People ain't no good
It ain't that in their hearts they're bad
They can comfort you, some even try
They nurse you when you're ill of health
They bury you when you go and die
It ain't that in their hearts they're bad
They'd stick by you if they could
But that's just bullshit
People just ain't no good
Jag vet inte vad det är med mig.
Idag tänkte jag inte gå till biblioteket.
Men så ringde telefonen och jag var säker på att det var Helen (svarade dock inte) och då fick jag dåligt samvete och pallrade mig upp till slut och kom dit två timmar för sent, men ingen påpekade det, och Helen hade gått för att sedan komma tillbaka fyra, men då skulle ju inte jag vara kvar.
Det har varit en tråkig dag på jobbet. Jag är fortfarande sur för att Ethel försöker säga åt mig hur jag ska bete mig och inte. Dra åt helvete säger jag. Fast det får man väl inte.
Ethel tyckte iallafall om min klädsel idag, sa hon, min älskade orange strumbyxor och mina orangemönstrade strumpor ur Lindex fyndlåda.
Någon dag ska jag gå dit i Våldtäkströjan. Sista dagen, då behöver jag inte ta konsekvenserna.
Jag får aldrig någon ro när jag är där.
På väg dit med urspårad musik i öronen och solen i ögonen kan jag känna mig hur uppspelt som helst, nästan glad, men så fort jag stänger in mig så dör allt det där som är jag och kvar finns bara pliktskulden och överlevnadsviljan.
Jag vet inte vad det ska bli av mig.
Två dagar kvar innan påsklovet, jag kanske träffar Julia på fredag (fast det skulle förvåna mig, det kommer säkert dyka upp någonting, it use to), är hemma på lördag (kanske med Julia, kanske inte), får massage på söndag, för min onda nacke. Nu när det är påsk firar whiplashskadan ett år. Grattis. Jag hatar dig. Herregud vad jag minns den där natten bra, och den var inte ens särskilt dramatisk, bara för mig, för jag är aldrig med om någon som kan mäta sig med den bilolyckan. Fast det hände ju ingenting. Pappa fick byta baklucka och fönsterruta på bilen, inget värre.
Det var snö ute då. Den här påsken är det ingen snö (skulle jag tro, det är ju faktiskt en vecka kvar).
Jag har lyssnat på Nick Cave's People just ain't no good typ sjutusen gånger idag, jag har börjat älska den låten, och därför har jag lånat en Nick Cave and The Bad seeds av Joakim, det var den enda han hade, egentligen vill jag ha en utan The Bad seeds. Eller så ville jag ha Murder ballads-skivan.
Iallafall, jag har inte lyssnat på den än, Joakim säger att den inte är något bra, men jag litar inte riktigt på honom.
Jag har lite andra skivor att lyssna på också, från biblioteket, Manic street preachers har jag fortfarande inte gjort något åt, likaså Ryan Adams-skivan.
Just nu lyssnar jag ändå bara på Regina Spektor och Magic numbers när jag är hemma, och Taking back sunday eller Hawthorne heights när jag är borta. Det säger ganska mycket om situationerna, kom jag att tänka på nu. De två förstnämnda är småpoppigt, snällt och trevligt (underbart), medan TBS och Hawthorne är aggresivt, högljudt och beklagande (I wish I could have known you better, I should blame it on the weather - jag tycker om den raden).
Jag ska fortsätta spekulera i det senare. Just nu ska jag försöka hitta mig själv. Vi får väl se hur det går.