I'm talking to the ceiling

Jag skulle kunna berätta om hur dåligt jag sov i natt,
och hur trött jag varit idag.
Eller så kunde jag berätta om dagen i biblioteket när Pirjo bjöd på jordgubbstårta
och biblioteket bjöd på bullar till alla som ville ha. Och böcker. För att det är Världsbokdagen.
Jag kunde berätta om min stillsamma dag i informationsdisken,
eller om hur effektiv jag varit när det gäller folkhögskoleansökan.
Jag skulle kunna redovisa listan jag gjort över de jobbigaste och de trevligaste biblioteksbesökarna.
Anledningen till att jag inte tänker göra det är simpel.
Tomhet.
Total känslolöshet från min sida.
Förutom de tårar Adam Duritz pressar fram genom att sjunga Round here och låta Maria kasta sig i vattnet när ingen ser innan det är för sent.
Jag vet inte om det började när jag upptäckte att min drog- och alkoholmotståndar (föredetta) vän har börjat dricka (herregud, drick om du vill människa, precis som alla andra). Kanske. Kanske började det tidigare.
När jag införstått mig själv på att Julia inte tänker ringa idag. Och ingen annan heller. Eller jo, han som sökte Paddy (nej, jag vet inte riktigt vad han sa) men som ringt fel. 
Rufus Wainwright-skivan har inte ens kommit. 
Jag vill bara svälja alla mina antidepressiva tabletter på en gång och gå och lägga mig och vakna lycklig.
Är det så jävla mycket begärt??
Om det bara kunde hålla i sig i några dagar. 
It's 4:30 A.M. on a Tuesday
It doesn't get much worse than this
In beds in little rooms in buildings in the middle
of these lives which are completely meaningless
Bara för att jag hyperälskar Counting crows.
Det finns en bra sak med idag. 
Filip och Fredrik. 
De kan få mig att må bättre på den allra sämsta dag. 
Smarta underbara konstiga och ärliga människor.
Jag behöver dem. Var finns de? 
Jag har rivit upp två sår i tandköttet. Exakt allting känns jobbigt nu. Uteslutande. 
Jag tror att jag borde lägga mig i sängen och läsa de rosa och röda dikter jag har klistrat upp på väggen. 
För att hitta lite lugn. För att hitta någon som känner som jag.
Peter Curman tillexempel.
Imorgon vill jag bara vara hemma. Stanna kvar i sängen hela dagen. 
3500 miles. What would you changes if you could?
Eller så borde jag bara sitta kvar här nu och drunkna i alla Adams underbara uttryck som jag aldrig kommer komma i närheten av hur mycket jag än försöker, han är ett metafor-geni. Han känner precis som jag. Eller tvärtom. Fast mycket värre och otroligt mycket vackrare. 
I timmar skulle jag kunna sitta här och förkunniga över hur mycket jag älskar de ord Adam sätter ihop till ångestfylld musik tillsammans med de andra i bandet.
I will never forget your face, sometimes I can't remember my face. 
(Detta är en kärleksförklaring utan dess like. Den första till dig på evigheter)
Och människor överöser mig med meningslösa hälsningar och frågor.
Hur är det? Vad gör du? Var helgen bra? Är du kvar på biblioteket? (TILL SOMMAREN. JAG SKA STANNA TILL SOMMAREN, HUR MÅNGA GÅNGER SKA JAG SÄGA DET?)
Jag vill inte berätta för er, att jag mår åt helvete, att jag spenderade helgen med att ligga i soffan och tycka synd om mig själv framför diverse filmer jag sett tusen gånger förut. Jag vill inte berätta för er. Och jag vill inte att ni berättar för mig. Jag bryr mig inte.
Okej, nu måste jag citera Peter Curmans dikt, som inte på långa vägar är originell, men helt underbar ändå, av någon anledning.

"
- Hej, hur mår du?

(magvärken! magvärken! magvärken!
sömnlösheten! sömnlösheten! sömnlösheten!
blåskatarren! blåskatarren! blåskatarren!
oförmågan! oförmågan! oförmågan!)

- Tack bra. Och du?
"
Peter Curman, mina damer och herrar.
Fast livet är mer som dikten med träbänken som jag citerade igår. Jag älskar den.

Nu tog det slut. Jag vet inte om jag hade tänkt att skriva längre, men nu tog det slut iallafall.
Punkt.