En dag av självömnkan och narcissism.
Jag är jättehungrig.
Jag vet inte om det är det som gör mig överkänslig och lättirriterad.
Senast blev jag jättearg på Ethel för att hon snodde min stol utan direkt anledning.
Det kanske var dumt, men vad är det att hetsa upp sig för? Jag vet inte.
Jag kanske bara är uttråkad?
Jag dricker varm choklad för att dämpa hungern, det gör man bäst genom att hålla sig sysselsatt.
Eller äta. Men jag har inga pengar, har inte haft de senaste två veckorna, så det har inte blivit någon lunch.
Äter när jag kommer hem istället, det brukar funka, men idag känns läget lite hopplöst.
Kanske blir detta en självömkningsdag. Varför inte. Man kan behöva sådana också.
Ikväll, efter att jag har varit hemma lite grann och packat, ska jag och brorsan ta tåget in till Stockholm central, vid åtta, sedan tar vi bussen från centralen till Arlanda och träffar Alice vid terminal fem, och vi väntar in Lars, innan vi sätter oss i Volvon och kör de tjugo milen upp till Borlänge där jag ska spendera helgen.
Jag har inga förväntningar, det är bäst så.
Men nu är det bara en vecka kvar (åtta dagar) tills jag får träffa Sarah, och det känns både underbart, och alldeles för långt bort. Vi ska ha Neil Jordan-helg.
Vad vi ska ha för helg i Borlänge vet jag inte. Kanske håller vi oss hemma, kanske åker vi till Leksand och fikar, kanske...jag vet inte. Det ska bli ytterst spännande.
Vi får se hur jag mår på söndag, när jag faktiskt varit hemifrån i flera dagar.
Imorgon får jag pengar, och det känns bra, men just nu så vet jag inte vad jag sparar till. Senast igår skrev Anton till mig och frågade om jag ville med till Amsterdam. Klart jag vill, men hur ska jag ha råd med det? Det blir iaf inte två festivaler om vi åker bort i augusti. Sedan ska vi ju göra om Gotlandsresan...nej, jag orkar inte tänka på det.
I höst ska jag försöka få ett jobb så att jag kan göra vad jag vill med massor av mer pengar.
Tusen spänn (studiebidraget) är 10 timmars arbetstid, sa Anton till mig.
Okej, önsketänkande: Jag får ett jobb där jag arbetar två eller tre dagar i veckan med timlön, typ femtio spänn, och får mer än jag får i månaden nu, i veckan. Läser in mattekursen en eller två dagar i veckan.
Om jag jobbar till hösten får jag sammanlagt ett års arbetslivserfarenhet och behöver bara läsa två år på folkhögskolan.
Åh, vad jag vill att allting ska funka så bra i praktiken som det gör när man tänker ut det.
Jobba på McDonald's eller nåt, föreslog Anton, men jag är nog för kräsen för arbetslivet, vem vill jobba på McDonald's och få en sån där snitsig uniform och stressas ihjäl och försöka vara trevlig samtidigt som ingenting går ihop, varken på jobbet eller privat eller globalt eller överhuvudtaget. Hur fan kan man vara trevlig då?
Det är ungefär min sista prioritet. Ikväll ska jag ringa Ola och stämma träff nästa vecka så ska vi prata igenom situationen. Bra. Det löser sig nog. Det sa Anton också.
Jag vet inte om det är det som gör mig överkänslig och lättirriterad.
Senast blev jag jättearg på Ethel för att hon snodde min stol utan direkt anledning.
Det kanske var dumt, men vad är det att hetsa upp sig för? Jag vet inte.
Jag kanske bara är uttråkad?
Jag dricker varm choklad för att dämpa hungern, det gör man bäst genom att hålla sig sysselsatt.
Eller äta. Men jag har inga pengar, har inte haft de senaste två veckorna, så det har inte blivit någon lunch.
Äter när jag kommer hem istället, det brukar funka, men idag känns läget lite hopplöst.
Kanske blir detta en självömkningsdag. Varför inte. Man kan behöva sådana också.
Ikväll, efter att jag har varit hemma lite grann och packat, ska jag och brorsan ta tåget in till Stockholm central, vid åtta, sedan tar vi bussen från centralen till Arlanda och träffar Alice vid terminal fem, och vi väntar in Lars, innan vi sätter oss i Volvon och kör de tjugo milen upp till Borlänge där jag ska spendera helgen.
Jag har inga förväntningar, det är bäst så.
Men nu är det bara en vecka kvar (åtta dagar) tills jag får träffa Sarah, och det känns både underbart, och alldeles för långt bort. Vi ska ha Neil Jordan-helg.
Vad vi ska ha för helg i Borlänge vet jag inte. Kanske håller vi oss hemma, kanske åker vi till Leksand och fikar, kanske...jag vet inte. Det ska bli ytterst spännande.
Vi får se hur jag mår på söndag, när jag faktiskt varit hemifrån i flera dagar.
Imorgon får jag pengar, och det känns bra, men just nu så vet jag inte vad jag sparar till. Senast igår skrev Anton till mig och frågade om jag ville med till Amsterdam. Klart jag vill, men hur ska jag ha råd med det? Det blir iaf inte två festivaler om vi åker bort i augusti. Sedan ska vi ju göra om Gotlandsresan...nej, jag orkar inte tänka på det.
I höst ska jag försöka få ett jobb så att jag kan göra vad jag vill med massor av mer pengar.
Tusen spänn (studiebidraget) är 10 timmars arbetstid, sa Anton till mig.
Okej, önsketänkande: Jag får ett jobb där jag arbetar två eller tre dagar i veckan med timlön, typ femtio spänn, och får mer än jag får i månaden nu, i veckan. Läser in mattekursen en eller två dagar i veckan.
Om jag jobbar till hösten får jag sammanlagt ett års arbetslivserfarenhet och behöver bara läsa två år på folkhögskolan.
Åh, vad jag vill att allting ska funka så bra i praktiken som det gör när man tänker ut det.
Jobba på McDonald's eller nåt, föreslog Anton, men jag är nog för kräsen för arbetslivet, vem vill jobba på McDonald's och få en sån där snitsig uniform och stressas ihjäl och försöka vara trevlig samtidigt som ingenting går ihop, varken på jobbet eller privat eller globalt eller överhuvudtaget. Hur fan kan man vara trevlig då?
Det är ungefär min sista prioritet. Ikväll ska jag ringa Ola och stämma träff nästa vecka så ska vi prata igenom situationen. Bra. Det löser sig nog. Det sa Anton också.
Kommentarer
Trackback