I'm talking to the ceiling

Livet har aldrig känts jobbigare än så här.
Det där var instinktivt skrivet, för det är klart, att livet varit jobbigare än så här, det är det ofta.
Men nu vill jag bara gråta. Tårarna ligger under nedre ögonlocken och bara väntar på att få rulla ut och ner över kinderna. Ibland är de på god väg och då är det bara att blinka frenetiskt och säga att man fått något i ögat.
Det är en tyngd, den sitter i bröstet, kring hjärtat, jag känner mig tyngre på den sidan, som om jag plötsligt skulle kunna slå över och bli liggande.
Jag ringde Julia minst tjugotusen gånger igår, men mobilen var aldrig på. Vi femtiden ringde Molly till mig och frågade om Julia var med mig, för hon var inte hos Anton och svarade inte på mobilen. Hon var inte med mig heller. Jag är inte orolig, det är inte det, hon kom säkert med sjubussen, det är bara...jag skulle kunna göra vad som helst för att få träffa henne idag, jag blir galen, jag behöver få ta ut min ångest på något, och hon brukar kunna ta den ganska bra. Istället öste jag allt över Sofie (<3) igår, men det är iallafall skönt, att vi känner likadant.
Här och nu lovar jag mig själv att aldrig mer läsa en ungdomsbok, efter det att jag läst ut dem jag redan börjat med. De förstör mitt liv. Just nu, på grund av just en ungdomsbok, känner jag att jag inte kan stanna kvar här. Fast det kanske har med hörnet med elskåpet som inte får blockeras att göra. När man väl krupit ner där, satt sig intill väggen (väldigt jobbigt i mina tighta satin black) och sedan fördjupat sig i en text i typ en halvtimme, ibland mer, i det hörnet där det inte blir lika ljust som i resten av biblioteket (fast absolut inte mörkt), så känns det som en plåga att komma ut i verkligheten igen, man har känt det som att man är ensam i världen och helt plötsligt måste jag ut och möta en massa folk som behöver min hjälp.
Dorota bad mig gå ner i Magasinet och hämta en bok. Magasinet är uteslutande det bästa med det här jobbet. Det är rum om man går ner för trappan, med en tung läskig dörr (som jag har egen nyckel till!), och när man kommer in möts man genast av lukten av gamla böcker, en lukt jag skulle kunna leva av. Boken jag skulle hämta hittade jag snabbt, den var gammal och helt underbar att hålla i. Jag la den på bordet strax innanför dörren och fortsatte sedan in i rummet. Längst in finns ett överöst skrivbord. På det skrivbordet finns ett antal ratade maskiner. Bland annat en skrivare som blivit ersatt av en bättre, och den gamla kassaapparaten som användes innan den vi har nu. Men det absolut bästa är att där står en skrivmaskin. Det är inte någon speciellt gammal skrivmaskin, ungefär från den tiden precis innan man slutade använda skrivmaskin, men jag kan inte låta den vara. Jag älskar skrivmaskiner och det absolut bästa med dem är att tangenterna låter så otroligt tillfredsställande när man trycker ner dem. Jag ryser hela tiden när jag står och skriver mitt namn flera gånger om med skrivmaskinen, jag älskar känslan och jag älskar ljuden och då kände jag mig glad. Jag kanske borde skaffa mig en skrivmaskin, den kanske skulle göra mig lycklig.
Just nu är jag inte lycklig, just nu är jag arg på medicinen, arg på att det inte finns någon hjälp för mig.
Igår läste jag att om man börjar får svårare att komma ihåg saker, kan det bero på Alzheimers. Eller på depression. Mig kvittar det vilket jag har. Om man har Alzheimers, stod det, blir det oftast ingen åtgärd, eftersom det inte finns något att göra åt det antar jag. Om man däremot har depression, föreslog dem att man gjorde en pskyologisk undersökning. Ingen åtgärd och psykologisk undersökning resulterar i ungefär samma sak. Ingen skillnad. Så det är kanske Alzheimers jag har, och till det även några symptom som pekar mot depression men egentligen bara vill lura läkarna, som det alltid är på House, så att de ska missa min andra sjukdom och fokusera fel. För övrigt lider jag också av diabetes, ren ångest och något fel på matstrupen. Om jag fortsätter att använda den där symptomlistan jag hittade, kommer jag snart bära alla sjukdomar. Utom den jag helst vill ha; äggstockscancer. Det är nog inte särskilt vanligt. Men jag tvivlar på att någon doktor skulle vilja operera ut mina äggstockar och min livmoder bara för att jag tycker att det är äckligt att ha dem där. Men det är det ju! Jag kan inte tänka på det utan att få kräkreflexer, jag vill ha ut dem nu. Fast de tror väl att jag kommer att ångra mig. Gud förbjude att det sker, men om det skulle ske iallafall, får jag väl adoptera. Eller skaffa mig en surogatmamma (fast det tycker jag känns otroligt omysigt) eller någon annan åtgärd, det finns åtskilliga åtgärder att utsätta sig för om man nu skulle få otrolig längtan efter barn. Fast jag kommer nog bli som Jenny spår åt sig i Det jag inte säger, den där sura fastern som själv aldrig fick någon familj. Det gör mig ingenting. (Och nu fick jag jättelust att läsa den boken, trots att jag just lovat mig själv att aldrig mer läsa en ungdomsbok, men det är inte en sån där bok man får ångest av, nästan tvärtom.)
Nu har Joakim blivit opererad, han kanske kommer hem idag, det är nästan så att jag hoppas det. Jag brukar inte sakna honom, tvärtom, jag brukar önska att jag någon gång kunde få vara den enda tonåringen hemma, om så bara för ett par dagar, men den här veckan har jag spenderat så mycket tid med honom att jag återupptäckt att det faktiskt finns fördelar med syskon, och med ens kändes det konstigt att han åkte.
Imorgon kommer iallafall Sarah. Jag kan inte tänka mig hur jag skulle ha känt mig om jag inte hade haft det att se fram emot, för just nu är det verkligen det enda jag kan rikta in mig på. Förutom att Alice bjöd upp mig till Borlänge över påsk, för att gå på bio och spela kort, och om pappa kommer dit, vill jag verkligen vara där. Nästa helg kanske jag och Julia ska över till Carro, fast det är inte bestämt, men... Jag vill det. Jag vet inte hur många gånger jag har tjatat om alla de där filmkvällarna och dagarna vi hade tillsammans, Julia, Caroline och jag för ett år sedan. Det var då allting började. Allt det bra som drabbat mig under det år som varit, allt mitt umgänge med Julia och Anton, som jag nog inte skulle ha klarat mig utan. Vem skulle jag vara då? Jag vet inte. Ingen att vara stolt över kan jag tänka.
Jag tar ingen lunch idag heller. Jag är hungrig, det är inte det, jag kan bara inte förmå mig att sätta mig ensam i fika rummet, där det är så otroligt kallt, och dessutom kostar det mig en massa pengar som jag inte vill slösa bort, för här gäller det att spara om jag vill göra något kul i sommar. Det känns inte så lockande heller, micromat, Varma koppen, eller färdiga baguetter. Jag tror att jag har tröttnat på utbudet. Men jag måste sluta skriva om mat nu, för min mage protesterar. Jag blir alltid så destruktiv och självdestruktiv när jag får sådan här ångest.
Något annat som ger mig ångest är att telefonen ringer men ingen svarar. Jag vet inte varför, men så har det alltid varit. Brev som inte kommer fram, telefonsignaler som bara får dö ut, någon som ringer på dörren men inte blir insläpt, jag klarar inte riktigt av det. Här ringer telefonen ofta utan att någon har tid att svara, och själv vill jag inte prata med någon, i rädsla att inte kunna lösa problemen, så för mig är det bara att försöka tänka på något annat.
Mina kolleger (vågar jag kalla dem det?) tycker att jag borde sluta skriva nu, men jag behöver det här för att känna mig lugn, även om jag vet att jag blockerar datorn. Jag måste verkligen ha något att koncentrera mig på som samtidigt inte behöver särskilt mycket koncentration för att kunna genomföras. Jag skulle kunna sätta mig och läsa en bok, men bara ungdomsböcker skulle fungera, vuxenböcker är för komplicerade för ångest även om jag normalt klarar dem enkelt. Och ungdomsböcker gör ju inte saken bättre. Ungdomar gör ingenting bättre. Men jag önskar fortfarande varje morgon att jag ska få se min uppenbarelse från några veckor tillbaka, den vackra flickan som stod på perrongen, som jag varken sett förr eller senare. Jag hoppas på ett sätt att hon bara var på besökt, och åkte hem till den stora staden den där gången jag såg henne, och på ett sätt önskar jag att hon bor här, så att jag får se henne igen, för hon är det enda vackra med den här staden.
Jag önskar att jag var tre år.
För Emma är Ösmo långt borta och tjugo så många det kan bli, för henne är tjugo ett oändligt tal, och den knappa milen till Ösmo oändligt lång och jag vill inte att min värld ska vara större än så. Jag vill fånga mig själv i en ålder. Jag vill...stänga dörren rakt framför den mystiska farbror Ångest som förföljer mig.