Havsfågel.
Jag har så mycket i mig just nu.
Nästan allting handlar om Valerie.
För en vecka sedan visste jag ingenting om henne,
nu är hon allt jag tänker på.
Sara Stridsberg skriver i förordet till Valerie Solanas SCUM Manifest, att Valeries verk (ett mästerverk) kommer att förändra ditt liv för evigt.
Jag har inte läst SCUM Manifest ännu, jag har bara tagit mig igenom Drömfakulteten, och jag är helt tom, men jag känner att jag växer, det är som att ha något inuti sig, som trycker mot huden, trycker utåt, vill komma ut. Jag vill ställa mig mitt på biblioteksgolvet och skrika allt jag kan.
Alla ni som har sett filmen Alien, referera till scenen när utomjordingen tränger ur mannens mage, det som Valerie tillsammans med Sara Stridsberg har skapat, är en Ailen inuti mig, som längtar efter att få komma ut, och jag kan försäkra, att när det passar, kommer jag att släppa det löst.
Varje man bör frukta SCUM Manifest, fortsätter Sara Stridsberg i förordet.
Anders läser på baksidan av boken och konstaterar att han inte håller med, att han inte tycker att manlighet är en bristsjukdom.
Jag förstår vad han menar. Valerie tycker att om man har skickat upp en man till månen, varför inte skicka allihop? Om Valerie inte hade skjutit Andy Warhol, hade hon blivit ihågkommen som något annat än hon som skjöt Andy Warhol. Å andra sidan, förtjänade Andy det, he had it coming, även om man inte ska se Drömfakulteten som en biografi, även om jag inte ska något som står i den som fakta, uppmanar de mig, stal Andy Valeries manus, och hon offrade sin framtid för att vinna den. Plus minus noll, så att säga.
Valeries idé, är att utrota Y-genen, eftersom den bara är en ofullställd X-gen. Hon ville hitta ett sätt att få X-gener att kunna föröka sig med varandra, och på så sätt behöver vi bara ett kön.
Genialiskt, tycker både jag och Sara Stridsberg. På något sätt har jag skapat en trio av oss tre, Valerie, Sara och jag, på något sätt, utan att jag har träffat någon av dem, bor de i mig som något som skaver, en mjuk kant som skaver lätt mot hjärnbalken, en påminnelse av den rosa sorten, jag ser det som en rosa sockervaddsmassa som skaver utan att göra mig illa, bara gör mig påmind, bara vill rädda mitt liv.
Det känns, på något sätt, att man borde finna Valeries tankar enbart sjuka, och inte ett dugg engagerande, som om jag borde stå på männsklighetens sida mer än endast kvinnornas.
Man ska inte ifrågasätta Naturen, skulle Anton säga, och han skulle låta som min farfar i en något mindre bitter tappning. Ifrågasätt allt, tycker jag, det finns bättre lösningar på det mesta, hitta dem, som Valerie gjorde, att bli radikalstämplad är bara en bonus, och jag ska alltid minnas Valerie som någon annan än hon som skjöt Andy Warhol.
Det här är det enda jag tänker på, det ockuperar hela mig, jag andas det, det fyller mig, jag är sjukligt besatt, nästan förälskad, jag bli aldrig mer sårbar.
Nästan allting handlar om Valerie.
För en vecka sedan visste jag ingenting om henne,
nu är hon allt jag tänker på.
Sara Stridsberg skriver i förordet till Valerie Solanas SCUM Manifest, att Valeries verk (ett mästerverk) kommer att förändra ditt liv för evigt.
Jag har inte läst SCUM Manifest ännu, jag har bara tagit mig igenom Drömfakulteten, och jag är helt tom, men jag känner att jag växer, det är som att ha något inuti sig, som trycker mot huden, trycker utåt, vill komma ut. Jag vill ställa mig mitt på biblioteksgolvet och skrika allt jag kan.
Alla ni som har sett filmen Alien, referera till scenen när utomjordingen tränger ur mannens mage, det som Valerie tillsammans med Sara Stridsberg har skapat, är en Ailen inuti mig, som längtar efter att få komma ut, och jag kan försäkra, att när det passar, kommer jag att släppa det löst.
Varje man bör frukta SCUM Manifest, fortsätter Sara Stridsberg i förordet.
Anders läser på baksidan av boken och konstaterar att han inte håller med, att han inte tycker att manlighet är en bristsjukdom.
Jag förstår vad han menar. Valerie tycker att om man har skickat upp en man till månen, varför inte skicka allihop? Om Valerie inte hade skjutit Andy Warhol, hade hon blivit ihågkommen som något annat än hon som skjöt Andy Warhol. Å andra sidan, förtjänade Andy det, he had it coming, även om man inte ska se Drömfakulteten som en biografi, även om jag inte ska något som står i den som fakta, uppmanar de mig, stal Andy Valeries manus, och hon offrade sin framtid för att vinna den. Plus minus noll, så att säga.
Valeries idé, är att utrota Y-genen, eftersom den bara är en ofullställd X-gen. Hon ville hitta ett sätt att få X-gener att kunna föröka sig med varandra, och på så sätt behöver vi bara ett kön.
Genialiskt, tycker både jag och Sara Stridsberg. På något sätt har jag skapat en trio av oss tre, Valerie, Sara och jag, på något sätt, utan att jag har träffat någon av dem, bor de i mig som något som skaver, en mjuk kant som skaver lätt mot hjärnbalken, en påminnelse av den rosa sorten, jag ser det som en rosa sockervaddsmassa som skaver utan att göra mig illa, bara gör mig påmind, bara vill rädda mitt liv.
Det känns, på något sätt, att man borde finna Valeries tankar enbart sjuka, och inte ett dugg engagerande, som om jag borde stå på männsklighetens sida mer än endast kvinnornas.
Man ska inte ifrågasätta Naturen, skulle Anton säga, och han skulle låta som min farfar i en något mindre bitter tappning. Ifrågasätt allt, tycker jag, det finns bättre lösningar på det mesta, hitta dem, som Valerie gjorde, att bli radikalstämplad är bara en bonus, och jag ska alltid minnas Valerie som någon annan än hon som skjöt Andy Warhol.
Det här är det enda jag tänker på, det ockuperar hela mig, jag andas det, det fyller mig, jag är sjukligt besatt, nästan förälskad, jag bli aldrig mer sårbar.
Kommentarer
Trackback