Man kan nästan skratta åt det, om man inte orkar gråta.
Nähä, så blev jag tvungen att skriva ett inlägg till.
Varför är man rädd att folk ska tycka synd om en?
Jag har aldrig varit i en situation där folk kan förväntas tycka väldigt synd om mig, så jag vet inte riktigt hur det upplevs, men jag kan inte riktigt leva mig in i den där rädslan.
Förut gick jag i skolan med en tjej som förlorade sin pappa.
Hon var borta några dagar från skolan, men när hon kom tillbaka var hon precis som vanligt.
Framåt, positiv, glad.
Kanske tänkte hon helt andra saker innanför det där, antagligen gjorde hon det, men för mig är det fortfarande en bedrift. Och jag kände inte henne så bra, och kanske jag sneglade lite på henne, kanske undrade jag hur man egentligen förändras av en sådan sak.
Och visst gick det lite rykten, inga hemska, jag tror bara att folk runt omkring henne ville ha fler svar än vad som kunde ges.
Jag märkte aldrig av något ömnkande för henne, och jag kan även tänka, att om man är i en sådan situation, något som de flesta kanske inte behöver uppleva, iaf inte i unga år, kan det inte kännas skönt att det finns folk som...vet. Och som, kanske inte bryr sig, men fortfarande kan säga snälla saker som man kan luta sig tillbaka lite på?
Nej, jag har ingen erfarenhet, men det känns som om jag inte skulle vara rädd.
Okej, jag ska göra ett erkännande.
Det gör lite ont faktiskt, att behöva erkänna det här publikt. Inte för att jag skäms, mer för att jag inte har någon vettig ursäkt.
Jag läser I taket lyser stjärnorna. Igen.
Jag brukar ibland tänka hur dålig den boken är, ändå har jag läst den flera gånger. Och den står ju ändå där i hyllan...
Den här gången började jag längta efter cancer.
Jennas mamma har cancer, och det beskrivs ju ganska flitigt i boken hur ont hon har, hur jobbigt allting är, hur mycket Jenna skäms (det finns en del saker att ifrågasätta i den boken). Ändå kan jag inte låta bli att...
Okej, jag känner mig hemsk. Jag vill inte ha cancer. Antar jag. Jag vet inte vad det är med cancern som lockar mig, mer än själva ordet som är väldigt fint. Ett av favoritorden tillsammans med Äventyr och Klinik.
Sömntabletterna har börjat verka, så jag är inte riktigt i minna sinnens fulla stånd när jag skriver det här, och jag känner mig lite korkad redan nu, för jag tror att det är livsfarligt att romantisera något som en dödlig sjukdom. Men jag tror inte att det är det jag gör.
Jag tror att jag ber om förändring och kanske uppmärksamhet (varför känns uppmärksamhet som tabu? Fan, det måste jag sluta tänka). Jag är en mycket tragisk människa. Imorgon kanske jag ska göra något åt det.
Nu ska jag gå och läsa vidare, snart är jag kanske trött nog att somna. Imorgon kanske jag tar upp kampen mot mitt förstånd igen.
Varför är man rädd att folk ska tycka synd om en?
Jag har aldrig varit i en situation där folk kan förväntas tycka väldigt synd om mig, så jag vet inte riktigt hur det upplevs, men jag kan inte riktigt leva mig in i den där rädslan.
Förut gick jag i skolan med en tjej som förlorade sin pappa.
Hon var borta några dagar från skolan, men när hon kom tillbaka var hon precis som vanligt.
Framåt, positiv, glad.
Kanske tänkte hon helt andra saker innanför det där, antagligen gjorde hon det, men för mig är det fortfarande en bedrift. Och jag kände inte henne så bra, och kanske jag sneglade lite på henne, kanske undrade jag hur man egentligen förändras av en sådan sak.
Och visst gick det lite rykten, inga hemska, jag tror bara att folk runt omkring henne ville ha fler svar än vad som kunde ges.
Jag märkte aldrig av något ömnkande för henne, och jag kan även tänka, att om man är i en sådan situation, något som de flesta kanske inte behöver uppleva, iaf inte i unga år, kan det inte kännas skönt att det finns folk som...vet. Och som, kanske inte bryr sig, men fortfarande kan säga snälla saker som man kan luta sig tillbaka lite på?
Nej, jag har ingen erfarenhet, men det känns som om jag inte skulle vara rädd.
Okej, jag ska göra ett erkännande.
Det gör lite ont faktiskt, att behöva erkänna det här publikt. Inte för att jag skäms, mer för att jag inte har någon vettig ursäkt.
Jag läser I taket lyser stjärnorna. Igen.
Jag brukar ibland tänka hur dålig den boken är, ändå har jag läst den flera gånger. Och den står ju ändå där i hyllan...
Den här gången började jag längta efter cancer.
Jennas mamma har cancer, och det beskrivs ju ganska flitigt i boken hur ont hon har, hur jobbigt allting är, hur mycket Jenna skäms (det finns en del saker att ifrågasätta i den boken). Ändå kan jag inte låta bli att...
Okej, jag känner mig hemsk. Jag vill inte ha cancer. Antar jag. Jag vet inte vad det är med cancern som lockar mig, mer än själva ordet som är väldigt fint. Ett av favoritorden tillsammans med Äventyr och Klinik.
Sömntabletterna har börjat verka, så jag är inte riktigt i minna sinnens fulla stånd när jag skriver det här, och jag känner mig lite korkad redan nu, för jag tror att det är livsfarligt att romantisera något som en dödlig sjukdom. Men jag tror inte att det är det jag gör.
Jag tror att jag ber om förändring och kanske uppmärksamhet (varför känns uppmärksamhet som tabu? Fan, det måste jag sluta tänka). Jag är en mycket tragisk människa. Imorgon kanske jag ska göra något åt det.
Nu ska jag gå och läsa vidare, snart är jag kanske trött nog att somna. Imorgon kanske jag tar upp kampen mot mitt förstånd igen.
Kommentarer
Postat av: Andie
Jag tror att man är rädd för att folk ska tycka synd om en eftersom man (i vissa fall) mår ännu sämre då man ser folks bekymrade, ledsna ögon och eftersom stämningen kan bli så.. konstig.
Trackback