I'm talking to the ceiling

Det finns egentligen bara ett enda ställe där jag kan vara mig själv i den här staden.
Det är samma känsla varje gång jag kommer dit.
Samma nyfunna lugn, samma reningsprocess där samvetet förlorar alla svarta fläckar.
Och alla problemen glöms bort.
Det var dit jag åkte idag. Istället för att åka till biblioteket.
Skeppsholmen.
Jag vet att jag lovade mig själv att jag inte skulle skolka idag, men jag är så dålig på att hålla löften.
I morse på radion hörde jag att det regnade inne i stan, även om det varit uppehåll hos oss någon timme.
Jag tog tåget in iallafall.
"Man klär sig så för att ingen ska sätta sig bredvid en" sa Andie förra gången jag träffade henne angående min utstyrsel som bestod i alla svarta kläder jag hittat i garderoben och allt svart smink jag samlat på mig.
Det var så jag klädde mig idag också.
Det var sol när jag kom in till Stockholm. Det var sol, men det blåste kallt.
Förra gången jag var på Skeppsholmen och Kastellholmen var det höst.
Det var min första dag som fri från skolan, någon gång i Oktober skulle jag tippa.
Jag satt i gräset bland alla höstlöven. Vägen upp till kastellet var kantad av träd fulla med orange löv och hela världen var helt underbar och jag satte mig på klipporna bakom kastellet och jag var helt ensam, och man ser över till Djurgården och Gröna lund därifrån och karusellerna var avstänga för säsongen.
Den här gången var allting annorlunda.
Nu är det vår, och det var mycket mer folk där än förra gången, och fåglarna sjöng som galningar, och mest tycker jag om ljudet från fiskmåsarna. Buskarnas blad har redan slagit ut och träden är på väg. Jag var inte ensam bakom kastellet, men jag satte mig en bit ifrån de andra och lutade mig mot kastellmuren och skrev lite på Dimma-berättelsen. Det var ganska kyligt, men jag satt där i över en timme, innan jag skyndade mig till bussen.
När mamma ringde och frågade vad jag gjorde och jag sa att jag väntade på tåget ljög jag inte för henne, men hon trodde förstås att jag varit på jobbet och var på väg hem. Jag lät henne tro det. Sedan bad hon mig hämta Emma och det kunde jag gå med på.
"Man klär sig så för att ingen ska sätta sig bredvid en", men på perrongen önskade jag att jag skulle träffa någon jag känner. Ett ögonblick senare såg jag Siw i bildarkivet stå och vänta på samma tåg som jag. Jag ska aldrig mer önska något.
Det var ett år sedan dagiset öppnade här, och därför bjöd de på tårta. Jag och Emma satte oss en bit ifrån de andra och pratade om hur dagen varit, innan vi gick hem igen och tittade på Svampbob fyrkant och målade med vattenfärg.
Imorgon måste jag gå till biblioteket. Dels för att jag inte har ringt Helen och berättat att jag inte tänkt komma de här dagarna jag varit borta, vilket var våran överenskommelse, för vi har faktiskt en sådan och jag vet inte varför jag verkligen hatar att ringa.
Och dels för att jag har böcker och filmer och skivor att hämta och lämna. Jag borde läsa mer. Och oftare.