I'm talking to the ceiling

"Har man inte misslyckats som människa om man inte levt ett tillräckligt intressant liv att göra en film av?"
Så säger Anton på onsdagskvällen efter en pratstund om filmen Walk the line som bygger på Johnny Cash liv och egen biografi.
Vilken rätt har han att säga så, undrar jag.
Diskussionen blev avbruten, men jag tänker fortfarande på vad han sa och varför.
Hade det inte varit Anton, hade jag tolkat det som ren rädsla av att bli ointressant.
Men nu var det Anton som sa det, som aldrig är rädd utan alltid tänker "det löser sig".
-Det löser sig själv
-Nej, andra människor löser det åt dig, och så tror du att det har löst sig självt.
Ett par mycket passande repliker till Antons ganska nonchalanta, men också härligt problemfria motto.
Vad innebär det att lyckas? Och vem bestämmer vem som har lyckats eller inte? Vem skulle någonsin kunna ta på sig rätten att döma människor på det sättet? Antons uttalande gnager i mig.
När jag gick på mellanstadiet, fick jag och ett par klasskompisar vid ett tillfälle skjuts med en lärare som hetter Kristina men aldrig kallades mer än Kia. Jag minns inte var vi skulle, eller varför, men det spelar heller ingen roll.
Någon ville få igång ett samtal, antagligen var det Kia, det var med all säkerhet inte jag. Kia frågade oss vad vi ville bli när vi blev stora.
Jag har alltid haft en uppfattning.
När jag var liten var jag väldigt avundsjuk på djurskötarna på Kolmården som fick hålla på med delfinerna, och därför ville jag bli en av dem, jag bestämde mig för att bli delfinskötare, och höll fast vid det ganska länge. Av någon anleding skiftade jag sedan till att vilja bli arkeolog. Jag vet inte varför, minns inte ögonblicket jag bestämde mig för det, kanske lät det bra att säga, ingen annan visste vad det innebar och jag kanske kände mig duktig och ambitiös. Jag och min klasskompis praoade två dagar med ett par arkeologer i sexan, och det var riktigt tråkigt, och där tog den drömmer slut.
Någonstans mellan delfinerna och arkeologerna, eller kanske parallellt, jag minns inte, dök pandorna upp i mitt liv. Intresset för pandor kommer från mamma, det har hon haft så länge jag minns, och jag blev smittad. Jag såg program från forskningscenter i Kina där man försökte få pandor att fortplanta sig, försökte förstå dem bättre, forskade och forskade på hur man skulle kunna öka popluationen av det ständigt minskande antalet jättepandor. Genast bestämde jag mig för att jag också skulle bli sådan. Jag skulle flytta till Kina och ta hand om pandorna, jag skulle blir pandaforskare.
Det var detta jag svarade när Kia frågade mig där i bilen "Vad vill du bli när du blir stor?"
"Jag ska bli pandaforskare" svarade jag.
Antagligen lät jag en aning bestämd, för det var ju så jag kände mig. Jag hade sett något på tv som intresserade mig, jag var elva år, kanske yngre, och hade ett mål med mitt liv. Jag skulle bli pandaforskare.
Det Kia svarade mig den gången i bilen kommer jag aldrig glömma. Jag var ett barn med otroligt dåligt självförtroende och obefintlig självkänsla, jag var blyg och sa sällan någonting på lektionerna.
När Kia svarade "Ja, drömmar ska man ha", log mot mig i backspegeln och tystnade, gjorde det ont i mig.
Hon trodde mig inte. Jag hade hittat någonting som jag trodde på hos mig själv, jag var elva år och fanns inte, jag försökte hitta mina konturer, och min lärare trodde inte på mig.
Jag förstår att hon inte trodde att jag skulle bli pandaforskare. Men enda anledniing till att jag förstår det är att man inte brukar veta riktigt vad man vill när man är elva, och vet man det blir det ändå aldrig som man tänkt sig.
Så jag förstår henne, men jag förstår inte att hon valde det svaret, av allting hon kunde ha sagt.
Tänk om hon blivit intresserad istället. Frågat "Hur kommer det sig" "Vad gör man då" "Vad roligt, det har jag aldrig hört någon som sagt förut". Kanske hade allting varit annorlunda då. Kanske hade jag nu, kunnat tro på det jag drömmer om att bli. Jag tänker inte sitta här och skylla min dåliga självkänsla totalt på Kia för den där repliken.
Men jag kommer osökt att tänka på en detalj ur min favoritfilm The Royal Tenenbaums, som handlar om en familj där pappan i huset aldrig riktigt gjort sig populär hos barnen genom att aldrig riktigt uppmuntra dem. De lekte krig en gång, i trädgården. Pappan och Chas var i samma lag, de två andra syskonen i det andra laget. Pappan siktade på Chas med sitt luftgevär, fast att Chas skriker "Vi är i samma lag!" Han skjuter ändå, och kulan träffar Chas i handen, och i vuxen ålder sitter den fortfarande kvar innan för skinnet, på samma sätt som hela händelsen sätter sig i Chas huvud, och förtroendet för pappan är en gång för alla helt borta.
Kia satte en luftgevärskula i min hand den där gången i bilen. Det var inte det personliga förtroendet, det för Kia, som försvann, för det fanns nog aldrig, men på något sätt blev det representerande för hela vuxenvärlden, och någonstans inom mig visste jag att folk alltid skulle ta mina viljor som rena dagdrömmeriet och inget annat.
Jag har tagit upp det en gång med mamma, eller kanske flera, använt det som ett argument, och hon blir alltid arg, säger att jag inte ska jämföra henne med Kia, och kanske borde det få mig att förstå att det var Kia det var fel på, inte mig, och inte resten av världen. Men jag gör inte det. Jag förstår inte det. Någon gång i mitt liv kanske jag söker upp henne för att kräva en ursäkt.