Var gör det mest ont?
Livet är så jävla jobbigt just nu.
Fan.
Inte nog med att SL inte tycker om mig,
(det kostade 48 KRONOR att ta mig hem idag. 48!)
jag har ingen att anförtro mig åt.
Jag tar emot slag från alla håll.
Tog visst på mig mer än jag kan uthärda, när jag erkände mig som vän.
Jag vill kunna stå där, i mitten, och förtjäna min titel som anförtrodd,
men någonstans, någongång, inom kort, kommer jag att spricka.
Alla de jag kan prata med är de som slår.
De vill inte ha mina problem tillbaka i ansiktet,
så lyder inte överenskommelsen.
Julia kanske inte ens kommer imorgon. Jag vet inte vad jag gör om inte Julia kommer imorgon.
(Sitter hemma och läser Jonas Gardell antagligen, och äter mig tjock).
På tisdag kommer i allfall Anton, för det har han lovat mig, flera gånger.
Jag kan inte ens anförtro mig åt bloggen, för det jag har att berätta är strikt censurerat.
Jag står ensam.
Helt klart.
Och det är nu min uppgift, och endast min, att ta mig levande ur det här.
Ni kan åtminstone önska mig lycka till.
Jag önskar dig mycketmycket lycka till Josefine! Hur dåligt det än känns brukar det alltid ordna sig. Fråga mig inte hur, men på nått sätt brukar det ordna sig. Stå ut!
Tänkte skriva ungefär samma som Martina skrivet, så, håll ut bara, jag vet att du klarar det, du är stark! .