I'm talking to the ceiling

Jag smakar rödlök och choklad i munnen.
Nästan som när man dränker sitt samvete i parfym.
(Doze yourself in cheep parfume, it's so fitting of the way you are)
Jag har inte tänt lampan i taket, och dunkel gör mig stressad.
Kanske är det därför jag lyssnar på samhällskritiska Olle Ljungström?
Parfymeffekten.
Det har gått en maska i mina orangea strumpbyxor. Jag lagar dem med orange nagellack.
Det kommer alltid synas att de inte längre är intakta.
I may crack but I will never shatter, är ett citat som jag inte vet var det kommer ifrån, men som Joakim brukar använda ibland, och jag tror att det är så det funkar.
När något spricker gör man allt för att det inte ska gå i bitar. Ärren må synas för den som vet att de finns där,
(I see the cracks, I will always see them)
men för dem som inte har fått det avslöjats för sig, är faktumet allt annat än självklart och i bästa fall upptäcks det inte heller.
Så stoltheten står alltid på spel.
Det är som att spela en roll.
När ska de se vem jag egentligen är (tonårsklycha!)?
När ska de se att jag bara lurar dem?
För det är väl det vi gör, hela dagarna. Vi lurar folk med orange nagellack och mjökchoklad.

"Varför är det så viktigt att lära sig säga tack för

maten och för senast och tack själv och goddag och

hur går det för dig då, när snart ingen av oss ska gå
någonstans längre, och alla vet ju det, och vi istället
 kunde sitta här och käka plommon och hålla koll på
jordens gång runt solen och öva på att bli en del av
ingenting?"
Boken Intet, av Janne Teller, handlar om allt det där man upplever.
Naivitet, iver att bevisa någon fel och saknaden efter sin hamster, och funderingar över Universum och meningen med livet, barn som kastar sten för att de är rädda för att klättra i träd och konstgjorda ormar i biologisalen.

Igår ringde jag till Anton fyra gånger utan att han svarade.
Sedan dess har jag haft nästan ett dygn på mig att tänka ut vad jag skulle säga när jag ringde honom idag istället, när jag var säker på att han skulle svara.
Ändå lyckas jag att inte alls få fram det jag ville säga.
Varför blir det alltid så.
Han fick gissa sig fram till vad jag menade.
"Jag trodde aldrig att du skulle fråga" sa han sen.
Imorgon kommer han iallafall hit och sover över.
Det är bra, för det ger mig ett skäl till att städa upp här inne, det blir alltid så här när jag är ensam här, då spelar det ingen roll hur det ser ut, var kläderna ligger och i hur stora högar, hur liten yta av skrivbordet som inte är täckt med diverse papper och annat, hur liten framkomligheten är, eller hur många handdukar det är slängt i badrummet.
Jag skulle vilja vara som Joakim.

Anders släppte mig en timme tidigare från biblioteket idag. Jag hann vara hemma en kvart innan resten av familjen kom med bilen full av IKEA-bruksanvisningar.
Själv var det enda jag fick ett brev på posten. Alice skickade ner mitt halsband som jag glömde på nattuksbordet i Frysboxen, och hon skrev en notering på ett fint kort och jag fick lust att ringa pappa, men han jobbar säkert, men jag kan ju prova iallfall.
Den sjuttonde maj är Kristi himmelfärdsdag. Det är en torsdag. Fredag blir en klämdag och helgen blir dubbelt så lång som annars. Min plan är att då ska vi passa på att åka till Norge, för pappa har sagt att vi kanske kan komma och hälsa på honom framåt maj. Och jag har alltid velat vara i Norge den sjuttonde maj, bara för att se hur det går till.

(Bonnie and Clyde <3)