I'm talking to the ceiling

Egentligen är det ingen idé att jag berättar om idag, för jag har bara varit trött och vad Joakim, och säkert många andra av det motsatta könet med honom, skulle kalla "grinig". Värre ord får man leta efter.
Jag fick gå upp klockan åtta, äta frukost, duscha, packa, samla ihop mig överhuvudtaget på en halvtimme.
Detta resulterade självklart i att jag glömde mitt halsband. Jag har svårt att klara mig utan det, man känner sig liksom incomplete.
Bilresan till Arlanda gick relativt fort och smärtfritt,fast jag har så svårt att åka långt i Volvon, pappas Nissan är mycket bättre, jag får så ont i ryggen och sittbenen efter ett tag i V70.
Det blåste mer på Arlanda än det gjorde i Borlänge när vi åkte därifrån, och jag önskade att jag var en av dem som skulle få sätta sig på ett plan och vara framme på Mallorca tre timmar senare. Jag skulle inte på något plan. När pappa checkat in sina väskor, skickade han mig och Joakim ombord på ett Arlanda express-tåg. 
Något av det värsta jag vet är sådana där monitorer som går och går, som typ på båtarna, först om säkerhetsinformation, det är väl okej, men sedan blir det bara erbjudanden och reklam. Det är sådant som ger mig huvudvärk. En sådan fanns på Express-tåget. När vi skulle gå av hälsade Jan Guillou oss välkomna tillbaka i högtalaren. 
När vi äntligen kom hem, efter flera dagars hemlängtan och en jobbig pendeltågsresa, kunde jag, naturligtvis, inte känna mig glad över det. Jag gick och la mig. Det är det enda raka när man känner sig så som jag gjorde, annars finns det risk att man skadar både sig själv och omgivningen. 
Jag återhämtade mig snart, med hjälp av lite tabletter och mamma, och jag klättrade upp på vinden, främst för att finna påskkartongen, men jag fortsatte kolla efter lite saker jag saknat, mina (och Joakims) Trolles trafikradio-kassettband till exempel. Jag hittade inte dem, men jag hittade lite av mina gamla leksaker som Emma fick överta, hon blev glad för plastdjuren och deras plasthus, deras plastmat och deras plastleksaker. Ett helt liv i plast går det att bygga upp på vardagsrumsbordet. Som om man inte har nog med sitt eget.
Imorgon ska jag gå upp dit och dra ner alla lådor som det står Josefine på, och sedan gå igenom dem grundligt. Eller kanske inte imorgon, för då kommer gästerna, men på söndag. Jag tror inte att jag vill ha gäster.
I natt måste jag iallafall sova bra, sova länge, lägga mig tidigt. Imorgon vill jag må bra, jag vill orka föra en konversation, jag vill orka möta min mosters "Vad har du gjort med håret"-utrop och kusinernas "Stoppade du huvudet i gräsklipparen"-skämt, som inte ens de själva skrattar åt. 
Sen måste jag orka sitta uppe och titta på film också. 
Jag ska ringa till Malin någon dag, efter påskhelgen, för nu närmar sig sista april, och traditionen är att jag åker dit, till Malin, då, men nu känns det inte som en självklarhet eftersom jag inte träffats sedan sommaren, och vi kanske borde...jag vet inte, men kanske vi borde bryta. Eller så borde vi anstränga oss lite mer. Det är svårt att avgöra vilket som är det bästa alternativet.
Sandra vill iallafall att alla tre ska träffas i sommar. Vi får se hur det blir med den saken. Kanske ska jag sluta planera överhuvudtaget, det gör mig bara stressad.