I'm talking to the ceiling

Dagarna med bokmöten går så fort.
Vi sitter alldeles för många inne i fikarummet först, för de från gymnaiset, Ösmo och Sorunda är också här.
Vi fikar, planerar semester, skojar, ger rapporter. Vi. Dem.
När det är dags för bokmötet måste halva truppen lämna rummet för att istället gå ut och öppna, sköta sina respektive arbetsuppgifter. Som om det är en helig ritual vi ska utföra där inne, i fikarummet.
Jag får sitta med där inne. Jag har inte mycket att säga till om, men jag får vara med där inne, som en liten del av den heliga ritualen, speciell för våran sort, vi är ett folkslag. Katalogerna vi har framför oss är våran motsvarighet till Bibeln, vi har hittat oss en trygghet i det alltid kalla samlingsrummet.
Jag har tagit en paj ur frysen och håller kortare lunch än jag brukar, jag har med mig en bok vid bordet, men jag orkar inte riktigt fästa mig vid texten, kanske är det för att den inte lyckas fånga mig.
Jag känner mig annorlunda idag. Jag är klädd i mina sjuttiotalskläder, kombinerar gult med brunt och önskar att jag hade ett orange lackskärp.
När jag ska gå ner till det stora huset upptäcker jag att jag glömt nycklarna, och jag måste ringa och väcka Joakim och han blir inte alls glad på mig, och jag förstår varför. Jag stoppar i lite tvätt och tar ett äpple innan jag går. Jag känner mig effektiv och duktig, och det känns bra, jag lyckas tränga undan de dåliga känslorna.
Den här veckan, särskilt i måndags, har jag till och från känt mig som när jag inte tagit medicinen, fast jag är säker på att ha gjort det. Jag känner mig uppgiven, som om allt är meningslöst, och jag känner mig trött och har lätt att börja gråta. Filip och Fredrik var ett bra bot i måndags med sina Hundra höjdare. Det låter kanske dumt, men de botar det mesta.
Idag har jag en läkartid, jag ska dit tillsammans med mamma, jag vill inte åka dit, vill inte träffa dem, särskilt inte Rut, jag hatar systemet.
Det är vår ute nu, och jag måste vara den sista att bekräfta det. Solen gör mig glad, men våren har sina nackdelar. Folket söker sig ut på gatorna, de strosar omkring utan mål för att få njuta av fågelsången, solljuset. När människorna på gatorna ökar, känner jag irritation för det mesta, men panik ibland, och jag antar att detta gör att det går på ett ut, de väger upp varandra, och jag känner mig som alltid.
Fast å andra sidan, i måndags var jag och Emma ute och sparkade boll, åkte ruschkana och blåste såpbubblor. Jag har bara varit ute en gång i vintras i liknande syfte, och jag märker att jag nog behöver det. Jag vet inte varför. Jag brukar inte känna så.
Förresten hörde jag på radion imorse, att om man är tonåring och blir arg, handlar det bara om hormoner.
Bra att veta.