I'm talking to the ceiling

I brist på arbetsuppgifter på biblioteket satte jag mig och rensade inkorgen på min hotmail.
Det har inte gjorts på länge, eller så har jag bara varit rädd att slänga bort saker.
Jag är lite så.
Jag hittade iaf lite mail från Pim.
Jag vet inte riktigt vad jag ska känna.
De påminde mig iaf väldigt mycket om hur det var för något år sedan, hur jag kände mig då, vad jag tänkte då, vad jag lyssnade på och läste.
Om jag varit hemma hade jag säkert börjat gråta, för jag har så lätt att göra det nuförtiden.
Eftersom jag är på biblioteket fick jag lösa det på annat sätt, genom att logga ut och skriva lite bloo istället.
Jag känner mig totaly depressed idag. Jag vet inte varför. Jag vet varför.
Det enda som räddade mig från mig själv igår var att Sarah loggade in på msn.
Det är lite som i den där dikten av Hjalmar Gullberg jag klistrat upp på väggen, att om man går i en ödslig skog och man drabbas av ångest, är ett möte, även ett flyktigt möte, det enda som behövs för att göra allting bättre.
Det stämmer. För mig åtminstone.
Vad som ska rädda mig idag vet jag inte. Jag kanske ringer till Julia, eller till Anton, eller till pappa, eller till någon annan, jag vet inte. Jag kanske låser in mig någonstans och läser ut en bok, eller ser på ngåon film som kan hjälpa mig uppåt.
Jag måste berätta om drömmen jag hade i natt, för jag tycker om att skriva ner mina drömmar, och spara dem till senare.
Det var jag, Malin och Sandra. Vi var i någon tråkig förort, såg det ut som, jag tror att vi väntade på att bli insläppta någonstans, jag vet inte var. Massor av andra var där, från skolan, Svärdsjöskolan, men jag minns inte vilka, jag ser dem inte framför mig. De stod i kö till en kiosk, tror jag.
Jag hade fyllt år nyss, trots att det verkade vara mitt i sommaren.
Av Malin fick jag såpbubblor. Jag älskar såpbubblor, men i drömmen tyckte jag att det var en tråkig present.
Av Sandra fick jag Dr. Jekyll och Mr. Hyde, vilken jag blev glad för. Med boken, eller på boken, eller så, fick jag också ett läderband, där det fanns en text inetsad.
Grattis Josefine, du fyller år den 16 oktober.
Jag fyller inte alls år då, men jag sa ingenting till Sandra då. Jag väntade istället tills jag blev ensam med Malin.
I drömmen hette Sandras lillasyster också Josefin, vilket hon inte gör i verkligheten, men jag tänkte, att hon kanske fyllde år i Oktober, och att läderbandet var till henne. Jag skulle diskutera det här med Malin, men när jag tog upp läderbandet (jag hade en väska med mig, tror jag) för att visa henne, stod det något helt annat.
"Om 74 år är du 90"
Det stämmer ju, sa Malin och förstod inte varför jag såg så undrande ut.
Jag vet inte om man kan säga att drömmen var obehaglig, men det är ändå jobbigt att känna att man inte har kontroll på situationen. Jag antar att den kom sig av att jag ska till Malin imorgon, och att Sandra ska komma över en sväng. Jag minns inte när jag träffade henne senast, ett bra tag sedan, säkert något år, men jag kan å andra sidan inte påstå att jag har saknat det.
Resten av tiden jag är kvar här på biblioteket ska jag nog sätta mig och läsa Ulf Stark, jag saknar verkligen hans bok Karlavagnen.