I'm talking to the ceiling

Någonting kommer att hända.
Någonting måste hända.
Det här är ingenting jag har läst i ett horoskop,
hela min tillvaro säger mig att det är någonting på gång.

Jag tog ingen medicin igår och jag sov längre än jag någonsin gjort idag,
jag har suttit hela dagen vid datorn och jobbat och lyssnat på Säkert!.
Jag känner för att göra något sådant som man inte får,
som jag och Julia gjorde mycket förra sommaren, som inte kommer bli av i år,
det är en märklig sommar i år, som inte alls blev som den borde.
Eller vad ska jag säga?

Annika Norlin har i sitt projekt Säkert! skrivit en låt som heter Du kanske var på Holmön,
som är den tråkigaste på skivan, men jag känner igen mig så otroligt i texten, som bara går ut på spekulationer från Annikas sida varför den hon ringde till inte svarade.
Det är lättare att komma på konstiga ursäkter än att låta sig själv bli besviken.
Fan, jag hatar besvikelser, varför kommer de alltid tillbaka?

Jag drömde en märklig dröm i natt, och den var så märklig att den inte går att återberätta,
kanske är det mest drömmen som har fått mig att tro att det är ändringar på gång.
Det var någonting som hände när jag och Sarah lyssnade på Hellogoodbye's Here in your arms,
som inte riktigt har gått över så här tre dagar senare.
Vad jag har nu är Gunnar Ardelius och Annika Norlin, de bygger upp min egen verklighet, som är så lätt att gömma sig i, jag vill aldrig mer besöka den riktiga världen, om en eller två veckor ska jag åka till Norge.

Varje gång jag lyssnar på Allt som är ditt med Säkert!, påminns jag om hur mycket jag har förlegat mig när det gäller alla mina åsikter. Citaten ur Valerie Solanas livsverk hänger på väggen, jag låter bli att läsa dem för att inte bli besviken på mig själv. Hon hade verkligen starka åsikter, och hon framförde dem, hon stod på sig, hon var psykiskt störd, men hon var den smartaste i sin tid.

T-shirten som Julia tryckte sin åsikt på åt mig, har jag klippt sönder.

Det är så typiskt mig att vilja så mycket att det resulterar i ingenting.

Jag vet att allt jag skriver nu bara beror på att jag har kommit ur medicinbalans och att det regnar ute,

jag vet att allt jag tänker nu bara beror på min ålder.

Vilken jävla lögn att det ska vara ens bästa tid, sjunger Annika om tonåren.

Kanske ska min musikaliska identitetskris som har pågått en längre tid nu, resultera i att jag börjar lyssna på svensk musik, jag fick sådan lust att plocka fram mina Håkan Hellström-skivor,

jag har Kent och R&M utöver det, och Annika förstås.

Förresten tog Madrugadas gitarrist och låtskrivare livet av sig nyligen. Det kändes konstigt.

När jag började umgås med Julia för ett och ett halvt år sedan, fick jag en chock över hur ärlig hon var,

och Annika Norlin har skrivit en låt som heter Sanningsdan, som handlar om ärlighet,

och jag älskar det, ärlighet alltså, men själv har jag aldrig lyckats vara ärlig.

Jag har ett alldeles för känsligt samvete, men vem ska man tänka på om inte bara sig själv.

Jag måste sluta bry mig så mycket om andras känslor, det är faktistk inte viktigt, inte för mig, för mig är det bara en person som spelar roll, och det är jag själv.

Jag tittade runt lite på Internet, där står det att filmen Velvet goldmine inte går att få tag på längre, så därför skyndade jag mig till Record hunter och köpte den för nittio spänn, jag gav den till Sarah, men jag ska få tillbaka den sen. Jag vet inte om jag någonsin vill se den igen, för den får mig att må så dåligt, men samtidigt sporrar den mig, jag vill vara så där, jag vill leva så där, och jag vill definitivt träffa Ewan McGreggor som sjuttiotalsrockare.

"När ska det bli inne att vara som jag; blek och feg och sävlig och lat?

Jag har köpt varje nummer sen -96, men det som fortfarande gäller är

vacker och lycklig och just nu kjol med särskilda veck."
Annika Norlin