I'm talking to the ceiling

Idag har jag bestämt mig för att fokusera på det positiva.
Jag har inte mått så bra idag, men det har hänt en del bra saker, så allt det dåliga har hamnat utanför bild.
Igår skickade jag min berättelse Två veckor i april till mig själv, via mail, så att jag skulle kunna skriva ut den på biblioteket, men när jag skulle öppna den sa datorn att det inte gick att hämta den filen från Internetplatsen och då blev jag sur och satte mig för att läsa ut (äntligen!) Katarina von Bredow's Räcker det om jag älskar dig.
Jag vill alltid börja gråta när jag läser ungdomsböcker, så även nu, men det ledde till något bra, jag blev faktiskt inspirerad till att skriva.
Eftersom jag mådde dåligt gick jag ner till Öppet magasin, tänkte att jag skulle få sitta där i lugn och ro, bläddra i lite gamla böcker, slappna av lite. Men när jag kom ner dit satt det en kvinna där, hon som brukar sitta där och plugga för att hon inte klarar av all rörelse i biblioteket. Jag blev arg för att jag inte kunde få vara ensam och gick upp igen.
Christian Johansson, som vann bibliotekets dikttävling i höstas, vuxenklassen, och som läste upp underbara dikter på Litterära sällskapets möte, lämnade in dikter till Demotek-tävlingen, och jag frågade Johanna om jag fick gå in till henne och läsa dem, och Christians dikter gav mig ännu mer inspiration, vilket resulterade i att jag skrev tre dikter. Som jag blev nöjd med.
Jag gav dem till Johanna, som ett bidrag till tävlingen, och precis innan hon gick hem sen, gick hon framt ill mig, och sa "Vad bra du skriver, jag blev riktigt imponerad" och gjorde mig jätteglad.
Jag skulle stanna kvar längre idag, för att Julia skulle komma runt halv fem och lämna sina bidrag till Demotek-tävlingen, och jag fick småtråkigt, och tänkte då gå ner till Öppet magasin igen, men kvinnan satt kvar, och jag blev trött på att inte få vara ifred. Jag låtsades att jag kommit dit i ett ärende, jag gick fram till första bästa hylla, som råkade vara L, där det råkade stå ett antal Pär Lagerkvist-böcker, en av dem hette Den befriade människan, jag tog den från hyllan. Innan jag hann vända mig om hörde jag kvinnan bakom mig "Hittar du vad du letar efter", och det var så vårat tjugo minuter långa samtal inleddes. Hon var ganska märklig, men hon berättade om sina döttrar och tankar kring litterära talanger och jämförde med att kunna sjunga bra, och berättade om sin tid på olika högskolor, och sa att hon önskade att hon gått folkhögskola, hon pratade på mycket, hon hade läst kulturvetenskap förut, och när hon var ung sysslade hon mycket med skulptur, men nu var hon sjukgymnast, och det gjorde mig besviken. Hon önskade mig lycka till och gjorde mig glad.
Någon som alltid gör mig glad är Julia, hon kom vid fyra, hon hade med sig tre saker till tävlingen, en våldtäktskub, som verkligen föll in på temat Vardag, och en helt underbar teckning i bläck, som jag kan titta på hur länge som helst, som inte föreställer någonting, samtidigt som hela världen får plats i den, och sedan ännu en bläckteckning hon kallar för livslinje.
Hon skrev en lapp och jag lämnade alltihop på Johannas skrivbord. Ethel och Helena kom fram och tittade nyfiket, och Helena sa appropå tävlingen, att hon läst mina dikter, och tyckte dem var jättebra. Jag som knappt pratar med Helena (men hon har otroligt snygga läppar), jag blev verkligen förvånad över att hon sa så, och det är väl de komplimangerna som känns bäst. De oväntade, otvugna.
Vid det laget hade jag hunnit en tredjedel i Pär Lagerkvist-boken, som jag lurade på Julia, för att jag tycker att alla borde läsa Pär, för att han just nu är en av mina favoritförfattare. Jag ska citera ur Den befriade människan:
Underbart.
Jag och Julia gick till Kupan, där begagnade böcker kostar en krona. Jag köpte tre stycken, Dinas bok (som filmen Jag är Dina bygger på, jag älskar den filmen), 1984, bara för att man måste ha läst den och Julia tyckte att den var värd en krona, och Ringaren i Notre dame, men den var så tunn att jag funderar på om det är någon slags förkortad version. Det spelar ingen roll.
Sedan tog vi bussen till Ösmo bara för att vi hade så mycket tid över, och satt på stationen i tjugo minuter innan vi tog tåget åt varsitt håll, och Julia ska till Öland i helgen, så nu lär det dröja ett tag innan jag träffar henne.
Grattis, vi har träffats tre timmar på tre veckor.
Nästa helg har hon iaf lovat att vi ska hitta på något. Det känns bra.
Lika bra känns det att vara hemma igen, jag ska aldrig mer åka bort, jag vill bara ha mina rutiner tillbaka.

Dikterna jag skrev idag finns för övrigt att läsa i Nothing I write is ever good enough.