(Måndag)
Konstig dag igår egentligen, men det är väl så jag vill att livet ska vara. Som igår, fast gladare.
Julia och Anton hade missat sju-tåget, så jag träffade dem på åtta-tåget. Anslutningståget från Västerhaninge var inställt, Julia var less på skolan, jag var less på skolan, Anton.. jag vet inte med Anton. Iaf, om man har två alternativ, det ena är att åka till skolan, sköta sina plikter, försöka att inte känna efter allt det där jobbiga som alltid frammanas efter ett tag, och det andra alternativet är att åka till Gamla stan och fika med människor du verkligen trivs tillsammans med och verkligen vill träffa...vem orkar tänka på vad man egentligen borde, när man har ett sådant val?
Vi åkte till Gamla stan, satte oss på Edenborg och drack te, vi satt där jättelänge och bara pratade...mest om planerna att flytta. Det är en bra plan, bara gubben i huset dör. Ja, vi sitter alla och önskar livet ur någon, men det är för en god sak, bara Benita går att övertala, bara mamma går att övertala. Men fortfarande, bara spekulationer. Vi hoppas.
Julia var hungrig, så vi gick hem till Anton för att äta, det är det enda man kan göra när Julia är hungrig. Så, vi åt vegetarisk lasagne och förde depressiva samtal vid köksbordet medan vi lyssnade på Patrick Wolff. Det var för blött för att klätttra upp på taket, så vi försökte hitta på något annat att göra för att hålla humöret uppe, någorlunda. Julia ville köpa cd-skivor, så vi gjorde det. Jag köpte min första Counting crows-skiva, och hittade nya Motion city soundtrack för bara femtio spänn, så det kändes bra, och alla pengarna jag fick av farmor rök.
Anton hittade sin systemkamera i byrån, och eftersom vi pratat hela förmiddagen om skapande, bestämde vi oss för att gå ut och knäppa bilder på intressanta människor. På väg till Medborgarplatsen passerade vi Susanne Reuter, och precis innan Julia spårade ur iakttog vi Daniel Lindström ett längre tag av någon outgrundlig anledning.
Jag var egentligen förberedd på att Julia skulle spåra ur, och när det väl händer är det bara att vänta ut det, och då är det bra att ha en Anton i närheten.
Vi fick ett bra kort, på en märklig man framför en fin port någonstans i Mosebacke-trakten.
Så hamnade vi i lägenheten igen, vi vet alla av erfarenhet att vi alltid hamnar där tills slut. Julia skulle spela handboll i Bredäng, jag bestämde mig för att följa med när Anton sa att han skulle skippa kören och komma för att kolla på matchen, för att sedan ta pendel tillsammans med mig för att kunna åka hem till Sorunda.
På väg till Odengatan sprang jag nästan in i Michael Nyqvist, och jag var nära att vända mig om, springa tillbaka, och försöka komma på något jättesmart att säga, jag tycker ju väldigt mycket om honom, men jag nöjde mig med att studera honom på håll.
Tills vi skulle åka till matchen kokade vi nudlar, vilket inte gick något vidare, för Julias del åtminstone. Så blev det...alla de där jobbiga stunderna är bra på sina sätt, jag samlar...erfarenheter var jag nära att skriva, men det är inte så jag vill få det att låta, som om jag tar in lärdom för varje ord och uttryck, liksom.., men man...jag vet inte vad jag ska säga. Det kommer något bra ur även de jobbigaste tillfällen, banalt eller ej.
Anton stekte sojakorv till oss alla tre, mest för att trösta Julia, och sedan fick jag se monster-minen, som Julia berättat om, som kan göra vem som helst på bra humör. Han liknar en av kaninerna i Wallace and Gromit - the curse of the ware rabbit när han gör den.
Vi gav oss av mot Bredäng vid fem-tiden. Eller, det borde ha varit vid fem-tiden, men vi blir alltid sena, och man kan ofta skylla det på Anton, men inte den här gången. Vi hann fram i tid, och jag och Anton fick lite tid på oss att utforska Bredäng, och vi hann igenom hela området på en timme, och då hade vi gått igenom både Vivo och Ica och jämfört kvalitet.
Julias lag förlorade handbollsmatchen, och det var lite förargligt, men å andra sidan.. skitsamma. Jag och Anton tog tåget hem tillsammans, och det känns som om jag träffar honom mer än jag träffar Julia, och ibland önskar jag att jag kunde träffa bara henne, men under hennes depressiva dagar är det för mycket begärt, jag vet.
Det var mörkt och dimmigt när jag skulle gå hela vägen mellan tåget och huset, och det blir en annan dimension när man går där på mornar och tidiga kvällar, än när man går där och får känslan av att det är mitt i natten. Det är vackrare mitt i natten, och hade jag inte haft anledning att vara skräckslagen skulle jag har njutit av det. Dimman som dämpade ljuset från gatlyktorna och luften som var kylig och Antons uppmaningar om varmare kläder i mitt huvud. Det är fascinerande, hur mycket som ryms i ett huvud egentligen, för mycket för mig att hantera.
Julia och Anton hade missat sju-tåget, så jag träffade dem på åtta-tåget. Anslutningståget från Västerhaninge var inställt, Julia var less på skolan, jag var less på skolan, Anton.. jag vet inte med Anton. Iaf, om man har två alternativ, det ena är att åka till skolan, sköta sina plikter, försöka att inte känna efter allt det där jobbiga som alltid frammanas efter ett tag, och det andra alternativet är att åka till Gamla stan och fika med människor du verkligen trivs tillsammans med och verkligen vill träffa...vem orkar tänka på vad man egentligen borde, när man har ett sådant val?
Vi åkte till Gamla stan, satte oss på Edenborg och drack te, vi satt där jättelänge och bara pratade...mest om planerna att flytta. Det är en bra plan, bara gubben i huset dör. Ja, vi sitter alla och önskar livet ur någon, men det är för en god sak, bara Benita går att övertala, bara mamma går att övertala. Men fortfarande, bara spekulationer. Vi hoppas.
Julia var hungrig, så vi gick hem till Anton för att äta, det är det enda man kan göra när Julia är hungrig. Så, vi åt vegetarisk lasagne och förde depressiva samtal vid köksbordet medan vi lyssnade på Patrick Wolff. Det var för blött för att klätttra upp på taket, så vi försökte hitta på något annat att göra för att hålla humöret uppe, någorlunda. Julia ville köpa cd-skivor, så vi gjorde det. Jag köpte min första Counting crows-skiva, och hittade nya Motion city soundtrack för bara femtio spänn, så det kändes bra, och alla pengarna jag fick av farmor rök.
Anton hittade sin systemkamera i byrån, och eftersom vi pratat hela förmiddagen om skapande, bestämde vi oss för att gå ut och knäppa bilder på intressanta människor. På väg till Medborgarplatsen passerade vi Susanne Reuter, och precis innan Julia spårade ur iakttog vi Daniel Lindström ett längre tag av någon outgrundlig anledning.
Jag var egentligen förberedd på att Julia skulle spåra ur, och när det väl händer är det bara att vänta ut det, och då är det bra att ha en Anton i närheten.
Vi fick ett bra kort, på en märklig man framför en fin port någonstans i Mosebacke-trakten.
Så hamnade vi i lägenheten igen, vi vet alla av erfarenhet att vi alltid hamnar där tills slut. Julia skulle spela handboll i Bredäng, jag bestämde mig för att följa med när Anton sa att han skulle skippa kören och komma för att kolla på matchen, för att sedan ta pendel tillsammans med mig för att kunna åka hem till Sorunda.
På väg till Odengatan sprang jag nästan in i Michael Nyqvist, och jag var nära att vända mig om, springa tillbaka, och försöka komma på något jättesmart att säga, jag tycker ju väldigt mycket om honom, men jag nöjde mig med att studera honom på håll.
Tills vi skulle åka till matchen kokade vi nudlar, vilket inte gick något vidare, för Julias del åtminstone. Så blev det...alla de där jobbiga stunderna är bra på sina sätt, jag samlar...erfarenheter var jag nära att skriva, men det är inte så jag vill få det att låta, som om jag tar in lärdom för varje ord och uttryck, liksom.., men man...jag vet inte vad jag ska säga. Det kommer något bra ur även de jobbigaste tillfällen, banalt eller ej.
Anton stekte sojakorv till oss alla tre, mest för att trösta Julia, och sedan fick jag se monster-minen, som Julia berättat om, som kan göra vem som helst på bra humör. Han liknar en av kaninerna i Wallace and Gromit - the curse of the ware rabbit när han gör den.
Vi gav oss av mot Bredäng vid fem-tiden. Eller, det borde ha varit vid fem-tiden, men vi blir alltid sena, och man kan ofta skylla det på Anton, men inte den här gången. Vi hann fram i tid, och jag och Anton fick lite tid på oss att utforska Bredäng, och vi hann igenom hela området på en timme, och då hade vi gått igenom både Vivo och Ica och jämfört kvalitet.
Julias lag förlorade handbollsmatchen, och det var lite förargligt, men å andra sidan.. skitsamma. Jag och Anton tog tåget hem tillsammans, och det känns som om jag träffar honom mer än jag träffar Julia, och ibland önskar jag att jag kunde träffa bara henne, men under hennes depressiva dagar är det för mycket begärt, jag vet.
Det var mörkt och dimmigt när jag skulle gå hela vägen mellan tåget och huset, och det blir en annan dimension när man går där på mornar och tidiga kvällar, än när man går där och får känslan av att det är mitt i natten. Det är vackrare mitt i natten, och hade jag inte haft anledning att vara skräckslagen skulle jag har njutit av det. Dimman som dämpade ljuset från gatlyktorna och luften som var kylig och Antons uppmaningar om varmare kläder i mitt huvud. Det är fascinerande, hur mycket som ryms i ett huvud egentligen, för mycket för mig att hantera.
Kommentarer
Trackback