I'm talking to the ceiling

Jävla skit.
Det går inte över.
Jag ligger på sängen i framstupa sidoläge och andas fort och kraftigt genom munnen för att få in så mycket syre som möjligt.
I huvudet snurrar allting runt.
Hyperventilerandet sköter snart sig självt,
jag kan nästan svälja igen.
När jag går upp och sätter mig vid datorn igen, för att fortsätta konversationen,
blir det genast jobbigt,
jag känner mig trött och rastlös,
jag klickar mig fram mellan alla sidor och förväntar mig förändring, som inte kommer.
Mobilen halar jag fram ur fickan och lägger på skrivbordet, försöker hypnotisera den,
men vem är det egentligen jag vill prata med?
Jag tänker efter. Funderar på att ringa till Anton, men vågar inte riktigt.
Vad ska man säga?
Hej, jag lider av plötslig panikångest och jag har ingen att prata med så jag ringde till dig, bara för att få höra en röst.
Ja, varför inte.
Varför känns det så långt borta?
Raymond och Maria i stereon som vanligt. Det finns inget annat jag står ut med nu, vid den här tiden av året, allting känns som i alla deras låtar. "Det är skönt att komma ut på en skogspromenad, men av sprit och musik blir man dubbelt så glad." "Vad glad han ser ut, han har väl inte glömt bort, att hans mamma är ful och han är dålig på sport."
Jag måste hitta något som jag kan lita på. Något att falla tillbaka på.
Hur hittar man det, och hur vet man vad man egentligen letar efter? Var börjar man söka? Jag har ingen aning.