I'm talking to the ceiling

Konstig dag det egentligen var igår.
Det började med matte, men ska jag vara helt ärlig, så här ett dygn senare minns jag inte ett dugg av vad jag tyckte eller tänkte om eller under matten. Jag kan knappt minnas att jag var i skolan igår, men det var jag. På engelskan tittade vi bara på sagor på nätet, ganska tråkigt, men det jobbigaste är ändå när folk verkligen inte förstår vad de ska göra fast att instruktionerna är enkla. När vi sedan skulle ha glostest, ett test Andie verkade ha en del ångest över av ngn anledning, skulle jag gå för att träffa Salme, men det gav inte så där mycket som jag skulle ha hoppats. Det är ju bara tur att jag har läkartid om två veckor för min whiplash.
Jag hann tillbaka till lektionen, det var en hel halvtimme till godo. Och så råkade jag nämna att jag skulle träffa en kompis klockan fyra, och Lee erbjöd sig att hålla mig sällskap på stan i en och en halv timme, och jag tackade ja, förstås. Så vi drev runt i stan lite, letade efter kläder på alla H&M i hela city skulle jag tro, men hittade inget. Så träffade vi David på plattan.
"Nu ska vi gå och köpa dricka"
"Redan?"
"Jag menar Sprite och sånt"
Den här världen jag aldrig trodde att jag skulle tillhöra, är så nära, bara ett val ifrån.
Så ringde jag Julia, men då var hon på Torö pga ett missförstånd mellan henne och biskopen, så henne skulle jag inte kunna träffa förrän klockan sex eller så, och då frågade Lee om jag inte skulle följa med henne hem tills dess. Det gjorde jag, förstås.
Vi tog Lidingöbanan hem till henne, och det var en konstig känsla, att göra det med henne, för hon är inte en sådan där som... ja, en sådan där.
Iaf, de bodde fint där ute, jag blev nästan lite avundsjuk, kanske mest för att de finns dem med känsla för inredning, kanske mest för att det finns sådana med pengar.
Någon timme senare hittade jag nästan hem till Anton på egen hand. Om jag skulle tillbaka dit nu skulle jag absolut hitta, jag är nästan lite stolt. Anton spelade Lars Winnerbäck på gitarr och sedan gick vi ut för att leta reda på Pris-extra, för att kunna hitta något att äta. Jag och Julia köpte varsin billigbillig färdigpizza (gissa om den var smaklös), medan Anton bestämde sig för att variera sig lite och köpa tortellini^^
Det tog lång tid för oss att handla, det gör det alltid, det tog för lång tid för oss att laga maten och äta den, så vi kom för sent till Annas spelning, menas att vi missade den totalt. Jag var inte så förfärad över det, men jag fattar inte att Andie inte gick in och tittade, istället stod hon ute och väntade på oss. Som lite kompensation följde hon med oss, när jag och Julia fick en ingivelse om att göra något konstigt (annorlunda). Först tänkte vi knuffa ner Lava-folket i fontänen, men ingen riktigt vågade, så vi fortsatte ner till vattnet och satte oss på betongen. Så pratade vi lite, och tänkte lite, det hade blivit mörkt. Först tänkte vi provocera någon, men vi ändrade oss, när Anton sa att vi kunde klättra upp för "det där huset", och Julia bad honom vara realistisk innan hon kom på "Det borde gå att klättra upp på taket på ditt hus Anton". Så var det bara att ta sig till närmaste tunnelbana som skulle ta oss till Odenplan. Andie valde att inte följa med, det var nog hennes förlust.
Det gick att komma upp på taket till Antons hus, det gick nästan för enkelt. Det är nog det värsta jag gjort i hela mitt liv, jag kan inte annat än påstå att det kändes, i hela mig, att vi satt högt uppe. Jag vet inte hur många våningar det är, men det var väldigt högt, och vi såg väldigt långt. Vi såg vatten och NK och stadshuset, och stjärnorna. Karlavagnen. Det var som att sitta i en bild eller i en film, det kändes så konstgjort samtidigt som det var så påtagligt, en otrolig känsla, men jag vill inte göra om det.
Jag ringde till mamma i samma veva, om att jag inte ville åka hem, för det ville jag inte, och Anton hade erbjudit mig att stanna över natten. Mamma var inte imponerad, men accepterade det. Det fanns inte så mycket hon kunde göra åt saken.
Idag lämnade Julia och Anton lägenheten halv åtta, jag gick upp ungefär då och hade nästan två timmar att fördriva i lägenheten, vilket var svårare än jag trodde, så jag lämnade den tidigt och sitter nu i skolan och väntar på lektion.
Verkar som om det kommer att bli en Julia-Anton-helg. Sådant har man hört förut, men vi ska iaf måla skylt på lördag, det har Julia lovat.