I'm talking to the ceiling

Jag stod på de brinnande gatorna,
i det svarta regn som föll efter bomberna,
och jag kunde inte minnas
det som var lätt att komma ihåg.
Kriget låg för mina fötter när jag steg åt sidan.
Kanske skulle jag hindrat det, kanske skulle jag gjort det sällskap.

Så här:
Klockan är halv tre mitt i natten, eller början på morgon, jag vet inte.
Jag är inte så trött som jag brukar, inte ens så trött som jag borde.
Jag har tagit ett beslut:
Det är slut med längtan.
Det är slut med självömkan och att ge efter.
Mitt nyapplicerade nagellack har redan börjat skavas bort, och jag struntar i dem som struntar i mig.
Magnus kunde inte påminna mig tillräckligt om det där citatet, undrar om det var från en The Smiths-låt.

"In my life, why do I give valuable time to people who don't care if I live or die"

Så är det med det. Ingen som inte förtjänat det ska få min uppmärksamhet.
Mitt nya schitzofrena jag har trädit fram och tagit sin plats på den vänstra balkongen, för att se att allting går rätt till.

Dagens rubrik är en del ur en replik i Tim Burtons tråkiga Batman returns, men det stämmer väldigt bra in nu.
Jag kan välja på att öppna eld eller bli kär, och det är ett val baserat på min omgivning.
Det finns ingenting mitt emellan öppen eld och kärlek.
Jag måste ta ännu ett exempel, för att jag själv riktigt ska förstå vad jag menar.
I den fantastiska animerade japanska filmen Eldflugornas grav, vill mostern inte ge systerbarnen lika bra mat som hennes egna barn, för att systerbarnen inte jobbar om dagarna.
Så är det. Folk ska fan få jobba för kärleken, annars kan det hända att jag öppnar eld.
Nog om det. Nu ska jag sova. Med stängt fönster för att inte bli väckt imorgon.
Hungrig är jag också.
Good night you people.