I'm talking to the ceiling

Plötsligt blir jag desperat.
Jag ringer tre nummer, men får inget riktigt svar.
Det tutar, klickar till, gälla röster berättar att det är ingen som vill prata med mig just nu.
"Jag är en idiot som tycker synd om mig själv när det inte går något bra på teve".
Gunnar Ardelius tröstar mig när jag utan anledning bara vill gråta.
Jag är också en idiot, men jag bryr mig inte tillräckligt för att åtgärda det.
Men det blir en frågeställning också.
Varför?
När jag gick i åttan och nian sa alltid min SO-lärare att vi skulle tänka på "Varför", så att vi skulle lära oss mer.
När jag tänker Varför blir jag bara mer förvirrad.
JAG VET INTE.
Vad skulle bli bättre av ett telefonsamtal?
Antagligen skulle allting bli värre.
Egentligen borde jag bara sätta mig och titta på Lost in translation för att hitta någon som känner som jag.
Fast det är American beauty som är nästa på tur. Underbara film.
I sängen har jag laddat upp med två böcker, tre kuddar, min mobiltelefon, och den bärbara telefonen. Om någon söker mig ska jag vara snabb att svara.
Kanske är jag bara trött, rent av hungrig. Kanske ska jag svälja en burk med tabletter och krypa ner i röran i mitt rum och låta den övervinna mig.