I'm talking to the ceiling

Det var länge sedan jag kände mig så här.
Det var länge sedan jag mådde så här dåligt.
Jag önskar inget annat än att få bli Adam Duritz, inget annat.
[Listen, do you see yourself in me?]
Jag har aldrig gråtit på ett pendeltåg. Att idag inte blev första gången var bara Julias förtjänst, jag var så nära att bara bryta ihop. Jag lyckades hålla allting tillbaka, hur har jag ingen aning om, och på vägen mellan stationen och hemma, fanns det bara en sak som skulle kunna få mig att ta mig de sjuhundra meterna hem, och det var I whis I was a girl med Counting crows, att få känna orden rinna genom hörlurssladdarna, in i mig, genom blodet. Det var så det kändes och det var helt underbart, och mina läppar kunde inte låta bli att smaka på orden, formuleringarna, känslorna, och om någon tyckte att jag verkade konstig hade de nog rätt.
Har ni någonsin känt att du kan andas, du känner luften gå in i dig, ner i lungorna, men du känner inget syre? Som att försöka, veta att det borde fungera, känna att tiden börja ta slut, snart kommer hjärtat stanna, känna den där desperationen, hur gör jag för att skilja syret ur luften? Hur lyckas alla andra? De lyckas verkligen, jag ser mig omkring, en del av dem skrattar, en del pratar, de vet precis hur de ska göra, men jag kan inte, jag kan verkligen inte.
Det är som att ligga ett kapitel efter i matteboken, fast mycket värre. Jag känner det hela tiden. Jag kan inte andas.
Det har varit en otrolig jävla skitdag. Och det har inte ens hänt någonting. Till viss del kan jag väl skylla på Julia, hon hörde inte av sig, och jag blir galen, men jag ringde henne klockan tre, då hade jag suttit på McDonald's i två och en halv timme. Ni hör hur det låter, men jag började faktiskt på ett nytt projekt, även om jag tänker skrota det, efter samtalet med Julia tänker jag skrota precis allting jag någonsin rört vid.
Min rektor ringde till mig. Jag hatar mitt liv. Ett enda samtal från min rektor och jag förstod hela situationen. Varför sa jag att jag kommer till skolan imorgon? Det gör jag inte, inte en chans att jag åker till skolan imorgon.
Julia har pratat med sin mamma, och jag har tagit över henne roll, och det absolut enda positiva är att hon vet exakt hur jag känner mig.
Förra hösten och vintern, minns jag plötsligt, lät jag aldrig temperaturen i mitt rum stiga högre än nitton grader, termometern visade ofta sjutton komma någonting upp mot arton. Det var så jävla kallt, särskilt som golvet inte är varmt ens på sommaren, men jag ville inte låta mig ha det riktigt bra. Jag vet inte varför, det var någon inställning jag hade. Dessutom lät jag bli att äta ordentligt, vilket gör att man upplever kylan ännu värre. När jag sen tröttnade på att ha det så, jag klarade inte av att inte kunna slappna av, höjde jag värmen. Det blev en otrolig skillnad, och jag önskar att det var så. Jag önskar att jag bara kunde vrida upp elementet, men det skulle inte hjälpa, det skulle inte hjälpa ett enda dugg, det är inte en fysisk kyla jag känner nu, det är hela..jag vet itne vad det är, men jag hatar det, det känns som om jag inte kommer komma igenom detta, och det är helt seriöst och ingen jämförelse.
Utan att ha pratat med Julia idag hade jag inte överlevt. Men jag fick en stund tillsammans med henne och Anton idag också. Lucky me.