I'm talking to the ceiling

Och så detta. Vackert väntande.
Jag sitter i soffan med huvudvärk, och ler.
Jag hör inte vad han säger,
smärtan i andningen tar för stor plats,
men jag nickar iallafall.
Han får mitt namn fel
och frågar inte längre vad som passar
eller inte passar.

Varför alltid dessa samma känslor?
Jag hatar dem.
Denna underprioritet och denna svartsjuka.
Jag behöver vara för mig själv.
Eller?
Annars kan jag inte gråta efter sällskap.