiblioteksljud.
Saxen genom plasten.
Bokvagnens tröga hjul i rullning
Plastrullens knarr när jag bryter den
Klistret på en post-itlapp som släpper sin yta
Jag hittade en märklig bok idag, en ny, som hette Intet, med världens finaste framsida. Jag kände mig som den boken. Som en mal mot svart bakgrund som dras mot en fotogenlampa.
She looks up at the building,
says she's thinking of jumping.
She says she tired of life,
she must be tired of something.
Just nu gör jag något olagligt, men det är nödvändigt för min överlevnad, och det innefattar lite nya Counting crows' låtar.
Det känns så skönt att jag inte ska till biblioteket imorgon, hela eftermiddagen ska jag sitta hemma under mina nya filt och titta på Ebba och Didrik.
("Dörren log. Det var den första gången jag såg den göra det.")
The distance just makes it worse
Två veckor kvar till jullovet.
Exakt.
Idag.
Den tjugoförsta
blir jag fri från mina plikter,
som uppstått genom begäret av pengar. Jag hatar pengar.
Men jag ska nog bli bibliotekarie när jag blir stor, plugga i Borås och ha årskort på Borås djurpark.
Pappa hade det när han bodde där nere, och jag förstår varför.
Jag skulle kunna sitta där hela vårarna, köpa glass, sitta och skriva med lejon som utsikt. Och sälarna åt andra hållet. Helst på vardagarna när det inte är så mycket annat folk där.
En trevlig lägenhet hade han också. Ibland saknar jag Borås, men det gör inte pappa, säger han, så det är väl bra att han kom därifrån.
Pappa kommer hem över nyår. Jag och min bror kanske gör honom sällskap upp från Arlanda. Vi är alltid i Borlänge över nyår, och de traditioner som Heidi införde i Gimsbärke, lever kvar, trots att hon själv har varit ute i bilden de senaste två-tre åren.
Jag längtar dit. Till fyverkerier, hoppa-ner-från-stolen-skål, fondue, pakkespel, Twist-godis, julklappsutdelningen. Stämningen.
Julia, Anton och jag hade en tanke om att sitta uppe på taket på Odengatan vid tolvslaget, man ser otroligt långt däruppeifrån, det skulle säkert vara jättehäftigt. Men det skulle ju inte gå, för taket skulle vara täckt av snö, och halt av isen. Det verkar inte som att det kommer frysa på till nyår, så det kan väl hända att de hamnar däruppe på nyår.
Inte jag, dock, men jag hoppas på att träffa dem dagarna innan nyår, veckan efter har jag planer, kanske, i Falun, där Sarah är inblandad. Ronja och jag funderar på att träffas också, det var jättelänge sedan, och jag menar det. I mars i år, träffades vi senast efter skolan, när vi såg Container (<3), och var på Containermuseet.
Jag har köpt The Royal Tenenbaums för femtio kronor. Jag älskar The Royal Tenenbaums.
"Varför får han flytta hem?"
"Men han är ju deprimerad"
Exakt.
Idag.
Den tjugoförsta
blir jag fri från mina plikter,
som uppstått genom begäret av pengar. Jag hatar pengar.
Men jag ska nog bli bibliotekarie när jag blir stor, plugga i Borås och ha årskort på Borås djurpark.
Pappa hade det när han bodde där nere, och jag förstår varför.
Jag skulle kunna sitta där hela vårarna, köpa glass, sitta och skriva med lejon som utsikt. Och sälarna åt andra hållet. Helst på vardagarna när det inte är så mycket annat folk där.
En trevlig lägenhet hade han också. Ibland saknar jag Borås, men det gör inte pappa, säger han, så det är väl bra att han kom därifrån.
Pappa kommer hem över nyår. Jag och min bror kanske gör honom sällskap upp från Arlanda. Vi är alltid i Borlänge över nyår, och de traditioner som Heidi införde i Gimsbärke, lever kvar, trots att hon själv har varit ute i bilden de senaste två-tre åren.
Jag längtar dit. Till fyverkerier, hoppa-ner-från-stolen-skål, fondue, pakkespel, Twist-godis, julklappsutdelningen. Stämningen.
Julia, Anton och jag hade en tanke om att sitta uppe på taket på Odengatan vid tolvslaget, man ser otroligt långt däruppeifrån, det skulle säkert vara jättehäftigt. Men det skulle ju inte gå, för taket skulle vara täckt av snö, och halt av isen. Det verkar inte som att det kommer frysa på till nyår, så det kan väl hända att de hamnar däruppe på nyår.
Inte jag, dock, men jag hoppas på att träffa dem dagarna innan nyår, veckan efter har jag planer, kanske, i Falun, där Sarah är inblandad. Ronja och jag funderar på att träffas också, det var jättelänge sedan, och jag menar det. I mars i år, träffades vi senast efter skolan, när vi såg Container (<3), och var på Containermuseet.
Jag har köpt The Royal Tenenbaums för femtio kronor. Jag älskar The Royal Tenenbaums.
"Varför får han flytta hem?"
"Men han är ju deprimerad"
Yours to keep.
Idag noterade jag händelser och känslor på små lappar och lade i bakfickan, för att jag inte skulle glömma bort dem.
Jag citerar mig själv från tidigare idag:
"Under fikat var jag helt ensam ute i biblioteket.
Helt underbart.
Jag önskar att jag hade ett eget bibliotek.
Böcker + ensamhet + tystnad
Om jag jobbade här skulle jag stanna här om nätterna,
för att få den här känslan.
Allting blir förstört på en sekund.
Dörren öppnas. Folk kommer in.
Musik spelas i foajen och når in till lokalen.
Förut spelade de bara Norah Jones,
sedan fick de spatt och spelade svenska schlagers en hel dag.
Nu kör de julsånger konstant, antagligen ända fram till jul,
förmodligen ännu längre."
Det var första känslan.
"Peter och Magnus kom förbi.
Kändes jättekonstigt.
Fast bra. Eller, jag vet inte.
Vad blir jag så nervös för?
Varför förstår alla utom jag vilket dåligt ´val jag gjorde angående gymnasiet?
Jag saknar Peter.
Jag vill prata med Julia"
[Magnus: Nej, nu är det dags att vandra vidare
Peter: Vandra vidare! Det låter som om vi ska dö]
För kanske en vecka sedan eller såbläddrade jag igenom en bok på barnfack, och hittade den här meningen: "Det är inte bara naglar och hår som växer, även växter. Det är kanske därför de heter växter? Nu ska vi plantera!"
En jättehurtig nu-ska-vi-aktivera-barnen-bok, innehållandes världens fulaste mening.
Jag hoppade över Ruth idag. Skönt att slippa.
Istället slösar jag bort min tid med min lillasyster framför tv:n.
Jag snodde med mig två filmer från biblioteket idag iaf.
Bara för att Julia inte har sett Garden state, och jag har glömt vad den handlar om.
När jag lyssnar på underbara Kooks-låten She moves in her own way fylls jag med någonting obeskrivbart som vill tvinga mig till tårar, jag hatar att jag är sån här.
(Idag har jag fått kämpa för att alla 'Rocky' ska få stå samlade,
och lärt mig en del av Dorota.)
Jag citerar mig själv från tidigare idag:
"Under fikat var jag helt ensam ute i biblioteket.
Helt underbart.
Jag önskar att jag hade ett eget bibliotek.
Böcker + ensamhet + tystnad
Om jag jobbade här skulle jag stanna här om nätterna,
för att få den här känslan.
Allting blir förstört på en sekund.
Dörren öppnas. Folk kommer in.
Musik spelas i foajen och når in till lokalen.
Förut spelade de bara Norah Jones,
sedan fick de spatt och spelade svenska schlagers en hel dag.
Nu kör de julsånger konstant, antagligen ända fram till jul,
förmodligen ännu längre."
Det var första känslan.
"Peter och Magnus kom förbi.
Kändes jättekonstigt.
Fast bra. Eller, jag vet inte.
Vad blir jag så nervös för?
Varför förstår alla utom jag vilket dåligt ´val jag gjorde angående gymnasiet?
Jag saknar Peter.
Jag vill prata med Julia"
[Magnus: Nej, nu är det dags att vandra vidare
Peter: Vandra vidare! Det låter som om vi ska dö]
För kanske en vecka sedan eller såbläddrade jag igenom en bok på barnfack, och hittade den här meningen: "Det är inte bara naglar och hår som växer, även växter. Det är kanske därför de heter växter? Nu ska vi plantera!"
En jättehurtig nu-ska-vi-aktivera-barnen-bok, innehållandes världens fulaste mening.
Jag hoppade över Ruth idag. Skönt att slippa.
Istället slösar jag bort min tid med min lillasyster framför tv:n.
Jag snodde med mig två filmer från biblioteket idag iaf.
Bara för att Julia inte har sett Garden state, och jag har glömt vad den handlar om.
När jag lyssnar på underbara Kooks-låten She moves in her own way fylls jag med någonting obeskrivbart som vill tvinga mig till tårar, jag hatar att jag är sån här.
(Idag har jag fått kämpa för att alla 'Rocky' ska få stå samlade,
och lärt mig en del av Dorota.)
Tv-dinners and letters she wont send
Jag tror att jag har glömt vad som är viktigt.
Jag glömmer alltid att tänka på allt det viktiga.
Jag minns alltid det tråkiga, det enkla, mycket tydligare.
Jag åt frukost imorse. Det var ett viktigt steg till ett bättre liv.
Jag drack limesaft i förmiddags.
Det fick mig att tänka på Julia (som ringde mig på tåget, hon satt inlåst på Odengatan, och jag vet inte varför, men det kändes konstigt att prata med henne),
för vi drack limesaft och åt nachochips hemma hos henne när vi tittade på film, undrar om det var när vi tittade på Clockwork orange. Kanske. Jag minns inte ens om det var Carro eller Anton som var där med oss, men förmodligen Anton.
Det var en bra stund, limesaft kommer alltid att innebära en bra stund på Björka.
Vi fikade tidigt idag. För att kunna lägga om schemat. För att Gunilla är sjukskriven, för att Helen är sjukskriven, för att Inger slutar på torsdag. Jag kommer att sakna Inger.
Det hände ingenting på biblioteket idag, förutom att det kom in ett par jobbiga tonårspojkar som Pirjo fick köra ut, jag hatar tonårspojkar, jag hatar tonårsflickor.
Jag lånade två Snurran-böcker till Emma, Snurran är den enda riktigt bra barnlitteratur som skrivits på senare år. Alla barn borde läsa Snurran och dum-overallen.
Sedan åkte jag in till stan.
Jag träffade Andrea i Gamla stan, och vi fikade i nästan två timmar, och sedan gick vi till den lilla julmarknaden och köpte brända mandlar (<3), och jag snodde en femkrona av henne.
Det var mysigt att göra något, för en gång skull, på en tisdag. Jag älskar att se på höghusen, där det lyser en adventsljusstake i nästan varje fönster. Det känns inte som att det är december, och visst saknar jag snön, jag har ju längtat efter den sedan jag såg videon till Motion city soundtrack-låten Hold me down, och Döda poeters sällskap. Men det väder som det var idag, lite regn, ganska varmt i förhållande till årstiden - det är mitt favoritväder. Tidig höst.
Åh. Som den dagen jag satt på Skeppsholmen/Kastellholmen hela dagen, tills Julia slutade skolan, och så gick vi till Edenborgs och sedan tog vi Roslagsbanan till Mörby och sedan tillbaka och jag åkte hem med nio-tåget och kom hem klockan tio och hela världen var mörk och vacker, och jag ville gå på gångvägen från stationen i resten av mitt liv.
Det var en bra dag. Min första dag som fri från skolan.
Jävla skit att Per Nilsson vann Augustpriset. Visserligen har han varit nominerad flera gånger förut utan att ha vunnit en enda gång, men Gunnar Ardelius skrev den mest originella ungdomsboken på hur länge som helst. Fan.
Nitton dagar kvar till jul, jag har inte köpt en enda julklapp, men tänkt ut två.
Jag vill träffa Julia. Jag har någonting jag vill att hon ska ta del av.
She moves in her own way <3
Jag glömmer alltid att tänka på allt det viktiga.
Jag minns alltid det tråkiga, det enkla, mycket tydligare.
Jag åt frukost imorse. Det var ett viktigt steg till ett bättre liv.
Jag drack limesaft i förmiddags.
Det fick mig att tänka på Julia (som ringde mig på tåget, hon satt inlåst på Odengatan, och jag vet inte varför, men det kändes konstigt att prata med henne),
för vi drack limesaft och åt nachochips hemma hos henne när vi tittade på film, undrar om det var när vi tittade på Clockwork orange. Kanske. Jag minns inte ens om det var Carro eller Anton som var där med oss, men förmodligen Anton.
Det var en bra stund, limesaft kommer alltid att innebära en bra stund på Björka.
Vi fikade tidigt idag. För att kunna lägga om schemat. För att Gunilla är sjukskriven, för att Helen är sjukskriven, för att Inger slutar på torsdag. Jag kommer att sakna Inger.
Det hände ingenting på biblioteket idag, förutom att det kom in ett par jobbiga tonårspojkar som Pirjo fick köra ut, jag hatar tonårspojkar, jag hatar tonårsflickor.
Jag lånade två Snurran-böcker till Emma, Snurran är den enda riktigt bra barnlitteratur som skrivits på senare år. Alla barn borde läsa Snurran och dum-overallen.
Sedan åkte jag in till stan.
Jag träffade Andrea i Gamla stan, och vi fikade i nästan två timmar, och sedan gick vi till den lilla julmarknaden och köpte brända mandlar (<3), och jag snodde en femkrona av henne.
Det var mysigt att göra något, för en gång skull, på en tisdag. Jag älskar att se på höghusen, där det lyser en adventsljusstake i nästan varje fönster. Det känns inte som att det är december, och visst saknar jag snön, jag har ju längtat efter den sedan jag såg videon till Motion city soundtrack-låten Hold me down, och Döda poeters sällskap. Men det väder som det var idag, lite regn, ganska varmt i förhållande till årstiden - det är mitt favoritväder. Tidig höst.
Åh. Som den dagen jag satt på Skeppsholmen/Kastellholmen hela dagen, tills Julia slutade skolan, och så gick vi till Edenborgs och sedan tog vi Roslagsbanan till Mörby och sedan tillbaka och jag åkte hem med nio-tåget och kom hem klockan tio och hela världen var mörk och vacker, och jag ville gå på gångvägen från stationen i resten av mitt liv.
Det var en bra dag. Min första dag som fri från skolan.
Jävla skit att Per Nilsson vann Augustpriset. Visserligen har han varit nominerad flera gånger förut utan att ha vunnit en enda gång, men Gunnar Ardelius skrev den mest originella ungdomsboken på hur länge som helst. Fan.
Nitton dagar kvar till jul, jag har inte köpt en enda julklapp, men tänkt ut två.
Jag vill träffa Julia. Jag har någonting jag vill att hon ska ta del av.
She moves in her own way <3
Jag är 6% nörd
Idag har jag hatat alla människor.
Jag menar det.
Alla utom..Joakim. Honom har jag inte träffat idag.
Pim har fixat sin msn och nu är allting som vanligt, så där som det var för några månader sedan, och jag hatar det. Fast jag älskar det. Hon har iaf skickat mig musik som är helt sjukt bra. The Kooks. särskilt Naive, varför berättar aldrig folk för mig att det finns så mycket bra musik att lyssna på.
Sedan har jag lyssnat mig sjuk på Badly drawn boy, jag tänker alltid på honom som tråkig "varför lyssnar jag på BDB, han låter likadan hela tiden", men sen när man lyssnar på honom, typ What is it now och The Shining, och egentligen hela Have you fed the fish-skivan, så fattar man varför man tycker att han är så otroligt bra. För det är han. Jag ska bränna Have you ged the fish till pappa i julklapp, om jag får programmet att funka.
Sedan har jag hittat vad jag vill ha i julklapp. En Lukas Moodysson-box. Fast Container är inte med i den. Det är ju dumt, bara de fyra första stora filmerna, Fucking Åmål, Tillsammans, Lilja 4-ever och Ett hål i mitt hjärta. Lukas är det bästa som finns alla kategorier. Jag ska bli som Lukas <3
Jag vet exakt vad jag ska köpa till Julia i julklapp och i födelsedagspresent. Jag har ingen aning om vad Anton ska få, men han sa att jag var lättast att köpa till, för jag behöver allt (...) och det är väl så jag också ska tänka.
Imorgon ska jag träffa Andrea i stan och på fredag ska jag träffa en läkare, och i helgen åker familjen på julmarknad, och jag följer inte med, så jag blir ensam hemma! Mysigt. Först gäller det bara att ta sig igenom den här veckan. På torsdag slutar Inger, jag hatar Inger för det, för Inger är bäst av alla på biblioteket, nu när Tomas faktiskt har varit borta nästan en vecka. Jag saknar Tomas.
Jag vill prata med Julia, fast egentligen inte.
Det enda som är bra med idag är att Filip och Fredrik är på tv och att vi har glass i frysen.
Jag menar det.
Alla utom..Joakim. Honom har jag inte träffat idag.
Pim har fixat sin msn och nu är allting som vanligt, så där som det var för några månader sedan, och jag hatar det. Fast jag älskar det. Hon har iaf skickat mig musik som är helt sjukt bra. The Kooks. särskilt Naive, varför berättar aldrig folk för mig att det finns så mycket bra musik att lyssna på.
Sedan har jag lyssnat mig sjuk på Badly drawn boy, jag tänker alltid på honom som tråkig "varför lyssnar jag på BDB, han låter likadan hela tiden", men sen när man lyssnar på honom, typ What is it now och The Shining, och egentligen hela Have you fed the fish-skivan, så fattar man varför man tycker att han är så otroligt bra. För det är han. Jag ska bränna Have you ged the fish till pappa i julklapp, om jag får programmet att funka.
Sedan har jag hittat vad jag vill ha i julklapp. En Lukas Moodysson-box. Fast Container är inte med i den. Det är ju dumt, bara de fyra första stora filmerna, Fucking Åmål, Tillsammans, Lilja 4-ever och Ett hål i mitt hjärta. Lukas är det bästa som finns alla kategorier. Jag ska bli som Lukas <3
Jag vet exakt vad jag ska köpa till Julia i julklapp och i födelsedagspresent. Jag har ingen aning om vad Anton ska få, men han sa att jag var lättast att köpa till, för jag behöver allt (...) och det är väl så jag också ska tänka.
Imorgon ska jag träffa Andrea i stan och på fredag ska jag träffa en läkare, och i helgen åker familjen på julmarknad, och jag följer inte med, så jag blir ensam hemma! Mysigt. Först gäller det bara att ta sig igenom den här veckan. På torsdag slutar Inger, jag hatar Inger för det, för Inger är bäst av alla på biblioteket, nu när Tomas faktiskt har varit borta nästan en vecka. Jag saknar Tomas.
Jag vill prata med Julia, fast egentligen inte.
Det enda som är bra med idag är att Filip och Fredrik är på tv och att vi har glass i frysen.
It's not personal
Det här har varit en hemsk dag.
Ja, jag har träffat Anton och Julia, Anton för första gången på tre veckor, men det hjälpte inte.
Det började inte så dåligt, jag gick upp och slog in mammas paket, sedan började jag med mitt projekt att klä in hela min värld i tidningspapper. Men Micke förstörde ungefär hela mammas födelsedag, genom att absolut inte anstränga sig ett dugg för att stämningen skulle bli bra, och Emma var ledsen och jag satt framför tv:n och de spelade bara skitmusik på alla musikkanaler, trots att vi har typ fem stycken, och jag ville bara bort. Fort.
Det gick inga tåg. Självklart, vem hade räknat med att tågen skulle gå som vanligt, vem hade trott att man för en gång skull skulle kunna genomföra sina planer.
Det var en dum tanke. Kerstin's körde mig och Kvinnan med barnvakten till stora vägen, och jag vet inte hur länge vi stod där. En halvtimme, säkert, i det kalla regnet, med ett missnöjt barn i bakhuvudet. Det åkte för bi ett par bussar som redan var fulla och inte ville ta med oss. Jag lyssnade på London underground som enda tröst. När Anton ringer till mig när jag är i Jordbro, står han och kokar potatissoppa. Det betyder att han har gått ifrån planen, att han inte alls har tänkt att möta mig i Farsta strand en kvart senare. Så jag åker in till T-centralen och möter honom där istället. Birgitta är med. Första gången jag pratar med henne, men inte första gången jag träffar henne. Nu förstår jag varför Anton alltid varit 'konstig' för mig, för Birgitta är exakt likadan.
Dagen på Julias skola, på deras julbasar, var verkligen inte lyckad, inte för min och Antons del iaf. Vi träffade Molly där, och vi tre gick runt och tittade lite, men hittade ingenting som Julia gjort, så det var inte så intressant. Sedan gick vi spöktunneln, för tio kronor, och träffade Julia som agerade spöke, och det var en fin spöktunnel, effektiv, men jag klarar ju inte av det där. Inte för att det är läskigt, utan mer för att det blir så himla stressigt, och det är mörkt och man snubblar över en massa saker, och det är folk överallt, det var inte trångt, de släppte bara in några åt gången, men det var folk som var utklädda till spöken, och jag vet inte varför jag tycker att det är så jobbigt, men det tycker jag, det var ingen succé.
Det blev mest att vänta. Vänta på att Julia skulle bli klar med städningen, jag och Anton löste korsord, men... det var ingen bra dag, det kändes inte bra att vara med Anton, ingenting kändes bra, och nu känner jag mig jättemiserabel.
Jag fick min födelsedagspresent idag, av Julia och Anton, det enda som var bra. Rökelse, Julia älskar rökelse, och ett örhänge. "Du vet vad det betyder". Julia vill absolut att vi ska ta varsitt hål uppe i örat, och tänkte att om hon köper ett örhänge har jag inget val, så jag har väl gått med på det. Jag känner doften från presentasken, den luktar gott, och jag tänker på Julia. Jag vill träffa henne, snarast, under mindre stressat förhållande.
Ja, jag har träffat Anton och Julia, Anton för första gången på tre veckor, men det hjälpte inte.
Det började inte så dåligt, jag gick upp och slog in mammas paket, sedan började jag med mitt projekt att klä in hela min värld i tidningspapper. Men Micke förstörde ungefär hela mammas födelsedag, genom att absolut inte anstränga sig ett dugg för att stämningen skulle bli bra, och Emma var ledsen och jag satt framför tv:n och de spelade bara skitmusik på alla musikkanaler, trots att vi har typ fem stycken, och jag ville bara bort. Fort.
Det gick inga tåg. Självklart, vem hade räknat med att tågen skulle gå som vanligt, vem hade trott att man för en gång skull skulle kunna genomföra sina planer.
Det var en dum tanke. Kerstin's körde mig och Kvinnan med barnvakten till stora vägen, och jag vet inte hur länge vi stod där. En halvtimme, säkert, i det kalla regnet, med ett missnöjt barn i bakhuvudet. Det åkte för bi ett par bussar som redan var fulla och inte ville ta med oss. Jag lyssnade på London underground som enda tröst. När Anton ringer till mig när jag är i Jordbro, står han och kokar potatissoppa. Det betyder att han har gått ifrån planen, att han inte alls har tänkt att möta mig i Farsta strand en kvart senare. Så jag åker in till T-centralen och möter honom där istället. Birgitta är med. Första gången jag pratar med henne, men inte första gången jag träffar henne. Nu förstår jag varför Anton alltid varit 'konstig' för mig, för Birgitta är exakt likadan.
Dagen på Julias skola, på deras julbasar, var verkligen inte lyckad, inte för min och Antons del iaf. Vi träffade Molly där, och vi tre gick runt och tittade lite, men hittade ingenting som Julia gjort, så det var inte så intressant. Sedan gick vi spöktunneln, för tio kronor, och träffade Julia som agerade spöke, och det var en fin spöktunnel, effektiv, men jag klarar ju inte av det där. Inte för att det är läskigt, utan mer för att det blir så himla stressigt, och det är mörkt och man snubblar över en massa saker, och det är folk överallt, det var inte trångt, de släppte bara in några åt gången, men det var folk som var utklädda till spöken, och jag vet inte varför jag tycker att det är så jobbigt, men det tycker jag, det var ingen succé.
Det blev mest att vänta. Vänta på att Julia skulle bli klar med städningen, jag och Anton löste korsord, men... det var ingen bra dag, det kändes inte bra att vara med Anton, ingenting kändes bra, och nu känner jag mig jättemiserabel.
Jag fick min födelsedagspresent idag, av Julia och Anton, det enda som var bra. Rökelse, Julia älskar rökelse, och ett örhänge. "Du vet vad det betyder". Julia vill absolut att vi ska ta varsitt hål uppe i örat, och tänkte att om hon köper ett örhänge har jag inget val, så jag har väl gått med på det. Jag känner doften från presentasken, den luktar gott, och jag tänker på Julia. Jag vill träffa henne, snarast, under mindre stressat förhållande.
Defense is paperthin
Varje dag, när jag kommer hem, glömmer jag bort om det har varit en bra dag. Det dåliga liksom kommer över mig, jag vet inte vad det är för någonting, det är en trötthet och en misstrivselhet (det ordet finns säker inte), och definitivt en huvudvärk. Nu känner jag mig som den kvinnliga huvudrollen i Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter, av Jonas Gardell. Det är ett tillfälle att låta tankarna ta över. Tankarna och känslorna jag har burit omkring på hela dagen, hela livet, och aldrig får ge utlopp för innan jag kommer hem.
Jag minns inte idag. Det var en stillsam dag. Jag plockade upp böcker, men det fanns inte så många, jag städade hyllor, fast mest gick jag och plockade och försökte se upptagen ut. Sedan fick jag sitta inne hos Pirjo och plocka upp alla de splitternya böckerna, skivorna, ljudböckerna, filmerna. Allting var så fint och nytt och oförstört, och känslan av dem i mina händer fick mig att rysa och vilja ta med dem hem, allihopa, oavsett innehåll. Det är något med allt det där orörda, som att det fortfarande finns hopp, som att man vill vårda dem, se till att de alltid kommer att förbli så där...perfekta. Hela situationen blev en metafor för det liv vi lever. Det var som att komma bort ett tag, det var otroligt skönt. Jag drog ut på tiden.
Christian läste en underbar dikt på Nynäshamns litterära sällskaps möte i onsdags, om hans djupa depression, och jag minns att i Konsthallen, under utställningen med alla tävlingsbidrag i bibliotekets poesitävling, hade det hängt ett större antal Christian-dikter på väggen bredvid dörren till det Öppna magasinet, och jag hoppades att depressionsdikten skulle vara en av dem. Så jag frågade Anders var dikterna var nu, och han släppte in mig i Magasinet, och alla dikterna låg i en stor kartong, och de var över tvåhundra stycken, och det tog mig ett tag innan jag hittade bunten med Christians dikter. Den fanns inte där, Depressionsdikten. Jag blev besviken. Det fanns några andra dikter, jag kopierade dem, för säkerhets skull, men ingen av dem kändes så där...som jag, som kanske de flesta känner sig men aldrig kan sätta ord på. Det är det Christian kan, sätta ord. Det är ironin. Förvånad?
Jag gick hem tidigare för att kunna köpa någonting till mamma, och presenten var jättedyr, det är väl någon slags kompensation, jag hatar det, men jag kan inte hjälpa det, jag känner mig skyldig henne något, för vad vet jag inte riktigt. Vi har inget presentpapper, jag får väl använda en gammal Dagens nyheter, och plötsligt fick jag lust att klä hela mitt rum, hela min värld med tidningspapper, känna doften av trycksvärtan, färgas blind av tryckbokstäverna. Imorgon ska jag på julbasar på Julias skola i Farsta, och Anton ska vara där, och jag har inte träffat honom på...tre veckor, det känns jätteknäppt. Först spenderar vi en hel intensiv semester tillsammans, men näst intill oavbrutet umgänge, sedan träffas vi inte alls, och åter igen känner jag mig som Marcus, som när han berättar om Fionas förra pojkvän Roger. Kanske är det mest pizzorna jag oroar mig för.
Nej, det ska bli trevligt att ha någonting att göra, att träffa dem man vill träffa, att kunna förtränga alla de där sakerna man egentligen behöver ta itu med. Jag har några timmar på förmiddagen, kanske ska jag gå upp tidigt.
Jag har lyssnat klart på Skam, så nu har jag ingenting att somna till. Det är konstigt med ljudböcker, jag tycker inte riktigt om det, för det känns verkligen inte som att man har läst boken, som att det ens är en bok. Jag fick lust att låna Skam från biblioteket, för det känns inte som att jag vet hur det slutar. Det är en knepig känsla, men jag behöver se texten framför mig, jag kan inte ens säga om jag tyckte att den var bra, för jag har inte läst den, eller..ja.
Ikväll har jag suttit barnvakt åt min lillasyster, jag har inget problem med det, förutom att det tar henne så lång tid att somna, det är jobbigt att sitta i hennes rum och bara vänta på ljuden som betyder att hon äntligen sover. Joakim fixade maten, han är bra på sånt, jag är dålig, och sedan tittade vi på Madonna-filmen, och utbytte åsikter om religion och världspolitik, och det är skönt, för Joakim är den enda man kan prata med sånt om utan att vara jätteinsatt. Vi har samm tillvägagångssätt, och kan därför inte kritisera varandra. Markus vann Idol och jag önskar att jag inte visste det.
Jag tänker sova nu, jag är hur trött som helst.
Jag minns inte idag. Det var en stillsam dag. Jag plockade upp böcker, men det fanns inte så många, jag städade hyllor, fast mest gick jag och plockade och försökte se upptagen ut. Sedan fick jag sitta inne hos Pirjo och plocka upp alla de splitternya böckerna, skivorna, ljudböckerna, filmerna. Allting var så fint och nytt och oförstört, och känslan av dem i mina händer fick mig att rysa och vilja ta med dem hem, allihopa, oavsett innehåll. Det är något med allt det där orörda, som att det fortfarande finns hopp, som att man vill vårda dem, se till att de alltid kommer att förbli så där...perfekta. Hela situationen blev en metafor för det liv vi lever. Det var som att komma bort ett tag, det var otroligt skönt. Jag drog ut på tiden.
Christian läste en underbar dikt på Nynäshamns litterära sällskaps möte i onsdags, om hans djupa depression, och jag minns att i Konsthallen, under utställningen med alla tävlingsbidrag i bibliotekets poesitävling, hade det hängt ett större antal Christian-dikter på väggen bredvid dörren till det Öppna magasinet, och jag hoppades att depressionsdikten skulle vara en av dem. Så jag frågade Anders var dikterna var nu, och han släppte in mig i Magasinet, och alla dikterna låg i en stor kartong, och de var över tvåhundra stycken, och det tog mig ett tag innan jag hittade bunten med Christians dikter. Den fanns inte där, Depressionsdikten. Jag blev besviken. Det fanns några andra dikter, jag kopierade dem, för säkerhets skull, men ingen av dem kändes så där...som jag, som kanske de flesta känner sig men aldrig kan sätta ord på. Det är det Christian kan, sätta ord. Det är ironin. Förvånad?
Jag gick hem tidigare för att kunna köpa någonting till mamma, och presenten var jättedyr, det är väl någon slags kompensation, jag hatar det, men jag kan inte hjälpa det, jag känner mig skyldig henne något, för vad vet jag inte riktigt. Vi har inget presentpapper, jag får väl använda en gammal Dagens nyheter, och plötsligt fick jag lust att klä hela mitt rum, hela min värld med tidningspapper, känna doften av trycksvärtan, färgas blind av tryckbokstäverna. Imorgon ska jag på julbasar på Julias skola i Farsta, och Anton ska vara där, och jag har inte träffat honom på...tre veckor, det känns jätteknäppt. Först spenderar vi en hel intensiv semester tillsammans, men näst intill oavbrutet umgänge, sedan träffas vi inte alls, och åter igen känner jag mig som Marcus, som när han berättar om Fionas förra pojkvän Roger. Kanske är det mest pizzorna jag oroar mig för.
Nej, det ska bli trevligt att ha någonting att göra, att träffa dem man vill träffa, att kunna förtränga alla de där sakerna man egentligen behöver ta itu med. Jag har några timmar på förmiddagen, kanske ska jag gå upp tidigt.
Jag har lyssnat klart på Skam, så nu har jag ingenting att somna till. Det är konstigt med ljudböcker, jag tycker inte riktigt om det, för det känns verkligen inte som att man har läst boken, som att det ens är en bok. Jag fick lust att låna Skam från biblioteket, för det känns inte som att jag vet hur det slutar. Det är en knepig känsla, men jag behöver se texten framför mig, jag kan inte ens säga om jag tyckte att den var bra, för jag har inte läst den, eller..ja.
Ikväll har jag suttit barnvakt åt min lillasyster, jag har inget problem med det, förutom att det tar henne så lång tid att somna, det är jobbigt att sitta i hennes rum och bara vänta på ljuden som betyder att hon äntligen sover. Joakim fixade maten, han är bra på sånt, jag är dålig, och sedan tittade vi på Madonna-filmen, och utbytte åsikter om religion och världspolitik, och det är skönt, för Joakim är den enda man kan prata med sånt om utan att vara jätteinsatt. Vi har samm tillvägagångssätt, och kan därför inte kritisera varandra. Markus vann Idol och jag önskar att jag inte visste det.
Jag tänker sova nu, jag är hur trött som helst.
