I'm talking to the ceiling

Jag solar mig i feministiska klichéer idag.
Med tanke på den Internationella kvinnodagen skrev jag en text på jobbet idag.
"Jag borde ta tillfället i akt. Jag borde göra den Internationella kvinnodagen till en bra dag.
"Är ni så förtryckta att ni behöver en egen dag?" fräser en av gubbarna på den mansdominerade arbetsplatsen
"Ja" tänker jag.
Om det varit mitt bibliotek hade jag ställt fram en hylla med böcker skrivna av duktiga, starka kvinnor, skivor där sångerna är skrivna av kvinnor som inte intagit den plats de blivit tilldelade. Det är sånt man behöver.
Den här dagen och alla andra dagar.
Jag ser den här dagen som en ursäkt. Jag får en impuls att ta plats, och tänker, att jag alltid kan skylla mitt höjda självförtroende på att det är just min dag idag.
Tänk att få he en egen dag utan att vara mor eller far. Utan att vara kär.
Min dag. Ja, det är det sannerligen."

Jag lånade hem en film till mamma (när jag tänker efter är titeln Den bästa av mödrar ganska passande). Mer har jag inte ansträngt mig. Kan man tänka.
Men jag har tänkt. Jag har läst DN och blivit förtvivlad över hur sent världen reagerar, och hur många lagar som egentligen behövs för att folk (MÄN) är slut i huvudet.
Nu sitter jag och lyssnar på Martha Wainwright. Den coolaste bruden jag vet som även gör bra musik. Jag höjer volymen när Bloody motherfucking asshole spelas. "Det är poesi, det" kommenterade pappa titeln. När man lyssnat igenom låten förstår man, att det är precis vad det är. Poesi.
Och när vi ändå är inne på den linjen, och även ska uppmärksamma kvinnorna idag, ska jag lägga ut mina favoritdikter av Edith Södergran.

Jag såg ett träd...
Jag såg ett träd som var större än alla andra
och hängde fullt av oåtkomliga kottar;
jag såg en stor kyrka med öppna dörrar
och alla som kommo ut voro bleka och starka
och färdiga att dö;
jag såg en kvinna som leende och sminkad
kastade tärning om sin lycka
och såg att hon förlorade.

En krets var dragen kring dessa ting
den ingen överträder

Kärlek
Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg
jag lämnade den på en klippa vid havet
och naken kom jag till dig och liknade en kvinna
Och som en kvinna satt jag vid ditt bord
och drack en skål med vin och andades in doften av några
                                                                                          rosor
Du fann att jag var vacker och liknade något du sett
                                                                i drömmen,
jag glömde allt, jag glömde min barndom och mitt hemland,
jag visste endast att dina smekningar höllo mig fången
Och du tog leende en spegel och bad mig se mig själv
Jag såg att mina skuldror voro gjorda av stoft och smulade sig sönder
jag såg att min skönhet var sjuk och hade ingen vilja än
                                                                   -försvinna
O, håll mig sluten i dina armar så fast att jag ingenting
                                                                        behöver

Så där. Idag ska jag se till att Micke lagar maten och sedan ska jag försöka ringa till Julia.