Placebo

Jag vet inte om det bara är jag som känner mig osynlig i neonfärger
eller som gråter till svenska komedier
som håller tyst fast de har uppfattat mitt namn fel (jag känner mig varken som Sofie eller Josefina)
som håller andan och hoppas att det går över,
eller om det bara är jag som låter bli att ringa för att inte störa någon.
Jag vet inte om det bara är jag.
Det kanske går över.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback