I'm talking to the ceiling

Jag skrev ett långt inlägg här igår som inte blev sparat. Av en eller annan anledning. Säkert var det jag som glömde trycka på Spara och publicera, säkert hade jag för bråttom. Jag pratade med Julia i telefonen samtidigt, och jag har redan konstaterat att jag inte har någon simultanförmåga. Jag som hört att det är män som är dåliga på att göra två saker samtidigt.
Irriterande är det iallafall, när man suttit och skrivit till ingen nytta. Men jag tror, trots allt, att jag ska överleva det också.
Det som hände igår var, att jag stannade hemma. Jag stannade i sängen till kvart i ett, och sedan gick jag upp och åt lunch, innan jag satte mig i solljuset på gården och läste Alice in Wonderland (den är roligare att läsa på engelska än på svenska).
Idag är jag på biblioteket. Ibland är det jättejobbigt att vara här. Ibland fungerar det som terapi. När man ligger i sängen och klockan närmar sig åtta, och man vet att man måste gå upp snart, är det svårt att veta vilket av det man kommer känna när man kommer dit, om det är jobbigt eller behagligt. Det är väl en av anledningarna till att jag inte gärna stiger upp. Jag vill inte ta risken.
Idag fungerar det som terapi. Jag vet inte, jag känner mig glad idag, som en hinna över allt det dåliga, ligger det glada och viljan att vara vänlig.
Kanske vill jag vara vänlig vissa dagar för att jag vill känna den där makten över folk? Jag kanske inte alls är snäll, bara har ett stark maktbegär. Jag struntar i vilket.
Den här veckan är det två praoelever från handels på Nynäs gymnasium här. Jag tror de har gått hem nu, jag har inte hört deras skratt på evigheter. Herregud vad jag har svårt för tonårstjejer.
Igår fick jag till slut tag på Julia, och hon tänkte ett tag innan hon kom på att hon visst kunde träffa mig idag, efter att ha bestämt sig för att skolka fysiken eftersom hon inte ens ska ha fysik på den skolan hon börjar på till hösten.
Så idag åker vi ut till Record hunter, slösar våra sista pengar på någon dålig begagnad cd-skiva, sedan åker jag till Blue fox och köper mina efterlängtade orange strumpbyxor som jag ska ha till den bruna manchesterkjolen, eller till vad som helst.
Det här inlägget blir inte hälften så intressant som det igår var, det här blir inte intressant alls, men det hjälper mig att fördriva tiden, även om Ethel hatar att jag sitter och skriver.
Ethel kommer fram till mig, och säger, att det inte ser bra ut när man sitter så där. Riktigt vad hon menar förstår jag inte, men på något sätt rämnar hon fasaden. Du kan gå in till min dator, om det är någonting du absolut vill göra, fortsätter Ethel, och jag går in till hennes kontor, inte för att jag måste sitta här, utan bara för jag känner hur allting inom mig lossnar, och jag börjar nästan gråta. Jag vet inte varför.
Jag måste härifrån, tänker jag, och planerar att ta nästa tåg in mot stan.