Tisdag.
Tog sju-tåget i morse, tillsammans med Julia.
Det jobbiga var att samtalet inte kändes som de brukar. Okej att klockan inte var mer än halv åtta, men det var nästan så att det sjönk till Jennie-nivå, alltså då man desperat försöker hitta något att prata om, vrider ur de senaste dagarna i jakt på något att nämna. Jag hatar det. Så, min dag började inte så bra [även om det aldrig känns dåligt att träffa Julia].
Så träffade jag Tammy i tunnelbanan, och jag orkar aldrig prata med henne, särskilt inte på mornarna, så det var tur att Andrea väntade vid bussarna.
Sedan, tv-inspelning.
Jag var nervös, trots att det bara är ett begränsat antal som får se programet, och att det dessutom raderas senare och inte sparas tills typ studenten eller så. Men det gick rätt bra, andra gången, Mardu är rätt kul när han ska försöka lära sig den frånvarande Davids repliker på fem minuter, och dessutom bryter ganska kraftigt på spanska. "Jag önskar att det fanns två versioner, en där båten inte sjunker" :)
Nora och Sabina lovade ["lovade"] att de ska klippa av mig håret imorgon. Jag vågar nästan tro dem. Men jag ska ringa Nora ikväll angående filmen, så jag ska fråga henne då. Det är alltså så att Nora ska låna ut sin Svampbob-film till mig :P
Och så den efterlängtade estetiska verksamheten.
Jag klarar inte av den. Och särskilt inte idag. Det växte en huvudvärk i mig, och den blev betydligt värre på bilden, eftersom läraren Rebecka hade sin fyraåriga son Arvid med sig, och Arvid var trött, och alla vet att trötta barn blir ledsna över ingenting, så när Arvid inte fick ha saxen, satte han igång att skrika, och jag ville bara försvinna därifrån.
Sedan fick jag det. Det var nämligen dags för det obligatoriska mötet med skolsyster. Skönt, så att jag slipper söka upp henne på egen hand. Vi pratade om mitt problem, och hon ska boka en tid för mig hos kuratorn. Hon lovade iaf att de ska hjälpa mig ur mitt tillstånd. Jag vill bara kunna känna mig utvilad igen, jag har varit konstant trött i flera månader.
Andie har äntligen förstått sanningen med Kicki. Känns bra, jag visste att hon skulle lyssnat på mig från början^^
Så, på bussen trängde jag, Lee, och Andie ihop oss på två säten för att kunna do that girltalk. Man behöver sånt också, jag är övertygad.
Tågresan hem var en kurs i överlevnad, dock. Jag hade inte ork att läsa, inte att skriva, jag kunde inte ens förmå mig att lyssna på musik, jag vet inte varför, det var som om jag inte hörde den. Jag önskar att det någon gång kunde vara tyst omkring mig. Det är bara tyst när jag som minst behöver det.
Nu är det tre dagar tills Sarah kommer, och jag måste städa upp här inne, det ser hemskt ut, fortfarande. Det är ett resultat av kraftig och återkommande huvudvärk, samt ständig trötthet och känsla av hopplöshet. Jag har iaf satt igång en tvättmaskin idag, kändes skönt att ha det gjort. Nu gäller det bara att byta lakan, plocka undan lite grejer och dammsuga golvet. Jag tror att jag ska klara det. Jag får tänka i enheter, så där som Will gör, fast värre. För bara ett tag sedan fick jag en otrolig längtan efter Om en pojke. Jag skulle ha sett filmen ikväll, om det inte var Desperate housewives. Just too bad.
Läste faktiskt åtta sidor ur Skuggan av ett brott alldeles nyss, första gången på en månad eller så, jag slutade någonstans mitt i och orkade inte fortsätta. Det är väl koncentrationsförmågan som glappar, kan jag ana.
Jag vet inte om jag berättade om när jag var hemma hos Julia senast, förra veckan eller så, och jag stod i hennes köksfönster och såg ut över gården, och det jag såg var blå himmel, sol och träd, och det enda jag kände var hur otroligt trött jag var på den synen. Idag har det varit sol. Och jag kan inte komma undan den där känslan, av att bara önskar att sommardagarna kan bleka och ge plats åt hösten. Inte det kraftiga regnet som varit innan, utan mer den molniga känslan. Jag älskar när det är så där lite mulet och man själv får hitta ljustillfällena. Med Julia lär det inte bli så svårt.
Hold me down = Kärlekslåt.
Det jobbiga var att samtalet inte kändes som de brukar. Okej att klockan inte var mer än halv åtta, men det var nästan så att det sjönk till Jennie-nivå, alltså då man desperat försöker hitta något att prata om, vrider ur de senaste dagarna i jakt på något att nämna. Jag hatar det. Så, min dag började inte så bra [även om det aldrig känns dåligt att träffa Julia].
Så träffade jag Tammy i tunnelbanan, och jag orkar aldrig prata med henne, särskilt inte på mornarna, så det var tur att Andrea väntade vid bussarna.
Sedan, tv-inspelning.
Jag var nervös, trots att det bara är ett begränsat antal som får se programet, och att det dessutom raderas senare och inte sparas tills typ studenten eller så. Men det gick rätt bra, andra gången, Mardu är rätt kul när han ska försöka lära sig den frånvarande Davids repliker på fem minuter, och dessutom bryter ganska kraftigt på spanska. "Jag önskar att det fanns två versioner, en där båten inte sjunker" :)
Nora och Sabina lovade ["lovade"] att de ska klippa av mig håret imorgon. Jag vågar nästan tro dem. Men jag ska ringa Nora ikväll angående filmen, så jag ska fråga henne då. Det är alltså så att Nora ska låna ut sin Svampbob-film till mig :P
Och så den efterlängtade estetiska verksamheten.
Jag klarar inte av den. Och särskilt inte idag. Det växte en huvudvärk i mig, och den blev betydligt värre på bilden, eftersom läraren Rebecka hade sin fyraåriga son Arvid med sig, och Arvid var trött, och alla vet att trötta barn blir ledsna över ingenting, så när Arvid inte fick ha saxen, satte han igång att skrika, och jag ville bara försvinna därifrån.
Sedan fick jag det. Det var nämligen dags för det obligatoriska mötet med skolsyster. Skönt, så att jag slipper söka upp henne på egen hand. Vi pratade om mitt problem, och hon ska boka en tid för mig hos kuratorn. Hon lovade iaf att de ska hjälpa mig ur mitt tillstånd. Jag vill bara kunna känna mig utvilad igen, jag har varit konstant trött i flera månader.
Andie har äntligen förstått sanningen med Kicki. Känns bra, jag visste att hon skulle lyssnat på mig från början^^
Så, på bussen trängde jag, Lee, och Andie ihop oss på två säten för att kunna do that girltalk. Man behöver sånt också, jag är övertygad.
Tågresan hem var en kurs i överlevnad, dock. Jag hade inte ork att läsa, inte att skriva, jag kunde inte ens förmå mig att lyssna på musik, jag vet inte varför, det var som om jag inte hörde den. Jag önskar att det någon gång kunde vara tyst omkring mig. Det är bara tyst när jag som minst behöver det.
Nu är det tre dagar tills Sarah kommer, och jag måste städa upp här inne, det ser hemskt ut, fortfarande. Det är ett resultat av kraftig och återkommande huvudvärk, samt ständig trötthet och känsla av hopplöshet. Jag har iaf satt igång en tvättmaskin idag, kändes skönt att ha det gjort. Nu gäller det bara att byta lakan, plocka undan lite grejer och dammsuga golvet. Jag tror att jag ska klara det. Jag får tänka i enheter, så där som Will gör, fast värre. För bara ett tag sedan fick jag en otrolig längtan efter Om en pojke. Jag skulle ha sett filmen ikväll, om det inte var Desperate housewives. Just too bad.
Läste faktiskt åtta sidor ur Skuggan av ett brott alldeles nyss, första gången på en månad eller så, jag slutade någonstans mitt i och orkade inte fortsätta. Det är väl koncentrationsförmågan som glappar, kan jag ana.
Jag vet inte om jag berättade om när jag var hemma hos Julia senast, förra veckan eller så, och jag stod i hennes köksfönster och såg ut över gården, och det jag såg var blå himmel, sol och träd, och det enda jag kände var hur otroligt trött jag var på den synen. Idag har det varit sol. Och jag kan inte komma undan den där känslan, av att bara önskar att sommardagarna kan bleka och ge plats åt hösten. Inte det kraftiga regnet som varit innan, utan mer den molniga känslan. Jag älskar när det är så där lite mulet och man själv får hitta ljustillfällena. Med Julia lär det inte bli så svårt.
Hold me down = Kärlekslåt.
Kommentarer
Trackback