Tisdag.
Jag började tänka på den där dagen, den där onsdagen i februari.
Det var säkert snö, det var säkert kallt, jag minns inte. Jag minns att det snöade på eftermiddagen, jag såg snön genom fönstret på McDonald's.
När jag kom till skolan satt några av de andra tjejerna redan vid bänken vid skåpen, och jag satte mig vid dem, mest för att Carro satt där. Carro grät. Om Carro gråter i skolan har hon en anledning. Hon sa att hon pratat med Anton, och han hade berättat att Julia hade fallit i backen när hon åkte slalom. Hon hade gjort illa sig mycket att hon hade opererats under natten, och det var osäkert om hon skulle kunna gå igen.
Hon skulle aldrig kunna spela handboll igen, hon skulle inte kunna börja på cirkusskolan i Botkyrka. Allting var förstört. Och det enda Ellan sa var "Hon lever i alla fall". Jag minns den dagen så bra. Jag gick på NO:n, men jag byggde hus med Julia och Julia var inte där, och även om det fanns uppgifter jag kunde göra utan Julia, kunde jag inte arbeta, jag kunde inte tänka, jag hade förstås trott på det Carro sagt, och efter NO:n struntade jag i matten, musiken och engelskan och tog tåget in till stan. På tåget bestämde jag mig för att åka ut till Täby. Jag vet inte varför, men jag kände väl någon slags trygghet i tanken. Jag gick runt i Täby centrum, men jag hatade det, det gick inte att gömma sig där, jag kände mig så oskyddad. Jag satte mig på biblioteket en stund, och skrev, jag har kvar det jag skrev, jag minns orden. Sedan åkte jag till Stockholm, satte mig i mitt och Sarahs hörn på McDonald's, såg snön, jag minns vad jag tänkte om snön, jag minns vad jag tänkte om Julia, jag minns situationen. Några dagar senare kom Julia till skolan på kryckor, och var återställd efter bara två veckor.
Idag vaknade jag halv nio. Fel. Jag skulle ha vaknat två timmar tidigare. Jag bestämde mig då för att inte komma förrän till bilden, och då skulle jag kunna ta elva tåget. Jag hade förväntat mig att vara ensam i huset, men både Joakim och Micke var hemma. Micke frågade inte varför jag inte var i skolan, och jag frågade inte honom varför han inte var på jobbet.
Känslan från igår var inte borta. Den var inte lika fullständig, men den satt kvar i mig. Jag är nästan säker på att den har att göra med i helgen, och varför det är så vet jag inte, det är ganska konstigt, men om man måste ha en anledning har jag ingen bättre än så. Den har fortfarande inte gått ur mig.
Jag träffade Cicci på busshållplatsen, och det var första gången jag har kunnat känna att det var en lättnad att få se henne. Vi pratade lite på bussen, hon var okej, men vi kommer aldrig se något i varandra. Som Anton tydligen sagt på deras kör i måndags, att se mig och Cicci tillsammans, var att se våra absoluta motsatser. It's true.
Cicci tog en kaffe innan vi gick till lektionen (bild) vi redan var sena till. Jag höll henne sällskap i caféterian. Andrea var väldigt chockad över att höra att Lee bytt skola. Jag tycker också att det känns konstigt, men det är inte direkt något att spekulera i. Bilden var ganska värdelös, även om det var skönt att inte behöva rita, bara klippa och klistra, men jag är inte så kreativ som jag önskar ibland.
Jag försökte ringa Julia mellan tre och fem, men fick inte tag på henne, mobilen var avstängd. Jag åkte ut till Skeppsholmen, absolut rätt sak att göra en varm tidig höstdag. Jag älskar att vara där, verkligen, med havet och solen och vinden och båtarna och svanarna och folket och tystnaden. Sedan tog jag bussen tillbaka till stan och satte mig i Kungsträdgården en halvtimme, tills det var dags att gå till tåget. En kupp nämligen, en sista chans att få tag på Julia, att ta 17.22-tåget, och hoppas att hon skulle vara där. Den första jag träffade var Carro, det hade jag inte alls förväntat mig, och det var inte så där trevligt som det hade varit för ett halvår sedan. Hon är inte den hon borde vara, eller kunde vara. Vi stod iaf och pratade en stund, tills tåget kom, och precis då kom Julia och Anton. Det var så skönt att se dem. Vi trängde ihop oss på tre säten och pratade om allt där vi brukar prata om, fast det gick lite längre, och det kommer nog fortsätta vara så, att vi kommer djupare in i det. Vi pratade om musik och lägenhet och treenighet och tatueringar. Jag kanske får träffa Julia på torsdag, jag behöver det verkligen, men vi får se om hon har tid.
Det var säkert snö, det var säkert kallt, jag minns inte. Jag minns att det snöade på eftermiddagen, jag såg snön genom fönstret på McDonald's.
När jag kom till skolan satt några av de andra tjejerna redan vid bänken vid skåpen, och jag satte mig vid dem, mest för att Carro satt där. Carro grät. Om Carro gråter i skolan har hon en anledning. Hon sa att hon pratat med Anton, och han hade berättat att Julia hade fallit i backen när hon åkte slalom. Hon hade gjort illa sig mycket att hon hade opererats under natten, och det var osäkert om hon skulle kunna gå igen.
Hon skulle aldrig kunna spela handboll igen, hon skulle inte kunna börja på cirkusskolan i Botkyrka. Allting var förstört. Och det enda Ellan sa var "Hon lever i alla fall". Jag minns den dagen så bra. Jag gick på NO:n, men jag byggde hus med Julia och Julia var inte där, och även om det fanns uppgifter jag kunde göra utan Julia, kunde jag inte arbeta, jag kunde inte tänka, jag hade förstås trott på det Carro sagt, och efter NO:n struntade jag i matten, musiken och engelskan och tog tåget in till stan. På tåget bestämde jag mig för att åka ut till Täby. Jag vet inte varför, men jag kände väl någon slags trygghet i tanken. Jag gick runt i Täby centrum, men jag hatade det, det gick inte att gömma sig där, jag kände mig så oskyddad. Jag satte mig på biblioteket en stund, och skrev, jag har kvar det jag skrev, jag minns orden. Sedan åkte jag till Stockholm, satte mig i mitt och Sarahs hörn på McDonald's, såg snön, jag minns vad jag tänkte om snön, jag minns vad jag tänkte om Julia, jag minns situationen. Några dagar senare kom Julia till skolan på kryckor, och var återställd efter bara två veckor.
Idag vaknade jag halv nio. Fel. Jag skulle ha vaknat två timmar tidigare. Jag bestämde mig då för att inte komma förrän till bilden, och då skulle jag kunna ta elva tåget. Jag hade förväntat mig att vara ensam i huset, men både Joakim och Micke var hemma. Micke frågade inte varför jag inte var i skolan, och jag frågade inte honom varför han inte var på jobbet.
Känslan från igår var inte borta. Den var inte lika fullständig, men den satt kvar i mig. Jag är nästan säker på att den har att göra med i helgen, och varför det är så vet jag inte, det är ganska konstigt, men om man måste ha en anledning har jag ingen bättre än så. Den har fortfarande inte gått ur mig.
Jag träffade Cicci på busshållplatsen, och det var första gången jag har kunnat känna att det var en lättnad att få se henne. Vi pratade lite på bussen, hon var okej, men vi kommer aldrig se något i varandra. Som Anton tydligen sagt på deras kör i måndags, att se mig och Cicci tillsammans, var att se våra absoluta motsatser. It's true.
Cicci tog en kaffe innan vi gick till lektionen (bild) vi redan var sena till. Jag höll henne sällskap i caféterian. Andrea var väldigt chockad över att höra att Lee bytt skola. Jag tycker också att det känns konstigt, men det är inte direkt något att spekulera i. Bilden var ganska värdelös, även om det var skönt att inte behöva rita, bara klippa och klistra, men jag är inte så kreativ som jag önskar ibland.
Jag försökte ringa Julia mellan tre och fem, men fick inte tag på henne, mobilen var avstängd. Jag åkte ut till Skeppsholmen, absolut rätt sak att göra en varm tidig höstdag. Jag älskar att vara där, verkligen, med havet och solen och vinden och båtarna och svanarna och folket och tystnaden. Sedan tog jag bussen tillbaka till stan och satte mig i Kungsträdgården en halvtimme, tills det var dags att gå till tåget. En kupp nämligen, en sista chans att få tag på Julia, att ta 17.22-tåget, och hoppas att hon skulle vara där. Den första jag träffade var Carro, det hade jag inte alls förväntat mig, och det var inte så där trevligt som det hade varit för ett halvår sedan. Hon är inte den hon borde vara, eller kunde vara. Vi stod iaf och pratade en stund, tills tåget kom, och precis då kom Julia och Anton. Det var så skönt att se dem. Vi trängde ihop oss på tre säten och pratade om allt där vi brukar prata om, fast det gick lite längre, och det kommer nog fortsätta vara så, att vi kommer djupare in i det. Vi pratade om musik och lägenhet och treenighet och tatueringar. Jag kanske får träffa Julia på torsdag, jag behöver det verkligen, men vi får se om hon har tid.
Kommentarer
Trackback