Måndag.
I had my worst day ever.
Det var liksom misslyckat från början.
Jag hade glömt att ladda både mobilen och mp3:n och hur materialistiskt det än låter är de mina enda tryggheter i en otrygg situation.
Jag började känna tröttheten och ångesten vid tågstationen, när jag såg någon att spendera tid med genom tågfönstret, men valde bort henne och satte mig i vagnen bakom. Och som vanligt ökar känslan för varje station, och väl framme på Stockholm central var det otroligt jobbigt att hålla ihop mig själv. Jag satte mig på tunnelbaneperrongen och skrev av mig lite, men nu är mitt kollegieblock snart slut, wich is tragic.
Förstås fanns det för mig bara en lösning på problemet, och det var inte ens en möjlighet, inte ett alternativ. Så började jag tänka på Carro, vilket inte gjorde något bättre överhuvudtaget.
Lee var inte i skolan. Motivationen föll ännu lägre än tidigare, om det ens var möjligt. Andrea var där däremot, men när jag satt mittemot henne på bussen undrade jag varför jag satt mig där, varför jag höll mig till henne, och jag önskade att hon någon gång under förmiddagen hade visat för mig just det, att jag hade en anledning till det, men det gjorde hon inte, och det fick den hopplösa situationen att te sig ännu mer hopplöst. Om detta var Andies fel eller mitt vet jag inte, men det i allra högsta grad en sådan dag när jag hatar exakt alla människor omkring mig (ja, en lögn, inte exakt alla människor, men undantagen är få).
Första lektionen var matte och den påminde mig så mycket om Svärdsjö, och alla vet vad det betyder, om jag säger att tiden i Svärdsjö är det värsta jag någonsin kommer uppleva. Det var liksom..ambitiös och deprimerad och ett otroligt oförstående där emellan och ett förakt från min sida.
Jag åt tortellini till lunch, det påminde mig om alla luncher och middagar hos Anton, något som borde ha gjort så att jag kände mig sämre, men det hade motsatt effekt, faktiskt. Herregud, tortellini var den enda ljuspunkten under hela dagen.
Pratade lite med Lee under lunchrasten, på msn, och hon berättade att hon nog skulle byta skola, det gjorde mig inte heller gladare, och för en stund sedan fick jag reda på att hon börjar i den nya skolan imorgon, så nu...jag hatar mig själv. Konstigt, i fredags var troligen den sista gången jag träffade Lee och jag har bara 'känt' henne i två veckor. Man tror så mycket hela tiden.
Jag hade 3D. Först var jag glad över att få vara med Sabina och Nora, men det fadade ut ganska fort faktiskt. Jag vet inte varför, jag är inte deras typ, och jag spelar så dåligt.
3D var tråkigt. Att se filmerna var roligt, för de var ganska trevliga, men sedan...jag hatar det där. Verkligen, försöka hinna med, upptäcka att man inte hinner med, upptäcka att läraren inte har någon hänsyn till de som inte hänger med, se att Nora fattar precis allting och strör ut händer över hela planen innan jag ens fått färg på bollen, se Nora och Sabina och Linda och Nathalie lämna rummet, få känslan av att vara totalt värdelös, försöka svälja hårt utan att något hjälper, och allting...rasar. Alla murar rasar, och allting som hållt inom mig hela dagen vill forsa ut, men jag kan inte låta det hända, så under ett obevakat ögonblick smiter jag ut genom dörren.
Jag kände mig typ kriminell när jag stod och väntade på bussen trots att jag inte fått tillstånd att lämna klassrummet, och fortfarande i tunnelbanan känner jag mig stressad som om jag var jagad. Det är en halvtimme kvar tills tåget ska gå, och jag går Drottninggatan upp till Adolf Fredriks kyrka för att se på Rensa fisk. Det är väl också ett sätt att lugna ner sig på, leta efter fasta punkter, eller saker som livar upp minnen, som elskåpet utanför kyrkan, där jag stannar ett tag, vilket gör att jag missar det tåg jag har tänkt att ta. Jag står på perrongen och väntar i tjugo minuter och försöker överleva allt folk, vilket är svårare än det borde vara, och jag försöker komma fram till vidare jag ska gå på 3D-lektionen imorgon. Psykiskt för mig vore det nog en dålig idé, och det är inte ens betygsatta lektioner, och vi kommer att ha en vikarie, så det borde inte vara någon fara att missa den, men då träffar jag inte Julia på tåget, vilket betyder att jag måste ringa henne ikväll (längre tid står jag inte ut), fast att jag hade lovat mig själv att inte ringa henne idag eftersom hon ska vara med Anton och de ska på kör, och jag vill helt enkelt inte vara en del av den här dagen för deras del. Fast om Anton ska på kör kanske Julia inte följer med, och då kanske hon åker hem med sjubussen (fast det skulle förvåna mig) och då kan jag fortfarande ringa. Ja, så här tänker jag alltid, och jag hatar det.
Jag är hemma iaf. Jag fryser. Jag är trött och oglad och måste prata med mamma, jag vill inte tillbaka till skolan imorgon, eller någon annan dag, jag vill.. jag vet inte, vad som helst är bättre, och jag har inte ens någon anledning.