Torsdag.
Jag har mått otroligt dåligt idag.
Det var som vanligt i morse. Visserligen var jag väldigt trött, men det är jag ju alltid, så det märktes ingen vidare skillnad. Det var väl på tåget jag började tappa tålamodet. Egentligen för ingenting, vi stod stilla en stund mellan Älvsjö och Årstaberg, och vi blev sex minuter försenade. Men det borde inte ha gjort mig någonting, eftersom att det betydde att jag fick sitta på centralen sex minuter kortare än annars. Dock när jag kom ut på perrongen och den panikslagna ungen i vagnen började totalskrika till lungorna nästan sprack, tog det liksom stop. Jag vet inte varför. Det var bara att höja Saker man ser [kärlekslåt] till alldeles för hög volym och försöka övertala mig själv att fortsätta andas i normal takt, och inte börja skrika, för det var verkligen det enda jag ville göra, ställa mig mitt i tunnelbanerushen och skrika rakt ut. Och jag måste säga, att det är inte ofta jag känner så.
Jag var tidig, så jag gick upp till centralhallen för att vänta en stund, som jag brukar ibland, och när jag kom upp för trappan möttes jag av doften av badbomber från Lush blandat med kaffelukten från Coffee cup, och det fick mig att lugna mig en aning. Men bara en aning. När jag satte mig på bänken i en änden av lokalen.. jag önskade djupt att jag kunde få slippa skolan, jag kände i hela kroppen att jag aldrig skulle klara av hela dagen. Jag visste att Anton hade sovmorgon till klockan ett, och jag var jättenära att ringa honom och be om att få komma förbi, men jag gjorde det inte. Jag satte mig och skrev istället, för att få ut lite av allt det jobbiga. Det konstiga är att det liksom inte ens fanns någon anledning till varför jag kände som jag gjorde. Kanske var det Anton/Julia-besöket igår. Det är det enda jag kan komma på. Herregud, jag fick nästan självmordstankar när jag satt i Antons fåtölj, och en stund senare frågar Anton vad jag tycker om honom [han måste märka att jag är jättekonstig så fort jag träffar honom] och jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet verkligen inte.
Iaf, skoldagen har varit den värsta hittills.
Så här har schemat sett ut:
10.15 - 11.15: Svenska ["svenska"] med Agneta
11.15 - 12.00: Lunch
12.00 - 16.00 [!] Arbetssätt och lärande med samma gamla Agneta.
Fatta, fyra timmars AoL, jag hatar det. SKITTRÅKIGT. Jag trodde jag skulle få lov att lämna lektionen, jag höll på att brista sönder. Det hela lättades upp efter ett tag, dock, när jag fått prata lite med Andrea, som jag inte hade klarat mig utan idag, för hon var inte heller på topp, så vi kunde sitta där och vara nere tillsammans. Det är så skönt att jag kan hänga ihop med henne imorgon på idrottsdagen, så att jag.. jag vet inte, det bara känns bra.
Sarah har iaf beställt tågbiljetter nu, hon kommer om tre veckor [...], och jag längtar verkligen. Så länge har jag planer att åka till Norrköping på lördag, träffa Julia på söndag, fira Joakims födelsedag nästa lördag och alternativt träffa Julia och Anton mellan lördag och söndag nästa helg. Så, visst, jag borde kunna hålla mig vid liv ett tag till.
Så. Nu har jag iaf fått skriva av mig lite, allting känns genast lite bättre. Dessutom lyssnar jag på Superman (it's not easy) med Five for fighting, min nya favoritlåt. Det är väl så jag får göra, bygga upp murar. Jag brukar vara rätt bra på det. Det kanske jag borde ha listat på AoL-lektionen idag. "Jag är bra på att bygga murar" ^^
Btw fick jag ett tips om att delta i Lilla Augustpriset, vilket jag absolut tänker göra med chans att vinna 10.000 kronor. Det är definitivt värt ett försök, jag vet precis vilken text jag ska skicka in..